Lyx

Jag var på kurs, en slags kurs, från igår morse och över natten till idag. Det var så skönt att lämna stan utan barnen. Bara jag. Ju längre bort från stan och familjen jag kom desto friare blev jag.

Så i morse vaknade jag ensam i en hotellsäng. Jag kan såklart inte sova längre än till halv sju när B vaknar numer, men det var ändå obeskrivligt lyxigt att ligga ensam i en säng och kolla på teve. Sen gick jag till hotellanläggningens bad och simmade, bastade och låg i bubbelpoolen ett tag. Ensam. Ingen annan var vaken så tidigt. Jag kände mig som en hemlig agent på äventyr.

När jag kom tillbaka till min förort ikväll kändes det som att jag varit borta en vecka på en annan kontinent. Så lång var den mentala resan hem till familjen igen.

Nu snusar B i soffan bredvid mig och jag ska snart bära L till toaletten för den pre-nattliga kissningen – hellre ett ryggskott på mig än en kisspöl i sängen på natten. Imorgon är min dag hemma. Familjelivet.

Vintertid

Alla bebisföräldrar jag talar med beskriver samma helvete. Hur alla utan barn är glada över att ”ha vunnit en timma på morgonen”. Men. Barnen förstår inte klockan. Dom fortsätter vakna samma tid som vanligt, men nu är klockan fem istället för sex. Hjälp.

Min enorma rastlöshet

Det känns ofta som att jag får panik över att jag inte hinner med mer. Speciellt nu när bebisen är så krävande, den tar så mycket tid. Till och med från nätterna. Det är så svårt att hantera. Jag leker med tanken på att inte sova alls en vecka. Jobba på nätterna. Skulle det gå? Antagligen inte. Eller kanske, men jag tror alla omkring mig skulle tröttna på mig. Knappast värt priset.

Denna morgon ligger jag redo, vaknar av minsta prassel i sängen. Jag ligger vaken och väntar på att få gå upp fastän klockan bara är sex. Istället för att sova ligger jag och funderar på allt jag har på att-göra-listan. OCH! Istället för att tänka bara på dessa saker kommer jag på en helt ny idé: ett stort projekt som skulle ta många dagar och nätter att fullfölja. Det är så befriande att liksom SPRÄNGA de mentala ramarna för vad som är möjligt att jag nästan somnar om.

Den maktlösa patriarken – eller mannens offerteknik in action

Rebeckas räknande av män i DN en vanlig dag är skrämmande. Men det finns tidningar där männen verkligen är i minoritet: Barn och föräldra-tidningarna såklart. Det är alltid lika roligt att läsa de inkvoterade pappornas löjliga krönikor. Nästan alla brukar ha sensmoralen: jag älskar mina barn! Jaha, säger jag, det vore väldigt underligt annars, idiot, du stoppade ju in den. Är det verkligen det enda 99 % av alla pappakrönikor vill säga oss?

Så när jag läser en krönika i moderaternas partitidning Mama av en ung herre som inte är pappa och dessutom säger sig ogilla barn tänker jag: det här kan bli spännande. Kanske äntligen nån som problematiserar faderskapet, nåt slags uppfriskande utifrånperspektiv?

Nej, så kul ska vi inte ha det. För Anders Rydell lanserar istället Bebismen, som han kallar det, som en diktatur i samma magnitud som Stalinismen. En allenarådande makt som underlägger sig alla i sin väg. Hans före detta manliga vänner vill nu bara prata om sina barn. Själv säger sig Anders tillhöra en liten minoritet som står emot Bebismen. Men, så kommer det, i slutklämmen: ”Jag kommer besegras – totalt. Jag kommer indoktrineras. En liten diktator kommer flytta in hos mig också och jag kommer älska den där foten som står i mitt ansikte på morgonen.”

Snark. Förutom att det där retoriska proffs-krönikör-sättet att skriva på är motbjudande avslöjar Anders krönika något djupt tragiskt om mäns förmåga att medvetliggöra det ansvar varje man har för sina handlingar.

För det verkar vara så att många män har svårt att ta fullt ansvar för sitt faderskap. Jag kan inte tolka uttaget av föräldraledighetsdagar på något annat sätt. Och Anders Rydells krönika påminner om den maktlösa patriarkala humor som brukar kalla flickvännen ”regeringen”. Det är en avancerad vidrig logik som bygger på resonemanget att om man inte var med på beslutet behöver man inte heller ta ansvar för konsekvenserna av det. På detta vis kommer män undan ansvar i stort sett alla sammanhang som inkluderar sociala och/eller känslomässiga relationer. Barn, flickvänner, vänner, släkt.

Så Anders borde tänka om. Det är ingen ”bebism” hans vänner har drabbats av utan manlighetens sätt att upprätthålla illusionen av makt. För om män tog ansvar för den värld de skapat – ja då skulle den inte se ut så här.

