Black Petrograd 1999

Reportage från St Petersburg 1999, publicerad i Arbetaren

Hösten 1917 utspelade sig en av världshistoriens mest betydelsefulla revolutioner i Ryssland, och det var på gatorna och torgen i Petrograd det hände. 87 år senare åker jag till St Petersburg och anarkistfestivalen Svart Petrograd. Aktivister och anarkister från hela Ryssland ska samlas, tillsammans med utländska inbjudna anarkister, för att i tre dagar utföra aktioner och demonstrationer, diskutera erfarenheter och framtiden och framför allt knyta kontakter.

Anarkismen var förbjuden och i stort sett utrotad under sovjettiden. Men 1989, när perestrojkan började mjuka upp det annars benhårda systemet, samlades för första gången sedan Kropotkins begravning 1921 anarkister till formandet av KAS, anarko-syndikalistiska federationen. De svarta fanorna fick återigen synas på gatorna. Arbetaren var närvarande under just det mötet för 14 år sedan och skrev att det var trevande men förväntansfyllda diskussioner om framtiden. 

Anarkistfestivalen arrangerades av PLA, Petersburg Anarchist League och Punk Revival, två grupper från St Petersburg tillsammans med Autonomous Actions Moskvagrupp. PLA är som många andra anarkistorganisationer en salig blandning av anarkister, aktivister, antifascister, punkare och diverse korsningar av alla de fyra. Autonomous Action är ett senare inslag i ryska a-rörelsen, men nätverket har redan spridits till mer än tjugo städer och gruppen i Moskva har under de senaste året utfört ett tiotal aktioner. Förutom sin tidning Avtonom arbetar de just nu med projekt riktade till papperslösa arbetare och en website med listor över riktigt fula arbetsgivare och sätt man kan hämnas på dem. Ofta samarbetar AA med andra grupper, som till exempel ekoaktivisterna Rainbow Keepers.

Det är Aleksei, en av AAs medlemmar från Moskva, som på grund av sitt internationella arbete och goda engelska blir min guide under festivalen. ”How is Hannele and Mattias Fuchs nowadays, and do you happen to have a new issue of Brand with you?”, frågar han när han möter mig vid flygplatsen och avslöjar raskt sina kontakter med svenska a-rörelsen. Aleksei skriver regelbundet för engelskspråkiga Abolishing the Border from Below, en Berlinbaserad tidning för nyheter om östeuropeisk aktivism och anarkism, en strålande källa till information och inspiration om östeuropa.

Till minnet av revolutionen

Den 7 november är en grå dag, som många andra under denna årstid i St Petersburg. St Petersburg Anarchist League har av kommunistpartiet, som är den största vänsterorganisationen i Ryssland, fått tillstånd att delta i det allmänna demonstrationståget för firandet av revolutionen. För bara tio år sedan demonstrerade miljoner ryssar denna dag som fortfarande är helgdag, men idag uppskattar jag antalet till ca två tusen. De flesta av dem tillhör KPRF, Ryska federationens kommunistparti. Ett sextiotal av demonstranterna kommer från det ytterst obehagliga NBP, nationalbolsjevikerna. Dom kallas också nazbols, ett ord där den ogenerat öppna fascistiska sidan av deras partiprogram kommer fram bättre. Deras fanor och armbindlar som bara en nyfödd kan låta bli att associera till nazismen. 

De svarta och rödsvarta fanorna visar vägen genom folkmassan till anarkisterna. Vi är ca 100 stycken, och när vi sjasas upp på trottoaren bredvid nationalbolsjevikerna är stämningen spänd, vid tidigare möten har det blivit slagsmål grupperna emellan. En man går omkring och skriver ner vad som står på anarkististbanderollerna där den största säger: ”DÖD åt stat och kapital”. Plötsligt formar ryska specialstyrkorna Omon en tät cirkel kring anarkisterna. Samma procedur över hela världen, tänker jag trött medan en stor polis i pälshatt petar mig i mellangärdet med batongen. Historierna om vad som kan hända om man blir tagen till polisstationen rusar genom min hjärna, men också Alekseis tankar om att ”ryska poliser i alla fall beter sig som människor, till skillnad från de svenska robotsnutarna”.

