Den bångstyriga gatukonsten

Idag skriver jag på Aftonbladets kultursida om Klara Lidén, gatukonst och konst. Här är en längre text om samma ämne.

I förra veckan började den första stora auktionen i Norden någonsin av gatukonst. ”And Chaos Came” kallas auktionen i annonser och på en nattklubb i Slakthusområdet kan man se ett urval av verken hängda. Det är den danska auktionsfirman Lauritz som ligger bakom. Nu råkar alla verk (utom ett) vara konst – och inte gatukonst. Däremot har många av de representerade konstnärerna rötterna i gatukonst/graffiti-världen.

Man hör ju på namnet att konsten ska ha nåt med gatan att göra för att kallas gatukonst, eller hur? Undantaget ärvar eftersom auktionen nu är stoppad – ett verk som tillskrevs superkonstnären Banksy, en spraymålad råtta kallad ”Rat with headphones”, ursprungligen målad på en gatuskylt i Berlin, som någon alltså stulit och försöker sälja.


Interaction av AKAY

Det viktiga när det gäller gatukonst är alltså sammanhanget. Miljön. Omgivningarna och hur verket förhåller sig till dem. Gatukonst har en förmåga att berätta en historia om en plats och om konstnärerna, och den berättelsen är riktad till alla oss som ser verket, och eftersom gatukonst sker i offentlig miljö är det alltså alla vi som ser, försöker förstå, tolkar.

Jag minns de enorma målningarna på Stockholms tak som någon gjorde kring 2001, det fantastiska med dom var platserna. Hur kom dom dit? Vad använde dom för material? Tankarna börjar vandra. Det storslagna i utförandet öppnar upp för tankar man inte annars skulle ha. En annan fantastisk Stockholmsbaserad gatukonstnär är KlisterPeter, ingen kan ha missat hans rådjur uppklistrade i tusental på gatuskyltar i hela Stockholm. De sattes upp för mer än tio år sen nu, fortfarande sitter dom flesta kvar. Här finns en del av verket i omfattningen; energin som ligger bakom arbetet med att trycka, skära ut och klistra upp sådana enorma mängder klistermärken. En signifikant detalj med gatukonsten är också såklart att de är levande; de åldras, slits och märks av gatan och dess innevånare. Med rådjuren blev detta extra tydligt, på många av dem har någon sprayat på solglasögon, en vidareutveckling och förlängning av den ursprungliga idén.


KlisterPeters rådjur.

För mig är det viktiga med gatukonsten att någon gjort den i en miljö där verket inte går att kontrollera. Det är att ge något, skänka uppmärksamhet till en plats som ingen tidigare uppmärksammat på samma sätt. Det skapar nya perspektiv på platser man aldrig skulle ha sett, uppmuntrar till handling. Eftersom gatukonsten också sker utan tillstånd, är den i sig en uppmaning till brott; på så sätt är den i mina ögon anarkistisk i ordets rätta innebörd. Det är att ta makten i egna händer, visa kärlek utan att ta hänsyn till regler. Det är anarkism eftersom det också lämnar öppet för vidare handling, den som inte tycker om gatukonsten kan ta bort den, vilket också ofta sker. Eller göra sin egen gatukonst. Det är för det mesta inte destruktivitet, även om konst ibland kräver lite förstörelse. Men oftast handlar det om motsatsen; någon ser en glömd plats, en detalj som går att bygga vidare på, en förändring, rörelse framåt. Det finns också en kvalitativ parameter; ett gatukonstverk som är tillräckligt bra genomfört VILL ingen ta bort, det skiner av sin egen kraft, ingen sanerare i världen vill förstöra det.


Oakoak, bilden lånad från Streetart Utopia
Jag känner starkt emot att flytta gatukonsten från gatan in i privata gallerier och hem. Det strider mot gatukonstens själ och natur. Utan sammanhang och dynamisk relation till de normer, lagar och regler som styr omgivningarna är konsten död, meningslös. Den är nedvärderad till en persons smak och tycke, och förhåller sig bara till andra verk i en artificiell konstvärld där konstens underliga statusregler gäller.

