Beundrarbrev

Den här bilden kom i ett brev till mig. Jag vet inte varför. Kommentarer, någon? Jag ser att bilden är tagen i en antikaffär, man ser några typiska retrolampor i bakgrunden, glasögonen har fortfarande prislappen kvar. Antagligen tagen i Sthlm. Men vem är han. Och vad vill hans tunga? Kanske svepa av solglasögonen?

L1030448.jpg

Ett råd till alla män därute: Bit ihop.

Jag tror det är en önskedröm bland intellektuella och genusteoretiker att män blir ”bättre” på att prata om känslor. Jag tror att det ligger naturligt i det manliga psyket att man känner sig starkare om man tiger bort svaghetskänslor, och fokuserar på annat istället. Åtminståne har jag alltid mått bättre av att göra så… de få gånger jag ”pratar av mej” så mår jag bara sämre av det efteråt. /hälsning från ”en annan åskikt”

Ja, så kärnfullt uttrycker sig en kommentator till en artikel i AB om att Dan Josefsson och Bob Hansson med flera skrivit böcker om känslor, riktade (delvis) till män.

Jag tycker det är en underbar punchline från ”åskikt”: De få gånger jag pratar av mig mår jag bara sämre efteråt.

Ja vad ska man säga. Det är naturligt i det manliga psyket att tiga och snickra lite. Fan vad jag önskar att han hade rätt denne manliga tyckare. Men samtidigt läser jag att bara fem procent av alla barn vänder sig till sina pappor när de är ledsna. Ser du kopplingen ditt jävla hjon? En tigande fokuserad man, låter det som nån man vänder sig till för att få tröst, hjälp? Knappast…..

Knullmannen och den uttråkade kvinnan

Det pågår en slags reform av den manliga könsrollen. Jag har försökt fånga det lite i mina texter här på XX-bloggen. Det började för några år sedan med Stephan Mendel-Enk’s superintressanta ”Med uppenbar känsla för stil”.

Hans var den första i en lång rad mer eller mindre lyckade böcker och artiklar där man försöker problematisera manligheten och mannens roll i samhället och familjen. Nu handlade Stephans bok mest om våld – men den var inne och nosade på kärnan i manlighetens problem: den insocialiserat stympade förmågan att känna. Igår köpte jag Katrine Kielos ”Våldtäkt och romantik” som handlar om hur den gränslösa heterosexismen har våldtäkten som en slags metaforisk målbild.

De flesta kanske skulle säga att Susan Faludi var först ute med sin reportagebok ”Stiffed”, där hon faktiskt vågade sig ut bland männen och frågade dem om sina liv och drömmar. Hon var ju en av de första som kunde visa att männen faktiskt inte alls mådde …kanoners, som alla trodde att de skulle göra eftersom de befinner sig på toppen i alla förtryckarhierarkier. Istället visade det sig att många män mår rätt dåligt trots sin totala globala dominans.

Jag hoppas att vi befinner oss precis i den vändpunkt där manlighetens tidigare dåliga energier nu piskar tillbaka med all sin kraft. Jag och några till män försöker alltså utföra ett slags ”nya manlighetens” jujutsu-kast, watch us try!

För tänk om det är så, att det just nu, går upp för en stor mängd män samtidigt att det faktiskt är en förutsättning för vårt välbefinnande att vi lär oss känna, hantera relationer och ta hand om våra barn??

Det finns mycket som tyder på att det är det som händer. På en blygsam nivå förstås… mer mentalt än praktiskt. Andelen föräldraledighet som tas ut av männen har ju inte exploderat direkt, och det finns inget som tyder på att männens del av hemarbetet går upp radikalt eller antalet våldtäkter ner. Sist jag kollade.

Men ändå kan man tala om ett slags paradigmskifte. Det är nya värderingar, nya ord som uttalas. Eller kanske bara det faktum att det vågar sägas!

Och som i alla stora förändringar kommer det bakslag. Det gör ju som bekant ont när knoppar brister. Nu är vi dessutom i ett skede där många har mycket att vinna på att framhärda den gamla villfarelsen att män mår bäst av mest frihet, pengar och makt istället för ansvarskännande, varaktiga jämställda relationer och förmåga att ta in andras behov.

