My Ted Talk on how to change men

In may 2016 I gave a Ted Talk at TedXUmeå on the topic ”How to change men. And survive”. Here’s my full speach in text, please remember it’s written for the puropse of being read out loud.

Men are bastards. It’s just how it is.

Men are responsible for like 99% of all the worst stuff in the world.

We’re talking:
Environmental destruction
Financial crimes
Mass murder
Every year, 17 women in sweden are murdered by men they had a relation with.
Men are guilty of 80% of all violence.
98% of all reported sexual violence and abuse.

Men are bastards. It’s that simple.

Not only in the board rooms, in governments, in defense agencies and cults – but in our private lives as well.

In our homes, at schools, at work and in the bars and pubs.

We have serious problems! Heeeeeelp!

I know that when we talk  about all this, most men start zoning out, or shutting down completely. Nothing gets through. “Hello? Anyone in there?”

I understand why. It hurts to be reminded about the stuff we all know. Makes us feel like sh*t to be told we’re a part of all the absolute worst actions done against the planet, against women and everyone. How can we be expected to deal with all that?

We can’t deal with it. Most important: We haven’t dealt with it.
So  please, men, stay with me. Listen up.

I’m part of a people’s movement in Sweden, working against sexual violence, called Fatta. And in the part of the organization I work with, Fatta Man, we work in particular to get boys and men to understand the destructive cultural norms that shape ideas about masculinity… the kinds of things that lead to sexual violence. And above all else, how to act to change the situation.

The movement has been very successful on issues of consent and saying NO to sexual violence. Which is great, and important. But for us men, it’s not enough to believe that all we have to do is tell other men NO in a sharp voice, or tell them Quit rubbing up against girls, stop raping and sexual abusing.

Because those actions are only the tip of the iceberg. Rape is the sharpest point on the mountain of problems men have deep under the surface. All this mess that’s being told to everyone growing up with a wiener dangling between his legs about how we should be and behave. That being a man gives you the right to violate… whoever.

Because research and statistics show that it’s not psychopaths and outcasts who abuse and rape, it’s guys like me, and you and you and you. Because we’re told it’s just “boys being boys”. Our culture normalizes this behavior.

Like, you think it’s a coincidence that a bunch of refugee centers and Islamic schools and mosques are being burnt down one after the other just as fascist political parties in Europe have been making noise and gaining power? No. It’s that quiet chorus of it’s ok to do these sick things that encourages men to do what they’ve been doing.

We’re social creatures, after all. We want to be part of the flock. To be loved and belong. We like to do what we’re rewarded for by the people around us.

So, as men, it’s not a solution to any problem to simply say NO.
What we really need to do is find something to say YES to.

What are you, as a man, really proud of? Besides your muscles and size of your whatever, all those cliché things. Many just feel shame when they hear that question. I’m not proud of anything.

But when we look at small kids around us, a baby boy. It’s heartbreaking to think, another generation of boys going to waste. And that’s what’s we’re changing right now. It’s slow, but it’s happening, and I’ll try to tell you how.

But first, let me describe our problems a little bit more first.
Men have relied on women for all the emotional work. We’ve made them responsible for providing us all the love and validation we need. We’ve put it on them to take care of us and solve our problems.

I think that’s cheating. Because we’re not children, are we? We’re grown men. We should be able to take care of ourselves and each other.

But I’m not here today to talk about men’s problems with women. We need to talk about men’s problems with men. Because all these very serious issues women have with men, men ALSO have with other men.

If we ask any man today, do you feel comfortable and safe in a group of men? I mean really safe … most of them will answer no. That’s kind of mind blowing, isn’t it? What’s wrong with us? That even we don’t want to hang around with ourselves?

For me, I think our work starts with learning how to trust other men. We need to understand that we men are capable of supporting each other. Maybe even love each other.

Women have been successful working together on their own to support each other in their fight for fairness, equality and survival. Heard about feminism? It’s the bomb, and we have a lot to learn from it!

For me, these questions are a matter of life and death. I’ve seen a lot of dead men. Not physically, but emotionally. Men who have given up. Unreachable. Stuck in their positions of fear of losing power. Impossible to get to behind layer after layer of self-loathing, hopelessness, bitterness, guilt and shame. You probably seen some of this, or have some of these men close by to? A father, a relative, a colleague at work maybe…

I got it in myself, too, and I fight it every day. It would be so easy to give up. This is hard, and men try to find ways to deal with this. Like using sex for example.

I spent 3 years interviewing men at Europe’s biggest brothel, in Cologne, Germany, trying to understand what sex means to men. It became my first documentary film, “Like a Pascha”. You know the strangest thing I found out?

Men’s obsession with sex is deeply connected with their lack of contact with themselves. Men are trying to cut the corners in chase of a working formula to cope with life, instead of looking themselves in the mirror. It was easier for the men I met to have a working relationship with a random prostitute than with their wives and girlfriends back home.

So relationships is where we men need to put in some real energy. We need to stop using women and start opening up for each other.

In my work with FATTA MAN this is really important.

For example, we got a group of swedish artists together to make a song and a video about the challenges of being a man. It’s called “It starts with me”, you should check it out. This song has been a great way to start conversations with young men about manhood. It also shows them that these artists they really admire have taken a stand.

