Bland blommor och svin

Borde jag skaffa stänkskärmar? Kanske. Igår kom jag inrullandes på Mariatorget helt nerstänkt. Jag klädde av mig regnkläderna utanför det lyxiga kafet och klev in med dom under armen. I spegeln såg jag att jag hade lerstänk i ansiktet också. T-shirten satt limmad mot ryggen, svetten rann ner i kallingarna. Varje morgon likadant.Vid bordet bredvid, ett ungt överklasspar med två stackars barn. En auktoritär man som väser hot om isolering medan kvinnan hyschar och förklarar varför far är arg.

Samtidigt i en annan del av världen. Kongo. Ett land utplånat av rasism. Den där jävla sjuka kungen Leopold. Kyrkan. FN. USA/CIA. Multinationella exploateringsbolag. Rikedomarna flödar rakt ut, medan kvinnorna våldtas på löpande band. Jag tror aldrig jag sett rasismen tydligare än så. Även Sverige har varit där, hundratals svenska män har dödat svarta där. Jag kände en av dom, han var tystlåten om vad han varit med om.

kongosvensk.jpg

Ni vet hur man ibland råkar knuffas in i kunskapen. Så var det med Kongo. Pusselbitar faller på plats, böcker råkar hamna i ens väg. Sen ett radioprogram, och ett till radioprogram. Och till slut bildar all information en vägg som får en liten tidningsartikel att väcka allting till liv. Mina tårar vid frukostbordet. Alla människor som dör. Och så jag, med mitt jävla liv, mina friska barn och en latte.