Mer tjat om pojkar och män: en slags filmrecension

Ännu en film i feberdimmorna.Jag vet inte varför jag inte kollat in Paranoid Park tidigare, men kanske var det en känsla av att jag inte var redo.

Det är en ovanligt vacker film. Merparten är filmad i slowmotion, till och med läppsynken offras för estetiken, och det är väldigt snyggt allting. Tempot är så långsamt försiktigt men ändå tydligt, inte trevande. Jag såg ”Before the Devil Knows you’re dead” för några dar sen, den var bra tyckte jag då – men när jag jämför med Paranoid Park förstår jag att den var skitdålig. Trots Ethan Hawk och Philip Seymour Hoffman!

Jag läser några recensioner, de hänger upp sig på att filmen handlar om ungdomen. Men jag håller inte med. Jag tycker den handlar om pojkar och män. Jag tycker det är läskigt hur få kritiker som vågar ha ett genusperspektiv på sin kritik (trots att dom är kvinnor). Kanske är dom rädda för att bli stämplade som tjatiga. För det blir man ju om man har ett genusperspektiv på världen: tjatig. Och vem vill läsa tjat? (Du tydligen.)

Huvudpersonen Alex är ett mirakel av underspel. Det är inte ofta man ser en huvudroll spelas ner så. Det är väl lite av van Sants signum iofs: att låta karaktärerna komma till liv genom deras avsaknad av känslouttryck, smärtsamt långa närbilder på vackra ansikten. Men här tycker jag det blir frustrerande. Jag kan inte bestämma mig för om jag blir arg på filmen, på van Sant, eller på verkligheten. För det är ju så, att många pojkar är känslomässigt avstängda, precis som vuxna män. Att de har svårt att formulera sin vilja. Alex har en relation med cheer leader bruden som vill ha sex med honom. Han ligger som en döing och låter sig bli påsatt. Sen gör han slut men säger ingenting, han bara står där med samma ansiktsuttryck han har HELA filmen, ett lakoniskt face som skulle få vilket pokerproffs som helst att dregla av avund.

Det är så sorgligt. Jag tror jag blir förbannad för jag tycker nog att van Sant glorifierar denna manliga skada, detta meningslösa leende. Han exploaterar den manliga känsloproblematiken, och alla ropar hurra vad fint!

Men som sagt, det kanske inte alls är så van Sant menade, han kanske tvärtom ville få oss att känna som jag också känner: fan vad fucked up det är, en pojke som bara har ett uttryck, han vågar inte annat.

vlcsnap-16637066-2.png

Manlighetens totala mörker

Läste precis ut Arkadij Babtjenkos bok ”Krigets färger” om Rysslands krig mot Tjetjenien som jag hittade på bibblan. Vilken bok. Jag misstänkte att det var rå-ångest att vara liten ryss och skickas till Tjetjenien, men jag trodde inte det var så illa. Jag minns en film av den underbara finländska dokumentärregissörskan Pirjo Honkasalo, ”Melancholia 3 rum”, en studie i pojkars ansikten, ett universum av brustna förväntningar. Se den om ni någonsin får tillfälle, den är makalös.

Jag hatar Putin. Han är verkligen bland de vidrigaste män jag vet. När jag läser Arkadijs vittnesmål från kriget i Tjetjenien känner jag det ännu mer, hatet. Och det är sorgligt egentligen, att det är så jag reagerar, med hat, för det är ett väldigt typiskt manligt sätt att hantera detta enorma manliga trauma som utspelar sig så nära i vårt kära grannland. Tusentals män har blivit totalt förstörda av detta meningslösa krig. De lever miserabla liv tillbaka från kriget och är livsfarliga för sig själva och hela sin omgivning. Den behandling de utsatts för måste ut, och det blir ofta kvinnor och barn som blir offer. Det enda sättet att försvara detta är såklart med ännu mera pennalism, och som Putin gör, med anspelningar på att de som inte fixar kriget är bögar eller mesar.

När jag för några år sedan besökte St Petersburg träffade jag på ryska kravallpolisen Omon, där de flesta tjänstgjort i Tjetjenien. Jag kände mig rädd, och upplevde att den där känslan av att manligheten hela tiden utgjorde ett hot var så stark i det ryska samhället. Sen är det väl en hel del införlivad rasism också, ryska män får ju i internationell kultur alltid vara brutala och hänsynslösa, se senast ”Eastern Promises” där Viggo Mortensson spelar ryss och oberört styckar folk med cigg i mungipan.

Arkadijs bok målar upp en totalt vidrig bild av den ryska armen (som jag inte hade några gulliga fördomar om). Alla misshandlar alla, total pennalism, inte bara psykisk misshandel!

Det här är huvudanledningen till varför jag är total motståndare till alla former av institutionaliserat våld – dessa platser och miljöer är centrum för skapandet av manlighet: klarar du att behandla andra så här illa eller är du en… [fyll i ditt skällsord]?? I Sverige finns en myt om att den moderna militären är jämställd och befriad från den här ”fula” sidan av krig. Men det är självklart en del av varje våldsutövande organisation. Nu har vi fått en proffsarme även i Sverige och jag lovar: det påverkar den svenska manligheten, det blir något vi alla måste förhålla oss till, även om det är totalt otänkbart för oss att delta i den sortens krig.

(Om man tar resonemanget ett steg längre, och plockar in lite av Naomi Kleins teorier från hennes senaste bok om den globala kapitalismens ”chockdoktrin” förstår man att kapitalismen inte skulle klara sig en sekund utan en manlighet som bygger på pennalism och våld/hot om våld.)

Så sluts den cirkel som skapar manligheten. Vad som sker i Tjetjenien stannar inte i Tjetjenien. Den värld som Putin, Bush och Bildt skapar är ett av de största hoten mot en ny manlighet där medkänsla och omvårdnad är självklara manliga egenskaper. Vi är alla i samma krig vare sig vi vill det eller ej. För manligheten. Det finns ingen annan framtid.

Biotips för Stockholmare

Det här ser ut att vara en riktigt intressant film:

Orionbion 29.10 19.00 i samarbete med Irak-solidaritet
”Iraq: The Women’s Story” – en film för Channel 4
En irakisk kvinna smugglar in en kamera i Irak och med livet som insats reser hon till avlägsna sönderbombade delar av landet för att dokumentera hur kvinnor drabbats av kriget. Regissören och hennes väninna ägnar tre månader åt denna skildring. De måste ofta dölja kameran. Trots vad de hört om förstörelsen, skakas de om och om igen över vad de får se.

Läs mer om Orionbion i Stockholm och filmen här: http://www.orionteatern.se/forestallning.asp?visa=7.