We also created a relay podcast format where men take turns in interviewing each other on how they became men, sex, violence and other important stuff. It makes it really easy to see, that all men are able to listen and share with other men. We need to be reminded about this.

In our work, I visit schools and other places talking about these things, and I realize that often this is the first time guys hear that there’s an alternative. That they don’t need to give up. That they can choose who they want to be. That we men can have access to have all the humanity that is in us.

It’s a fantastic feeling, to come with a key to open an important door for someone. It’s the best thing in the world.

But we need to be honest that so far our strategy has been to internalize the failure instead of realizing that we’ve already lost.

And it’s natural, because hopelessness, for many, it’s the most unmanly thing…
I swear, nothing is harder to accept for men than that we’re losers.

We would rather try to convince ourselves and everyone around us that we’re right, even though the world is going down in flames around us.

Even though our children would rather turn to a teacher, or basically anyone, than to their own fathers for help when they have a problem.

Even though over half of us admit to not having any close male friends.
Even though we’re going to live shorter lives than the women around us
Commit suicide in greater numbers
Drink ourselves into early graves
Wreck our bodies
Live like the walking dead.

If you continue to play by the old rules, yourself against the world. You’re going to end up standing there alone. Without the love and camaraderie, compassion and support that’s available to us from working with and trusting other men. But if you’re ready to start questioning and explore the possibilities we’ve been given, things will change, forever.

And if there are enough of us who are convinced that we’re standing on the winning side, others will follow. And we will win, together.

You are important in this, every one of you.

So. Are you with me?

Oh, one more thing. Of course we’re not bastards. We’ve just been taught to be bastards. It’s totally up to us to become something else.


Sedan sommaren 2014 jobbar jag halvtid som projektledare för satsningen FATTA MAN. Läs mer om projektet här. Det är en dröm som blir sann – att få lägga tid och resurser på att försöka göra något åt manlighetens katastrofläge.


Om Pirate Bay i Aftonbladet

Skrev en artikel till Aftonbladet Kultur (7/2 2013) om den nya filmen av Simon Klose om The Pirate Bay och dess grundare.

Hade velat skriva längre såklart. T. ex. om det intressanta i att Pirate Bay skapats i Sverige. Kanske krävs det svensk naivitet och självförtroende för att inte vika ner sig för pressen?

Se filmen. Den är värd det. Speciellt om du är en av alla som laddat ner behöver du få se lite mer om hur det funkat. Och vilka konsekvenser det fått.

Den finns på Pirate Bay eller Youtube. Gratis. Lagligt.


Ännu en medial roll

2011-2013 åren har jag bland annat (parallellt med andra jobb, t.ex. som projektledare för filmsektionen på Way Out West) jobbat som producent och programledare för tv-programmet Mediatiden på UR. Målet: att göra ett mediakritiskt program för unga. Ett program som försöker skildra mediafenomen genom berättelser om människor som drabbats eller befunnit sig i ett medialt skeende. Det har varit en fantastisk möjlighet att göra detta. Inte bara för att det funnits hyfsade resurser i form av redaktion, medarbetare och allt det som krävs för att göra TV. Utan också för att vi kunnat skapa ett program från scratch, bygga och skapa utifrån våra egna ideér. Idag, när programmen är färdiga, är det lätt att glömma alla steg som togs: valet av ämnen, karaktärer, kameror, objektiv, fotografer, vinjettmakare, musik, bilder… orden som sägs i speakers osv in oblivion.

Med Mediatiden ville jag gå på lust och berättelser snarare än fakta. Att hitta det som berör istället för att vara korrekta. Siktet har varit inställt på hjärtat snarare än hjärnan, med målet att rensa ut för att fokusera på det mänskliga. Jag tror att det lyckats ganska bra; och om det funkar tror jag programmen kan vara engagerande och liksom lite banalt raka. Hoppas så klart att unga människor som ser dom får upp ögonen för hur viktigt det är att reflektera, och att det är något dom liksom ändå gör, att dom ska ta sina funderingar kring media på allvar och fortsätta ifrågasätta och lita på sig själva.

Från början var jag bara producent (eller i filmsammanhang regissör) till att under arbetets gång också bli programledare. Det har varit sjukt lyxigt att kunna göra intervjuer utan att bry sig om att man inte får synas eller inte behöva formulera sina frågor så att svaren är helt bärande. Om jag kunde formulera hur mycket jag älskar att ha detta alibi, att få grotta ner sig i andra människors öden och historier, ställa idiotiska frågor, resa runt och drivas av nyfikenhet och dessutom få förmedla den.

En ynnest med att göra just ett mediekritiskt program är de underbara möjligheterna det innebär rent berättartekniskt: all världens media är tillgänglig att använda i en slags meta-sammanhang, det går att gå ut och in, röra sig fritt i allt det som är allas vårt mediala minnesbank. Att använda TV-arkiv och YouTube-klipp helt ogenerat…

Det blev fem program till slut, och jag tycker dom alla säger något om den värld vi lever i, den mediavärld vi lever i. Kolla in dom på URPlay här.

Det är underligt att befinna sig i den position jag är i. Det känns som jag snart rört mig i alla dimensioner av media: intervjuad och skildrad i media som IT-guru, författare, dokumentärfilmare och festival-projektledare men också på andra sidan kameran/pennan som journalist, intervjuare – och nu reporter och programledare. Lite schizofrent, men också så modernt?

Lite länkar om Mediatiden:
Pressmeddelande med lite info om alla programmen
– Inslag i Kulturnyheterna
– Artikel i Journalisten
URs sida för programmet
– Om första programmet i Expressen

Vad jag gör nuförtiden

Sedan jag började med internet för typ 18 år sen (jo, jag är så gammal faktiskt) har jag trummat in i folk: tänker du inte uppdatera, använd inte en plattform som är gjord för uppdateringar. Som en blogg. Som den här. Som jag inte uppdaterar. Typ någonsin.

Nu beror det på att jag jobbar med ett tv-program på Utbildningsradion. Som programledare och producent. Det handlar om mediekritik för ungdomar, och programmen ska sändas någon gång våren 2013.

Det känns som det blir väldigt bra TV-program… Det var inte meningen att jag skulle vara programledare, men så blev det.  Kom tillbaka hit nån gång innan årsskiftet 2013 så kan jag nog berätta exakt när dom sänds.

Interview with… me

Here’s an interview about my latest documentary film ”Like a Pascha” I think turned out really good, made in english by Anna Holz for Emma, a german feminist magazine. You can read it in german here. I think it covers a lot of issues regarding feminism, men and sex I wanted to communicate with the film but not really succeeded with…

As you can imagine, the bare fact that a man, and moreover, a Swedish man, makes a critical documentary about a German brothel is interesting for us as a German feminist medium in many ways, raising questions about our country´s approach to prostitution, about male gender roles, the Swedish system, which functions as a role model for European feminists in general etc….

I am very interested in what got you to Pascha, which individual reasons you had, to go there, how you, as a male subject, could or can cope with your co-males in places like these…so, if you want to, feel free to add more personal stories, opinions or experiences. I, however, didn’t want to ask you anything too personal and therefore have put those kinds of questions in brackets. I hope that´s ok with you.

That´s enough introduction for now, here are my questions:

Not only accessing, but also filming the people and business at Pascha, Europe’s biggest brothel, is a difficult and tricky thing to do. You obviously managed to win their trust. Do you think a female director could have approached them in the same open way, without difficulties? Could you have made this documentary if you were a woman?

No, never. To start with, women are not allowed at Pascha unless they are either selling sex or doing other work there. And men, well, men can do as they want, but all women at the brothel of course saw me a as a potential customer. Often they would be pissed off at me when they realized I didn’t want to spend any money. But, as a man I could move and interact freely with both women working at Pascha and men going there to buy sex. A woman would not have been able to walk around the brothel freely. Also, I tried to use myself as a confused man at the brothel, I didn’t go there as a stone cold journalist looking for truth. I was looking for something deeper, harder to get to, where I needed to be honest about myself.

In an interview with Jason Whyte you said, when you first got to pasha you were “in chock”. There is a scene in the documentary where you have trouble going back into the rooms, watching what is going on in there. How did you cope with it, did you develop a strategy eventually, to bear being there? Or did it never stop being a struggle for you?

It was quite a chock to come there the first time, to realize the magnitude of the place. You have to understand that prostitution is illegal in Sweden, a very rare phenomena to actually witness if you are not a cop or something. So here I come, a Swedish feminist man, to this eleven-story building, walking hallways of hundreds of women, it was overwhelming.

But after spending some time at the brothel (I was there to and from for more than three years, always staying at the brothel), the things that first was chocking more and more became normal. This place is a like a world on it’s own, a total universe in many ways separated from the rest of the world. It’s because of what happens there – it’s not normal at all outside of the house, so there is a special bond between the people in this world who share this experience, sometimes even between the buyers and the women selling.

And of course the atmosphere in the house because of the odd mix of women from all over the world doing this extremely demanding intense work really got to me and the other in the film team. I think it resembles what happens in prisons and other isolated places where people organize around a very special cultural and ethic value system. Hanging out in the staff casino at night listening to the women’s stories was surreal.

So in a way it was not so hard being at Pascha, except for the gang bang situations, the hard part was leaving the place, realizing that what you’ve experienced and been in. I have one memory of going in a taxi to the airport in Cologne after spending some days at the brothel without going leaving the house one single time, and I was convinced all of the women at the airport were prostitutes. And calling home to my partner from the brothel was always something I tried to avoid; the perspective was just too much.

But regarding the gang bang parties, this was the only time I was allowed to film actual sex. And the men coming to these “parties” where often nervous and on their toes, while the women try so hard to get them to relax, the whole situation is super strange for me as a bystander. Also, having a camera in these moments make people act weird, some try to hide, others want to perform. And me, I try to act normal, but afterwards I can see I’m not normal…

(It seemed to me as if you were looking for something at Pascha, something that maybe wasn’t even to be found. The documentation left me wondering why you were trying so hard to find the deeper reason, the better motivation to buy sex – I got the impression that the men´s simple shallowness and brutality was hard for you to bear, being a man yourself – so that you simply HAD to know there was more to it.)

I will try to answer this below!

In an interview with Dirk Sonniksen you said: “I would say that going to this place for me was challenging some of my worst nightmares of manhood (…) I wanted to go there and challenge my own sort of hopelessness, for this subject.”  –  What did you mean here, could you elaborate this?