Vi är i ett skede där många VILL göra väl, göra nytt. Och ibland försöker man vara någon man inte riktigt är, vilket i och för sig är en förutsättning för att BLI något man inte är. Men ändå, om man tar i för mycket, på det där typiskt manliga sättet: ”jag ska minsann klara av ALLT”… då kan det slå tillbaka. Författaren Jon Jefferson Klingberg, som i dagarna utkommit med boken ”Jag tror vi behöver prata faktiskt” som bearbetar en skilsmässa säger i en intervju:

– Den ångest som många män i Karl Mikaels generation, han är 38, bär på är en reaktion på föräldrarna, som aldrig lyckades med kärnfamiljen. De ser ett val mellan patriarken och knullmannen, och känner panisk skräck för att bli någondera. I stället försöker de räcka till för alla, men dräneras på kuppen.

Bitterhet i sig är inget nytt i relationer satta i uppbrott. Men kanske är det lite nytt att män känner bitterhet över att de försökte för mycket vad det gäller det vi numer kallar familje-projektet. Nu är det viktigt att notera att Jon inte verkar tycka att han gjorde fel och han verkar inte heller lasta sin ex-fru för att han försökte för mycket. Det är kanske det som gör hans uttalande relevant, annars vore det ju bara gammal vanlig surgubbe-bitterhet.

Från andra hållet dök för ett par dar sen två kvinnor upp med starka synpunkter på den ”nya” mannen, han som tar ansvar för barn och relationer. Överklasskvinnorna Jessica Zanden och Cecilia Gyllenhammar sitter på en balkong i Grekland och drömmer sig tillbaka till ”latinsk frihet”…:

Vi stagnerar och dör i äktenskapen, vi vågar inte ta risker inom det, vi vågar inte vara kvinna och man för vi går så helt in i att vara mor och far och släpper raffigheten, experimenterandet, kärleken dör inom äktenskapen. Barnen som ett alibi för att slippa de där pliktfyllda, ljumma korv och mos-samlagen. Vi glömmer att lusten inte kan infoga sig i bilden av det svenska jämlika äktenskapet, att lusten går helt egna vägar, fri från tiden, opportunismen, genusdebattten.

Man undrar försynt om det kanske går att förena dessa två motpoler som Zanden och Gyllenhammar så pedagogiskt målar upp. Behöver det ena utesluta det andra? Jag tror inte det. Däremot vittnar deras inlägg om den privilegierades perspektiv: de som känner sig så starka och trygga att de har råd att förakta trygghet, ja till och med romantisera våldet: ”När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?”.

Vad har vi att vänta? Knullmännen, patriarkerna och Norén-männen tillhör alla historien. Vi har lång väg kvar till jämställdhet, och det betyder inte att jag vill att män och kvinnor ska vara lika, vilket en del kommentatorer till denna blogg verkar tro. Det finns bara en väg, och den går framåt. Jämlik arbetsfördelning, män som reclaimar känsloliv och riktig närhet till andra utanför parförhållandet.

Det som krävs är framför allt en kamp av män (och för män såklart). Alltför länge har vi män passivt sett kvinnor kämpa. Nu är det dags att vi vågar föra vår egen kamp, utveckla våra möjligheter utan att kliva på andra.

Jag är ledsen om jag är luddig, men det känns som att famlandet är ett bra sätt att närma sig detta. Det blir spännande att se hur det fortsätter.

Våld

Jag läste en bok om amerikanska soldater. Jag känner att vi definitivt är del av samma manskultur. Samma manskultur som terroriserar irakier, palestinier. Mansrollen är så tätt förknippad med rasism, styrka, våld. Den finns även hos oss, som ska vara så fina och mjuka. Innerst inne. Jag minns när jag var 15 jag hade kniv med mig på disco i Bollnäs. Jag tyckte jag var tuff.

