Om Pirate Bay i Aftonbladet

Skrev en artikel till Aftonbladet Kultur (7/2 2013) om den nya filmen av Simon Klose om The Pirate Bay och dess grundare.

Hade velat skriva längre såklart. T. ex. om det intressanta i att Pirate Bay skapats i Sverige. Kanske krävs det svensk naivitet och självförtroende för att inte vika ner sig för pressen?

Se filmen. Den är värd det. Speciellt om du är en av alla som laddat ner behöver du få se lite mer om hur det funkat. Och vilka konsekvenser det fått.

Den finns på Pirate Bay eller Youtube. Gratis. Lagligt.

 

The second coming

Min första hemsida hade jag 1996. På domänen www.svante.se som jag fick i 18-års present av min dåvarande arbetsgivare. Det var tider det. Att ha sitt förnamn som domän, det var rätt stekigt ska ni veta.

Den domänen släppte jag nån gång i början av 2000-talet när jag var inne i en lite anti-narcissistisk period. Jag äcklades nästan av att jag själv tog så mycket plats.

Nu, sådär 14 år senare, är det dags att öppna upp butiken igen, tycker jag. Dels har jag nåt att säga, dels har jag ingen annanstans att säga det. Och när jag är ute och visar min film ”Som en Pascha” och pratar får jag ofta frågan: ”kan man läsa nåt du skrivit någonstans?”. Det känns onödigt att säga nej, när jag faktiskt skrivit rätt mycket. Inte så mycket av relevans, men ändå lite. Så låt mig presentera min alldeles egna hemsida, use it or waste it.

Inåt det vilda

Jag vet inte varför alla omkring mig älskar den här boken, Into the Wild, av Jon Krakauer. Jag börjar misstänka det har nåt med klass att göra. Det brukar vara så när nästan alla omkring mig tycker samma.

Till exempel kanske ”Into The Wild” bekräftar min medelklassomgivnings bekväma val: att längta ut i naturen, romantisera det ”naturliga” men samtidigt leva tryggt i civilisationen med egenuppfödda fårskinn på dyr-soffan. ”Vad vackert”, säger dom om scenen när den naiva dör.

Sean Penn har tydligen gjort en skitbra film av boken i allafall, och nu går den äntligen att ladda hem i en schysst version. Jag seedar nu och ska kolla på den ikväll hoppas jag. Nu är det bubbelbad.

intothewild.jpg

Bloggrecept

En blogg ska vara personlig. Annars har den inget existensberättigande. Men den ska inte vara för utlämnande, då blir den för kletig. Den ska gärna vara lite poetisk, men inte för abstrakt. Den ska inte vara för högtravande, men samtidigt sväva lite över marken, annars blir den för vardaglig. Man får gärna vara fräck, det är sånt man ska bjuda på, men man får inte vara vulgär, eller banal, då blir det liksom för plumpt och opersonligt. Den får inte heller vara för intern, då känns det inte inbjudande.

Man ska ju helst av allt ha ett spännande liv. Men inte för spektakulärt, då blir det svårt att berätta om utan att det blir för internt eller skrytigt.

Det här får bli en artikel utan slut. Jag ska fortsätta fylla i här så att jag vet exakt hur jag ska skriva så att det blir en Perfekt Blogg. (I arslet heller.)

EDIT: Jag ser mönster. Ett bra grepp verkar vara att ta avstamp i vardagen, en händelse alla kan relatera till. Man melankoliserar den lite, öppnar upp associationsbanorna med hjälp av en eller två referenser till film eller musik – det får mig att tänka på… Sedan kan man komma till det Unika, för som sagt måsta man ha något eget att komma med, that’s the reason we are all here.

BloggHatet Växer 2


“Jag fortsätter att blogga i samma anda som tidigare. Det blir vardag och lyx, inspiration och familjeliv, vackra ting och ugnspannkaka i ljuv förening. Känn Er varmt välkomna hit!”

“Har grym ångest över å behöva städa min LGH å diska(vilket berg)……min syrra extraknäcker ju iofs just nu som städerska, kanske ska ringa henne :D”

“Det är så olidligt jävla kallt i lägenheten just nu! Har gått i termobrallor, tjock tröja och vantar (!) i en hel vecka. Gå upp på natten och kissa är en plåga.”

“Hade skrivit världens bästa inlägg så bara försvinner skiten! Satans skitdag! Jag hatar mitt liv! Jag hatar det här! Jag orkar ta mig fan inte mer…. ;(“

Ovanstående är fyra citat ur slumpmässigt valda bloggar från en så kallad bloggportal. Där listas nya inlägg på svenska bloggar. Ja som ni ser är det skrämmande läsning. Att blogga – vår tids näspetning? Att läsa dessa bloggar – vår tids snorkråkeätning?
Och jag då, som gör mig rolig över denna misär? Varför jobbar jag inte istället, jag vet precis vad jag ska göra egentligen. Här är ytterligare en uppmaning till mig själv: skriv inget ointressant. Gör det bara inte. Bli inte en… bloggare.

