Därför hatar män kvinnor

Äntligen är det någon som gör något! Nu har de inkännande aktivisterna på feministsiten Newsmill bestämt sig för att söka svaret på en av de svåraste frågorna en modern människa ställt sig: Varför hatar män kvinnor? Egentligen?

Nej, allvarligt talat. Jag ska försöka svara. Faktiskt.

En del tror det handlar om kontroll – att män slår neråt för att känna sig starka. Men jag är ingen maktmänniska. De förklaringsmodellerna är alldeles för cyniska för mig.

Jag tror män hatar kvinnor för att män hatar sig själva. Jag tror det självhat vi män känner, på grund av vår oförmåga att ta hand om vår omgivning, våra vänner, våra barn, vår natur, ja hela vår planet – det självhatet riktar vi mot kvinnorna. Det är ju kvinnorna som kan avslöja våra brister. Det är dom som finns där för oss – som vi släpper så nära att det är på riktigt. Ja, för inte är det männen.

Det är till och med så att vi inte klarar oss utan kvinnor. Se bara hur mansseparatistiska miljöer som till exempel fängelser fungerar.

Det är tydligt att våldtäkter och andra former av sexualiserat våld ofta har med självförakt att göra. Det ligger inte för oss män att slå oss själva. Gärna andra däremot.

Vi män älskar våra liv, såklart, men som världen formar oss är det inte underligt att vi känner hat. Det är inte heller speciellt populärt att undergräva det manliga kollektivet (även om det på senare tid blivit lite inne). Kvinnoförtryck däremot, det är en folksport, något vi tränas in i från barnsben. Att ta steget över gränsen, till att att börja hata, är kort. Många av oss män gör det någon gång under våra liv. En del av oss tar till fysiskt våld.

Så varför hatar vi män kvinnor? För att vi inte klarar av att älska oss själva i den här världen. För att de som kommer nära skrämmer. För att det mänskliga som kvinnor mer ofta tillåts visa påminner oss om det som saknas oss.

Den könsblinda döden

Det är det här med alla dödade i Gaza. Att det är så många barn som dör. Och kvinnor. Det finns någon slags idé om att det skulle vara roligare att dö för att man är man. Jag tror inte på det. Jag tror att offret, det mänskliga, är lika stort. Att i dödsögonblicket, är vi alla lika.

Den här idén om att det inte gör nåt om män dör understödjer allt skitsnack om att män ska klara sig själva, att män inte kan skapa relationer. Jag tror den har sitt ursprung i någon gammal antik tanke om att kvinnorna och barnen representerar framtiden medan männen är utbytbara kroppar, spermadonatorer. En man är en människa, en levande varelse som vill leva, som vill älska. Inte döda. Eller dö.

Hur ska vi kunna kämpa för en ny manlighet när vi tillåter oss att dödas utan att någon bryr sig utan bara ser de döda kvinnorna och barnen?

Manlighetens offer är också män

När ett av mina favoritprogram Konflikt i P1 gör ett program om manlighet blir jag såklart glad! Men tyvärr, inte ens genierna på Konflikt har fattat: kvinnor är inte de enda offren för mäns våld. Det blir liksom bara löjligt att räkna upp offren för mäns frustrationer och inte inkludera männen själva. Det är ett demoniserande av manligheten, av mänskligheten, ett förenklande av hur allting hänger ihop. En analys som omöjliggör förändring, en återvändsgränd.

Jag menar inte att mäns våld mot kvinnor inte är viktigt. Men ingen tjänar på en fördummad diskussion. Det finns inga män som föds med ett hat mot kvinnor. Det finns bara samhällen och strukturer som utnyttjar, föder och skapar ett klimat där män inte kan fungera bättre. Vi måste vända blicken mot förövarna männen, våga problematisera dem (oss) och fråga varför vi fortsätter misshandla, förstöra och ödelägga vår värld. Bara då skapar vi möjligheter.

Men ändå bra radio såklart. Lyssna här:
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/index.asp?programid=1300

Knullmannen och den uttråkade kvinnan

Det pågår en slags reform av den manliga könsrollen. Jag har försökt fånga det lite i mina texter här på XX-bloggen. Det började för några år sedan med Stephan Mendel-Enk’s superintressanta ”Med uppenbar känsla för stil”.

