Another one bites the dust

Runt omkring oss faller heteroparen som julgranar i januari. Med eller utan barn, det känns som att vi är dom enda som är kvar. Resten är singlar, de flesta desperata efter nån att sova med. En del verkar helt sjukt desperata efter någon att skaffa barn med. Och andra verkar ha gett upp helt, de väntar ut sina liv och odlar andra drifter och begär istället.

Det känns som en ödesmättad tid. Inga vettiga alternativ finns tillgängliga. Hopplösheten ligger tung över mänskligheten.

Är det kanske så att heterosexualiteten, eller kanske alla former av kärleksrelationer oavsett kön, bara är en romantisk dröm nuförtiden, att könsrollerna har skruvats över sin förmåga på något vis? Jag menar inte att det är feminismens fel, eller männens, det är en oundviklig utveckling av den gemensamma ansvarsfördelningen… Här haltar manligheten rejält: kraven på männen har ökat rejält – men männens självkänsla har inte hängt med. Resultatet är män som efter bästa förmåga spelar jämställda men går tyngda av skam och skuld, samtidigt bittra, över att de försökt så hårt men inte lyckats. Och kvinnor som fortfarande i allra största utsträckning tar hand om barn, städning och känslor. Men inte längre döljer sin besvikelse över att männen inte kan ta huvudansvar.

Jag tror jag vet flera kvinnor som antingen blivit lesbiska eller helt enkelt gett upp kärleksrelationer helt på grund av ovanstående.

Hur länge kommer jag och A kunna hålla samman? Allt fler exempel på att livet kan fungera bra efter relationen finns omkring oss, även med flera gemensamma barn, och någonstans påverkar det tröskeln för vad man tycker är acceptabelt.

Hm… det här skulle kunna bli en graf: