Tankar och råd om outhärdliga barnskrik

Det finns inget som gör folk så stressade och oroliga som barnskrik. Ju yngre unge, desto större reaktion från vuxna. Gör nåt! Vad som helst! Stoppa in en napp, ett bröst, ett finger, skaka, vagga, vyscha, buffa, sjung, gå omkring med underliga steg som John Cleese gjorde i den där Monty Python sketchen – metoderna för att hindra skriken är oändliga. Så. Barnskrik är ett problem att ta på allvar. Socialstyrelsen har till och med gjort en folder om det, med ett enda tydligt syfte: att stoppa skakningarna som ibland leder till allvarliga skador på hjärnan, eller till med ännu värre.

Alla som haft en bebis vet hur skriken äter sig in till det allra innersta. Det skaver inuti en av skrikandet. Det är inte underligt om man blir desperat. Men samtidigt vet vi ju att ett litet barn inte har något annat sätt att uttrycka sig på. För barnmorskorna är det första skriket en välsignelse, en uppvisning i livskraft och faktiskt kommer skriket före det allra första andetaget.

Jag har en bebis som är en månad gammal. Nästan varje kväll vill hon skrika, ofta en eller två timmar, ibland mer. Hon kan inte prata, hon kan knappt göra några språkliknande ljud förutom ett underligt hoande ibland som en liten uggla. När hon är på bra humör och någon aktivt lyssnar formar hon munnen som om hon skulle säga något, men det kommer ingenting. Jag antar att hon tränar sig på att prata. Men skriken däremot, är starka, enormt starka, och tydliga.

Hon ammar, sen vilar hon, sen skriker hon ett tag, sen vilar hon sig innan hon vill skrika igen. Så brukar det hålla på nästan varenda kväll.

Vi vuxna skriker ju nästan aldrig förutom när vi gjort illa oss eller ser en bra match typ. För oss är det förknippat med stor smärta att skrika. Det är ett rop på hjälp – ge mig uppmärksamhet! Vi undrar vad som är fel, går igenom listorna i huvet: har hon ätit, har hon ont? Om jag vet att hon ätit sig mätt, försöker jag låta henne skrika. Det är mitt jobb som man, och det passar mig bra eftersom jag inte kan erbjuda någon mjölk. Jag finns där för henne och ger henne min uppmärksamhet i den mån jag orkar. För det är krävande att lyssna på skrik, även om jag vet att de inte betyder att något är fel. Det är väl hennes sätt att bearbeta att hon växer några centimeter och ökar sin kroppsvikt mer än fem procent varje vecka. Snacka om växtvärk! Eller också är det omställningen från livet i livmodern som hon vill klaga på. Det kan också vara så enkelt att det är det enda sätt hon har att kommunicera på. Hon är totalt utlämnad till mig, har ingen kontroll över något, inte ens sin egen kropp. Som att hon säger: ”Hjälp, vad gör jag här?”. En ganska berättigad fråga för en bebis skulle jag vilja påstå.

Alla bebisar verkar göra så här (men inte alla föräldrar pratar om det!), men trots det verkar det finnas väldigt lite förståelse för skriken. Det vanligaste sättet att bemöta skriken är just att försöka dämpa dom. Oftast är det mammorna som får sitta kvällarna igenom med brösten redo, trots att bebisen spottar ut och kräks. Inget kan vara ett tydligare tecken på mättnad än en spya. Ett vanligt sätt att förklara skriken på är att kalla det kolik. Vårdguiden slår fast: ”Kolik är när ett spädbarn, som i övrigt är friskt, skriker i minst tre timmar mer än tre dagar i veckan utan synbar förklaring.” I nästa stycke säger man att ”hos de allra flesta barn med symtom på kolik hittar man ingen synlig orsak.” Ingen orsak!? Vårdguiden som faktagranskas av flera läkare säger alltså rakt ut att de inte kan förklara vad kolik är – på sin infosida om kolik…

”Är hon snäll”, brukar folk fråga när man fått en bebis. Det betyder alltså ”är hon jobbig?”. Ja hon är snäll. Hon verkar inte medvetet vara ute efter att skada mig. Så jag antar att hon är snäll. Men hon verkar vilja skrika, och det är jobbigt, det verkar till och med Vårdguiden hålla med om: ”för många familjer är den här tiden mycket ansträngande och man kan behöva hjälp av föräldrar, syskon och vänner.” Det är fint att dom skriver så. Men jag tycker ändå det finns en förvirring kring barnskriken – de ska tystas. Såsom depressioner ska medicineras bort. Ja det verkar kanske som en konstig koppling, men jag tycker det finns sådana tendenser i samhället av att allt ska va så jävla bra hela tiden. Om man mår dåligt ska man ta nya tag, om man är nere ska man upp och hoppa, om man skriker ska man suga på nåt. Men tänk om bebisarna behöver skrika, tänk om det är det som är normalt.