Historien om Banksys förvandling från politisk gatukonstnär till konstvärldens guldgosse är som en saga. Hans verk säljs för miljoner på auktioner världen över. Den trekantiga gatuskylt någon stulit från en gata i Tyskland värderas som sagt till 120 000 kr, trots att den inte med säkerhet är gjord av Banksy. Som med många andra gatukonstnärer har hans stil plagierats och vidareutvecklats, helt i den anda som råder bland gatukonstnärer och graffitikonstnärer. Råttmotivet finns att ladda hem från nätet, färdig att printa och malla. Banksy själv skriver på sin hemsida att han tycker det är helt okej, så länge man inte försöker tjäna pengar på det. Det ironiska är med just Lauritz s k Banksy-verk är att motivet på skylten är hans alter ego, den skitiga råttan med penseln i hand, skadedjuret redo att infektera. Istället blev råttan ett konstverk, redo att profiteras på. För att motverka just denna exploatering av sin gatukonst inrättade Banksy för några år sedan ett Pest Control Office, en tjänst dit folk kan vända sig för att få äkthetsintyg på Banksy-verk. Men gatukonsten vägrar han verifiera som gjord av honom själv, i ett uttalande citerat av en engelsk tidning 2008 säger han ”For the sake of keeping all street art where it belongs I’d encourage people not to buy anything by anybody unless it was created for sale in the first place.”

Om gatuskylten i Lauritz auktion säger Pest Control Office i ett email till mig att ”The work in the images provided is not by the artist known as Banksy. Stencils such as these are commonly available on sites such as eBay

.“ Det tog Lauritz tre dagar att utreda detta innan de till slut avbröt just denna auktion.


En Banksy eller inte en Banksy? Antagligen inte. Men kanske.

Enligt Lauritz skulle Banksys spraymålade råtta, om den hade fått äkthetsintyget, vara värd det femdubbla. Över en halv miljon svenska kronor alltså. Istället försökte de sälja en skylt som vem som helst kan ha målat; det högsta budet var 64 000 kr. Pengarna skulle ha gått till den som stulit skylten från gatan. Istället blev det inga pengar alls, och ägaren lär få stora svårigheter att få det sålt i framtiden. Jag kan inte låta bli att känna mig skadeglad över att det gick att stoppa denna exploatering. Förhoppningsvis saktar det ner just den sortens fula försök till kommersiell förflyttning av gatans konstverk. Kvar i den storslagna gatukonst-satsningen återstår nu inte ett enda verk från gatan. Vad ska man dra för slutsatser av det? Att gatukonsten inte är mogen för finrummen? Eller ännu bättre: att gatukonsten helt enkelt

inte passar in i finrummen? Jag vill gärna hoppas på det sistnämnda.

Banksy har själv ägnat mycken möda åt att diskutera detta på det mest fantastiska sätt i sin film ”Exit through the gift shop”, filmen där gatukonstens lekfulla energi skildras, men också dess död, där den från början så oskuldsfulle action-entusiasten Thierry Guetta blir den supersamplande storsäljaren, gatukonstätarmonstret Mr. Brainwash. Allt iscensatt av Banksy själv för att belysa problemet med konstens fåfänga idioti och självupptagenhet. Jag tror han vill säga, på sitt sätt, att gatukonsten riskerar att döda den energi den kommer ifrån.

För att återvända till Stockholms gator och de tusentals rådjur klisterPeter klistrade upp för många år sedan. Vad är en gatuskylt med det motivet värt? Antagligen inte mycket, det stora antalet devalverar värdet på varje enskilt exemplar. Det faktum att Peter klistrade upp så många rådjur på baksidan av gatuskyltar, uppmärksammade så många platser, gör alltså hans konst paradoxalt nog värdelös i konstvärlden. Helheten blir ogripbar för de kommersiella krafterna, staden blir ett konstverk.

Auktionsfirman Lauritz gjorde i sin marknadsföring stort nummer av att just KlisterPeter skulle ha verk med i auktionen. I slutändan visade det sig vara en miss; deras konstexpert trodde att signaturen Kid Pele, som gjort en box med screentryck tillsammans med AKAY, var KlisterPeter. Men Kid Pele är en helt annan person, om det nu är viktigt vem som är vem. Jag tror man kan säga så här: det är viktigt vem som är vem när någon försöker tjäna pengar på namnet. Och speciellt viktigt när man tillskriver någon verk som inte är hennes/hans. På gatan är det inte lika viktigt, där är konsten tvungen att stå för sig själv. Dessutom är upphovsman/kvinna inte något som går att säkerställa.