I feel really hopeless when I think about men and what we do to women, each other and the world! Manhood is dark subject because we men are doing so much bad. And a brothel is such a flagship for, on one hand, the privileges and possibilities men have and on the other hand the exposed and so totally unfair situation the women are in. So I was thinking, if I find something good in these men, well, maybe then things are maybe not so hopeless.

I was trying to get answers to these questions: how come men can treat other people so bad? What’s driving them? Asking these questions was for me, a way not to buy into the myth about men, that we are uncontrollable, dangerous animals, bombs waiting to go off, but instead sensitive humans, products of culture and society.

I mean, men are born good, as all humans. We want to be loved and love. Then things happen. One of the things that stand out when I think about men’s problems is sex. It seem to be so utterly important for many men to get sex. And since most of us live in a patriarchy men are often really bad at not getting what we want.

I don’t believe men are so obsessed by sex is because men have a different sex lust than women. I don’t believe we are born with some special need for sex, nor do I believe we have a stronger urge to reproduce. I don’t deny the fact that our different physical characteristics give us different experiences during our lives. But for me, there seem to be a connection between men’s emotional abilities and sex. Because we often use sex as drug to give us a feeling of well-being when we maybe need to do some emotional work on a situation or relation in our lives. Sex is a reward when things are going well, a comfort when things are bad, excitement when life is boring, an escape when you can’t handle reality.

Many women at Pascha told me that their customers actually didn’t want to have sex, just talk, relax and sometimes even cry! This came as a surprise to me since the conversations in the hallways often were formal and technical, the women stating their program, what kind of services they do and don’t do…

So, this made me think, what if the whole sex thing is part of play, pretty much how young men are supposed to treat women, like sex toys… What if what happens in the room is actually that men are buying attention? They are buying energy and time, a woman’s time, when she is supposed to listen, smile, be tender and caring – besides her sexual skills that is. Sounds pretty much like some kind of love to me, don’t you think, very much alike the relations between men and women we normally see in perfectly normal relationships also here in Sweden.

Robert Jensen, American journalist, professor and recent co-founder of an antiporn blog created by men for men ( alleged in one of his articles[1]:

Let’s stop trying to be men. Let’s struggle to be human beings.”

Is that a statement that you can relate to as well?


Yes, very much, this is a strategy where we men should treat much of what we see as manly as constructions we don’t really need. I can relate to that idea. But I do think we need to be realistic – I am a man, and I will be one for the rest of my life, and more men (as we see men) will come, so let’s try to create a manhood to be proud of. And if this in the end means that the whole idea of a man is unnecessary, I’m open for that.


(Apart from being male yourself, did you have other personal reasons, maybe based on your own experiences and biography, to be interested in the male gender role and the power dynamics between the genders?)

See my other answers.

How did the pasha-experience affect your opinion about the sex business?

I don’t like what’s going on at Pascha and in Germany in whole regarding the sex business. I don’t think any woman should need to give emotional or physical attention to a man for money, it’s just below our dignity. And I don’t think any man should pay to be close to someone, it’s not worthy us. I’m not against sex, sex is great, but I think we should all strive for equal sexual relations where everybody involved are there because they want to, and there is no asymmetrical power relations between the parties involved.

I can’t say this view on sex business changed after staying at Pascha. What became clearer to me was the fact that the people in this industry are not bad people – they are just part of a bad system. I think I knew it even before going to Pascha, but it was sometimes hard to realize that I actually liked some of the men I met there, I expected them to be less sympathetic. It was a good reminder things are seldom as easy as we would like them to be…

I got the impression that the manager of Pascha was offended when you asked him if he could imagine selling his body for money, or being forced to do so.  Do men apply double standards when it comes to the sex business? – Why?

I think that without the double standards men wouldn’t be able to cope with how buying sex affects the prostitutes. It’s part of the male myth to just shut down our empathic ability and act – something most of us men are well trained at. So, for the boss of Pascha to think about how it would be for him to sell sex, it was too much, it was a moment where the double standards we hold up collapsed.


The punters in your movie didn’t seem to show empathy or reflection on what they were doing – from your experiences, would you agree that the German law, by legalizing prostitution, encourages men to feel entitled to buy sex?

Yes. I got the feeling that buying sex was not a big thing for the men coming to Pascha. Everybody knows what it is, where it is, knows the brand and what it means. It is all very normalized in Cologne, and I think this brings a lot of customers there.

Contrariwise: did the Swedish model of illegalizing the purchase of sex raise moral awareness and empathy for sex workers and improve their situation?

Yes, I think so. The law has gotten some criticize because it’s somewhat ideological – it sends a signal about what we think is right and wrong, but most people seem to appreciate this, because it makes it easy to talk about a complicated phenomena: parents can tell their kids that this is something bad, something we don’t do etc. In Sweden the sex workers are really marginalized and not very visible at all in media and society. There is a sex workers organization, but I get the feeling they are often used as an alibi by extreme liberals who want to tear down the laws on buying sex because it threatens individual rights.

Your documentary has been shown to the members of the Swedish government.[2] How did they respond? What was the discussion afterwards like?

Sex is hard to talk about, like, how to start, from what perspective. The film give people a lot of ways in to this djungle of . A lot of people get stiff and say all the politically correct stuff. Some people are brave and see how this is a more complex issue, especially if we really want to reach the buyers – which also in Sweden are all kinds of men from all of society.