Hans var den första i en lång rad mer eller mindre lyckade böcker och artiklar där man försöker problematisera manligheten och mannens roll i samhället och familjen. Nu handlade Stephans bok mest om våld – men den var inne och nosade på kärnan i manlighetens problem: den insocialiserat stympade förmågan att känna. Igår köpte jag Katrine Kielos ”Våldtäkt och romantik” som handlar om hur den gränslösa heterosexismen har våldtäkten som en slags metaforisk målbild.

De flesta kanske skulle säga att Susan Faludi var först ute med sin reportagebok ”Stiffed”, där hon faktiskt vågade sig ut bland männen och frågade dem om sina liv och drömmar. Hon var ju en av de första som kunde visa att männen faktiskt inte alls mådde …kanoners, som alla trodde att de skulle göra eftersom de befinner sig på toppen i alla förtryckarhierarkier. Istället visade det sig att många män mår rätt dåligt trots sin totala globala dominans.

Jag hoppas att vi befinner oss precis i den vändpunkt där manlighetens tidigare dåliga energier nu piskar tillbaka med all sin kraft. Jag och några till män försöker alltså utföra ett slags ”nya manlighetens” jujutsu-kast, watch us try!

För tänk om det är så, att det just nu, går upp för en stor mängd män samtidigt att det faktiskt är en förutsättning för vårt välbefinnande att vi lär oss känna, hantera relationer och ta hand om våra barn??

Det finns mycket som tyder på att det är det som händer. På en blygsam nivå förstås… mer mentalt än praktiskt. Andelen föräldraledighet som tas ut av männen har ju inte exploderat direkt, och det finns inget som tyder på att männens del av hemarbetet går upp radikalt eller antalet våldtäkter ner. Sist jag kollade.

Men ändå kan man tala om ett slags paradigmskifte. Det är nya värderingar, nya ord som uttalas. Eller kanske bara det faktum att det vågar sägas!

Och som i alla stora förändringar kommer det bakslag. Det gör ju som bekant ont när knoppar brister. Nu är vi dessutom i ett skede där många har mycket att vinna på att framhärda den gamla villfarelsen att män mår bäst av mest frihet, pengar och makt istället för ansvarskännande, varaktiga jämställda relationer och förmåga att ta in andras behov.

Vi är i ett skede där många VILL göra väl, göra nytt. Och ibland försöker man vara någon man inte riktigt är, vilket i och för sig är en förutsättning för att BLI något man inte är. Men ändå, om man tar i för mycket, på det där typiskt manliga sättet: ”jag ska minsann klara av ALLT”… då kan det slå tillbaka. Författaren Jon Jefferson Klingberg, som i dagarna utkommit med boken ”Jag tror vi behöver prata faktiskt” som bearbetar en skilsmässa säger i en intervju:

– Den ångest som många män i Karl Mikaels generation, han är 38, bär på är en reaktion på föräldrarna, som aldrig lyckades med kärnfamiljen. De ser ett val mellan patriarken och knullmannen, och känner panisk skräck för att bli någondera. I stället försöker de räcka till för alla, men dräneras på kuppen.

Bitterhet i sig är inget nytt i relationer satta i uppbrott. Men kanske är det lite nytt att män känner bitterhet över att de försökte för mycket vad det gäller det vi numer kallar familje-projektet. Nu är det viktigt att notera att Jon inte verkar tycka att han gjorde fel och han verkar inte heller lasta sin ex-fru för att han försökte för mycket. Det är kanske det som gör hans uttalande relevant, annars vore det ju bara gammal vanlig surgubbe-bitterhet.

Från andra hållet dök för ett par dar sen två kvinnor upp med starka synpunkter på den ”nya” mannen, han som tar ansvar för barn och relationer. Överklasskvinnorna Jessica Zanden och Cecilia Gyllenhammar sitter på en balkong i Grekland och drömmer sig tillbaka till ”latinsk frihet”…:

Vi stagnerar och dör i äktenskapen, vi vågar inte ta risker inom det, vi vågar inte vara kvinna och man för vi går så helt in i att vara mor och far och släpper raffigheten, experimenterandet, kärleken dör inom äktenskapen. Barnen som ett alibi för att slippa de där pliktfyllda, ljumma korv och mos-samlagen. Vi glömmer att lusten inte kan infoga sig i bilden av det svenska jämlika äktenskapet, att lusten går helt egna vägar, fri från tiden, opportunismen, genusdebattten.