Mina tre barn har fått skrika så mycket jag orkat lyssna på dem, ofta ett par eller fler timmar varje kväll, och de har inte varit sjuka eller haft smärtor. Tvärtom är det ofta så att de när de fått skrika så mycket de vill, verkar lättade, glada och söker kontakt, pratar och tittar väldigt uppmärksamt på saker. Ett par timmar skrik brukar också vara väldigt bra för den efterkommande nattsömnen. Jag märker stor skillnad på de nätter när jag inte orkar låta henne skrika, då vaknar hon oftare och kanske vill skrika mitt i natten – hemska öde.

Jag tror det är väldigt viktigt att inge barnet en känsla av trygghet när man låter de skrika. Det brukar jag göra genom att hela tiden försöka få och behålla ögonkontakt och påminna om att allt är väl genom säga ”ja” och helt enkelt visa lugn. Om man inte klarar av att ge barnet den känslan av trygghet ska man inte ens försöka, för den osäkerheten känner barn väldigt starkt, och det gör dom osäkra och i förlängningen kan det bli väldigt fel. Det måste kommuniceras tydligt även till en två veckors bebis att de gör allt rätt och att man är på deras sida. Ju äldre dom blir desto mer tar dom åt sig av sådana signaler. Om dom vill sparka med benen och kämpa med hela kroppen kan man ligga nära i en säng bredvid varandra, då kan man hålla en stadig hand på magen och när barnet har skrikpauser prata lugnande och uppmuntrande.

Om man tycker det är jobbigt att lyssna har jag ett par råd. Man kan ställa en klocka på fem eller tio minuter, och efter det ta en paus, gå en sväng med barnet i famnen eller byta av med någon annan vuxen. Man kan om själva ljudvolymen är ett problem använda öronproppar. Det kanske låter som ett cyniskt råd, men det gör det hela lättare om det handlar om timmar av lyssnande.

För oss pappor är det här ett väldigt bra och effektivt sätt att skapa starka band med våra barn även om dom ammar och har det fysiska bandet till sina mammor. Det påminner oss om vår oumbärlighet och förmåga till medkänsla. Tyvärr kan man inte förvänta sig nån större tacksamhet från någon för sitt jobb, men sånt är livet för ammande mammor (och andra småbarnsföräldar) också. Försök hitta nån förstående vän som varit i samma sits som kan lyssna på dig när du beklagar dig, för det är inte alltid självklart att relationen till mamman håller för den sortens krav i hårda bebistider.

Det var det jag ville säga om barnskrik.

Som ett slags test på er känsla för barnskrik får ni här lyssna på min unge när hon är igång.

(Sen finns det såklart de fall när barnen faktiskt har smärtor av magknip eller sår i rumpan eller nåt annat, men sånt märker man efter ett tag om man är observant, dessutom har ju barnen ännu större anledning att skrika i sådana fall!).

Fyra hål i mitt huvud

Det är dagen efter vårt nederlag i Salem. Alla poliser har lämnat vår förort, där dom stod och tryckte i buskarna utanför vår port, med snäckor i öronen. Piketerna som demonstrativt stod med strålkastarna på riktade mot oss, är borta.

Min sexåriga dotter L, som såg allt detta, sitter vid frukostbordet och berättar om sin natt. ”Jag drömde att du hade fyra hål i huvudet pappa”.

Ledsna barn väljer hellre ingen än sin egen pappa

Jag läser i Aftonbladet om en undersökning KamratPosten gjort bland sina läsare. 6000 flickor och barn i åldrarna 8-14 år har svarat. Frågan till barnen var: ”Vem pratar du med när du är ledsen?”. Svaret är så deppigt att man vill gräva en grop åt sig själv och hoppa ner. De allra flesta svarade mamma, och sen kom ”nån annan”, efter det ”ingen alls”. Och sist av allt – papporna. Fler barn pratar hellre med ingen än med sina pappor.

Barn är världens framtid. Vi ger dom inte mycket till hopp om manligheten.

Jag tycker det är svårt att närma mig min dotter. Hon är så arg. Jag försöker lyssna, men oftast vill hon mest spöa mig. Det kanske inte är så dumt i och för sig. Jag vet att det handlar om hur mycket tid och uppmärksamhet jag ger henne. Ju mer jag ger, desto mer får jag tillbaka. I perioder kan vi vara riktigt nära. Ibland känns det som jag inte känner henne alls, när jag mår dåligt själv eller försvinner in i jobb eller nåt.

