Hostnätter

Jag är Världens Tålmodigaste Pappa. Tredje natten i rad jag vårdar min hostande dotter. Hon är så trött. Men hon kan inte sova. Jag ligger bredvid henne på soffan i vardagsrummet (så att A och B ska få sova i sovrummet). Hon hostar och hostar, hela hennes kropp skakar. Stackars. Och stackars mig, kör in öronpropparna långt in, sätter på mig hörselskydd utanpå. Men ändå hör jag hennes lidande, inga hörselskydd i världen kan få mig att inte höra. Till slut somnar jag ändå, och när det blir morgon har jag varit upp fyra fem gånger och hämtat vatten, kokat honungsvatten, följt med henne till toa, gett henne placebo-piller och satt henne upp mot kuddarna.

Det underligaste är att någon gång där under natten så börjar jag tycka om det. Det känns som att vi är på resa någonstans, det känns mysigt att ligga i soffan istället för sängen. Jag tittar ner på henne där hon ligger och suger på tummen och vet att det jag gör nu, det är det viktigaste i världen för mig just nu.

Inget att säga

Jag har inget att säga. Kroppen värker av sömnlöshet och två ungjävlar som försöker lägga sig ovanpå mig hela nätterna. Lyckligtvis omger jag mig nuförtiden med människor som har vett att bry sig om en stackars bebispappa, det känns bra att bli bemött med någon slags respekt istället för usla förslag. Jaja, jag får iallafall slippa barnen om dagarna fyra dagar i veckan, det känns lyxigt.

Jag önskar jag var någon annanstans, t ex här:

DSC_0089.JPG

Dags att ge upp halva jordens befolkning, tjejen

Jag vill varna känsliga läsare. Nedanstående text kan innehålla extrema värderingar som kan verka stötande för vissa.

Fyra år. Hon hann inte bli mer än fyra år förrän hon gav upp hoppet om att vara nära en pojke. Hon slutade förvänta sig att de skulle lyssna på henne, vända sig till henne med lekförslag och ideér.

Eller ska man vända på det? Pojkarna hann inte bli mer än fyra innan de förtryckte min dotter så mycket att hon inte längre kunde vara nära dom.

Det enda sätt L nu kan vara nära pojkar på är genom heteronormativa kärleksrelationer. Och det enda sätt pojkarna kan vara nära varandra på är genom våldsamma lekar. När hon föreslår något lyssnar dom inte. Men när de talar så lyssnar hon. När de leker två springer de ifrån henne och kastar sand. När hon leker med en annan flicka bjuder dom in och arrangerar lekar där pojkarna får vara i centrum.

Det är dags att sörja att inte heller våra barn, barn till feminister och medvetna, kunde komma nära varandra över könsgränserna. Det är dags att ge upp en smula. Att leva i förnekelse, eller någon slags dröm om att våra barn inte blev som vi, att de skulle vara jämställda, tjänar ingen på. Allra minst våra barn, ironiskt nog.

Jag tycker så synd om min dotter som inte ens vågar säga ifrån. Jag vill säga åt henne att hon måste skrika åt dom och slå tillbaka. Jag vill säga att var inte så jävla mesig. Men det är ju inte hennes fel.

Och jag tycker så synd om pojkarna, som redan är härdade. De har de så jävla hårt, annars skulle de inte heller utsätta andra för skiten.

Jag menar inte att min dotter är befriad från stereotypa kvinnorollsmönster. Hon är full av dom. Det gör ont att se. Men att se små pojkar förtrycka henne, det känns värre. Kanske för att det är någon utifrån som gör det mot henne. Kanske för att man kan inbilla sig att det går att göra något åt. Eller kanske för att jag blir så påmind om vem jag är, hur jag var när jag var liten. Att det var jag, som stod där och slog och slog, alldeles ensam.

EDIT: Sen finns det såklart undantag… enstaka normbrytare. Kanske just Din son…

Ensamheten

Det här utspelar sig i bilen på väg hem från familjens vän A som bor ensam i en lägenhet i stan. Min dotter L, snart fem år, har varit där hela dan. Nu sitter hon trött i baksätet och tänker. Till slut säger hon: ”Jag tycker synd om A som ska va själv därhemma.”

Jag försöker yxa ihop nåt svar om att en del tycker det är skönt att vara ensamma men att A nog skulle vilja bo med nån egentligen. Det går inte att säga som det är, att A som de flesta andra omkring mig verkar leta efter någon att bilda familj med, men att det är svårt att hitta någon att dela sitt liv med.

L är tyst ganska länge, sen säger hon: ”När jag blir stor ska jag bo med A så att hon inte behöver vara ensam”.Det går ett rysning genom min kropp. Jag känner mig stolt över mitt barns förmåga att förstå och visa sin kärlek. Det känns så hoppfullt.

Sen säger hon att hon aldrig vill flytta hemifrån, att hon vill bo hemma FASTÄN hon blivit stor. Jag säger att hon får bo hemma så länge hon vill.

Nattpasset

Jag drar mig för att lägga mig i mörkret i sängen, hur jag än gör brukar dom jävlarna krypa upp, nära, ibland vaknar jag liggandes snett på sidan med nacken och ryggen sprängande av värk, för trött för att flytta tillbaka dom, men tillräckligt vaken för att försöka komma undan.

Dags att börja jobba på att flytta L till sitt egna rum, med andra ord.

Det är så svårt att gå och lägga sig när barnen har somnat. Huvet kokar av allt jag vill göra, skriva, läsa, titta på, laga, fixa… Jag sitter ofta vaken för länge, helst av allt i soffan med teven på låg volym och datorn i knät. Allt det goda. L har börjat göra likadant… när hon kollar på teve, hämtar hon också papper och pennor. Ritar ett tag, tittar lite samtidigt. En slags lyxkänsla, att kunna göra TVÅ roliga saker samtidigt. Man får aldrig nog av det goda.

Älskade jävla barn

Det är så svårt att se barnen växa upp. Man vill så gärna att de ska slippa bli som oss. Jag blir vansinnig av att se min dotter så förstörd, blyg, förtryckt som jag är och var. Men hur skulle det kunna vara annorlunda? Hur skulle hon kunna vara besparad från det som jag själv agerar ut dagligen?

Värst av allt är att se barnen tillsammans, hur de spelar upp våra förtryck mot varandra. Okontaktbara pojkar som slår med pinnar och kastar stenar utan att veta varför. Jag har sett det så många gånger nu.

Varje gång blir jag vansinnig och vill spöa dom små pojkjävlarna. När jag egentligen vill slå den där pojken i mig själv.

Det här vill jag skriva mycket om här. To be continued alltså…