My Ted Talk on how to change men

In may 2016 I gave a Ted Talk at TedXUmeå on the topic ”How to change men. And survive”. Here’s my full speach in text, please remember it’s written for the puropse of being read out loud.

Men are bastards. It’s just how it is.

Men are responsible for like 99% of all the worst stuff in the world.

We’re talking:
Genocide
War
Environmental destruction
Terrorism
Financial crimes
Mass murder
Every year, 17 women in sweden are murdered by men they had a relation with.
Men are guilty of 80% of all violence.
98% of all reported sexual violence and abuse.

Men are bastards. It’s that simple.

Not only in the board rooms, in governments, in defense agencies and cults – but in our private lives as well.

In our homes, at schools, at work and in the bars and pubs.
Everywhere!

We have serious problems! Heeeeeelp!

I know that when we talk  about all this, most men start zoning out, or shutting down completely. Nothing gets through. “Hello? Anyone in there?”

I understand why. It hurts to be reminded about the stuff we all know. Makes us feel like sh*t to be told we’re a part of all the absolute worst actions done against the planet, against women and everyone. How can we be expected to deal with all that?

We can’t deal with it. Most important: We haven’t dealt with it.
So  please, men, stay with me. Listen up.

I’m part of a people’s movement in Sweden, working against sexual violence, called Fatta. And in the part of the organization I work with, Fatta Man, we work in particular to get boys and men to understand the destructive cultural norms that shape ideas about masculinity… the kinds of things that lead to sexual violence. And above all else, how to act to change the situation.

The movement has been very successful on issues of consent and saying NO to sexual violence. Which is great, and important. But for us men, it’s not enough to believe that all we have to do is tell other men NO in a sharp voice, or tell them Quit rubbing up against girls, stop raping and sexual abusing.

Because those actions are only the tip of the iceberg. Rape is the sharpest point on the mountain of problems men have deep under the surface. All this mess that’s being told to everyone growing up with a wiener dangling between his legs about how we should be and behave. That being a man gives you the right to violate… whoever.

Because research and statistics show that it’s not psychopaths and outcasts who abuse and rape, it’s guys like me, and you and you and you. Because we’re told it’s just “boys being boys”. Our culture normalizes this behavior.

Like, you think it’s a coincidence that a bunch of refugee centers and Islamic schools and mosques are being burnt down one after the other just as fascist political parties in Europe have been making noise and gaining power? No. It’s that quiet chorus of it’s ok to do these sick things that encourages men to do what they’ve been doing.

We’re social creatures, after all. We want to be part of the flock. To be loved and belong. We like to do what we’re rewarded for by the people around us.

So, as men, it’s not a solution to any problem to simply say NO.
What we really need to do is find something to say YES to.

What are you, as a man, really proud of? Besides your muscles and size of your whatever, all those cliché things. Many just feel shame when they hear that question. I’m not proud of anything.

But when we look at small kids around us, a baby boy. It’s heartbreaking to think, another generation of boys going to waste. And that’s what’s we’re changing right now. It’s slow, but it’s happening, and I’ll try to tell you how.

But first, let me describe our problems a little bit more first.
Men have relied on women for all the emotional work. We’ve made them responsible for providing us all the love and validation we need. We’ve put it on them to take care of us and solve our problems.

I think that’s cheating. Because we’re not children, are we? We’re grown men. We should be able to take care of ourselves and each other.

But I’m not here today to talk about men’s problems with women. We need to talk about men’s problems with men. Because all these very serious issues women have with men, men ALSO have with other men.

If we ask any man today, do you feel comfortable and safe in a group of men? I mean really safe … most of them will answer no. That’s kind of mind blowing, isn’t it? What’s wrong with us? That even we don’t want to hang around with ourselves?

For me, I think our work starts with learning how to trust other men. We need to understand that we men are capable of supporting each other. Maybe even love each other.

