Jämställdhet är ingen lek

Mitt största problem med hur ”folk” pratar om jämställdhet är samma problem jag har med borgarnas sätt att förhålla sig till ämnet – som om det vore helt okomplicerat, något man bara gör. ”Så där ja, nu är vi jämställda. Vill du ha lite kaffe, älskling?”

Det är så naivt. Jämställdhet är ingen lek, det är ett hårt jävla arbete för både män och kvinnor. Det handlar om att erövra ny mark, våga sig ut i terränger där inget stöd eller tröst finns att tillgå. Det handlar om en fysisk erfarenhet, en ny värld. Men när vissa människor omkring mig pratar om det, eller när kristusdemokraterna pratar om det, låter det ungefär som att köpa rostbiff istället fläskkotletter till middag (ja jag är vegetarian, assholes).

Detta är hyckleri på den djupaste nivå. Att vara man eller kvinna är något vi fostrats till genom många hårda år av bestraffning och morötter. Det är en komplex struktur inbyggd i våra identiteter och personligheter. Jag är Man. Jag är en man. Med allt vad det innebär. Bland annat ger det mig sämre förutsättningar att komma närmre andra män och människor. Det ger mig ökade förutsättningar att använda våld, utsättas för våld. Det gör det rejält mycket svårare för mig att vara en närvarande och omhändertagande pappa och partner. Jag är man, det är omöjligt att förneka.

Men det var inte jag som bestämde att jag skulle vara man. Jag byggde inte patriarkatet. Jag försöker så gott jag kan navigera i detta fientliga vatten, som gynnar mig på grund av min kuk, utan att skada och förtrycka kvinnor och andra omkring mig. Det är inte lätt. Den som säger att det är lätt borde få på käften.

När nu borgarna presenterar sin jämställdhetsbonus fylls luften av förvirring. Jag tycker inte den borgerliga regeringen ens borde få använda ordet jämställdhet. I samband med bonusen lanseras vårdnadsbidraget som bara är en logisk fortsättning på deras vidriga taktik att göra alla till kunder eller företagare, inte människor, absolut inte män eller kvinnor. Familjen AB: Outsourca barnpassningen, ta middagen på catering, köp städservice och leasa miljöbilen. Använd istället tiden till att spekulera i PPM-fonder och folkaktier.

Jag kommer att tänka på första raden i en Black Flag-låt som heter REVENGE: ”It’s not my imagination I’ve got a gun on my back!”

Just så känns det. Det här är på liv eller död. Vi som vägrar begränsa oss, vi som inte tänker ge upp…

We’re gonna get revenge

You won’t know what hit you

We’re tired of being screwed. Revenge! Revenge!”

Kolla in videon här på YouTube den är asgrym.


[Den som gör allt detta mest förståeligt: Vårdnadsbidraget – en felande pusselbit (Josefin Brink)]

Du vill ha mig men inte mig

Det är för ironiskt. Man vill leva med nån som har samma drömmar och ideal som en själv, fast ändå tvärtom. Jag känner så många kvinnor som bara blir kära i män som är väldigt manliga och tuffa – typiska bad guys. Han som är läckraste snubben med hårdaste raggarbilen, typ. Kanske till och med han som ser farligast ut. En man som tar för sig, ingen mes.

Men de här kvinnorna är samtidigt superfeminister, och vill absolut inte dela vardag med en karl som inte kan städa, laga mat och lyssna. Om man kan vara både tuffa snubben och mesen, ja, då tror jag man är populär. And Allah knows I’ve tried… eller trying faktiskt.

Jag tog upp dessa orimliga krav på oss män med en kvinna nära mig. Hon erkände skuldmedvetet att jag hade rätt men menade då att kraven är minst lika orimliga på kvinnor – de ska vara självständiga, tuffa och inga offer, ständigt upptagna med ett häftigt projekt, alltid beredda att spöa en snubbe som tafsar typ. Men samtidigt husliga och omhändertagande och bra mammor. Och ha en fri och aktiv sexualitet…

Dessa tankegångar leder onekligen till en och samma punkt: att kraven är för hårda, både på män och kvinnor. Eller rättare sagt, det är nästan omöjligt att inte känna sig dålig.

Författaren Aase Berg skrev en artikel i Bang om heterofamilje-livet som jag tyckte om. Det var i det där numret med Angelina Jolie på omslaget, årets vårnummer tror jag (”Det Möjliga” hette numret). Hon menade, lite i Nina Björks anda, att man måste ge upp konsumtion och trendhysteri, våga vara misslyckad. Kanske det jag tyckte om mest var hennes poäng kring livet med barn – det behöver inte vara så jävla roligt hela tiden. Hon menade också såklart att det är framförallt männen som måste låta det vara tråkigt istället för att köpa saker och stimulans hela tiden.