D.I.Y. or die

Det finns vissa förkortningar som är hårdare än andra. En av de allra fetaste är D.I.Y. Vet du inte vad det står för bör du absolut läsa vidare och om du redan bör du också läsa vidare för det här är kul. Men först vill jag nämna den tuffaste förkortningen: ACAB – All Cops Are Bastards. Den är inte till för er laglydiga suckers därute. Om du ser den på en tröja så tittar du antingen på en 1) hardcore-raggare, 2) anarkist eller 3) nazist. Om du ser den tatuerad på knogarna så ska du kanske ta ett steg tillbaka. Jag känner iofs en supersnäll queer-akademiker som har det på ena näven, han är verkligen inte farlig, han bara hatar poliser.

Men åter till ämnet: GörDetSjälv. Jag råkade hitta en site för folk som älskar att pula och bygga och fixa. Det är en slags hållning till materiella ting och kunskap som jag älskar: att göra det enkelt och förståeligt.

Siten heter Instructables.com och varje dag publicerar folk sina egna Gör-Det-Själv-guider till hur man gör… nästan allt. Maträtter, batterier, vapen, teknikgrejer, kläder, kattdörrar… Dagens favorit är guiden till hur man får sugkoppar att fästa på ojämna underlag. Allting presenteras med steg-för-steg illustrationer. Bilden nedan kommer från en instructable där man får veta hur man gör en elektrisk stol. Ja, jag tycker den här siten är tusen gånger intressantare än de flesta bloggar där ute. Go DIY – or die!


BloggHatet Växer

Jag har testat att ha den här bloggen ett tag nu. Jag har inte sagt det till någon, inte registrerat mig någonstans. Ingen läser det här nu när jag skriver det. Antal besökare: 0.

Nu tror jag att det är dags att go public. Men hur gör man? Och vad kommer hända? Har jag egentligen tänkt igenom det här? Ska jag öppna upp för kommentarer, det verkar både roligt och lite läskigt?

Jag är ingen ”bloggare”. Jag tror jag hatar ordet. Jag hatar Alex Schylman och hans morsa och hela hans jävla überklass-stall av internet-svin. Ta dom ur min väg. Och jag hatar alla ledarskribenter som skriver sina bloggar i samma stil, samma meningsrytm, den där lite lakoniska stilen man bara kan ägna sig åt om man har så jävla bra självförtroende och lön. FUCK YOU PM Nilsson, Karin Rebus och alla andra borgerliga stjärtgossar som bara skriver och skriver hela dagarna. Det bubblar inom mig när jag tänker på Virtanens usla svenska i hans blogg.

Om någon någonsin kommer på mig med att blogga istället för att skriva, snälla krocka med mig när jag cyklar till jobbet.

New times – old ways

För ungefär elva år sen startade jag min första blogg. Det var på den tiden när alla surfade på modem – bredband fanns inte. Och ordet blogg, det hade inte suttit lika bra i munnen som nuförtiden.Jag fick snabbt en ganska stor publik för mina rapporter som jag la ut på min hemsida. På den tiden hade jag inga gränser – jag skrev om allt och censurerade ingenting. Det var ett slags flöde jag var ute efter, en lite naiv idé om att det inte var nån mening med att skriva medvetet.Ja det var då. Det var kul. Men man kan nog säga att jag snabbt brände mig själv. Det ÄR läskigt att visa sig, även om man gör det via en webbsida. Det skapar bilder. Jag blev tvungen att leva upp till den jag var i mina texter. Till slut gjorde jag saker för att kunna skriva om dom. Det var då jag slutade skriva på nätet.

En som gjorde ungefär likadant, men i mycket större omfattning, var Justin Hall. Han var en av dom allra första att skriva personligt på nätet, jag tror han började redan 1994. För ett år sen bröt han ihop online – tog ner hela sin mångtusensidiga hemsida med texter om allt i hans liv – och publicerade istället en video där han sitter ensam på natten och gråter, frågar sig själv vem han är egentligen. Världsberömd, tusentals personer läste om hans mest privata tankar varje dag, ändå kände han sig så ensam att han tänkte ta livet av sig. Det blev det sista han la ut om sig själv på nätet. Idag skriver han mest tråkiga texter om online-spel.

Synd för mig och alla oss som gottade sig i hans liv, bra för honom verkar det som.

Sensmoralen är väl att man måste hitta en balans mellan den man framställer sig som och den man är. Och att relationer på Internet ALDRIG kan ersätta verkliga. Trust me, jag har provat.