I have read recent articles, saying that more and more people in Sweden nowadays disagree with the Illegalization of buying sex, saying it didn´t improve the situation of prostitutes – is that your impression of the atmosphere in Sweden nowadays, too? (I suspect the German newspapers to be a little partisan on that matter.)

This is not true. There is a strong consensus in Sweden supporting the illegalization of buying sex, especially from authorities, NGOs, feminists and politicians. And as I said before, the few voices that say otherwise are often hijacked by extreme liberals. From what I can see, women’s organizations in Sweden in general don’t focus very much on sex workers. If this is because the problem is so small or because they prefer the subject to be small I can’t say.

What are your upcoming projects?[3] Will you continue being involved with issues of gender? Or do you need a rest for now?

I work a lot with “Like a Pascha”, travelling around Sweden doing screenings and debates on manhood and sex. It’s fantastic, I love meeting the viewers, the film is a great start for discussions. Also, the film will be released in the US this winter, very exciting.

I’ve also started doing research and interviews for a new film, which in some ways have a lot in common with “Like a Pascha”; it’s about a non functioning physical appearance of a social phenomena we’ve all agreed is the only solution to a problem. And men play the main role.

Are you still in touch with Sonia? Do you know what happened to her?

Yes, I still have contact with her. She moved to Spain, started studying as a dentist nurse, but carried on selling sex as a way to finance her studies.

Did she and the others ever get to see the movie? Did you hear anything from “pasha” ever since?

Sonia saw the film before it was finalized, it was important to get her approval. As for the men, I wasn’t as nice… I have a dream organizing a screening at Pascha for the women and staff, but I don’t think I’m brave enough to make it happen.



Additional thoughts, that I would kindly ask you to comment:

What I liked very much about your documentary was the very forceful illustration of what Luhmann calls “Kontingenz”:  the brothel tried to create an atmosphere of normality, pretending that there simply was no alternative to the existence of the sex business – or the alternative maybe being men, raping women in the streets.

But this coherency was broken.

We saw a man who was not at all convinced, and probably not accidentally a Swedish one. Thus the viewer experiences a world that is, what it is, but not necessarily. It could be different. Your being an outsider at this place was the link to a possibility of an “outside”. That is an almost utopian thought and I don’t know whether you had that idea in mind – ? – The ending, however, where Sonia sits on the roof of Pascha, urging a little bug to fly off, hints to a way of escape.

In my opinion, your documentary – I can´t possibly know whether this was intended – thus makes a strong argument in the whole gender debate: proposing that the cultural and social environment is crucial to why prostitution exists – and how it can possibly be diminished.


Anna Holz, for Emma

In german here.

Den bångstyriga gatukonsten

Idag skriver jag på Aftonbladets kultursida om Klara Lidén, gatukonst och konst. Här är en längre text om samma ämne.

I förra veckan började den första stora auktionen i Norden någonsin av gatukonst. ”And Chaos Came” kallas auktionen i annonser och på en nattklubb i Slakthusområdet kan man se ett urval av verken hängda. Det är den danska auktionsfirman Lauritz som ligger bakom. Nu råkar alla verk (utom ett) vara konst – och inte gatukonst. Däremot har många av de representerade konstnärerna rötterna i gatukonst/graffiti-världen.

Man hör ju på namnet att konsten ska ha nåt med gatan att göra för att kallas gatukonst, eller hur? Undantaget ärvar eftersom auktionen nu är stoppad – ett verk som tillskrevs superkonstnären Banksy, en spraymålad råtta kallad ”Rat with headphones”, ursprungligen målad på en gatuskylt i Berlin, som någon alltså stulit och försöker sälja.

Interaction av AKAY

Det viktiga när det gäller gatukonst är alltså sammanhanget. Miljön. Omgivningarna och hur verket förhåller sig till dem. Gatukonst har en förmåga att berätta en historia om en plats och om konstnärerna, och den berättelsen är riktad till alla oss som ser verket, och eftersom gatukonst sker i offentlig miljö är det alltså alla vi som ser, försöker förstå, tolkar.

Jag minns de enorma målningarna på Stockholms tak som någon gjorde kring 2001, det fantastiska med dom var platserna. Hur kom dom dit? Vad använde dom för material? Tankarna börjar vandra. Det storslagna i utförandet öppnar upp för tankar man inte annars skulle ha. En annan fantastisk Stockholmsbaserad gatukonstnär är KlisterPeter, ingen kan ha missat hans rådjur uppklistrade i tusental på gatuskyltar i hela Stockholm. De sattes upp för mer än tio år sen nu, fortfarande sitter dom flesta kvar. Här finns en del av verket i omfattningen; energin som ligger bakom arbetet med att trycka, skära ut och klistra upp sådana enorma mängder klistermärken. En signifikant detalj med gatukonsten är också såklart att de är levande; de åldras, slits och märks av gatan och dess innevånare. Med rådjuren blev detta extra tydligt, på många av dem har någon sprayat på solglasögon, en vidareutveckling och förlängning av den ursprungliga idén.

KlisterPeters rådjur.