Egentligen är det inga nyheter för mig – det var den övertygelsen jag försökte formulera i en bok jag gav ut för många år sedan: om man ger upp allt så har man allt att vinna.

Nu vet vi ju alla att det inte är så enkelt. Men man kan ju försöka.

Another one bites the dust

Runt omkring oss faller heteroparen som julgranar i januari. Med eller utan barn, det känns som att vi är dom enda som är kvar. Resten är singlar, de flesta desperata efter nån att sova med. En del verkar helt sjukt desperata efter någon att skaffa barn med. Och andra verkar ha gett upp helt, de väntar ut sina liv och odlar andra drifter och begär istället.

Det känns som en ödesmättad tid. Inga vettiga alternativ finns tillgängliga. Hopplösheten ligger tung över mänskligheten.

Är det kanske så att heterosexualiteten, eller kanske alla former av kärleksrelationer oavsett kön, bara är en romantisk dröm nuförtiden, att könsrollerna har skruvats över sin förmåga på något vis? Jag menar inte att det är feminismens fel, eller männens, det är en oundviklig utveckling av den gemensamma ansvarsfördelningen… Här haltar manligheten rejält: kraven på männen har ökat rejält – men männens självkänsla har inte hängt med. Resultatet är män som efter bästa förmåga spelar jämställda men går tyngda av skam och skuld, samtidigt bittra, över att de försökt så hårt men inte lyckats. Och kvinnor som fortfarande i allra största utsträckning tar hand om barn, städning och känslor. Men inte längre döljer sin besvikelse över att männen inte kan ta huvudansvar.

Jag tror jag vet flera kvinnor som antingen blivit lesbiska eller helt enkelt gett upp kärleksrelationer helt på grund av ovanstående.

Hur länge kommer jag och A kunna hålla samman? Allt fler exempel på att livet kan fungera bra efter relationen finns omkring oss, även med flera gemensamma barn, och någonstans påverkar det tröskeln för vad man tycker är acceptabelt.

Hm… det här skulle kunna bli en graf:

Den Största Besvikelsen

Jag surfar på Moore, Cafe och Slitz. De säljer drömmen om det lätta lyckade livet för alla män. Kvinnor förväntas le och visa brösten. Men verkligheten är inte sådan.

Varför gör tidningarna oss så besvikna? Varför vill dom oss så illa. Jag skulle så gärna vilja att det fanns någon att ställa till svars.

Jag tror många av oss män förväxlar den här myten om den sexuellt lyckade mannen med hoppet om den älskade och uppskattade mannen. Men det är inte samma sak. Vi bombas av löften om sex, men inuti oss tolkar vi det som att vi ska få kärlek. I slutändan får vi – ingetdera.


PS. I Bingos raggskola står det:

6 § Undvik att käka stark mat som chili eller vitlök.

Count me out, Bingo…

Apropå rökning

Josefin Brink, som är så jävla smart och lovande vänsterpolitiker, är väldigt rolig också. Att inte borgerlig media ätit upp henne rå för sin bakgrund i Vagina Grande är ett mirakel. Men de kanske har svårt att hantera texter i stil med ”Jag tog honom i nacken å skalla han i backen. Han höll händerna för ballen och jag sparkade honom i skallen”.

Jag läser hennes blogg med stor behållning, hon har en förmåga att dissekera borgarnas politik med såväl pedagogisk som stenhård radikal elegans. Igår skrev hon om en advokat i Skåne som lyckats få en domstol att förbjuda sin grannes att röka i sin trädgård. Hon gör det till en fråga om klass och feminism, och jag tror henne. Men jag måste tyvärr inflika att rökning faktiskt är lätt kränkande. I mitt hus hör jag grannarna bråka och slåss ibland. Det är okej. Men min balkong är nästan oanvändbar på grund av en granne som sitter bakom en tunn plåtvägg och blossar som en galning hela dagarna. Röken ligger tät och smyger sig in genom balkongdörren. Det känns inte som att det är min balkong, som att det är ett rum jag är fri i, snarare som en vrå i hennes rökrum. Jag vet att hon sitter därbakom och suger i natten, och det gör det omöjligt för mig att slappna av därute. Jag tror jag ska börja prata med henne genom väggen istället, det skulle vara mer logiskt. Ja, jag borde fan bomma en cigg och slappna av istället för att sitta och sura.