Jag vet att det är ett hårt jobb att vara närvarande förälder. Det är bara att jobba på. Det finns inte mycket annat att göra.

Ett råd till alla män därute: Bit ihop.

Jag tror det är en önskedröm bland intellektuella och genusteoretiker att män blir ”bättre” på att prata om känslor. Jag tror att det ligger naturligt i det manliga psyket att man känner sig starkare om man tiger bort svaghetskänslor, och fokuserar på annat istället. Åtminståne har jag alltid mått bättre av att göra så… de få gånger jag ”pratar av mej” så mår jag bara sämre av det efteråt. /hälsning från ”en annan åskikt”

Ja, så kärnfullt uttrycker sig en kommentator till en artikel i AB om att Dan Josefsson och Bob Hansson med flera skrivit böcker om känslor, riktade (delvis) till män.

Jag tycker det är en underbar punchline från ”åskikt”: De få gånger jag pratar av mig mår jag bara sämre efteråt.

Ja vad ska man säga. Det är naturligt i det manliga psyket att tiga och snickra lite. Fan vad jag önskar att han hade rätt denne manliga tyckare. Men samtidigt läser jag att bara fem procent av alla barn vänder sig till sina pappor när de är ledsna. Ser du kopplingen ditt jävla hjon? En tigande fokuserad man, låter det som nån man vänder sig till för att få tröst, hjälp? Knappast…..

En 5-årig shopaholic talar ut

Vi har alla olika sätt att hantera motgångar och utmaningar. En del gömmer sig för dom helt, låser in sig. Andra kastar sig över dom, in i dom, med varierande grad av framgång. Men de flesta av oss gör väl vårt bästa för att balansera risktagandet med trygghetstörst. När man är barn kommer flera situationer där man inte riktigt har ett val.

Min äldsta dotter började skolan. Hon behövde verkligen utmaningen, och har växt av den. Men det är klart att det kostar på att göra någonting så stort och nytt. När jag själv behöver trösta mig använder jag olika sorters bedövningsmedel och trygghetsskapande knep. Min dator, kaffe, godis, en ny tröja eller kanske lite teknik-pundande. Ibland riktar jag känslorna utåt och är jobbig att vara med, eller också börjar jag hata saker. Inga konstigheter, jag är ganska simpel, inte speciellt destruktiv ens. Jag har sett människor med betydligt farligare sätt att hantera sina känslor.

Vi satt i bilen, och min dotter hade haft en lång dag i skolan. Hon behövde gråta, och behövde en ursäkt, så hon började mucka. ”Jag vill köpa nånting”, sa hon. Jag sa ”Nej, vi ska inte köpa nånting idag”. ”Snälla”, sa hon. ”Nej”, sa jag. Då kom tårarna. ”Jag hinner aldrig köpa något längre, jag måste bara gå i skolan hela dagarna, varje dag!!!!” skrek hon. ”Ja”, sa jag, så är det, ”du hinner inte köpa nånting”.

Det är inte hennes fel. Att hennes föräldrar tycker om att köpa saker. Att alla omkring henne pratar om saker dom köpt, visar upp dom, smeker dom. Att leksaksföretagen smugglar ner kataloger i brevlådan som man inte hinner slänga innan hon har satt sig och ritat ringar runt det hon vill ha. En femåring har exponerat sin shopaholism i full dager. Kanske är det hoppfullt, att hon visar det utan att skämmas. Det är mer än vad man kan säga om mig.

Reclaim the pink

I Aftonbladet skriver Petter Lindgren om färgen rosa (eller egentligen refererar han väl mest Fanny Ambjörnssons senaste forskning). De flesta flickor är besatta av färgen rosa, men föräldrarna vill inte att deras flickor ska ha rosa, för då kanske flickorna blir offriga brudar. Och om pojkar vill ha rosa så är föräldrarna rädda att de ska bli bögar. Istället vill föräldrar sätta på sina barn brunt och blått. Dessa färger signalerar handlingskraft. Och är samtidigt klassiskt… manliga, såklart! (Och de allra mesta BORING-färgerna).

Så vad ska vi göra åt det? Höja statusen på rosa såklart. Reclaim the pink. Nedan ser ni den kommande POWERDRESSEN.

Du är antagligen emot oss, men det är jag med

Du är antingen med oss eller emot oss. Det är jobbigt att behöva parafrasera George W Bush. Men vad ska man göra. Det är det här med jämställdhet igen. Det är svårt att ha en jämställd relation, inte ett teparty, skrev jag i ett tidigare inlägg.

