Knullmannen och den uttråkade kvinnan

Det pågår en slags reform av den manliga könsrollen. Jag har försökt fånga det lite i mina texter här på XX-bloggen. Det började för några år sedan med Stephan Mendel-Enk’s superintressanta ”Med uppenbar känsla för stil”.

Hans var den första i en lång rad mer eller mindre lyckade böcker och artiklar där man försöker problematisera manligheten och mannens roll i samhället och familjen. Nu handlade Stephans bok mest om våld – men den var inne och nosade på kärnan i manlighetens problem: den insocialiserat stympade förmågan att känna. Igår köpte jag Katrine Kielos ”Våldtäkt och romantik” som handlar om hur den gränslösa heterosexismen har våldtäkten som en slags metaforisk målbild.

De flesta kanske skulle säga att Susan Faludi var först ute med sin reportagebok ”Stiffed”, där hon faktiskt vågade sig ut bland männen och frågade dem om sina liv och drömmar. Hon var ju en av de första som kunde visa att männen faktiskt inte alls mådde …kanoners, som alla trodde att de skulle göra eftersom de befinner sig på toppen i alla förtryckarhierarkier. Istället visade det sig att många män mår rätt dåligt trots sin totala globala dominans.

Jag hoppas att vi befinner oss precis i den vändpunkt där manlighetens tidigare dåliga energier nu piskar tillbaka med all sin kraft. Jag och några till män försöker alltså utföra ett slags ”nya manlighetens” jujutsu-kast, watch us try!

För tänk om det är så, att det just nu, går upp för en stor mängd män samtidigt att det faktiskt är en förutsättning för vårt välbefinnande att vi lär oss känna, hantera relationer och ta hand om våra barn??

Det finns mycket som tyder på att det är det som händer. På en blygsam nivå förstås… mer mentalt än praktiskt. Andelen föräldraledighet som tas ut av männen har ju inte exploderat direkt, och det finns inget som tyder på att männens del av hemarbetet går upp radikalt eller antalet våldtäkter ner. Sist jag kollade.

Men ändå kan man tala om ett slags paradigmskifte. Det är nya värderingar, nya ord som uttalas. Eller kanske bara det faktum att det vågar sägas!

Och som i alla stora förändringar kommer det bakslag. Det gör ju som bekant ont när knoppar brister. Nu är vi dessutom i ett skede där många har mycket att vinna på att framhärda den gamla villfarelsen att män mår bäst av mest frihet, pengar och makt istället för ansvarskännande, varaktiga jämställda relationer och förmåga att ta in andras behov.

Vi är i ett skede där många VILL göra väl, göra nytt. Och ibland försöker man vara någon man inte riktigt är, vilket i och för sig är en förutsättning för att BLI något man inte är. Men ändå, om man tar i för mycket, på det där typiskt manliga sättet: ”jag ska minsann klara av ALLT”… då kan det slå tillbaka. Författaren Jon Jefferson Klingberg, som i dagarna utkommit med boken ”Jag tror vi behöver prata faktiskt” som bearbetar en skilsmässa säger i en intervju:

– Den ångest som många män i Karl Mikaels generation, han är 38, bär på är en reaktion på föräldrarna, som aldrig lyckades med kärnfamiljen. De ser ett val mellan patriarken och knullmannen, och känner panisk skräck för att bli någondera. I stället försöker de räcka till för alla, men dräneras på kuppen.

Bitterhet i sig är inget nytt i relationer satta i uppbrott. Men kanske är det lite nytt att män känner bitterhet över att de försökte för mycket vad det gäller det vi numer kallar familje-projektet. Nu är det viktigt att notera att Jon inte verkar tycka att han gjorde fel och han verkar inte heller lasta sin ex-fru för att han försökte för mycket. Det är kanske det som gör hans uttalande relevant, annars vore det ju bara gammal vanlig surgubbe-bitterhet.