En underlig konsekvens av upphöjningen från konst till Konst är att exklusivitet blir väldigt viktigt. Gatukonsten är både icke-exklusiv och exklusiv i den mening att den inte går att reproducera, den är ofta platsbyggd, fastgjuten. Detta faktum utnyttjar också Banksy i sina målningar på Israels vidriga folkrättsvidriga mur kring delar av Palestinska Västbanken, där han gjort ett flertal mycket politiska verk, alla omöjliga att sälja eller ens på grund av sitt värde ta bort.

I Stockholm genomförde Barsky Brothers det vansinniga projektet Traffic Island – en ursvensk miniatyrvärld mitt i en av Sveriges mest trafikerade motorvägar (ett projekt som föregick trenden med rondellhundar som inte alltid haft lika bra

verkshöjd tror jag man kallar det). Traffic Island var så väl genomfört att ingen rörde det på flera år, till och med stadens tjänstemän skrev kärleksbrev om det fina lilla huset. I slutändan valde konstnärerna själva att slå sönder det verk de lagt hundratals timmar på att skapa.

Och samtidigt som jag skriver detta, slipar någon en bultsax, en annan skissar på nattens målning eller skruvar på nån konstig grej som ska hängas upp, förhoppningsvis på en vägg eller gata nära dig. Gatukonsten är inte bara intressant, den uppmanar också till handling – om den handlingen må så vara att ta bort gatukonsten! – och eftersom verket är levande, flyktigt, omöjligt att låsa in, ta för eget bruk eller sälja, tycker jag ett citat av en av stans äldsta gatukonstnärer, AKAY, avslutar denna text bäst: ”The beauty is the act”. Skönheten är handlingen, inte verket.

För att hålla koll på vad som händer, rekommenderar jag Street Art Utopia och Gatukonst.se.

 

Kulturpedagog from mudlevel on Vimeo.

Dagens disclaimer: jag missunnar inga konstnärer, oavsett om de är gatukonstnärer eller ej, att sälja sin konst och försöka leva på sitt arbete. Jag älskar bara den konst som får folk att känna sig inspirerade och maktfulla, och tyvärr är konstvärlden ofta ett hinder för just de känslorna.

 

 

NUG for sale

Det pågår en diskussion om hur musiker och konstnärer ska kunna försörja sig på sitt arbete om deras verk sprids på internet via illegala distributionskanaler, som tex Pirate Bay.

Jag har inte mycket att säga om den, mer än att det verkar finnas stor vilja att betala för underhållning om man känner att den är värd det. Det här ska inte handla om det.

Det här ska istället handla om RIKTIG KONST. Sån där som är DYR och FIN.

Jag ville se Pål Hollenders ”Buy Bye Beauty” , hans omdebatterade film där han har sex med prostituerade i Lettland för att visa hur svenska affärsintressen exploaterar lettländska kvinnor.

På hans website finns filmen som del av en DVD box för försäljning för 1950 kr. För privatpersoner, då får man inte visa den offentligt. För museér, skolor osv kostar boxen 4.400 kr.

De senaste dagarna har det stått mycket i tidningen om graffittikonstnären NUG’s examensverk från Konstfack, en video där han klottrar och trashar i tunnelbanan. Territorial Pissing heter den. Han och skolan har polisanmälts och fördömts. Det var väntade reaktioner.

Jag har kollat efter filmen på nätet men inte hittat den. Däremot läste jag idag att två exemplar av videon sålts för 65 000 kr styck. THAT SUCKS. Jag föraktar alla som skapar konst som går att sprida lätt via nätet tex men inte gör det. Jag kan acceptera att man vill hålla på delar av sitt material, eller till exempel inte sprida högupplösta versioner av filmer osv för att kunna ta in lite cash. Men att sälja en film för 65 000 kr? Eller 1950 kr? Nej, tyvärr, det är inte OK.

nug