Women have been successful working together on their own to support each other in their fight for fairness, equality and survival. Heard about feminism? It’s the bomb, and we have a lot to learn from it!

For me, these questions are a matter of life and death. I’ve seen a lot of dead men. Not physically, but emotionally. Men who have given up. Unreachable. Stuck in their positions of fear of losing power. Impossible to get to behind layer after layer of self-loathing, hopelessness, bitterness, guilt and shame. You probably seen some of this, or have some of these men close by to? A father, a relative, a colleague at work maybe…

I got it in myself, too, and I fight it every day. It would be so easy to give up. This is hard, and men try to find ways to deal with this. Like using sex for example.

I spent 3 years interviewing men at Europe’s biggest brothel, in Cologne, Germany, trying to understand what sex means to men. It became my first documentary film, “Like a Pascha”. You know the strangest thing I found out?

Men’s obsession with sex is deeply connected with their lack of contact with themselves. Men are trying to cut the corners in chase of a working formula to cope with life, instead of looking themselves in the mirror. It was easier for the men I met to have a working relationship with a random prostitute than with their wives and girlfriends back home.

So relationships is where we men need to put in some real energy. We need to stop using women and start opening up for each other.

In my work with FATTA MAN this is really important.

For example, we got a group of swedish artists together to make a song and a video about the challenges of being a man. It’s called “It starts with me”, you should check it out. This song has been a great way to start conversations with young men about manhood. It also shows them that these artists they really admire have taken a stand.

We also created a relay podcast format where men take turns in interviewing each other on how they became men, sex, violence and other important stuff. It makes it really easy to see, that all men are able to listen and share with other men. We need to be reminded about this.

In our work, I visit schools and other places talking about these things, and I realize that often this is the first time guys hear that there’s an alternative. That they don’t need to give up. That they can choose who they want to be. That we men can have access to have all the humanity that is in us.

It’s a fantastic feeling, to come with a key to open an important door for someone. It’s the best thing in the world.

But we need to be honest that so far our strategy has been to internalize the failure instead of realizing that we’ve already lost.

And it’s natural, because hopelessness, for many, it’s the most unmanly thing…
I swear, nothing is harder to accept for men than that we’re losers.

We would rather try to convince ourselves and everyone around us that we’re right, even though the world is going down in flames around us.

Even though our children would rather turn to a teacher, or basically anyone, than to their own fathers for help when they have a problem.

Even though over half of us admit to not having any close male friends.
Even though we’re going to live shorter lives than the women around us
Commit suicide in greater numbers
Drink ourselves into early graves
Wreck our bodies
Live like the walking dead.

If you continue to play by the old rules, yourself against the world. You’re going to end up standing there alone. Without the love and camaraderie, compassion and support that’s available to us from working with and trusting other men. But if you’re ready to start questioning and explore the possibilities we’ve been given, things will change, forever.

And if there are enough of us who are convinced that we’re standing on the winning side, others will follow. And we will win, together.

You are important in this, every one of you.

So. Are you with me?

Oh, one more thing. Of course we’re not bastards. We’ve just been taught to be bastards. It’s totally up to us to become something else.

FATTA MAN

Sedan sommaren 2014 jobbar jag halvtid som projektledare för satsningen FATTA MAN. Läs mer om projektet här. Det är en dröm som blir sann – att få lägga tid och resurser på att försöka göra något åt manlighetens katastrofläge.

fatta_svante_tidholm_ida_ostensson_foto_ida_lindgren

Min kropp vill ha dig, själv vågar jag inte
säga vad jag vill

”Min kropp vill ha dig, tjejen.” Tusentals pojkar sjunger denna strof just nu på förskolor och skolor. Han är ju så gullig Eric Saade. Tack och lov är texten på engelska, så de små barnen förstår ingenting. För i denna lilla mening ruvar en av manlighetens djupaste problem. Det är nämligen inte JAG som vill ha dig, det är min kropp. Det är något inom mig, som inte är den du pratar med nu, den du har en relation med. Det är min kropp som skriker ut denna vilja. Själv vill jag ingenting.