Från andra hållet dök för ett par dar sen två kvinnor upp med starka synpunkter på den ”nya” mannen, han som tar ansvar för barn och relationer. Överklasskvinnorna Jessica Zanden och Cecilia Gyllenhammar sitter på en balkong i Grekland och drömmer sig tillbaka till ”latinsk frihet”…:

Vi stagnerar och dör i äktenskapen, vi vågar inte ta risker inom det, vi vågar inte vara kvinna och man för vi går så helt in i att vara mor och far och släpper raffigheten, experimenterandet, kärleken dör inom äktenskapen. Barnen som ett alibi för att slippa de där pliktfyllda, ljumma korv och mos-samlagen. Vi glömmer att lusten inte kan infoga sig i bilden av det svenska jämlika äktenskapet, att lusten går helt egna vägar, fri från tiden, opportunismen, genusdebattten.

Man undrar försynt om det kanske går att förena dessa två motpoler som Zanden och Gyllenhammar så pedagogiskt målar upp. Behöver det ena utesluta det andra? Jag tror inte det. Däremot vittnar deras inlägg om den privilegierades perspektiv: de som känner sig så starka och trygga att de har råd att förakta trygghet, ja till och med romantisera våldet: ”När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?”.

Vad har vi att vänta? Knullmännen, patriarkerna och Norén-männen tillhör alla historien. Vi har lång väg kvar till jämställdhet, och det betyder inte att jag vill att män och kvinnor ska vara lika, vilket en del kommentatorer till denna blogg verkar tro. Det finns bara en väg, och den går framåt. Jämlik arbetsfördelning, män som reclaimar känsloliv och riktig närhet till andra utanför parförhållandet.

Det som krävs är framför allt en kamp av män (och för män såklart). Alltför länge har vi män passivt sett kvinnor kämpa. Nu är det dags att vi vågar föra vår egen kamp, utveckla våra möjligheter utan att kliva på andra.

Jag är ledsen om jag är luddig, men det känns som att famlandet är ett bra sätt att närma sig detta. Det blir spännande att se hur det fortsätter.

Broomfield i Irak

Läser i Mana om dokumentärfilmaren Nick Broomfields försök att göra en spelfilm. Ämnet är USAs krig mot Irak och massmorden i Haditha. Jag läste för nån vecka sedan att den sista av de anklagade soldaterna blivit friad av militären, way to go…

Jag skrev ju för ett tag sen om Redacted, filmen om amerikanska soldaters sexualiserade mord på en familj i Irak, då var det Brian de Palma som stod för regin. Det går helt klart att urskilja en trend: vänsterorienterade regissörer gör upp med USAs världspolitik. Jag säger: WAY TO GO

Nick Broomfield är ju för övrigt en filmare som fått oförtjänt mycket cred för sina filmer. Jag tycker han är en pajas. En sak är han bra på: han är driven, och han är en energisk dramaturg. Han försöker skapa en spännande historia av vad som helst. Men hans senaste filmer har verkligen varit dåliga. För er som inte känner till honom så gjorde han en känd film om Kurt Cobain där han i stort sett insinuerade att det var Courtney som drev Kurt i döden, eller kanske till och med dödade honom! Jag slänger ut en slentrianmässig genus-varning till Broomfield, nog för att Courtney verkar vara lite labil, men alla försök att anklaga kvinnor för sina pojkvänners död bör definitivt sättas i ett sammanhang där kvinnoförtryck och patriarkatet luftas…

Nick är också känd för sin fixering vid sex. Han har gjort flera filmer om prostitution. Han har sedan 80-talet gjort filmer som ser likadana ut: han själv reser runt och letar ”sanningen”, han kör ljudet själv och står med en liten bom och hörlurar, med detta grepp har en etablerat en ny genre kan man nog lugnt säga. Ekot av detta grepp såg vi senast i svensk teve för nåt år sen där programledaren för teveserien ”Drömsamhället” där Emil Nikkah körde en Broomfield rakt av, dom använde till och med en siluett av reportern som vinjett. Det är ett tacksamt men riskabelt dramaturgiskt grepp där man ska sympatisera med reporterns jakt på sanning, men ofta går det ut över innehållet.

Detta har blivit Broomfields stora problem i hans senaste dokumentärer. I ”Biggie and Tupac” reser den lilla vita britten omkring och viftar med micken på farliga ställen, men till slut tycker man bara synd om honom. Men han har inte alltid varit dålig, en av hans roligaste filmer är ”Chicken Ranch” om en bordell i Nevada. Där har han inte utvecklat sitt ego så långt, utan håller sig bakom kameran. Det är smart.