Nytt för detta fotbolls-EM – män som kramar sina barn

När kramas män? Den slitna klyschan stämmer så bra: när de gjort mål. Och det är inte bara kramar. Det är lek, män som hoppar i varandras armar, smekningar, bestämda grepp om hela kroppar. Det är speciellt. Det är uppenbarligen ett hål i de sociala strukturer som bestämmer när fysisk beröring mellan män är tillåtet.

Idag slutade min äldsta dotter på dagis för alltid. Innan hon gick ville hon krama alla sina dagiskamrater. Alla tjejerna kramade henne länge, men pojkarna ville inte. En knuffade bort henne när hon kom med öppna armar. Jag stod och såg henne hantera förödmjukelsen. Hon skrattade åt pojken som just knuffat henne hårt. Jag förstod att det inte var första gången hon var med om det.

Det var ett skolexempel på hur pojkar tränas till känslomässig avstängning. Ju äldre vi pojkar sen blir, desto hårdare blir denna regel: Rör inte en annan man.

När jag var fjorton tyckte jag det var tufft att ta med kniv till det drogfria diskot i stora tätorten i Hälsingland. Jag kände på den i fickan, fantiserade om att jag skulle hamna i slagsmål och dra fram den. Vi tittade på actionfilmer, spelade dataspel och läste kampsportstidningar. Jag var inte extrem, tvärtom. Det här var dessutom nästan tjugo år sen. Idag är tillgången till våldsmedia i alla former enorm i jämförelse.

Ursäkta nostalgin, men den är nödvändig för att min poäng ska gå fram: alla män tränas till att använda våld mot andra (främst män). Vi vet vad som kan hända om vi vänder ryggen till. De flesta av oss har alltid hot om våld i åtanke när vi rör oss bland andra män. Det planteras i oss alla en misstro gentemot andra män, ja till och med mot oss själva. Bland många män är det fortfarande coolt att vara labil, att kunna flippa ur.

Men ni vet jag ska komma till. Fotbolls-EM. Ni ser det också, eller hur. Hur de rör varandra när de gjort mål, männen. De vill vara så nära de bara kan, total närhet.

Detta EM kan man också se ett nytt tecken på en manlighet i (positiv) förändring. Jag har sett det flera gånger nu, hur spelarna efter matchen springer till sina familjer och kramas. Efter matchen Frankrike-Holland var det flera av spelarna som tog sina barn i famnen och sprang ut med dem på planen. Det var stort. Makes you think: varför har de inte gjort så jämt?

soccer3.jpg

You wanna be Happy as a tjejsnut??

Jag hatar poliser. Det är såklart en väldigt stor och komplicerad diskussion. Men jag känner mig övertygad om att idén med en polismakt är usel. Det betyder inte att jag hatar alla poliser. Men nästan. De har majoritetens mandat att använda våld. Trots att det visat sig att snutar också kan göra fel – som om det vore nån tröst – har de, var och en av dom, bestämt sig för att de kan ta på sig ansvaret för att agera å samhällets bästa.

Det är inte okej för mig. Det gör mig rädd att tänka på att det går omkring såna människor omkring mig i vanliga kläder.

Jag läser i dagens DN att piketpolisen i Sthlm ska försöka rekrytera kvinnliga snutar. Igen. Förra gången gick det visst inte (heller) så bra. Jag tänker inte spekulera i varför. Nu har jag iochförsig haft erfarenheter av blodtörstiga kvinnliga snutar också, så jag är inte ute efter nån biologism. Låt oss se detta som ett tecken på utvecklingen mot ett omänskligare samhälle, där även kvinnor måste anpassa sig till den rådande världsordningen.

hunforare300 1.jpg

(Jag undrar hur många kvinnor som arbetar som väktare.
Det är säkert skitfå också. Och så undrar jag om det är en kvinnlig hund på bilden också.
Nej förresten man ser kuken mellan benen om man tittar noga.)

Mer tjat om pojkar och män: en slags filmrecension

Ännu en film i feberdimmorna.Jag vet inte varför jag inte kollat in Paranoid Park tidigare, men kanske var det en känsla av att jag inte var redo.