Kommunisterna och nationalbolsjevikerna tågar iväg och lämnar oss kvar, uppenbarligen, eller kanske tack och lov, finns det ingen större solidaritet mellan grupperna. Ögonblickligen dyker en armé av fyrtiotalet rengöringsmaskiner upp och formerade som ett V sopar de gatan efter folkmassorna som av gammal vana. Jag ser framför mig hur det kan ha sett ut för tio år sedan med miljoner människor på denna plats; då fyllde maskinerna en funktion, men nu ser det mest löjligt ut. 

Efter ett tag bestämmer sig Omon för att vi inte får demonstrera överhuvudtaget i år, varför vet ingen riktigt, kanske var det slagorden mot fascismen. Någon säger att de kommer börja stoppa in oss i bussar, men efter ett tag släpper dom ut oss med villkoret att vi går raka vägen hem. 

Nationalistbolsjevik – ej nice

Istället fattas ett beslut om att vi ska ta oss till målet för demonstrationen vi just missat, det stora torget utanför Vinterpalatset. Så börjar en rask promenad längs St Petersburgs gator, ibland med en polisbuss rullandes bredvid. Folk stannar upp och tittar när de ser de svart-röda fanorna och banderollerna. I närheten av torget dyker polislinjerna upp framför oss, och jag och de andra utlänningarna blir ivägskickade från demonstrationen tillsammans med pengar, megafoner och annat av värde. ”Det är lätt att bli av med saker när man blir tagen till stationen”, säger Aleksei. På håll ser vi hur den lilla gruppen anarkister återigen omringas. Det gigantiska torget, där själva revolutionen en gång utspelade sig, är inringat av stängsel, och därinne står nu kommunisterna ensamma. Något hände på vägen som gjorde att nationalbolsjevikerna inte blev insläppta av polisen. 

Varför vill anarkisterna dit, till fascisterna, de gamla gubbarna och tanterna som vill ha kommunismen tillbaka? Senare på dagen frågar jag några av de som demonstrerat. ”Det är en fråga om att bli accepterade, att vi får ta plats. Och att hylla minnet av revolutionen”. Men många säger att de hellre vill ordna en egen, helt fristående demonstration nästa år. 

Till slut blir anarkisterna bortkörda från platsen utanför Vinterpalatset. Det blev ingen demonstration i år. Aleksei är glad att allt gick bra, att inte polisen började slå folk, men besviken över hur lätt de böjde sig för polisens vilja. ”Många som kom har inte demonstrerat förut, de är rädda och vet inte hur man beter sig. Kanske kommer de planera sina aktioner annorlunda efter det här”, säger han och fortsätter. ”Det här är anledningen till att Autonomous Action inte tror på lagliga demonstrationer”.

Utsikter och insikter

En av kvällarna under festivalen sitter jag med Aleksei, Vlad och Utka på en restaurang och pratar. Vlad och Utka har lång historia inom ryska a-rörelsen, och Vlad skiner upp när jag visar klippen från Arbetaren 1989. ”Där är jag, med det stora skägget”, säger han och pekar. Sedan dess, då Vlad var en av de drivande inom Obschina, en av de första anarkiströrelserna i Ryssland, har mycket hänt. Vlad pekar på bilderna och berättar. ”Han längst fram blev nationalbolsjevik, och han där blev politiker och sitter i Duman nu, och dom där vet jag inte var dom tog vägen”. Av alla som var med gissar Vlad att två finns kvar inom rörelsen.

Vlad visar en av de många tidningar han gör, Volja, vilket på ryska betyder både frihet och vilja. Det är rysslands äldsta anarkisttidning som hittills utkommit i 21 nummer. Vlad och Utka var inbjudna som ryska delegater till  European Social Forum i London men tycker forumet var uselt, ”överallt fanns Workers Partys representanter och propaganda”. Det alternativa mötet var desto bättre tycker dom bägge och menar att de stora sociala forumen måste bli mindre hierarkiska och mer radikala om de ska fungera. ”Nu är det mest snack”, säger Utka.  Dessutom behandlades östeuropiska teman väldigt underligt, berättar hon. ”Seminariet om Rysslands krig mot Tjetjenien slogs plötsligt ihop med Afghanistanseminariet, som om den geografiska närheten skulle betyda att situationerna har likheter”. 

