Feminism=rasism?

Jag råkar läsa den utomordentligt sexistiska tidningen Moore på nätet (länk till tidningen uteblir av pk-skäl, alldeles för mycket nakna retuscherade kvinnor där, men jag tittade bort, lovar). Bingo Rimer startade tidningen, ni vet. Det som fört mig dit är en intervju med ett gammalt hatobjekt: Johan Stael von Holstein, IT-entreprenören. Mest känd för sitt totalmaxade sossehat. Han verkar också vara en Milton Friedmansk marknadsivrare, sådana som är ganska sällsynta i Sverige.

Johan och Runar

Hur politiskt aktiv är du?
– För mig är allt som inte rör min familj politik [sic!] och jag kommer alltid vara med i den politiska debatten. Men aldrig tillhöra något parti. Det finns en politisk slapphet och dekadens i Sverige, samma oengagemang som släpper fram personer som Hitler.

Ett framtida feministparti då?
– Borde absolut förbjudas. Ett rasistparti, alla kvinnor som tänker rösta på detta parti borde skämmas. Jag tycker att feminismen på många sätt har otroligt långt kvar att gå och på många sätt har den gått alldeles för långt.

Jag försöker förstå hur han tänker. Men kan nog inte lyckas. Man kanske inte ska dra för stora växlar på en kortintervju i tidningen Moore.

Men jag såg honom på omslaget till övremedelklass-kärnfamiljs-tidningen Family Living iförd en tröja med ett tryck där en man sätter på en kvinna bakifrån i siluett. På omslaget!! Han poserar glatt med sina barn och sin fru. Vad ska man säga?

Jämställdhet är livsnödvändigt

En vän berättar sin teori om södra Italien: ”Det föds nästan inga barn. Männen bor hemma hos sina mammor och blir totalt omhändertagna tills dom är 30 år! Då vill dom ha en kvinna som fortsätter ta hand om dom, lagar mat och tvättar och fixar men som också är sexig och vill skaffa barn. Det här accepterar inte kvinnorna, dom vill inte ha dessa män och dom vill absolut inte ha barn med dom.”

Så: Utan jämställdhet kan ett samhälle dö ut. Kanske lika bra?

Barnreklam – en kvinnoangelägenhet

Snacka om kränkning – jag öppnar delar av min flickväns post! Hur kan jag? Jo det ska jag berätta.

All reklam riktad till föräldrar adresseras till mammorna. Så när bebisen fyller sex månader rasar det in blöjor, barnmatsreklam och annat krafs – allt till mamman i familjen. Så förstärks könsrollerna i vardagen: papporna får veta att de inte är tillförlitliga konsumenter, och mammorna får veta att det är deras ansvar att se till att barnen är mätta och belåtna.

Så därför står jag i hallen och sliter upp min flickväns post. För att kasta den. (Utom blöjorna förstås dom använder jag.)

Mannen och Skulden

Okej, det här får bli första delen av många i det här ämnet skulle jag misstänka. För det här är så svårt att beröra och hantera. Det handlar om männen och skulden. Vi män bär ju på en kollektiv skuld som är så tung att det nästan är omöjligt att nudda vid den. Och alla av oss är ju mer eller mindre fortfarande del av kvinnoförtrycket, genom att vara födda och uppväxta i ett patriarkat, genom att leva i det. De fördelar det manliga könet ger oss är inget vi ens kan välja att avstå från.

Om jag var lite bättre skulle jag kunna skriva nån smart idehistorisk essä om det här med referenser till filosofer och sånt, men det kan jag inte. Så det här kommer bli mina tankar rakt av.

Jag vet att den här skulden kan bli nästan omöjlig att bära på. Den skapar män som går med huvudena böjda av skam. Inte många, men dom finns. Ni som umgås med feminist-män vet. Den skapar ett införlivat manshat, inte bara hos kvinnor utan också hos oss män. Nu är det här inget nytt, det är i själva verket en av grundstenarna för patriarkatet. För om män tyckte om män, skulle inte män låta andra män göra det dom gör – mot andra män och kvinnor. Nu finns det istället en misstänksamhet och rädsla bland alla män – för andra män. Det finns mängder av undersökningar som visar att män har stora problem med att odla och behålla vänner (till exempel den här som omskrivs i SvD 2 maj 2005) och det är väl ett av symptomen på detta problem.

Men åter till skulden, det var den jag skrev om. Skulden som är för svår att ens titta på, bättre att titta bort. För det var ändå inte jag som gjorde det, det är inte jag som är den där mannen som slår och tjänar mer och som barnen inte vill vara med. Fast det är det kanske. Lite. Om man tänker efter. Och vågar ställa frågorna till sig själv och sin omgivning.

Man måste våga titta. Och se skulden, sin egen och andras. Men skuld är inget bra ställe att börja kämpa på. Det är ingen positiv energi som kommer från skuld, tror jag. Jag tror skulden är ett steg på vägen, och jag tror man måste påminna sig om sin skuld och var man befinner sig i den hierarkin av tid och rum och människor. Som man – på topp. På många sätt. Men också på botten.