Man undrar försynt om det kanske går att förena dessa två motpoler som Zanden och Gyllenhammar så pedagogiskt målar upp. Behöver det ena utesluta det andra? Jag tror inte det. Däremot vittnar deras inlägg om den privilegierades perspektiv: de som känner sig så starka och trygga att de har råd att förakta trygghet, ja till och med romantisera våldet: ”När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?”.

Vad har vi att vänta? Knullmännen, patriarkerna och Norén-männen tillhör alla historien. Vi har lång väg kvar till jämställdhet, och det betyder inte att jag vill att män och kvinnor ska vara lika, vilket en del kommentatorer till denna blogg verkar tro. Det finns bara en väg, och den går framåt. Jämlik arbetsfördelning, män som reclaimar känsloliv och riktig närhet till andra utanför parförhållandet.

Det som krävs är framför allt en kamp av män (och för män såklart). Alltför länge har vi män passivt sett kvinnor kämpa. Nu är det dags att vi vågar föra vår egen kamp, utveckla våra möjligheter utan att kliva på andra.

Jag är ledsen om jag är luddig, men det känns som att famlandet är ett bra sätt att närma sig detta. Det blir spännande att se hur det fortsätter.

Nytt för detta fotbolls-EM – män som kramar sina barn

När kramas män? Den slitna klyschan stämmer så bra: när de gjort mål. Och det är inte bara kramar. Det är lek, män som hoppar i varandras armar, smekningar, bestämda grepp om hela kroppar. Det är speciellt. Det är uppenbarligen ett hål i de sociala strukturer som bestämmer när fysisk beröring mellan män är tillåtet.

Idag slutade min äldsta dotter på dagis för alltid. Innan hon gick ville hon krama alla sina dagiskamrater. Alla tjejerna kramade henne länge, men pojkarna ville inte. En knuffade bort henne när hon kom med öppna armar. Jag stod och såg henne hantera förödmjukelsen. Hon skrattade åt pojken som just knuffat henne hårt. Jag förstod att det inte var första gången hon var med om det.

Det var ett skolexempel på hur pojkar tränas till känslomässig avstängning. Ju äldre vi pojkar sen blir, desto hårdare blir denna regel: Rör inte en annan man.

När jag var fjorton tyckte jag det var tufft att ta med kniv till det drogfria diskot i stora tätorten i Hälsingland. Jag kände på den i fickan, fantiserade om att jag skulle hamna i slagsmål och dra fram den. Vi tittade på actionfilmer, spelade dataspel och läste kampsportstidningar. Jag var inte extrem, tvärtom. Det här var dessutom nästan tjugo år sen. Idag är tillgången till våldsmedia i alla former enorm i jämförelse.

Ursäkta nostalgin, men den är nödvändig för att min poäng ska gå fram: alla män tränas till att använda våld mot andra (främst män). Vi vet vad som kan hända om vi vänder ryggen till. De flesta av oss har alltid hot om våld i åtanke när vi rör oss bland andra män. Det planteras i oss alla en misstro gentemot andra män, ja till och med mot oss själva. Bland många män är det fortfarande coolt att vara labil, att kunna flippa ur.

Men ni vet jag ska komma till. Fotbolls-EM. Ni ser det också, eller hur. Hur de rör varandra när de gjort mål, männen. De vill vara så nära de bara kan, total närhet.

Detta EM kan man också se ett nytt tecken på en manlighet i (positiv) förändring. Jag har sett det flera gånger nu, hur spelarna efter matchen springer till sina familjer och kramas. Efter matchen Frankrike-Holland var det flera av spelarna som tog sina barn i famnen och sprang ut med dem på planen. Det var stort. Makes you think: varför har de inte gjort så jämt?

soccer3.jpg

Manlighetens totala mörker

Läste precis ut Arkadij Babtjenkos bok ”Krigets färger” om Rysslands krig mot Tjetjenien som jag hittade på bibblan. Vilken bok. Jag misstänkte att det var rå-ångest att vara liten ryss och skickas till Tjetjenien, men jag trodde inte det var så illa. Jag minns en film av den underbara finländska dokumentärregissörskan Pirjo Honkasalo, ”Melancholia 3 rum”, en studie i pojkars ansikten, ett universum av brustna förväntningar. Se den om ni någonsin får tillfälle, den är makalös.