För mig är det viktiga med gatukonsten att någon gjort den i en miljö där verket inte går att kontrollera. Det är att ge något, skänka uppmärksamhet till en plats som ingen tidigare uppmärksammat på samma sätt. Det skapar nya perspektiv på platser man aldrig skulle ha sett, uppmuntrar till handling. Eftersom gatukonsten också sker utan tillstånd, är den i sig en uppmaning till brott; på så sätt är den i mina ögon anarkistisk i ordets rätta innebörd. Det är att ta makten i egna händer, visa kärlek utan att ta hänsyn till regler. Det är anarkism eftersom det också lämnar öppet för vidare handling, den som inte tycker om gatukonsten kan ta bort den, vilket också ofta sker. Eller göra sin egen gatukonst. Det är för det mesta inte destruktivitet, även om konst ibland kräver lite förstörelse. Men oftast handlar det om motsatsen; någon ser en glömd plats, en detalj som går att bygga vidare på, en förändring, rörelse framåt. Det finns också en kvalitativ parameter; ett gatukonstverk som är tillräckligt bra genomfört VILL ingen ta bort, det skiner av sin egen kraft, ingen sanerare i världen vill förstöra det.

Oakoak, bilden lånad från Streetart Utopia
Jag känner starkt emot att flytta gatukonsten från gatan in i privata gallerier och hem. Det strider mot gatukonstens själ och natur. Utan sammanhang och dynamisk relation till de normer, lagar och regler som styr omgivningarna är konsten död, meningslös. Den är nedvärderad till en persons smak och tycke, och förhåller sig bara till andra verk i en artificiell konstvärld där konstens underliga statusregler gäller.

Historien om Banksys förvandling från politisk gatukonstnär till konstvärldens guldgosse är som en saga. Hans verk säljs för miljoner på auktioner världen över. Den trekantiga gatuskylt någon stulit från en gata i Tyskland värderas som sagt till 120 000 kr, trots att den inte med säkerhet är gjord av Banksy. Som med många andra gatukonstnärer har hans stil plagierats och vidareutvecklats, helt i den anda som råder bland gatukonstnärer och graffitikonstnärer. Råttmotivet finns att ladda hem från nätet, färdig att printa och malla. Banksy själv skriver på sin hemsida att han tycker det är helt okej, så länge man inte försöker tjäna pengar på det. Det ironiska är med just Lauritz s k Banksy-verk är att motivet på skylten är hans alter ego, den skitiga råttan med penseln i hand, skadedjuret redo att infektera. Istället blev råttan ett konstverk, redo att profiteras på. För att motverka just denna exploatering av sin gatukonst inrättade Banksy för några år sedan ett Pest Control Office, en tjänst dit folk kan vända sig för att få äkthetsintyg på Banksy-verk. Men gatukonsten vägrar han verifiera som gjord av honom själv, i ett uttalande citerat av en engelsk tidning 2008 säger han ”For the sake of keeping all street art where it belongs I’d encourage people not to buy anything by anybody unless it was created for sale in the first place.”

Om gatuskylten i Lauritz auktion säger Pest Control Office i ett email till mig att ”The work in the images provided is not by the artist known as Banksy. Stencils such as these are commonly available on sites such as eBay

.“ Det tog Lauritz tre dagar att utreda detta innan de till slut avbröt just denna auktion.

En Banksy eller inte en Banksy? Antagligen inte. Men kanske.

Enligt Lauritz skulle Banksys spraymålade råtta, om den hade fått äkthetsintyget, vara värd det femdubbla. Över en halv miljon svenska kronor alltså. Istället försökte de sälja en skylt som vem som helst kan ha målat; det högsta budet var 64 000 kr. Pengarna skulle ha gått till den som stulit skylten från gatan. Istället blev det inga pengar alls, och ägaren lär få stora svårigheter att få det sålt i framtiden. Jag kan inte låta bli att känna mig skadeglad över att det gick att stoppa denna exploatering. Förhoppningsvis saktar det ner just den sortens fula försök till kommersiell förflyttning av gatans konstverk. Kvar i den storslagna gatukonst-satsningen återstår nu inte ett enda verk från gatan. Vad ska man dra för slutsatser av det? Att gatukonsten inte är mogen för finrummen? Eller ännu bättre: att gatukonsten helt enkelt

inte passar in i finrummen? Jag vill gärna hoppas på det sistnämnda.

Banksy har själv ägnat mycken möda åt att diskutera detta på det mest fantastiska sätt i sin film ”Exit through the gift shop”, filmen där gatukonstens lekfulla energi skildras, men också dess död, där den från början så oskuldsfulle action-entusiasten Thierry Guetta blir den supersamplande storsäljaren, gatukonstätarmonstret Mr. Brainwash. Allt iscensatt av Banksy själv för att belysa problemet med konstens fåfänga idioti och självupptagenhet. Jag tror han vill säga, på sitt sätt, att gatukonsten riskerar att döda den energi den kommer ifrån.

För att återvända till Stockholms gator och de tusentals rådjur klisterPeter klistrade upp för många år sedan. Vad är en gatuskylt med det motivet värt? Antagligen inte mycket, det stora antalet devalverar värdet på varje enskilt exemplar. Det faktum att Peter klistrade upp så många rådjur på baksidan av gatuskyltar, uppmärksammade så många platser, gör alltså hans konst paradoxalt nog värdelös i konstvärlden. Helheten blir ogripbar för de kommersiella krafterna, staden blir ett konstverk.