Jag har ett förslag. Som kanske kan hjälpa män (och kvinnor) lite. Det är ett trist förslag, för det kommer kanske få allt att stanna upp lite. Det handlar om att ta ansvar för sin vilja. Det finns nämligen inget mer tabu för män när det kommer till relationer än att vilja något och ta ansvar för det.

Därför föreslår jag just det: hädanefter ska män formulera sin vilja så här:
Jag vill… xxx … därför att jag behöver… yyy.

Byt ut xxx mot det du vill och yyy mot varför. Istället för att säga: Min kropp vill ha dig, till vilket man bara kan svara ”jaha, men min kropp vill inte ha dig”, eller kanske ”låt mig få kontakt med min kropp, så ska vi se vad den säger”, får vi ett samtal:
– Jag vill ha sex med dig därför att jag behöver vara nära dig.
– Varför?

Och vidare:
– För att jag tycker vi är så långt ifrån varandra.
– Jaha. Varför är vi långt ifrån varandra?

Eller:
– För att jag är rädd att du inte älskar mig och då känner jag mig ensam och rädd.
– För att jag är rädd att du tycker jag är tjock och gammal och då blir jag rädd att du aldrig mer kommer älska min kropp.
– För att jag är så trött på att vi bara umgås med barnen och städar och bygger och fixar och saknar det där som vi hade som inte är vardag.

Där kan samtalet börja – mellan två likvärdiga parter som uttrycker sina behov, berättar om sina liv och problem. Vilka nya möjligheter för relationen!! Det kräver såklart att man har lite kontakt med sina känslor. Men det är väl ett relevant krav på någon man ska ha en nära relation till.

Den frånvarande ansvarstagande viljan är alltid förödande för relationer. Jag tror det gäller framförallt män, för många män har på grund av detta stora problem att bygga varaktiga nära relationer. Ju äldre män blir, desto färre nära vänner. Istället är det fruar och partners som får ta hand om och vårda det sociala behovet, ofta är det till och med så att kvinnorna för männens talan utåt gentemot vänner, familj och släkt. Som om inte det vore illa nog har många män har en väldigt ful ovana att ta ut bitterheten över detta sociala misslyckande på kvinnorna de är beroende av.

Jag tror mäns rädsla för att aktivt vilja något bottnar i en rädsla för att framstå som svag. För det är ju det värsta en man kan vara. Och man blottar sig aldrig så mycket som när man vill ha något från en annan människa. När hörde du senast en man säga till en annan man:

”Jag vill att vi ska vara nära vänner. Jag tycker om att ha dig omkring mig. Jag tycker du är så rolig och spännande. Jag behöver ha dig i mitt liv, för annars känner jag mig ensam och det är det värsta jag vet.”

Män förlitar sig istället på slumpen, upphöjer den till magi; relationer som dör gör det för att de inte var starka nog, typ. Men så funkar det ju inte i verkligheten. Man måste lägga energi och tid på en relation om den ska bli stark.

Jag tänker på Kamratpostens undersökning från 2008, där bara 5,4 % av de tillfrågade barnen sa att de går till sin pappa om de är ledsna. Beror det på att papporna inte visat att de vill lyssna på sina barn? ”Jag vill lyssna på dig, för jag behöver din kärlek. Jag vill att du litar på att jag kommer finnas här för dig när du är ledsen.”