Jag tänker på döden

Jag tänker på döden. Jag har inte gjort det på väldigt länge. När jag var fem förstod att jag mina föräldrar skulle dö. Jag minns det som ett av mina starkaste minnen från barndomen. Nu tänker jag på min femåriga dotter L som frågar så mycket. Jag vill att hon aldrig ska fråga om jag ska dö eller när. Jag vill aldrig behöva säga att jag kommer dö före henne.

För några år sen var jag redo att dö. Jag tänkte att jag skulle uppgå i nån slags kosmos. Nu vill jag aldrig dö. Och ännu värre, jag har börjat oroa mig för att mina barn ska dö. Jag vill inte ens tänka på det. Jag vill inte ens tänka på att tänka på det.


Barnreklam – en kvinnoangelägenhet

Snacka om kränkning – jag öppnar delar av min flickväns post! Hur kan jag? Jo det ska jag berätta.

All reklam riktad till föräldrar adresseras till mammorna. Så när bebisen fyller sex månader rasar det in blöjor, barnmatsreklam och annat krafs – allt till mamman i familjen. Så förstärks könsrollerna i vardagen: papporna får veta att de inte är tillförlitliga konsumenter, och mammorna får veta att det är deras ansvar att se till att barnen är mätta och belåtna.

Så därför står jag i hallen och sliter upp min flickväns post. För att kasta den. (Utom blöjorna förstås dom använder jag.)

Gryning

När jag var inne på zenbuddhism för många år sedan läste jag att munkarna i Asien brukade gå upp fyra fem tiden och meditera för att då var världen som renast. Jag minns en morgon jag satt i Vita Bergsparken och försökte meditera. Det var trevligt. Känns som en helt annan tid nu.

Bebisar vaknar också ofta väldigt tidigt. I morse vaknade hela familjen vid femtiden, sedan lilla B inte alls ville ligga i sängen och såsa bort den härliga morgonen. ”Hallå är det nån vaken” försöker hon säga. ”Vakna nu, jag vill ha uppmärksamhet!”.

Men A försökte amma till sömns och jag låg vaken och lyssnade, kanske låter helt sjukt, men jag har väldigt svårt att somna om trots öronproppar och kuddar. Och när jag ligger i sängen utan att kunna somna om behöver jag röra på mig lite, det gör ont i min lilla kropp. Och tydligen råkade jag röra på mig precis när B var på väg att somna för plötsligt sa A att nu hade jag vänt på mig och andats tungt en gång för mycket för nu kunde inte B somna om alls, så nu fick jag ta hand om den här röran SJÄLV. Sa hon. Och gick och la sig i ett annat rum. Men. Sa jag. Men. Jag vände inte på mig med flit. Men.

Jag vet att det är svårt att få bebisar att somna om. Och det är svårt att få mig att somna om. För att inte tala om femåriga L, att lämna sängen utan att få henne hängandes i kalsongerna är nästan omöjligt. ”Var ska du” säger hon och sätter sig blixtsnabbt upp i sängen hur mycket jag än försöker smyga upp med B i famnen.

Så klockan är 05.45 och jag och mina barn sitter i soffan och blinkar mot två stearinljus. Det är gryning och dimman ligger tjock ute på gatan. Den lilla gapskrattar, hon njuter av den klara rena världen omkring henne, inte ännu försmutsad av dåliga tankar och handlingar. Jag tittar på henne och förstår vad jag var ute efter den där morgonen i Vita Bergsparken.

buddha-flying-abroad_colour.jpg

Barnen och Skiten del 1

Det är inget teparty att vara genusmedveten vänster-småbarnsförälder. Som nån slags förtrupp i ett gerillakrig i svårgenomtränglig djungel måste man vakta på världen innan den når fram till ungarna.

Exempel på när man misslyckats: när man kommer hem, och på mattan innanför dörren ligger ett färgglatt paket från McDonalds som dottern genast packar upp och börjar leka med. Och det visar sig att hon vet att företaget som skickat skiten heter McDonalds, trots att jag är en Max-anhängare. Så, påminnelse till mig själv: låt aldrig barnen gå in i lägenheten utan att jag själv kontrollerat posten först. ”Vänta här ute ett tag, hörni, jag ropar när ni kan komma in.”

Och allt det hårda jobb man gör som inte märks. Jag försöker numer i möjligaste mån byta ut könet på figurerna i alla barnböcker jag läser. De starka krigiska soldaterna i skapelsemyterna jag läste igår blev starka krigiska kvinnor och den undersköna kvinnan som behövde väckas ur en förtrollning blev en underskön man. Om inte bilderna förstör helt brukar min dotter köpa mina omläsningar utan att ifrågasätta. Och jag tror faktiskt det blir mycket mer intressanta historier – rakt av. Dessutom blir det uthärdligt, ja till och med roligt för mig själv.