Black Petrograd 1999

Reportage från St Petersburg 1999, publicerad i Arbetaren

Hösten 1917 utspelade sig en av världshistoriens mest betydelsefulla revolutioner i Ryssland, och det var på gatorna och torgen i Petrograd det hände. 87 år senare åker jag till St Petersburg och anarkistfestivalen Svart Petrograd. Aktivister och anarkister från hela Ryssland ska samlas, tillsammans med utländska inbjudna anarkister, för att i tre dagar utföra aktioner och demonstrationer, diskutera erfarenheter och framtiden och framför allt knyta kontakter.

Anarkismen var förbjuden och i stort sett utrotad under sovjettiden. Men 1989, när perestrojkan började mjuka upp det annars benhårda systemet, samlades för första gången sedan Kropotkins begravning 1921 anarkister till formandet av KAS, anarko-syndikalistiska federationen. De svarta fanorna fick återigen synas på gatorna. Arbetaren var närvarande under just det mötet för 14 år sedan och skrev att det var trevande men förväntansfyllda diskussioner om framtiden. 

Anarkistfestivalen arrangerades av PLA, Petersburg Anarchist League och Punk Revival, två grupper från St Petersburg tillsammans med Autonomous Actions Moskvagrupp. PLA är som många andra anarkistorganisationer en salig blandning av anarkister, aktivister, antifascister, punkare och diverse korsningar av alla de fyra. Autonomous Action är ett senare inslag i ryska a-rörelsen, men nätverket har redan spridits till mer än tjugo städer och gruppen i Moskva har under de senaste året utfört ett tiotal aktioner. Förutom sin tidning Avtonom arbetar de just nu med projekt riktade till papperslösa arbetare och en website med listor över riktigt fula arbetsgivare och sätt man kan hämnas på dem. Ofta samarbetar AA med andra grupper, som till exempel ekoaktivisterna Rainbow Keepers.

Det är Aleksei, en av AAs medlemmar från Moskva, som på grund av sitt internationella arbete och goda engelska blir min guide under festivalen. ”How is Hannele and Mattias Fuchs nowadays, and do you happen to have a new issue of Brand with you?”, frågar han när han möter mig vid flygplatsen och avslöjar raskt sina kontakter med svenska a-rörelsen. Aleksei skriver regelbundet för engelskspråkiga Abolishing the Border from Below, en Berlinbaserad tidning för nyheter om östeuropeisk aktivism och anarkism, en strålande källa till information och inspiration om östeuropa.

Till minnet av revolutionen

Den 7 november är en grå dag, som många andra under denna årstid i St Petersburg. St Petersburg Anarchist League har av kommunistpartiet, som är den största vänsterorganisationen i Ryssland, fått tillstånd att delta i det allmänna demonstrationståget för firandet av revolutionen. För bara tio år sedan demonstrerade miljoner ryssar denna dag som fortfarande är helgdag, men idag uppskattar jag antalet till ca två tusen. De flesta av dem tillhör KPRF, Ryska federationens kommunistparti. Ett sextiotal av demonstranterna kommer från det ytterst obehagliga NBP, nationalbolsjevikerna. Dom kallas också nazbols, ett ord där den ogenerat öppna fascistiska sidan av deras partiprogram kommer fram bättre. Deras fanor och armbindlar som bara en nyfödd kan låta bli att associera till nazismen. 

De svarta och rödsvarta fanorna visar vägen genom folkmassan till anarkisterna. Vi är ca 100 stycken, och när vi sjasas upp på trottoaren bredvid nationalbolsjevikerna är stämningen spänd, vid tidigare möten har det blivit slagsmål grupperna emellan. En man går omkring och skriver ner vad som står på anarkististbanderollerna där den största säger: ”DÖD åt stat och kapital”. Plötsligt formar ryska specialstyrkorna Omon en tät cirkel kring anarkisterna. Samma procedur över hela världen, tänker jag trött medan en stor polis i pälshatt petar mig i mellangärdet med batongen. Historierna om vad som kan hända om man blir tagen till polisstationen rusar genom min hjärna, men också Alekseis tankar om att ”ryska poliser i alla fall beter sig som människor, till skillnad från de svenska robotsnutarna”.

Kommunisterna och nationalbolsjevikerna tågar iväg och lämnar oss kvar, uppenbarligen, eller kanske tack och lov, finns det ingen större solidaritet mellan grupperna. Ögonblickligen dyker en armé av fyrtiotalet rengöringsmaskiner upp och formerade som ett V sopar de gatan efter folkmassorna som av gammal vana. Jag ser framför mig hur det kan ha sett ut för tio år sedan med miljoner människor på denna plats; då fyllde maskinerna en funktion, men nu ser det mest löjligt ut. 