Följdfrågorna leder såklart till djupare och viktigare frågor. Varför är det viktigt att finnas för sitt barn? Varför är det extra viktigt om man är pappa? (Facit: för att annars kommer ditt barn inte vilja vända sig till dig när hon/han är äldre, och du kommer känna dig utanför och dålig och inte tro att du är viktig. Det är också viktigt att ditt barn ser att män är kapabla att lyssna och finnas där på riktigt, för det kommer påverka deras syn på män och deras krav på sig själva och andra män… osv…)

(För att ingen ska anklaga mig för att vara en supertrist partydödare vill jag säga att det såklart är skönt och viktigt att hänge sig, släppa sitt medvetna jag och låta kroppar mötas. Men det finns ett problem i hur manlig och kvinnlig sexualitet romantiseras och upphöjs till något ”naturligt” som inte har med resten av relationen att göra. Men det är ämne för en eller ett gäng andra texter.)

Den manliga befrielsen är inte här ännu

Idag skriver jag om boken ”Dingo Dingo – den manliga befrielsen är här” i Feministiskt Perspektiv. Om du är prenumerant läser du recensionen här.

Ett litet utdrag:

Jag ser framför mig hur de tre författarna Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson fått idén: att lösningen på mäns problem är att de utan kvinnors inblandning möts och tränar upp sin känslomässiga förmåga.

Genom kramen män emellan, vilket egentligen är det boken handlar om, ska den bur de flesta män lever i brytas ner. Den homofoba, intränade emotionella rustning som gör att vi män inte kan bygga varaktiga nära relationer till andra än de kvinnor vi valt att leva med i heterosexuella partnerskap.

Relationer där könsstereotyperna är förutsättningen, men också grogrunden för osunda instängda könsroller. Mannen och kvinnan utlämnade till varandras dramatiseringar av rollen Mannen och Kvinnan i Paret.

Grundidén är bra, utan tvekan. Jag tror på den. Men den räcker inte som strategi för att förändra mansrollen. Och den räcker definitivt inte för att bygga en roman på. Boken är också plumpt och slarvigt skriven, en ironisk underton gör att vi inte förstår om det hela är skämt eller ej.

Nu börjar 364 mansdagar, låt oss göra något av dom

Det sägs ju att alla dagar utom kvinnodagen är mäns dagar. Det håller jag inte med om. De övriga 364 dagarna är inte mina dagar i alla fall, trots att jag är man. Det kanske är någon annan mans dag? Kanske de tråkiga jävla männens dagar, dom där som varenda dag i sina liv inte vill prata ett skit om vad manlighet är eller vad vi män gör här i världen överhuvudtaget.

Vi män skulle verkligen behöva en dag vi med när vi reflekterade över manlighetens problem och möjligheter. En dag späckad med debatter, seminarier och möten där manligheten i Sverige och världen stod i fokus. Kvinnor är helt enkelt så jävla mycket bättre än oss män på att formulera strategier för att utveckla sin gemenskap och position i samhället. Feminismen har ju åstadkommit underverk för kvinnor de senaste säg, tvåhundra åren medan vi män i värsta fall kämpat emot eller i bästa fall stått bredvid och slagit ner blicken med nån slags förvirrad skam i bakhuvet. Ja det finns mycket att säga om det samspelet. Men det tänker jag inte gå in på nu.

Nej, det positiva med det här skitläget är att vi män kan titta noga på vad kvinnor gör och ta efter, eller varför inte bara planka rakt av! Så kände jag när jag läste journalisten Christina Lindströms fantastiska kravlista för att förbättra mammors situation (som bara finns på Facebook just nu, hoppas det publiceras någonstans så att jag kan länka till det här). Därför presenterar jag här en lista över några krav för att göra pappors liv lättare och bättre. Fyll gärna på i kommentarerna nedan. Tack Christina och alla andra coola kvinnor för all inspiration!

– 10 graviddagar för pappan
Alla blivande pappor ska ha möjligheten att vara lediga 10 dagar under graviditetens sista månad, antingen för att bättre kunna förbereda sig för förlossningen (ensam eller tillsammans med den gravida kvinnan) eller för att ytterligare kunna avlasta den gravida kvinnan.