Det är en ovanligt vacker film. Merparten är filmad i slowmotion, till och med läppsynken offras för estetiken, och det är väldigt snyggt allting. Tempot är så långsamt försiktigt men ändå tydligt, inte trevande. Jag såg ”Before the Devil Knows you’re dead” för några dar sen, den var bra tyckte jag då – men när jag jämför med Paranoid Park förstår jag att den var skitdålig. Trots Ethan Hawk och Philip Seymour Hoffman!

Jag läser några recensioner, de hänger upp sig på att filmen handlar om ungdomen. Men jag håller inte med. Jag tycker den handlar om pojkar och män. Jag tycker det är läskigt hur få kritiker som vågar ha ett genusperspektiv på sin kritik (trots att dom är kvinnor). Kanske är dom rädda för att bli stämplade som tjatiga. För det blir man ju om man har ett genusperspektiv på världen: tjatig. Och vem vill läsa tjat? (Du tydligen.)

Huvudpersonen Alex är ett mirakel av underspel. Det är inte ofta man ser en huvudroll spelas ner så. Det är väl lite av van Sants signum iofs: att låta karaktärerna komma till liv genom deras avsaknad av känslouttryck, smärtsamt långa närbilder på vackra ansikten. Men här tycker jag det blir frustrerande. Jag kan inte bestämma mig för om jag blir arg på filmen, på van Sant, eller på verkligheten. För det är ju så, att många pojkar är känslomässigt avstängda, precis som vuxna män. Att de har svårt att formulera sin vilja. Alex har en relation med cheer leader bruden som vill ha sex med honom. Han ligger som en döing och låter sig bli påsatt. Sen gör han slut men säger ingenting, han bara står där med samma ansiktsuttryck han har HELA filmen, ett lakoniskt face som skulle få vilket pokerproffs som helst att dregla av avund.

Det är så sorgligt. Jag tror jag blir förbannad för jag tycker nog att van Sant glorifierar denna manliga skada, detta meningslösa leende. Han exploaterar den manliga känsloproblematiken, och alla ropar hurra vad fint!

Men som sagt, det kanske inte alls är så van Sant menade, han kanske tvärtom ville få oss att känna som jag också känner: fan vad fucked up det är, en pojke som bara har ett uttryck, han vågar inte annat.

vlcsnap-16637066-2.png

Det införlivade, ett manligt exempel

Ett av de mest effektiva sätten att bli av med manliga vänner är att kräva något av dem. Det finns en outtalad manlig gemenskap, den bygger på något så diffust som ödet.

Det är speciellt en kamrat jag tänker på. Jag skulle verkligen vilja fråga honom varför han vill vara min vän. Men jag vet, att om jag skulle göra det, skulle det innebära slutet för vår vänskap. Eller åtminstone ett rejält bakslag. Visst, det finns olika sorters män, men jag tror det här är rätt vanligt.

Man lägger inte energi på en manlig relation. Det är suspekt. Ni hör hur det låter. Tänk om jag sa det till honom: ”Jag vill att du lägger mer energi på vår relation”. Jag tror han skulle resa sig upp och gå.

Jag har förstått att många män gör likadant med relationer till kvinnor. ”Vi får se vad som händer.” Men vi vet alla att det inte funkar så. Vi vet nu att en bra relation kräver arbete, oavsett könskonstellation eller sexualitet. Det finns inga genvägar! Och här tycker jag mig se att män ligger ett sekel efter kvinnor.

Det verkar vara så att män tycker det är omanligt att bry sig om något mycket. Förutom kanske sina barn, eller sitt land. Eller för att ta en stereotyp: sitt fotbollslag. Låt oss leka med tanken bara för att det blir så tydligt då. En man till en annan. ”Du, ska vi ses på torsdag och prata om vår relation, hur vi vill att den ska vara, vad den ska vara bra för. Jag är lite orolig att vi glider ifrån varandra.” Gud jag skulle börja gråta om någon ville vara min vän på ett så ansvarsfullt sätt.

killarkan2.jpg

Liveblogging tv-tittandet av Bröder som blöder

22.12 Jag försöker skriva ett synopsis, kolla på senaste Lost och samtidigt studera ett program på SVT som heter Genusmaskineriet. Bröder som Blöder heter programmet och handlar om en man som åker på manskurs i Halland. Det börjar med att dom dunkar på trummor och skriker till sina pappor. Deltagarna presenteras av mannen som gör programmet som ”hyggliga män som lyckats skapa familjer och betalar skatt”, men ”som också känner sig ensamma”… Verkar vara övervägande vita medelklassmän från södra Sverige (no pun) om jag generaliserar utifrån kläder och utseende.