Utka och Vlad är några av de som startat och driver Indymedia i Ryssland. Filmen med klipp från aktioner i Ryssland som visades på anarkistfestivalens filmkväll är deras andra film, och den tredje, som handlar om HIV-smittade som förvägras mediciner i strid med lagen, spelas in just nu i St Petersburg. 

Det finns mycket att göra för anarkisterna i Ryssland, och redan i vår ordnas en ny anarkistfestival, denna gång i Moskva.

Svante Tidholm

Ännu en medial roll


2011-2013 åren har jag bland annat (parallellt med andra jobb, t.ex. som projektledare för filmsektionen på Way Out West) jobbat som producent och programledare för tv-programmet Mediatiden på UR. Målet: att göra ett mediakritiskt program för unga. Ett program som försöker skildra mediafenomen genom berättelser om människor som drabbats eller befunnit sig i ett medialt skeende. Det har varit en fantastisk möjlighet att göra detta. Inte bara för att det funnits hyfsade resurser i form av redaktion, medarbetare och allt det som krävs för att göra TV. Utan också för att vi kunnat skapa ett program från scratch, bygga och skapa utifrån våra egna ideér. Idag, när programmen är färdiga, är det lätt att glömma alla steg som togs: valet av ämnen, karaktärer, kameror, objektiv, fotografer, vinjettmakare, musik, bilder… orden som sägs i speakers osv in oblivion.

Med Mediatiden ville jag gå på lust och berättelser snarare än fakta. Att hitta det som berör istället för att vara korrekta. Siktet har varit inställt på hjärtat snarare än hjärnan, med målet att rensa ut för att fokusera på det mänskliga. Jag tror att det lyckats ganska bra; och om det funkar tror jag programmen kan vara engagerande och liksom lite banalt raka. Hoppas så klart att unga människor som ser dom får upp ögonen för hur viktigt det är att reflektera, och att det är något dom liksom ändå gör, att dom ska ta sina funderingar kring media på allvar och fortsätta ifrågasätta och lita på sig själva.

Från början var jag bara producent (eller i filmsammanhang regissör) till att under arbetets gång också bli programledare. Det har varit sjukt lyxigt att kunna göra intervjuer utan att bry sig om att man inte får synas eller inte behöva formulera sina frågor så att svaren är helt bärande. Om jag kunde formulera hur mycket jag älskar att ha detta alibi, att få grotta ner sig i andra människors öden och historier, ställa idiotiska frågor, resa runt och drivas av nyfikenhet och dessutom få förmedla den.

En ynnest med att göra just ett mediekritiskt program är de underbara möjligheterna det innebär rent berättartekniskt: all världens media är tillgänglig att använda i en slags meta-sammanhang, det går att gå ut och in, röra sig fritt i allt det som är allas vårt mediala minnesbank. Att använda TV-arkiv och YouTube-klipp helt ogenerat…

Det blev fem program till slut, och jag tycker dom alla säger något om den värld vi lever i, den mediavärld vi lever i. Kolla in dom på URPlay här.

Det är underligt att befinna sig i den position jag är i. Det känns som jag snart rört mig i alla dimensioner av media: intervjuad och skildrad i media som IT-guru, författare, dokumentärfilmare och festival-projektledare men också på andra sidan kameran/pennan som journalist, intervjuare – och nu reporter och programledare. Lite schizofrent, men också så modernt?

Lite länkar om Mediatiden:
Pressmeddelande med lite info om alla programmen
– Inslag i Kulturnyheterna
– Artikel i Journalisten
URs sida för programmet
– Om första programmet i Expressen

Vad jag gör nuförtiden

Sedan jag började med internet för typ 18 år sen (jo, jag är så gammal faktiskt) har jag trummat in i folk: tänker du inte uppdatera, använd inte en plattform som är gjord för uppdateringar. Som en blogg. Som den här. Som jag inte uppdaterar. Typ någonsin.