– Tidigt barnbidrag
Barnbidraget borde börja betalas ut tre månader före beräknat förlossningsdatum, då många stora utgifter dyker upp. (Plankad rakt av)

– Garanterad plats på sjukhus för pappor
Många nyblivna mammor och pappor skickas hem inom ett dygn. Alla mammor och pappor – oavsett om det uppstått komplikationer – bör ges möjlighet att stanna på sjukhuset 72 timmar. Som det är nu finns det sällan plats för pappor att stanna på sjukhuset. Det borde vara självklart att den nyblivna pappan ska kunna stanna om han och kvinnan vill det.

– Satsa på mansgrupper
Blivande pappor bör i större utsträckning erbjudas mansgrupper för att tillsammans förbereda sig på föräldraskapet och papparollen. Män behöver få stöd och hjälp i att bryta sina isoleringsmönster. Dessa stödgrupper bör fortsätta erbjudas även efter barnets födelse.

– 40 obligatoriska pappadagar
Nyblivna pappor bör och ska stanna hemma med sina nyfödda barn och nyblivna mammor de första månaderna. De behövs hemma.

– Höjt golv för föräldrapengen
Miniminivån för föräldrapeng måste ligga över socialbidragsnormen. Nyblivna pappor ska inte tvingas arbeta långa arbetsdagar för att försörja sig och familj under den tid när de behövs hemma allra mest.

– 6 timmars arbetsdag
Med 6 timmars arbetsdag skulle pappor kunna vara med sina barn och partners mer och slippa gå ner i lön under småbarnsåren. Dessutom skulle båda föräldrarna ha tid att hämta och lämna på dagis. Det skulle dessutom öka möjligheterna för jämlikare arbetsfördelning mellan mamman och pappan.

– Obligatorisk delad föräldraledighet
Pappor ska tvingas ta ut sin föräldraledighet (utan att mammors antal dagar minskar). Det är det allra bästa sättet att skapa jämlikhet i relationen mellan mamman och pappan genom att män får ökad förståelse för kvinnors situation och hemarbete. Det ökar chanserna för män att skapa bättre relationer till sina barn. Det tvingar arbetsgivare och andra män att öka sin förståelse för föräldrarollen vilket också leder till insikter om kvinnors situation på arbetsmarknaden och i hemarbetet.

(Ordet pappa kan bytas ut mot partner, dvs den i en barnskapande relation som inte är gravid. Ja sånt här generaliserande har ju en tendens att förstärka könsroller, jag är medveten om det. Men jag tror ändå det är bättre att börja i den ändan och sen göra det mer komplext, än att vara akademiskt korrekt på en gång).

En annan manlighet betyder en annan värld

Publicerad i Arbetaren Zenit nr 9/2010

Det är hundra år sedan den internationella kvinnodagen instiftades och jag tänker: är det männens dagar, de andra 364? Knappast. Det är förlorade dagar.

I tusentals år har kvinnor kämpat för rättigheter och handlingsutrymme och den kampen är långt från över. Kvinnornas fiender har alltid varit männen. Där en kvinna inte får frihet, är det en man som står i vägen, som snor pengarna och privilegierna. Det är männen som vinner tid och kraft i hem och familj, där kvinnor gör majoriteten av arbetet. Det är männen som får mer lön när kvinnorna får mindre och det är män som fysiskt förgriper sig på och förnedrar kvinnor för att bearbeta egna trauman.

Så att männen bör stå som måltavla för en feministisk rörelse är naturligt. Men feminismen frågar sig sällan varför män gör som de gör. Det är förståeligt. Det borde ju vara vi män som utforskar varför vi upprätthåller det orättvisa samhällssystem vi lever i.

Istället försvarar vi oss, slår ifrån oss när anklagelserna kommer: ”Det är inte jag som är dålig, det är han där”, eller ”det är männen från det där landet, inte vi”. Vi låter det inte bara ske, utan är alla bärande delar av systemet, i hemmen, på arbetsplatserna, överallt. Så oändligt många försuttna chanser att förändra.