Jag hatar Putin. Han är verkligen bland de vidrigaste män jag vet. När jag läser Arkadijs vittnesmål från kriget i Tjetjenien känner jag det ännu mer, hatet. Och det är sorgligt egentligen, att det är så jag reagerar, med hat, för det är ett väldigt typiskt manligt sätt att hantera detta enorma manliga trauma som utspelar sig så nära i vårt kära grannland. Tusentals män har blivit totalt förstörda av detta meningslösa krig. De lever miserabla liv tillbaka från kriget och är livsfarliga för sig själva och hela sin omgivning. Den behandling de utsatts för måste ut, och det blir ofta kvinnor och barn som blir offer. Det enda sättet att försvara detta är såklart med ännu mera pennalism, och som Putin gör, med anspelningar på att de som inte fixar kriget är bögar eller mesar.

När jag för några år sedan besökte St Petersburg träffade jag på ryska kravallpolisen Omon, där de flesta tjänstgjort i Tjetjenien. Jag kände mig rädd, och upplevde att den där känslan av att manligheten hela tiden utgjorde ett hot var så stark i det ryska samhället. Sen är det väl en hel del införlivad rasism också, ryska män får ju i internationell kultur alltid vara brutala och hänsynslösa, se senast ”Eastern Promises” där Viggo Mortensson spelar ryss och oberört styckar folk med cigg i mungipan.

Arkadijs bok målar upp en totalt vidrig bild av den ryska armen (som jag inte hade några gulliga fördomar om). Alla misshandlar alla, total pennalism, inte bara psykisk misshandel!

Det här är huvudanledningen till varför jag är total motståndare till alla former av institutionaliserat våld – dessa platser och miljöer är centrum för skapandet av manlighet: klarar du att behandla andra så här illa eller är du en… [fyll i ditt skällsord]?? I Sverige finns en myt om att den moderna militären är jämställd och befriad från den här ”fula” sidan av krig. Men det är självklart en del av varje våldsutövande organisation. Nu har vi fått en proffsarme även i Sverige och jag lovar: det påverkar den svenska manligheten, det blir något vi alla måste förhålla oss till, även om det är totalt otänkbart för oss att delta i den sortens krig.

(Om man tar resonemanget ett steg längre, och plockar in lite av Naomi Kleins teorier från hennes senaste bok om den globala kapitalismens ”chockdoktrin” förstår man att kapitalismen inte skulle klara sig en sekund utan en manlighet som bygger på pennalism och våld/hot om våld.)

Så sluts den cirkel som skapar manligheten. Vad som sker i Tjetjenien stannar inte i Tjetjenien. Den värld som Putin, Bush och Bildt skapar är ett av de största hoten mot en ny manlighet där medkänsla och omvårdnad är självklara manliga egenskaper. Vi är alla i samma krig vare sig vi vill det eller ej. För manligheten. Det finns ingen annan framtid.

Män överallt

Julen firades så långt söderut man kan komma i Europa – Sicilien. Eller kanske ligger södra Spanien längre söderut? Skitsamma. Det tog iallafall inte mer än några timmar innan man kunde konstatera att man befann sig i manlighetens land. Kvinnorna var helt enkelt borta. Inga barn såg man heller. Kanske var dom inne och lekte. Det man såg var istället män. Män överallt. Det var som ett skämt. Ett dåligt skämt. Ett skämt som fick kvinnorna i mitt resesällskap att inte våga sig ut på kvällarna. Ett skämt som fick min dotter att undra varför det bara var gubbar överallt.

Det är svårt att säga sånt här utan att känna att man är lite rasistisk. Italien är ju ändå med i EU och allt. Men jag kan inte ljuga. Det kändes som att va i en tidsmaskin, tillbaka i Sverige på, ja vad ska vi dra till med, 20-talet? Jag har ingen aning om hur många kvinnor som stod och hängde på gatorna då i Stockholm, men jag kan gissa att de inte hade tid med det med tanke på hur lite män hemarbetade då.

Så det spelade ingen roll att solen sken ibland och att kaffet var gott. I en totalitär mansvärld mår man inte bra. Nästa år vill jag ha jämställdhet omkring mig, så då åker jag till… hm, kommer inte på nån sån plats…