22.14 Nu målar dom träd och pratar om sina träd.

Nu dansar dom och står i en ring. Dom är VÄLDIGT modiga, rör sig i stora rörelser. TAR UT SVÄNGARNA.

Åke är kursledare, han använder gamla myter och legender för att berätta om män.

(Nej nu tittar jag lite på Lost, ett par minuter bara.)

Åke ställer alla i en ring och ber alla männen röra sig som RIDDARE.

En man slår sig på bröstet. Alla andra gör likadant. Är det en tanke med det här, ska manligheten avdramatiseras?

Nu målar dom sig själva. Och analyserar målningarna. ”Mycket ögon, känner du dig bevakad?” ”Våga visa vem du är”. Ja, tema är helt klart att dessa män är lite missförstådda, att denna kurs är en slags hitta dig själv kurs, hitta styrkan i dig själv.

22.21 JUST IN: Nu började en man NÄSTAN gråta,

22.22 NEJ han svalde det.

22.23 Speaker: ”Vi är vilsna småpojkar. Det verkar hänga på våra farsor. Var var våra pappor?”

22.24 ”Pappa borde ha guidat mig till god manlighet. Det kunde han inte. Vad gör en pappa som inte har en god man som förebild? Vi som sökte oss till Åke (kursledaren) vill inte göra om våra pappors misstag.”

22.25 Mera analys av målningar. MÄNNEN MÅLAR SINA LIV helt enkelt

22.26 Nu SÅGAR DOM TRÄD TILLSAMMANS KARLARNA. Höj höj, fram med sågen – HURRA DÄR FALLER TRÄNA. ”Vad är väl en grabbhelg utan svett och dåliga sexskämt?” Mycket kukmetaforer nu.

Kursledaren har skrivit en bok som heter ”Det vilda i Mannen”.

22.28 Nu är det massagestund! Utmanande. Spontan urladdning. Mycket maskulin massage – bögskämt för att avdramatisera närheten.

22.29 Vad är manlighet och manligt? Runda, alla pratar. Vad är det att vara man? Att vara fader är att avstå från närhet till mamman säger en karl i röd skjorta… (vilket skit, tänk på den närhet man får till barn::?!?!?!?)

”Man längtar tillbaka till ansvarslösheten när man var pojke” säger många.

22.31 Mera riddargestaltning – de turas om att stå i mitten och göra rörelser.

22.33 En man visar sin målning där han är en fisk i en skål de andra är i sjön, han är ensam, utanför, isolerad. ”Känslohavet?” En annan man säger han har ”längtat efter manliga förebilder hela sitt liv”. Nu: idyllbilder, sol.

22.36 Nu pratar kursledaren om riddarlegenden: att riddaren ska hitta den heliga graalen. Riddaren längtar efter sin fru! När de träffas älskar de i ”många dygn”.

Sen målar männen utifrån sina känslor kring detta och var de står i sina liv…

En man har målat ett träd med hjärtan som blöder. BRÖDER SOM BLÖDER.

Mycket torrt flygigt hår nu, alla dansar tillsammans och tjuter.

Klyschig avslutning.

Snabbanalys. Förutsägbart program, jag hade inte behövt titta, fina män men totalt ofarlig kurs där inga normer eller mönster hotades utan tvärtom fick alla bekräftelse på att de var fullkomliga.

Det här är helt enkelt Utbildningsradion när det är SOM SÄMST! Se hemsida här.

22.38 SLUT

Är män förtryckta?

