Dramaturgi i kapitalismens händer är alltid meningslös

Att hitta bra barnfilmer till en fem-sexåring är som att försöka få Mona Sahlin att förstå hur mycket hon gör bort sig när hon skapar en allians med miljöpartiet. Döfött. Meningslöst.

Det finns några få filmer som är tillräckligt bra, en del till och med sevärda, men det är lätt att räkna upp dom: Shrek-filmerna, gamla Astrid Lindgren-rullar, Ice Age 1-2, Kirikou 1-2, Hayao Miyazaki filmerna om Kiki och Totoro, Madagaskar och en del andra animerade Pixar- och Dreamworks-filmer. Sen är det stopp.

De senaste dagarna har varit fyllda av besvikelser över usel barnkultur. Ett bamsenummer där Brummelisa blir bortrövad av en stor desperat svartmuskig man. Vad ger det små flickor för bild av män generellt, och svartmuskiga män speciellt? Och en usel film om FISKAR där könsrollerna är så stereotypa att Göran Hägglund framstår som radikal: en stor läskig hajMAN ska röva bort en liten rosa fisk… Innan dess har huvudrollens fiskkaraktär redan i öppningsscenen förlorat sina föräldrar till ett nät.

Kapitalismen exploaterar människans svagheter på de mest vidriga sätt. Den pumpar barnen fulla med bottenlösa hål av rädsla: för att dö, för att inte bli älskad (men enbart av någon av det andra könet OBS), för att förlora sina föräldrar etc etc. Kapitalismen åstadkommer detta genom att tvinga på för små barn fantasilösa och övertydliga historier med så billiga poänger att man vill drunkna i en kissljummen plaskdamm.

När dessa konstruerade känslor väl är inskruvade i våra barn gör den globala mediaindustrin high-fives hela vägen till banken, för då är kan samma dramaturgiska grepp köras genom våra skallar om och om och om igen. Det är så tråkigt att jag vill dö när jag ser min dotter böna och be om att få se en film om en liten pojke som slåss med en stor svart man för att få gifta sig med ett meningslöst offer till (rosa spetig) flicka.

Det finns INGET i den historien som är relevant för hennes liv. Det finns INGET i den historien som hjälper henne att förstå hur hon ska hantera världen omkring henne. Den filmens existens är ENBART nyttig för kapitalismen. Och vi BETALAR DESSUTOM för att trycka i våra barn den skiten!?

Enligt teorin om den fria marknaden ska kunderna själv efterfråga det som har kvalité och konkurrensen ska sanera bort skiten. Men hur ska det gå till när kundernas förmåga att välja är förstörd redan vid tre års ålder?

Kiki
Häxan Kiki kicks ass. Ur Kiki’s Expressbud

En reaktion på “Dramaturgi i kapitalismens händer är alltid meningslös”

  1. bra inlägg! jag försöker få min treåring att titta på drutten och krokodilen och janosch drömvärld typ, men helst vill hon bara se prinsessor och rosa slott! Hur i helsicke har hon lyckats bli intresserad av detta dravel? Vi kämpar i rejäl motvind men ger inte upp! Någon som har tips på bra barn-program/filmer/böcker?

Kommentarer inaktiverade.