Auktionsfirman Lauritz gjorde i sin marknadsföring stort nummer av att just KlisterPeter skulle ha verk med i auktionen. I slutändan visade det sig vara en miss; deras konstexpert trodde att signaturen Kid Pele, som gjort en box med screentryck tillsammans med AKAY, var KlisterPeter. Men Kid Pele är en helt annan person, om det nu är viktigt vem som är vem. Jag tror man kan säga så här: det är viktigt vem som är vem när någon försöker tjäna pengar på namnet. Och speciellt viktigt när man tillskriver någon verk som inte är hennes/hans. På gatan är det inte lika viktigt, där är konsten tvungen att stå för sig själv. Dessutom är upphovsman/kvinna inte något som går att säkerställa.

En underlig konsekvens av upphöjningen från konst till Konst är att exklusivitet blir väldigt viktigt. Gatukonsten är både icke-exklusiv och exklusiv i den mening att den inte går att reproducera, den är ofta platsbyggd, fastgjuten. Detta faktum utnyttjar också Banksy i sina målningar på Israels vidriga folkrättsvidriga mur kring delar av Palestinska Västbanken, där han gjort ett flertal mycket politiska verk, alla omöjliga att sälja eller ens på grund av sitt värde ta bort.

I Stockholm genomförde Barsky Brothers det vansinniga projektet Traffic Island – en ursvensk miniatyrvärld mitt i en av Sveriges mest trafikerade motorvägar (ett projekt som föregick trenden med rondellhundar som inte alltid haft lika bra

verkshöjd tror jag man kallar det). Traffic Island var så väl genomfört att ingen rörde det på flera år, till och med stadens tjänstemän skrev kärleksbrev om det fina lilla huset. I slutändan valde konstnärerna själva att slå sönder det verk de lagt hundratals timmar på att skapa.

Och samtidigt som jag skriver detta, slipar någon en bultsax, en annan skissar på nattens målning eller skruvar på nån konstig grej som ska hängas upp, förhoppningsvis på en vägg eller gata nära dig. Gatukonsten är inte bara intressant, den uppmanar också till handling – om den handlingen må så vara att ta bort gatukonsten! – och eftersom verket är levande, flyktigt, omöjligt att låsa in, ta för eget bruk eller sälja, tycker jag ett citat av en av stans äldsta gatukonstnärer, AKAY, avslutar denna text bäst: ”The beauty is the act”. Skönheten är handlingen, inte verket.

För att hålla koll på vad som händer, rekommenderar jag Street Art Utopia och


Kulturpedagog from mudlevel on Vimeo.

Dagens disclaimer: jag missunnar inga konstnärer, oavsett om de är gatukonstnärer eller ej, att sälja sin konst och försöka leva på sitt arbete. Jag älskar bara den konst som får folk att känna sig inspirerade och maktfulla, och tyvärr är konstvärlden ofta ett hinder för just de känslorna.



Min kropp vill ha dig, själv vågar jag inte
säga vad jag vill

”Min kropp vill ha dig, tjejen.” Tusentals pojkar sjunger denna strof just nu på förskolor och skolor. Han är ju så gullig Eric Saade. Tack och lov är texten på engelska, så de små barnen förstår ingenting. För i denna lilla mening ruvar en av manlighetens djupaste problem. Det är nämligen inte JAG som vill ha dig, det är min kropp. Det är något inom mig, som inte är den du pratar med nu, den du har en relation med. Det är min kropp som skriker ut denna vilja. Själv vill jag ingenting.

Jag har ett förslag. Som kanske kan hjälpa män (och kvinnor) lite. Det är ett trist förslag, för det kommer kanske få allt att stanna upp lite. Det handlar om att ta ansvar för sin vilja. Det finns nämligen inget mer tabu för män när det kommer till relationer än att vilja något och ta ansvar för det.

Därför föreslår jag just det: hädanefter ska män formulera sin vilja så här:
Jag vill… xxx … därför att jag behöver… yyy.

Byt ut xxx mot det du vill och yyy mot varför. Istället för att säga: Min kropp vill ha dig, till vilket man bara kan svara ”jaha, men min kropp vill inte ha dig”, eller kanske ”låt mig få kontakt med min kropp, så ska vi se vad den säger”, får vi ett samtal:
– Jag vill ha sex med dig därför att jag behöver vara nära dig.
– Varför?

Och vidare:
– För att jag tycker vi är så långt ifrån varandra.
– Jaha. Varför är vi långt ifrån varandra?

– För att jag är rädd att du inte älskar mig och då känner jag mig ensam och rädd.
– För att jag är rädd att du tycker jag är tjock och gammal och då blir jag rädd att du aldrig mer kommer älska min kropp.
– För att jag är så trött på att vi bara umgås med barnen och städar och bygger och fixar och saknar det där som vi hade som inte är vardag.

Där kan samtalet börja – mellan två likvärdiga parter som uttrycker sina behov, berättar om sina liv och problem. Vilka nya möjligheter för relationen!! Det kräver såklart att man har lite kontakt med sina känslor. Men det är väl ett relevant krav på någon man ska ha en nära relation till.

Den frånvarande ansvarstagande viljan är alltid förödande för relationer. Jag tror det gäller framförallt män, för många män har på grund av detta stora problem att bygga varaktiga nära relationer. Ju äldre män blir, desto färre nära vänner. Istället är det fruar och partners som får ta hand om och vårda det sociala behovet, ofta är det till och med så att kvinnorna för männens talan utåt gentemot vänner, familj och släkt. Som om inte det vore illa nog har många män har en väldigt ful ovana att ta ut bitterheten över detta sociala misslyckande på kvinnorna de är beroende av.

