In i min futtiga vildhet

Jag fick äntligen tid att se Into the Wild som jag skrev om tidigare (och laddade hem här). Jag vet inte om det var filmen, det faktum att jag är lite sjuk eller att min bebis skrek en timma utanför dörren, (inte ensam alltså) men den tog!

Filmen alltså, tog. Tag i mig. Jag tyckte nog i och för sig att det var lite väl mycket titta-jag-bara-lever-och-står-och-snurrar-med-armarna bilder, Mr Penn, det blev lite väl sådana poser som helt enkelt inte existerar i verkligheten. Eller vad säger ni, kära läsare, brukar ni stå och veva med armarna med huvet mot himlen och munnen öppen? Jag tror jag gjorde det sist 2000, stenad på en strand nånstans.

Nog om det. Det var en väldigt bra film. Inspirerande. Jag var tvungen att ta en tur med biogasbilen efteråt och tänka igenom allt. Funderade på att instifta en mobilfri månad i mitt liv, det kan vara ett första steg mot ett liv lite närmare naturen. Men jag känner mig själv bra nog, det är inte genom dramatiska åtgärder jag förändras, det är genom små vardagliga beslut. Det var också något lite beklämmande över Alexanders flykt: han klarade inte att stanna och kämpa, han var tvungen att bryta med allt. Systern som offrade sig, så enormt förstående, hur var det för henne därhemma i skiten medan han stod där på bergen och gapade mot molnen?

supertramp.jpg

Det är en superbra film. Se den, verkligen. Jag beundrar hans mod. Men ändå – man måste våga nyansera romantiseringen av män på rymmen, hur vackert de än kämpar och dör.