In i min futtiga vildhet

Jag fick äntligen tid att se Into the Wild som jag skrev om tidigare (och laddade hem här). Jag vet inte om det var filmen, det faktum att jag är lite sjuk eller att min bebis skrek en timma utanför dörren, (inte ensam alltså) men den tog!

Filmen alltså, tog. Tag i mig. Jag tyckte nog i och för sig att det var lite väl mycket titta-jag-bara-lever-och-står-och-snurrar-med-armarna bilder, Mr Penn, det blev lite väl sådana poser som helt enkelt inte existerar i verkligheten. Eller vad säger ni, kära läsare, brukar ni stå och veva med armarna med huvet mot himlen och munnen öppen? Jag tror jag gjorde det sist 2000, stenad på en strand nånstans.

Nog om det. Det var en väldigt bra film. Inspirerande. Jag var tvungen att ta en tur med biogasbilen efteråt och tänka igenom allt. Funderade på att instifta en mobilfri månad i mitt liv, det kan vara ett första steg mot ett liv lite närmare naturen. Men jag känner mig själv bra nog, det är inte genom dramatiska åtgärder jag förändras, det är genom små vardagliga beslut. Det var också något lite beklämmande över Alexanders flykt: han klarade inte att stanna och kämpa, han var tvungen att bryta med allt. Systern som offrade sig, så enormt förstående, hur var det för henne därhemma i skiten medan han stod där på bergen och gapade mot molnen?

supertramp.jpg

Det är en superbra film. Se den, verkligen. Jag beundrar hans mod. Men ändå – man måste våga nyansera romantiseringen av män på rymmen, hur vackert de än kämpar och dör.

Du är antagligen emot oss, men det är jag med

Du är antingen med oss eller emot oss. Det är jobbigt att behöva parafrasera George W Bush. Men vad ska man göra. Det är det här med jämställdhet igen. Det är svårt att ha en jämställd relation, inte ett teparty, skrev jag i ett tidigare inlägg.

För det är nåt inom oss. Fienden är inte bara därute, i formen av en osynlig ständigt pågående rättegång, där domarna rasar omkring oss som ett hagelregn. Vi brukar uppröras över hur våldtagna kvinnor blir utfrågade om sina klädval. Men bryr vi oss om hur vi själva rannsakar oss själva framför speglarna varje dag? Hur vi går, står. Ser på varandra, lyssnar, talar. Är det verkligen jag och du, eller är det några stora uppblåsta knulldockor som står här och låtsas?

Fienden är också eller varför inte framför allt inom oss. Den Införlivade normen. Den som jag och alla andra just nu lär ut till mina barn, som dom kommer kämpa med resten av sina liv. Den som alla barn tar emot utan att knussla för det är det enda dom kan göra. Normen som gör att min dotter älskar sina kjolar och strumpbyxor och tycker jag är äcklig när jag rapar.

Det är dom som antyder att jag är en dålig man som är med mina barn för mycket. Eller oförstående manliga vänner som undrar varför jag inte har tid att ses längre… Som bara vill träffa mig, inte familjen, det är väl inte så konstigt…? Och den där väldigt starka känslan inom mig som säger att jag är värdelös när jag tar hand om min bebis, men viktig och framgångsrik när jag jobbar. Var kommer den ifrån, den känslan, rösten inom mig, kan den inte SE hur mitt liv ser ut, hur världen ser ut? Hur få som har bra relationer till sina fäder, vad gjorde dom hela tiden istället för att vara med det viktigaste dom någonsin hade? Nu dör dom alla dessa gamla män, redan delvis döda i mångas ögon.

Att jag borde vara stolt som går emot. Som stannar hemma. Fast datorn plingar och mobilen ligger och rasslar på bordet, jag kan inte låta bli att försöka vara med där jag inte kan vara med.

Ingen lärde mig när jag var liten att det var tufft att vara hemma och bära på skrikande barn och försöka laga mat samtidigt. Jag fick lära mig helt andra saker. Jag fick lära mig att bita ihop när jag var ledsen. Nu är jag ledsen, och jag har svårt att säga det, och jag kan inte allt som krävs av mig när jag gör det jag inte kan, och jag undrar vems fel det är. Ni gjorde det bästa ni kunde, precis som jag gör det. Det enda jag kan trösta mig med, är att mina barn kommer ha sett mig kämpa, och ofta misslyckats, men jag var i alla fall där, med dom, när jag gjorde det. Eller ibland tittade jag på min iPhone under tiden, det skäms jag för.

Så du som läser detta, du är antingen med mig, på min sida. Eller också är du mot mig. Och då menar jag att du kommer få ångra dig så jävla hårt i framtiden, din idiot, när alla vet.

guns2.jpg

Mitt litterära kvinnoförtryck – en bekännelse

Längst upp på bokhyllorna i mitt pk-medelklass hem står dom. Jag brukar snegla på dom ibland, och snabbt titta bort. Det är min flickväns böcker. Som jag inte läst.

Jag har läst Vilhelm Moberg, Harry Martinsson, Ivar Lo, Eyvind Johnson. Och såklart Kropotkin, Bakunin, Bookchin och Berkman. Jag har i och för sig läst allt av Emma Goldman och Alexandra Kollontaj, och så Sara Lidman förstås. Hon är mitt stora undantag. Men dom andra kvinnorna. Vad är det som gör att jag tittar bort? Marianne Fredriksson. Moa Martinsson. Sigrid Undset och Inger Alfven. Jag har läst tusen usla deckare (av män). Hundra reportageböcker och minst två diktsamlingar. Plus en kartbok. Av män, rubbet.