Jag tror mäns rädsla för att aktivt vilja något bottnar i en rädsla för att framstå som svag. För det är ju det värsta en man kan vara. Och man blottar sig aldrig så mycket som när man vill ha något från en annan människa. När hörde du senast en man säga till en annan man:

”Jag vill att vi ska vara nära vänner. Jag tycker om att ha dig omkring mig. Jag tycker du är så rolig och spännande. Jag behöver ha dig i mitt liv, för annars känner jag mig ensam och det är det värsta jag vet.”

Män förlitar sig istället på slumpen, upphöjer den till magi; relationer som dör gör det för att de inte var starka nog, typ. Men så funkar det ju inte i verkligheten. Man måste lägga energi och tid på en relation om den ska bli stark.

Jag tänker på Kamratpostens undersökning från 2008, där bara 5,4 % av de tillfrågade barnen sa att de går till sin pappa om de är ledsna. Beror det på att papporna inte visat att de vill lyssna på sina barn? ”Jag vill lyssna på dig, för jag behöver din kärlek. Jag vill att du litar på att jag kommer finnas här för dig när du är ledsen.”

Följdfrågorna leder såklart till djupare och viktigare frågor. Varför är det viktigt att finnas för sitt barn? Varför är det extra viktigt om man är pappa? (Facit: för att annars kommer ditt barn inte vilja vända sig till dig när hon/han är äldre, och du kommer känna dig utanför och dålig och inte tro att du är viktig. Det är också viktigt att ditt barn ser att män är kapabla att lyssna och finnas där på riktigt, för det kommer påverka deras syn på män och deras krav på sig själva och andra män… osv…)

(För att ingen ska anklaga mig för att vara en supertrist partydödare vill jag säga att det såklart är skönt och viktigt att hänge sig, släppa sitt medvetna jag och låta kroppar mötas. Men det finns ett problem i hur manlig och kvinnlig sexualitet romantiseras och upphöjs till något ”naturligt” som inte har med resten av relationen att göra. Men det är ämne för en eller ett gäng andra texter.)

Den manliga befrielsen är inte här ännu

Idag skriver jag om boken ”Dingo Dingo – den manliga befrielsen är här” i Feministiskt Perspektiv. Om du är prenumerant läser du recensionen här.

Ett litet utdrag:

Jag ser framför mig hur de tre författarna Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson fått idén: att lösningen på mäns problem är att de utan kvinnors inblandning möts och tränar upp sin känslomässiga förmåga.

Genom kramen män emellan, vilket egentligen är det boken handlar om, ska den bur de flesta män lever i brytas ner. Den homofoba, intränade emotionella rustning som gör att vi män inte kan bygga varaktiga nära relationer till andra än de kvinnor vi valt att leva med i heterosexuella partnerskap.

Relationer där könsstereotyperna är förutsättningen, men också grogrunden för osunda instängda könsroller. Mannen och kvinnan utlämnade till varandras dramatiseringar av rollen Mannen och Kvinnan i Paret.

Grundidén är bra, utan tvekan. Jag tror på den. Men den räcker inte som strategi för att förändra mansrollen. Och den räcker definitivt inte för att bygga en roman på. Boken är också plumpt och slarvigt skriven, en ironisk underton gör att vi inte förstår om det hela är skämt eller ej.

Göteborg made us

Det är en vacker sommarmorgon, tidigt. Den svala nattluften ångar bort över gatorna, värmen väller in, och jag står framför raderna av containrar, hjärnan kan inte ta in vad som händer. Tre meter höga väggar av tjock plåt tornar upp sig framför mig. Dom har byggt murar i staden, en mur runt skolan.

Ett fängelse formar sig, gränsen dras. Om det innan känts som att vi var vi, och ni ni, så kan jag nu se det, det blir aldrig tydligare än så här. Det här är fängelset vi väntat på, känslan av maktlöshet inför politiken materialiserad. Här bygger polisen gränsen. På ena sidan, alla utom oss. På andra sidan, raseri, besvikelse, maktlöshet. Härifrån kan det bara gå utför.

Tiotusentals människor ville säga något. Ville vara med. Ni byggde murar. Ni poliser reste dit från hela Sverige och jobbade övertid, slet som djur för att försvara era gränser, er makt och ordning. Ni fick rosor, vi fick hot, slag och fängelsestraff.

Jag minns hemresan, vi satt tysta i bilen och tittade på Sverige genom fönstret. Något hade hänt, budskapet var levererat, alltid hade det varit tydligare: backa! Vi brukade skoja om det, hur poliserna alltid vrålar det i ens ansikte. Och vi skriker: bilda kedja! Dom skriker: backa! Sen står man där och väntar på att nått ska hända. Men nu var det inte roligt längre. Det fanns ingenstans att backa. Vi var upptryckta mot väggen, och hade ingen lust att försöka längre, varken bilda kedja eller säga emot.

Barrikader av brinnande bajamajor, poliser som kastar sten. Poliserna som kommer på rad genom parkerna, slår och sparkar. Och sen skotten som sätter punkt för allting.

Tio år har gått. Mycket har sagts. Men det enda jag tänker på är containrarna. Hur kunde ni.