Efter ett tag bestämmer sig Omon för att vi inte får demonstrera överhuvudtaget i år, varför vet ingen riktigt, kanske var det slagorden mot fascismen. Någon säger att de kommer börja stoppa in oss i bussar, men efter ett tag släpper dom ut oss med villkoret att vi går raka vägen hem. 

Nationalistbolsjevik – ej nice

Istället fattas ett beslut om att vi ska ta oss till målet för demonstrationen vi just missat, det stora torget utanför Vinterpalatset. Så börjar en rask promenad längs St Petersburgs gator, ibland med en polisbuss rullandes bredvid. Folk stannar upp och tittar när de ser de svart-röda fanorna och banderollerna. I närheten av torget dyker polislinjerna upp framför oss, och jag och de andra utlänningarna blir ivägskickade från demonstrationen tillsammans med pengar, megafoner och annat av värde. ”Det är lätt att bli av med saker när man blir tagen till stationen”, säger Aleksei. På håll ser vi hur den lilla gruppen anarkister återigen omringas. Det gigantiska torget, där själva revolutionen en gång utspelade sig, är inringat av stängsel, och därinne står nu kommunisterna ensamma. Något hände på vägen som gjorde att nationalbolsjevikerna inte blev insläppta av polisen. 

Varför vill anarkisterna dit, till fascisterna, de gamla gubbarna och tanterna som vill ha kommunismen tillbaka? Senare på dagen frågar jag några av de som demonstrerat. ”Det är en fråga om att bli accepterade, att vi får ta plats. Och att hylla minnet av revolutionen”. Men många säger att de hellre vill ordna en egen, helt fristående demonstration nästa år. 

Till slut blir anarkisterna bortkörda från platsen utanför Vinterpalatset. Det blev ingen demonstration i år. Aleksei är glad att allt gick bra, att inte polisen började slå folk, men besviken över hur lätt de böjde sig för polisens vilja. ”Många som kom har inte demonstrerat förut, de är rädda och vet inte hur man beter sig. Kanske kommer de planera sina aktioner annorlunda efter det här”, säger han och fortsätter. ”Det här är anledningen till att Autonomous Action inte tror på lagliga demonstrationer”.

Utsikter och insikter

En av kvällarna under festivalen sitter jag med Aleksei, Vlad och Utka på en restaurang och pratar. Vlad och Utka har lång historia inom ryska a-rörelsen, och Vlad skiner upp när jag visar klippen från Arbetaren 1989. ”Där är jag, med det stora skägget”, säger han och pekar. Sedan dess, då Vlad var en av de drivande inom Obschina, en av de första anarkiströrelserna i Ryssland, har mycket hänt. Vlad pekar på bilderna och berättar. ”Han längst fram blev nationalbolsjevik, och han där blev politiker och sitter i Duman nu, och dom där vet jag inte var dom tog vägen”. Av alla som var med gissar Vlad att två finns kvar inom rörelsen.

Vlad visar en av de många tidningar han gör, Volja, vilket på ryska betyder både frihet och vilja. Det är rysslands äldsta anarkisttidning som hittills utkommit i 21 nummer. Vlad och Utka var inbjudna som ryska delegater till  European Social Forum i London men tycker forumet var uselt, ”överallt fanns Workers Partys representanter och propaganda”. Det alternativa mötet var desto bättre tycker dom bägge och menar att de stora sociala forumen måste bli mindre hierarkiska och mer radikala om de ska fungera. ”Nu är det mest snack”, säger Utka.  Dessutom behandlades östeuropiska teman väldigt underligt, berättar hon. ”Seminariet om Rysslands krig mot Tjetjenien slogs plötsligt ihop med Afghanistanseminariet, som om den geografiska närheten skulle betyda att situationerna har likheter”. 

Utka och Vlad är några av de som startat och driver Indymedia i Ryssland. Filmen med klipp från aktioner i Ryssland som visades på anarkistfestivalens filmkväll är deras andra film, och den tredje, som handlar om HIV-smittade som förvägras mediciner i strid med lagen, spelas in just nu i St Petersburg. 

Det finns mycket att göra för anarkisterna i Ryssland, och redan i vår ordnas en ny anarkistfestival, denna gång i Moskva.

Svante Tidholm