Men, jag vill ändå framhärda, män föds inte med ideér om att exploatera kvinnor. Små pojkar vill bara älska och bli älskade, precis som alla människor. Det som sedan sker, som gör oss till agenter för det massiva kvinnoförtrycket, är en tragedi. Anledningen till att vi klarar av att behandla kvinnor, andra män och oss själva så dåligt, är den känslomässiga avtrubbning vi alla går igenom där vi förhärdas och lär oss agera istället för att känna efter.

Män och kvinnor ställs mot varandra, när vi borde vi stå sida vid sida som de bröder och systrar vi är. Vi exploateras av samma fiende, som gör allt för att splittra oss, för ett enda mål: mer makt och stålars i egen ficka. Det är ingen ”dålig man”som uppfunnit kapitalismen, det är resultatet av tusenåriga förtryckarstrukturer som föder sig själva, lockar några av oss med löfte om mer rikedomar.

Utan oss män skulle den globala kapitalismen falla. Jag menar inte att det finns något heligt i ”kvinnan” som står över normer och mönster, utan att det finns något i den rådande manligheten som är en förutsättning för att de förtryckande strukturena bibehålls. En annan manlighet skulle också betyda en annan värld.

Vi män har mycket att lära av kvinnornas långa kamp, ett storslaget och utdraget krig på alla nivåer av samhället samtidigt. Det är lätt att börja, gör det idag; ta dig tid, lyssna på en kvinna nära dig, låt henne berätta om sin kamp. Lyssna på en man nära dig, fråga om hans liv, hans problem. Berätta om dina egna, var ärlig. Våga stanna där, i det svåra, där det är på riktigt, det är där vi måste börja. Sen tar vi resten.

50 Cent och jag i ett rum på bordellen

Vad har vi gemensamt jag och amerikanska hiphopmegastjärnan 50 cent? Jo, vi har suttit i samma rum, på europas största bordell, och pratat med Angelina, en 18-årig rumänska som jobbar där. Jag intervjuade henne om sitt liv på bordellen. 50 cent, vad han gjorde där inne i rummet mer än att prata med henne, ja det vet vi inte. Men vi vet att han är en enorm förebild för miljoner män i världen. Och att vad han säger och gör, det påverkar folk.

Tankar om von Triers kvinnohat och Antichrist

Angående Katarina Wennstam och Maria Svelands kritik av Lars von Triers ”Antichrist” i DN och Maaret Koskinens replik i samma tidning.

Lars von Triers ”Antichrist” var vidrig. Men jag gick från biografen med en känsla av underlig lycka. Filmen blottlade något som sällan lyckas fångas: hur våra könsroller ger oss vitt skilda sätt att hantera kriser.

Jag ser den inte alls som ett uttryck för kvinnohat. Jag ser en film om en man som agerar utifrån det vi lärt oss som män: med avstängda känslor använder han all sin kraft för att rationellt hjälpa sin livskamrat ur en kris. Jag ser en kvinna som går in i sin sorg med hela sin själ, hennes könsroll ger henne utrymme att göra det. Men någonstans på vägen tappar hon kontrollen över sig själv – vilket på sätt och vis är helt normalt med tanke på den situation hon befinner sig i.

Krissituationer är intressanta då de visar oss människor blottade utan det där lagret av medvetande vi alltid skyddar oss med i vanliga fall. Här börjar von Triers film, och jag kan inte se att han visar kvinnan på ett icke fördelaktigt sätt. Hon sörjer sitt barn. Hon gör det med hela sitt väsen.

Mannen å andra sidan, saknar verktyg att hantera situationen. Han lever genom sin partners sorg. Han ser en möjlighet att fly sina egna känslor, och han tar sin uppgift på allvar, jag tolkar det som att han gör det på grund av sin kärlek. Gör han det på ett bra sätt? Nja, att ta med en kvinna i chock till ett ångestfyllt ruckel i djupaste mörkerskogen för att hjälpa henne göra upp med sina demoner kan väl knappast kallas smart.