Igår var det en helsidesintervju med en av Sveriges Just Nu Absolut mest tragiska män (den finns inte på nätet konstigt nog). Han är verkligen så jobbig att jag får ont i fingrarna av att ens försöka skriva det här. Jag vet inte var jag ska börja. Usch, jag vill inte. Låt mig slippa. Om jag har otur kommer nån jävel ringa och be mig debattera med honom, och ska jag då säga som det är, att, nja, debattera vill jag nog inte, men kan jag få möta honom i knivkastning, med honom fastsurrad mot en stor ek i en dimmig skogsdunge? Nej så får man väl inte ens säga, då blir man väl anklagad för att vara antidemokratisk.

Denna 40-50-åriga vita man boende i Danderyd, IT-konsult, föreläsare och författare, som jag liksom inte vill säga namnet på, inte ens det vill jag ge honom, har tyvärr gjort flera begrepp jag tyckte om totalt oanvändbara. Ta ordet mansförtryck. Jag har länge använt det för att beskriva den mansroll som män trär på sig själva, det förtryck som samhället lägger på oss män för att få oss att göra hemska saker mot varandra och andra.

Under en lunchpaus i dagens städande med min sambo uppstod en diskussion om den här antifeministen. Min sambo berättade för mig och en frekvent internetsnyltare som nu också blev lunchgäst att Den Tragiska Mannen egentligen inte har fel, han har bara en usel analys. Jag vädrade mina icke rumsrena känslor, något mer våldsamma än de jag beskriver ovan, och var väl mest hopplös. Men min sambo fortsätte: ”Han berättar om mäns upplevelse av verkligheten: att de tvingas arbeta och försörja familjen. Att de inte får vara med sina barn. Att de känner sig exkluderade från sin familjer. Att de vid en separation inte får leva med sina barn. Att kvinnor får hälften av tillgångarna i ett sånt läge.” Och så vidare. Jag började ana var hon var på väg, min supersambo. ”Han har inte fel i de upplevelserna. Men i hans hjärna blir det kvinnorna som får ta skulden för allt”.

Pang. Det är här jag börjar skaka och börjar drömma om olika tortyrmetoder. Att man kan göra en korrekt beskrivning av verkligheten – men inte SE hur det ligger till!! Att inte se hur föräldrar lär sina pojkar att stänga av sina känslor, att inte gråta. Att inte se hur pojkar biter ihop när de gör illa sig. Hur pojkar uppmuntras att använda sina kroppar, att inte känna efter var gränserna går. Hur pojkar isoleras fysiskt, hur de berövas möjligheten att få upplopp för sina medfött omvårdande och kärleksfulla instinkter. Hur detta bara växer och växer till en bur av regler, mönster och normer som håller alla män stenhårt fjättrade.

Nej istället är det kvinnornas fel.

Det är kvinnors fel att män tar på sig för mycket arbete. Det är kvinnors fel att män inte är med sina barn. Det är kvinnors fel att män super, misshandlar, knarkar, spelar bort pengar, ja rent allmänt liksom inte är där de ska vara, och framförallt att de inte är känslomässigt närvarande där de ska vara… Pär hävdar till och med att kvinnor förtrycker män! Att de använder härskartekniker mot män! Att när en kvinna gråter så är det för att få uppmärksamhet? Ja vad tror du Pär, testa att gråt själv, om du har tur kanske någon bryr sig om dig, oddsen är rätt höga för att det ska vara en kvinna till och med.

Så att. PÄR STRÖM – din nolla. Tack för att du vågar berätta om dina känslor, det är faktiskt rätt ”omanligt” av dig. Men där tar nog också ditt genderbending slut. See you in my dreams tonite, baby.

Jag avslutar detta med en bild av nyliberalen Pär (som också hävdar att orsaken till kvinnors lägre löner är att de är inlåsta i den offentliga sektorn, och att det följdaktligen vore en feministisk handling att skära ner på den offentliga sektorn…). Jag tycker, utan att vara en stor vän av lyteskomik, att den, precis som jag, talar sitt tydliga språk.

per_strom.jpg
(Alla sorters referenser till våld i detta inlägg ska ses som en slags konstart eller fantasier, inte direkta hot.)