För det är nåt inom oss. Fienden är inte bara därute, i formen av en osynlig ständigt pågående rättegång, där domarna rasar omkring oss som ett hagelregn. Vi brukar uppröras över hur våldtagna kvinnor blir utfrågade om sina klädval. Men bryr vi oss om hur vi själva rannsakar oss själva framför speglarna varje dag? Hur vi går, står. Ser på varandra, lyssnar, talar. Är det verkligen jag och du, eller är det några stora uppblåsta knulldockor som står här och låtsas?

Fienden är också eller varför inte framför allt inom oss. Den Införlivade normen. Den som jag och alla andra just nu lär ut till mina barn, som dom kommer kämpa med resten av sina liv. Den som alla barn tar emot utan att knussla för det är det enda dom kan göra. Normen som gör att min dotter älskar sina kjolar och strumpbyxor och tycker jag är äcklig när jag rapar.

Det är dom som antyder att jag är en dålig man som är med mina barn för mycket. Eller oförstående manliga vänner som undrar varför jag inte har tid att ses längre… Som bara vill träffa mig, inte familjen, det är väl inte så konstigt…? Och den där väldigt starka känslan inom mig som säger att jag är värdelös när jag tar hand om min bebis, men viktig och framgångsrik när jag jobbar. Var kommer den ifrån, den känslan, rösten inom mig, kan den inte SE hur mitt liv ser ut, hur världen ser ut? Hur få som har bra relationer till sina fäder, vad gjorde dom hela tiden istället för att vara med det viktigaste dom någonsin hade? Nu dör dom alla dessa gamla män, redan delvis döda i mångas ögon.

Att jag borde vara stolt som går emot. Som stannar hemma. Fast datorn plingar och mobilen ligger och rasslar på bordet, jag kan inte låta bli att försöka vara med där jag inte kan vara med.

Ingen lärde mig när jag var liten att det var tufft att vara hemma och bära på skrikande barn och försöka laga mat samtidigt. Jag fick lära mig helt andra saker. Jag fick lära mig att bita ihop när jag var ledsen. Nu är jag ledsen, och jag har svårt att säga det, och jag kan inte allt som krävs av mig när jag gör det jag inte kan, och jag undrar vems fel det är. Ni gjorde det bästa ni kunde, precis som jag gör det. Det enda jag kan trösta mig med, är att mina barn kommer ha sett mig kämpa, och ofta misslyckats, men jag var i alla fall där, med dom, när jag gjorde det. Eller ibland tittade jag på min iPhone under tiden, det skäms jag för.

Så du som läser detta, du är antingen med mig, på min sida. Eller också är du mot mig. Och då menar jag att du kommer få ångra dig så jävla hårt i framtiden, din idiot, när alla vet.

guns2.jpg

Grötmassakern

Knep för att slippa sanera köket tre fyra gånger om dagen emottages tacksamt. Enda sättet att få i B mat är att hon samtidigt får äta själv. Hon kan inte använda en sked ännu så istället tar hon stora nävar med mat. Och lustigt nog är nästan all mat hon äter också sådant man kan spä ut med vatten och använda som tapetklister. Street Artists unite and get babies.

Nu planerar jag att göra en Dexter: Linda in henne i plastfolie och tejpa upp en bur av målarplast omkring henne. När hon ätit färdigt rullar jag upp henne i badkaret där jag duschar av henne. Målarplasten slängs. Inte ett spår av den makabra fest som just ägt rum kommer finnas kvar.

UPDATE: Ikväll gjorde jag Misstaget: att inte sanera matplatsen omgående. Gröten hade torkat fast. Det tog mig minst en halvtimma att skrubba rent allting.

UPDATE 2: Jag har upptäckt att vatten är det bästa sättet att få bort intorkad gröt/potatismos och annat. Blöt upp det intorkade, sen är det bara att torka.

påminnelse till mig själv

i framtiden vill jag se tillbaka på sen har tiden och tanka att det var då och nu är nu. Att jag klarade det och att jag aldrig mer kommer behöva vara med om det igen. Det totalt uppslukande arbetet som nastan aldrig tar slut. Att aldrig få sova ut. Det oändligt tålamodsprövande. Jag vill att det här ska vara då och att nu är då när jag ar stark och kan se och tänka klart igen.

Att testa nya uttryck är mänskligt

Jag står i köket och tröstbakar en kladdig chokladkaka åt mig själv medan B äter kattmat på golvet. L kommer in med en hink vatten i handen, och säger Pappa…? Ja, säger jag beredd att svara på hundra spännande frågor. Men hon säger bara, Håll käften!, och går ut i hallen med hinken. Jag försöker svara nåt fyndigt till hennes rygg, men får bara ur mig …vad menar du då.. Men hon har redan försvunnit ut genom dörren och helt klart vunnit.