Skulden är steg ett. Nu låter jag lite religiös. Men prova att säga efter mig: Jag ser männens skuld. Jag ser hur manligheten är byggd på kvinnoförtryck. Men jag ser också att jag aldrig valde att förtrycka. Jag föddes som oskyldig pojke och jag tänker bekämpa kvinnoförtryck och den manlighet som leder till avstängda känslor hos män.

Hur lät det? Det känns läskigt att säga det, att ens tänka det, att vara oskyldig i denna värld. Men såklart är det så, ingen pojke har valt att födas in i en förtryckarroll, lika lite som man väljer att födas med andra förmågor.

För mig är det en viktig insikt: jag är oskyldig, men jag ser den kollektiva skulden jag är del av. På detta vis behöver jag inte gå ner mig i självhat eller insinuera att jag redan är så nersmutsad att det är försent. För det är många som gör det, ger upp och tror att det är en lösning. Men hur kan man ge upp när man varje dag erbjuds möjligheten att kämpa emot?

Barnen och Skiten del 1

Det är inget teparty att vara genusmedveten vänster-småbarnsförälder. Som nån slags förtrupp i ett gerillakrig i svårgenomtränglig djungel måste man vakta på världen innan den når fram till ungarna.

Exempel på när man misslyckats: när man kommer hem, och på mattan innanför dörren ligger ett färgglatt paket från McDonalds som dottern genast packar upp och börjar leka med. Och det visar sig att hon vet att företaget som skickat skiten heter McDonalds, trots att jag är en Max-anhängare. Så, påminnelse till mig själv: låt aldrig barnen gå in i lägenheten utan att jag själv kontrollerat posten först. ”Vänta här ute ett tag, hörni, jag ropar när ni kan komma in.”

Och allt det hårda jobb man gör som inte märks. Jag försöker numer i möjligaste mån byta ut könet på figurerna i alla barnböcker jag läser. De starka krigiska soldaterna i skapelsemyterna jag läste igår blev starka krigiska kvinnor och den undersköna kvinnan som behövde väckas ur en förtrollning blev en underskön man. Om inte bilderna förstör helt brukar min dotter köpa mina omläsningar utan att ifrågasätta. Och jag tror faktiskt det blir mycket mer intressanta historier – rakt av. Dessutom blir det uthärdligt, ja till och med roligt för mig själv.

Tittmyra fittmyra

Det är svårt med namn. Dom biter sig fast. Som dagiset Tittmyran i Gävle, som jag läst om så mycket för att de tidigt började med en tydlig genomtänkt genuspedagogik. Som tydligen har lönat sig bra om man ska tro på intervjun med de två ungdomar som publiceras i dagens SvD. De säger sig båda ha goda erfarenheter av förskolan. Gud vad jag skulle önska att min dotters dagis tillämpade åtminstone en tiondel av de pedagogiska metoder Tittmyran (och Björntomten, en annan avdelning på samma dagis i Gävle) provat fram.

Men åter till namnet. Tittmyran, vad är det? En kombination av två ord som båda är suspekta, vad tror dom man får för associationer? Och allt detta snack om genus, jag måste säga det, jag har så svårt för det ordet. GENUS, det låter som penis eller nåt. Alla ord som slutar på -us är lite äckliga. Jag tror jag har sett minst två filmer där skurken heter JANUS. Därför använder jag hellre det fräsiga ordet ”könsroller”. Sug på det.

För er som verkligen vill veta mer om hur illa det är ställt på landets förskolor har jag läst en superbra statlig utredning (eller delbetänkande om man ska vara petig), kolla in den här: Den könade förskolan, från 2004.

 

Locktång – inget för karlar

Den trendiga frisörtjejen sa att jag kunde använda en locktång för att få lite volym på håret – ”Om din tjej har en sån kan du ju låna den, om du bara tar lite grann så syns det inte att du använt locktång”.

Ja tänk vad skulle kunna hända då.

Förbannade införlivade

Det införlivade. Det ordet. Införlivade. Vad säger man på engelska, jag kollar… incorporated.

Nja det är inte riktigt samma sak, jag hade hoppats att det fanns ett engelskt ord som mer känslomässigt fångade innebörden i ordet. Men ingen sådan hjälp. Tillbaka till svenskan – IN-FÖR-LIVADE. Något man lever in, för in i sitt liv, och inlever, genom för, inför-livet-levelser?

Ofta får jag starka hopplöshetskänslor inför dessa införlivade …ting. Eller rättare sagt, där i dessa införlivade känslor och beteenden bor hela min hopplöshet. Som ett litet bo inom mig, där det ligger små nystan… Om jag bara kunde hitta det, skaka ut, röka ut det.

Allt det med mig själv jag inte rår på – det är det införlivade. Det giftiga, som förråder mig, säljer ut mig, avslöjar vem jag är.

I somras råkade jag fotografera den här raggarbilen i en håla i södra Norrland. Den stod snett över hela parkeringen utanför ICA och lät som en traktor, barnen vågade knappt gå förbi. Inuti satt en karl i jeansjacka och rökte och sneglade på mig.