Men frågan är om von Trier menar att kvinnan är djävulen – antikrist? Jag kan inte se det i filmen. Han visar en kvinna som bejakar sin sexualitet. Som är feminist och undersöker kvinnoförtrycket genom tiderna. Är det kvinnohat att göra så? Det tycker jag inte.

Jag ser en kvinna som går in i en psykos – hennes sorg ger henne vanföreställningar om sin egen skuld för hennes barns död. Det tror jag är normalt. Hon använder sex för att fly och bearbeta sin sorg, det tror jag också är normalt. Han försöker värja sig men kan inte. Även det tror jag är normalt.

Till slut kommer hon fram till att det var deras sexlust som orsakade sonens död. På ett något okvinnligt sätt försöker hon ursinnig kastrera sin man. För att gottgöra sin egen skuld klipper hon av sig sin klitoris. Det är vidriga scener, men jag tycker inte dom sticker ut.

Däremot finns det några saker jag inte förstår i filmen. von Trier antyder att kvinnan kanske medvetet skadade sin son. Är detta bevis för hennes ondska? Vill Lars få oss att fundera över om hon är djävulen för att hon satte fel sko på fel fot, kanske? Det finns också en scen – oklart om det är en av kvinnans vanföreställningar – där det insinueras att kvinnan kanske medvetet valde sin sexuella njutning före att rädda sin son från döden. Jag vet inte vad jag ska göra av informationen i dessa två sekvenser.

I Antichrist ser jag en film om en känslomässigt dysfunktionell man och en kvinna, utsatt för kvinnoförtryck som alla andra kvinnor i världen, som i sin enorma sorg gör fruktansvärda saker. Men kvinnan gör det med avstamp från sin forskning om historiens samlade kvinnohat. Jag kan återigen inte se hur man kan kalla von Trier antifeministisk.

Mannen däremot dödar, återigen med avstängda känslor, sin livskamrat på slutet. Och bränner henne på bål. Han överlever men filmens sista scen visar tusentals ansiktslösa kvinnor som dödats av män genom tiderna, de kommer från dödsriket och marscherar förbi honom, utan att kunna skada honom där han sitter som ett barn och mumsar bär. Han överlever, men filmen säger mig: se alla kvinnor som dödats, se mannen som just dödat den han älskade, se vår gemensamma tragedi. Patriarkatets tragedi.

Svante Tidholm – dokumentärfilmare

Macho have more lattjo

Det är sommartider, och jag har varit på rockabillyfestival i ödemarkerna. På sådana platser frodas en ogenerad manlighet, ibland väldigt tillåtande – fåfängan är enorm bland rockabillyfolket. Men man kan ju inte sticka under stol med att idealen som hyllas är samma som födde drömmen om den lyckliga hemmfrun, bomberna över Hiroshima och Nixon. För att bara nämna några sandkorn i den öken av förfall amerikansk manlighet nerbringat oss alla.

Men rockabilly är brett och sköj, och på landet tätt omslingrat med raggarkulturen, som om man ska vara helt ärlig gått några steg längre bort från den där härligt politiskt korrekta feminismen vi sysslar med på denna blogg, ya know.

Vad sägs om en t-shirt med det invecklade trycket: ”Vem vill ha kondomer med jordgubbsmak när alla vet att musen gillar ost?”. Eller bildekalen som helt utan tveksamheter säger det vi alla manliga feminister går och funderar över när vi biter oss i insidan av munnen: MACHO HAVE MORE LATTJO.

Nej, nu är det dags att ägna sig åt mer väsentliga sommarsysslor. Som att lyssna på Heliga Familjen som är tillbaka i P1, eller läsa den strålande boken Skriet från Kärnfamiljen som jag hittade på biblioteket. Och just ja, sen var det familjen som ville ha lite uppmärksamhet också. Puh.