Nu beror det på att jag jobbar med ett tv-program på Utbildningsradion. Som programledare och producent. Det handlar om mediekritik för ungdomar, och programmen ska sändas någon gång våren 2013.

Det känns som det blir väldigt bra TV-program… Det var inte meningen att jag skulle vara programledare, men så blev det.  Kom tillbaka hit nån gång innan årsskiftet 2013 så kan jag nog berätta exakt när dom sänds.

Feministiskt perspektiv totalt nödvändigt

Jag är åsikten att det behövs ett nytt manligt perspektiv på det mesta. I väntan på ett bra ord för det här manliga perspektivet tycker jag begreppet feministiskt perspektiv är så nära man kan komma. Jag är dessutom inblandad i den nya veckotidningen på nätet som har just det namnet! I det allra första Försmaks-numret har jag skrivit en krönika. Läs den här!

Dramaturgi i kapitalismens händer är alltid meningslös

Att hitta bra barnfilmer till en fem-sexåring är som att försöka få Mona Sahlin att förstå hur mycket hon gör bort sig när hon skapar en allians med miljöpartiet. Döfött. Meningslöst.

Det finns några få filmer som är tillräckligt bra, en del till och med sevärda, men det är lätt att räkna upp dom: Shrek-filmerna, gamla Astrid Lindgren-rullar, Ice Age 1-2, Kirikou 1-2, Hayao Miyazaki filmerna om Kiki och Totoro, Madagaskar och en del andra animerade Pixar- och Dreamworks-filmer. Sen är det stopp.

De senaste dagarna har varit fyllda av besvikelser över usel barnkultur. Ett bamsenummer där Brummelisa blir bortrövad av en stor desperat svartmuskig man. Vad ger det små flickor för bild av män generellt, och svartmuskiga män speciellt? Och en usel film om FISKAR där könsrollerna är så stereotypa att Göran Hägglund framstår som radikal: en stor läskig hajMAN ska röva bort en liten rosa fisk… Innan dess har huvudrollens fiskkaraktär redan i öppningsscenen förlorat sina föräldrar till ett nät.

Kapitalismen exploaterar människans svagheter på de mest vidriga sätt. Den pumpar barnen fulla med bottenlösa hål av rädsla: för att dö, för att inte bli älskad (men enbart av någon av det andra könet OBS), för att förlora sina föräldrar etc etc. Kapitalismen åstadkommer detta genom att tvinga på för små barn fantasilösa och övertydliga historier med så billiga poänger att man vill drunkna i en kissljummen plaskdamm.

När dessa konstruerade känslor väl är inskruvade i våra barn gör den globala mediaindustrin high-fives hela vägen till banken, för då är kan samma dramaturgiska grepp köras genom våra skallar om och om och om igen. Det är så tråkigt att jag vill dö när jag ser min dotter böna och be om att få se en film om en liten pojke som slåss med en stor svart man för att få gifta sig med ett meningslöst offer till (rosa spetig) flicka.

Det finns INGET i den historien som är relevant för hennes liv. Det finns INGET i den historien som hjälper henne att förstå hur hon ska hantera världen omkring henne. Den filmens existens är ENBART nyttig för kapitalismen. Och vi BETALAR DESSUTOM för att trycka i våra barn den skiten!?

Enligt teorin om den fria marknaden ska kunderna själv efterfråga det som har kvalité och konkurrensen ska sanera bort skiten. Men hur ska det gå till när kundernas förmåga att välja är förstörd redan vid tre års ålder?

Kiki
Häxan Kiki kicks ass. Ur Kiki’s Expressbud

Ett pittstim är inte nog

Jag säger det på en gång: ingen frågade mig om jag ville vara med i den nya antologin Pittstim. Men jag skulle antagligen ha tackat nej, för en så spretig bok verkar inte så meningsfull. Det är antologins problem: vad vill den? En samling manliga erfarenheter, är det en bok verkligen?

Jag gillade aldrig Inti Chavez Perez tidning Macho heller. Helt enkelt därför att den saknade fokus och riktning. Pittstim verkar tyvärr lida av samma problem.