Den här bilen hade en sticker på bakrutan som jag tycker är väldigt intressant. Det går nog inte att läsa på den lågupplösta bilden nedan så jag skriver ut det: ”OM JAG GÖR SOM MIN FRU SÄGER SÅ FÅR JAG BESTÄMMA.” När jag såg den blev jag mest förvirrad, det var så komplicerat.

Läs det ett par gånger och tänk igenom innebörden. Jag försöker här bryta ner det hela för min egen skull. 1. Klistermärket erkänner innebörden av patriarkatet. 2. Klistermärket ironiserar över det faktum att många män har svårt att ta initiativ och tänka på andra än sig själva. 3. Klistermärket gör det klart att bilägaren har en fru, att han är man. 4. Klistermärket avslöjar att mannen har sådan total makt över sin fru att hon säger det han vill, att hon är utan egen vilja.

”OM JAG GÖR SOM MIN FRU SÄGER SÅ FÅR JAG BESTÄMMA.” Det är så grovt, så intellektualiserat på nåt vis. Det är lite som koncentrationslägren – själva arbetet, planerandet, genomförandet av avrättningsplatserna, det skrämmer lika mycket som vetskapen om hatet som ligger bakom det hela. Så känner jag inför den här stickern. Vem har gjort den, varför?

Hopplöshet.

20070809245

Jag tänker på Bergman

– Jag var besatt av en sexualitet som tvingade mig till ständiga trolösheter och tvångshandlingar, ständigt plågad av begär, rädsla, ångest och dåligt samvete.

Jag undrar om han vägrade använda kondom. Jag kan tänka mig att han tyckte det var banalt och äckligt. Jag kan tänka mig att han tyckte det var mest romantiskt att knulla utan preventivmedel. Att han trivdes med den spänningen, makten. Att han kunde skapa liv.
Jag kan tänka mig att det gjorde honom jävligt kåt att ligga där och knulla, gubben, utan nånting annat att tänka på mer än sig själv och att han skapar liv kanske. Jag ser ett släktskap med Woody Allen där, hur dom möts i sin Gränslösa Kärlek.
Jag har respekt för hans hantverk men jag vet väldigt lite om det. Men jag vet Han Var En Gubbe. Och alla gullade med honom för han var en speciell Gubbe. Men. Jag ska sätta dit honom. Det spelar ingen roll att han är död. Hans dåliga karma ska upp och vädras.

bergman 2.jpg

Åtta barn skapade han, åtta liv. (Varav ett, dottern Maria, fick vänta tills hon var 22 innan pappa i förbifarten erkände sitt faderskap. )

Ändå valde han att sitta och stirra ut över havet och sura. När han kunde ha varit med sina barn och barnbarn. Så, låt oss stava det tillsammans – högt så att han hör i sin eka där han sitter och ror i dödens flod: G.U.B.B.E.

Dags att ge upp halva jordens befolkning, tjejen

Jag vill varna känsliga läsare. Nedanstående text kan innehålla extrema värderingar som kan verka stötande för vissa.

Fyra år. Hon hann inte bli mer än fyra år förrän hon gav upp hoppet om att vara nära en pojke. Hon slutade förvänta sig att de skulle lyssna på henne, vända sig till henne med lekförslag och ideér.

Eller ska man vända på det? Pojkarna hann inte bli mer än fyra innan de förtryckte min dotter så mycket att hon inte längre kunde vara nära dom.

Det enda sätt L nu kan vara nära pojkar på är genom heteronormativa kärleksrelationer. Och det enda sätt pojkarna kan vara nära varandra på är genom våldsamma lekar. När hon föreslår något lyssnar dom inte. Men när de talar så lyssnar hon. När de leker två springer de ifrån henne och kastar sand. När hon leker med en annan flicka bjuder dom in och arrangerar lekar där pojkarna får vara i centrum.

Det är dags att sörja att inte heller våra barn, barn till feminister och medvetna, kunde komma nära varandra över könsgränserna. Det är dags att ge upp en smula. Att leva i förnekelse, eller någon slags dröm om att våra barn inte blev som vi, att de skulle vara jämställda, tjänar ingen på. Allra minst våra barn, ironiskt nog.

Jag tycker så synd om min dotter som inte ens vågar säga ifrån. Jag vill säga åt henne att hon måste skrika åt dom och slå tillbaka. Jag vill säga att var inte så jävla mesig. Men det är ju inte hennes fel.

Och jag tycker så synd om pojkarna, som redan är härdade. De har de så jävla hårt, annars skulle de inte heller utsätta andra för skiten.

Jag menar inte att min dotter är befriad från stereotypa kvinnorollsmönster. Hon är full av dom. Det gör ont att se. Men att se små pojkar förtrycka henne, det känns värre. Kanske för att det är någon utifrån som gör det mot henne. Kanske för att man kan inbilla sig att det går att göra något åt. Eller kanske för att jag blir så påmind om vem jag är, hur jag var när jag var liten. Att det var jag, som stod där och slog och slog, alldeles ensam.

EDIT: Sen finns det såklart undantag… enstaka normbrytare. Kanske just Din son…