Men. Jag är ju faktiskt över trettio, nu är det väl ändå dags att göra upp med mitt inneboende litterära kvinnoförtryck!? ja, det är dags att stanna kvar med blicken däruppe, lyfta ner en av dom där klossarna och ta sats.

Moa Martinsson

Moa: ”Ja, vafan väntar du på, Svante?”

Brink gör det igen

Jaha, då var det återigen dags att passa micken till Brink, som på sin blogg slamsar till Sabuni och alliansens inte-längre-så-dolda agenda vad det gäller jämställdhetspolitik:

”Vi vill öka trafiksäkerheten, så därför sänker vi kravet på bilbesiktning från varje till vart tredje år”. Låter det ologiskt? Inte för jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, som i Ekot i morse på allvar hävdade att jämställdhetsarbetet nu kommer att ta ett steg framåt, eftersom regeringen sänker kraven på arbetsgivarna att göra jämställdhetsplaner, lönekartläggning och handlingsplan för jämställda löner.

Kontentan: Svenskt Närlingsliv is in da house och alliansens små mini-strar framstår alltmer som såna där buktalardockor. Läs hela Josefins artikel här.

Dogge vad hände?

Jag bor liksom inte i riktiga orten, bara i en lite halvfarlig förort. Eller det beror väl på vem man frågar. En kusin som bor vid Karlaplan sa om min ort att ”där våldtas ju folk hela tiden”. Ja kanske det. Men på Östermalm bor ju för fan överklassen. Jag blir hellre rejpad i skogen än nedögnad mitt på blanka dan… Ja det var hårt sagt och eftersom jag tillhör det o-täcka könet är jag inte riktigt i riskzonen men ändå… vilket jävla sludder det här blev, har jag druckit öl mitt på dan? Skärpning!!

Ok, jag råkade iallfall precis kolla på Dogges nya video till låten Rör på Götet. Det var därför jag började sluddra om orten. För jag fattar inte slangordet götet. För mig är det Göteborg. Men för Dogge är det tydligen inte alls den där hamnstaden där alla skämtar så jävla illa. Utan självaste ”röva”, som man kanske skulle säga nån annanstans i landet. Här där jag bor säger man RUMP-A.

Jag tycker om rumpor, det är inget att skämmas över, kollar gärna in även manliga sådana även om jag nu är en sån där hetero-human. Men Dogge, för fan, det här går inte. Det är Benny Hill. Det är pinsamt. Det är äckligt!!

Jämställdhet är inget teparty

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om den där debattartikeln i DN i helgen. Där de konstaterade att jämställdhet kostar på, för alla inblandade. Men så postade Josefin Brink precis ett inlägg på sin super-bra blogg om precis samma artikel. Så jag skiter i att skriva nåt. Läs Josefins post istället.

Jämställdhet är ett djupt politiskt och kontroversiellt projekt som kräver omdaning av hela samhället från näringsliv till sängkammare. Feminismens analyser håller alltså. Och de är nödvändiga om inte slutsatsen av att vägen till jämställdhet är kantad av konflikter ska bli: ”då skiter vi i det”.

Brett, oh Brett

Lyssnar på Suede’s första och Minns Stora Ögonblick i Ungdomen. Stackars mig. Stackars alla oss som måste vara unga och vilsna och hoppas så mycket. Det är klart det är svårt. Det är klart man behöver gråta lite då! Alla misstag och snedsprång. Titta på Brett då.

brett1.jpg

Det var då, så där smal och spenslig va han då, androgyn, fylld av möjligheter. Som jag. Titta på honom nu.

brett2.jpg

Som vilken snubbe som helst. Lite snyggare kanske. Som jag. Ja, det känns både sorgligt och hoppfullt. Av alla drömmar blev det så här.

Feminister gör det jämlikt!

Idag råkade jag cykla bakom en lastbil inne i stan. Jag fick en känsla just då, nåt som störde mig, men jag kom inte på det förrän ett par kvarter senare. Jag cyklade tillbaka och lyckligtvis hade långtradaren fastnat i en korsning, så det var lätt att ta bilden nedan.

20071022005.jpgDet är ju en klassiker i hantverkarkretsar, denna ordvits som börjar med ”Vi gör det med…” -fyll i nåt från ditt jobb. Om du är smed, kanske du gör det med… skitiga händer? Jag tror jag såg en dykarfirma som gjorde det ”under vatten!”. Men den här målerifirman, den tar väl ändå priset: jag menar ”VI SÄTTER PÅ ALLT – OCH SEN SPRUTAR VI OCKSÅ”, det är ju inte ens ett skämt!?!? Eller är jag för dum för att fatta poängen här?

Hur som helst tycker jag detta frånvarande skämt slår hårt mot män. Det är en del av den manliga känslo-försvars-arsenalen, samma som jag skrivit om tidigare här på XX-bloggen. Den är i korthet riktad mot mannens vilja att ta ansvar för sina handlingar, för ansvarsfrihet. En man som SÄTTER PÅ ALLT OCH SPRUTAR OCKSÅ är inte att avkräva något ansvar. Det låter som något taget ur en aktuell rättegång, eller hur?

Dessa ord, menade som ett skämt (återigen ett skämt jag inte ens förstår!!) bygger myten om den fria mannen, som inte kan, och inte vill, ta ansvar för vem han är och vilka konsekvenser hans handlande får för andra. Lyckligtvis tycker jag mig allt oftare se män som denna fastna i korsningar de alldeles uppenbart felbedömt.