Där Fittstim lutade sig mot en feministisk teori talar Pittstim om ”den brokiga manligheten”. Det nya med Pittstim verkar helt enkelt vara att män säger sanningen – även om den är lite omanlig. Jag tycker inte det räcker! Men jag ska inte vara så hård, jag har faktiskt inte läst boken ännu.

Pittstim verkar vara ett steg på vägen mot den reform av manligheten vi behöver. Att våga vara ärliga, våga tala om de problem vi män har, de känslor vi kännor, det är ett stort första steg. En bok som denna sänder ut signaler till pojkar: det är okej att tala om det här.

Men vi måste våga bryta oss loss från det personliga och det ständiga jämförandet med kvinnornas situation. Vi män är en grupp i samhället som måste våga teoretisera, generalisera, bygga modeller: ha ambitioner för vårt släkte, inte för att kvinnor behöver det, utan för att vi behöver det.

Om Pittstim i SvD: Manliga känslor på pränt

Politisk dokumentärfilm

Ja all film är ju politisk förstås. Men sen finns det ju filmer som handlar om politiska skeenden. Till exempel den nya filmen om massakern av Ungdomshuset i Köpenhamn, den heter kort och gott 69 (eftersom huset låg på Jaktvei 69).

Och i USA har en spelfilm som handlar om kravallerna i Seattle -99 nyligen haft premiär, den innehåller också lite kravaller, inte i skuggan av lika spännande som de riktiga i den danska dokumentärfilmen, men ändå intressanta tror jag. Battle in Seattle finns att ladda ner på Pirate Bay. Den danska filmen finns nog inte online nånstans ännu, hoppas den dyker upp för den är väldigt sevärd. Inte bara för kravallromantiker som jag.

Manlighetens offer är också män

När ett av mina favoritprogram Konflikt i P1 gör ett program om manlighet blir jag såklart glad! Men tyvärr, inte ens genierna på Konflikt har fattat: kvinnor är inte de enda offren för mäns våld. Det blir liksom bara löjligt att räkna upp offren för mäns frustrationer och inte inkludera männen själva. Det är ett demoniserande av manligheten, av mänskligheten, ett förenklande av hur allting hänger ihop. En analys som omöjliggör förändring, en återvändsgränd.

Jag menar inte att mäns våld mot kvinnor inte är viktigt. Men ingen tjänar på en fördummad diskussion. Det finns inga män som föds med ett hat mot kvinnor. Det finns bara samhällen och strukturer som utnyttjar, föder och skapar ett klimat där män inte kan fungera bättre. Vi måste vända blicken mot förövarna männen, våga problematisera dem (oss) och fråga varför vi fortsätter misshandla, förstöra och ödelägga vår värld. Bara då skapar vi möjligheter.

Men ändå bra radio såklart. Lyssna här:
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/index.asp?programid=1300

Unikum

Så, två dagar efter jag för första gången använt det där obehagliga ordet – unikum – säger en redaktör för ett av sveriges radios mest lyssnade program till mig i telefon: ”du är ett unikum”. På riktigt. Vad ska man säga? Jag har misslyckats med mina föresatser.

Men. Jag svarade dock precis som man ska: Tack!

Nyhet! Gen hos journalister avgör om världen ska bli lyckad

Angående dagens stora toppnyhet i DN att en speciell gen hos män avgör om relationen ska bli lyckad kan Arbetarens XX-blogg i en helt häpnadsväckande studie som första medie i världen berätta att en speciell hårfärg, som vi upptäckt under vänstra armhålan, avgöra om journalister kommer förstärka könsrollerna i samhället eller ej!!!! Ja det är ofattbart, jag vet, men vi har undersökt mer än 1000 journalister. Det har alltså INGENTING med kultur, media eller något sådant att göra, utan BARA MED HÅRFÄRG!! Alltså fanns detta problem redan innan journalister fanns, ja det är helt fantastiskt!

(Imorgon: vi undersöker kopplingen mellan strukturell rasism och frekvensen av leverfläckar!!!! )