Det var gyllene tider

A spelar Gyllene Tider och dansar med ett stort leende i vardagsrummet. Hon säger att det får henne att tänka på när hon var liten, hennes storebror som lyssnade på Gyllene Tider och hur hon hörde texterna och liksom insåg vad som skulle komma, hur stort livet var framför henne. Det är starka känslor.

Jag kommer också ihåg hur det var när jag var liten. Jag minns hur jag satt på min bästa vän H:s storebrors säng, på det pälsiga svarta överkastet. Jag andas allt det som är så annorlunda än hemma hos mig. Doften av rakvatten, doften av heltäckningsmatta. Jag och H brukade sitta däruppe och titta på hans storebrors saker. Han hade en discolampa som han hade beställt från Hobbex. På väggen satt en affisch med en häst som stegrade sig framför en mörk himmel fylld av blixtar. Dom bodde i en liten villa på en liten gata nere på byn, i ett helt vanligt villaområde.

Men H:s storebror hatade min storebror. För min storebror lyssnade inte på Gyllene Tider, han lyssnade på synthmusik. Han hade ridbyxor och kråsskjorta, inte jeans och jeansjacka. Och istället för hockeyfrissa som H:s storebror hade han en jättestor blekt lugg, med massa sockervatten i. H:s storebror försökte köra på min storebror med sin Volvo EPA-traktor. Tror jag.

Jag hatade dom som hatade min storebror. Dom var dumma mot mig också, skrek saker efter mig.

Men jag tror jag hatade min storebror mer, för han påminde mig om allt som var annorlunda med mig, med mina föräldrar, med oss. Allt det som gjorde att det aldrig nånsin var någon av mina eller min storebrors kompisar som ville hälsa på hemma hos oss.

Jag hatade min bror för att han var så hatad, och för att jag inte var det. För att jag kom undan, genom att anpassa mig. Genom åren kom jag allt mer att bli som honom, och jag såg hur han hatade mig tillbaka, för att jag svek honom, för att jag satt där hemma hos H och fingrade på överkastet i hans storebrors rum på övervåningen i den lilla villan.

Det är fortfarande ett glapp mellan mig och min bror, och jag tror det beror på Gyllene Tider, på hur hatad min bror var för att han inte var som alla andra, medan jag lärde mig gå en väg där jag kunde bli omtyckt av nästan alla. Och jag och H, vi är inte längre vänner. Faktum är att jag är rädd för att träffa honom. Vi var så nära under så många år, jag minns fortfarande hans kropp och hans röst, den ekar i mig. Han blev en riktig man, brukar jag tänka, stor och stark, medan jag blev smal och svag, med krum data-rygg. Kanske är det inte sant. Antagligen har vi mer gemensamt än jag tror.

Nu står A där och sträcker ut armarna mot mig, kom och dansa, säger hon, medan Per Gessle sjunger om Billy. ”Lyssna på texten”, säger hon. Jag försöker. Men jag tänker på något annat. På livet som kom, efter att jag hörde Gyllene Tider första gången, hemma hos H.

200811151707.jpg