Nu har han på sätt och vis tagit steget fullt ut. Från osynlig filmare, till synlig och nu slutligen regissör.

UPDATE: Denna film går tydligen att ladda hem redan nu. Hittade den på Pirate Bay här!

Dagens högst suspekta nerladdning

Idag laddar jag ner Triumph des Willens, Leni Riefenstahls nazistiska propagandafilm från Pirate Bay. Jag vill inte veta vad de jag laddar ner från har för skit på sina diskar, brr. Återkommer med mer detaljerad info om varför jag befattar mig med Leni’s allra fetaste svettfläck, senare. Tills dess borde ni njuta av David Sandströms sång ”Leni, Leni”, en av de bättre från skivan Go Down!.

Dieter måste flyga, lite om Herzog

Jag fortsätter insnöandet på dokumentärfilm, det känns bra för mig att anteckna så här är mina tankar om ”Little Dieter needs to fly” och kanske framförallt om regissören Werner Herzog.

kinski.jpgHerzog är ju en av världens märkligaste filmskapare, ingen rör sig fritt mellan genrer som honom. Ena året är det en mastodont-rulle som ”Aguirre – the wrath of god”, nästa en underlig liten visuell betraktelse av nåt ljusfenomen, sen en film om dvärgar, sen en film om ett UFO, och året därpå kan han slå till med en seriös jättedokumentär igen. Han har också gjort klassikern ”Fitzcarraldo”, där Klaus Kinski spelar huvudrollen (precis som i Aguirre…). Kinski är den där sjuka tyska skådisen med tidernas grövsta käkparti och de största vita tänderna du sett. Dokumentären om deras relation ”My Best Fiend” (min bästa fiende), är en sån där film du måste se.

Av de senare filmer Herzog gjort tycker jag ”Grizzly Man” tveklöst är den bästa, en helt makalös film om en man som tror sig kunna leva tillsammans och prata med alla möjliga djur men mest med grizzlybjörnar. Jag har inte sett någon göra kopplingar mellan ”Into the Wild” och ”Grizzly man”, men Chris McCandless dog ju också Alaska precis som grizzlymannen, den senare blev alltså till slut uppäten av en björn. De var båda väldigt naiva. Herzog hade lika gärna kunnat göra en film om McCandless.

Grizzly Man blir en film om civilisationen, om ensamhet, om desperata, besatta människor. Fast som vanligt gör han en film om sig själv, tycker jag nog. Aguirre och Fitzcarraldo är också filmer om besatta människor som kämpar med sitt vansinne och hur långt de vågar driva sina omgivningar.

Herzog är en märklig dokumentärskapare, han är respektlös mot traditioner, samtidigt extremt frigjord och samtidigt pretentiös som få. Hans brutna amerikanska låter barnslig och hela hans sätt att handskas med verkligheten ger sken av att vara naivistisk. Många av hans dokumentärer drivs av Herzogs egen karaktär, hans speaker lotsar oss genom historierna. Han är väldigt tydlig, säger vad han menar, använder inga konstiga ord eller avancerade dramaturgiska grepp.

En av de viktigaste egenskaperna en Herzog-dokumentär har, precis som Errol Morris filmer, är känslan av att man går in i en väldigt annorlunda värld, ett eget universum. I fallet med ”Little Dieter” är det den vansinniga karaktären Dieter Denglers sätt att se på världen som är det universumet. Dieter är en tysk pojke som efter att under andra världskriget ha sett sin hemby bombas av brittiska flygplan blir besatt av att flyga. Han emigrerar till USA vid 18 års ålder, jobbar sig upp i flottan och blir färdig bombpilot lagom tills Vietnam kriget blommar ut. Under en av sina bombräder över Laos blir hans plan nerskjutet och han blir tillfångatagen av Nordvietnamesiska gerillan. Där torteras han och förs till ett fångläger. Till slut lyckas han fly och blir under dramatiska omständigheter räddad.

Detta är hela filmen. Det är en makalös historia, men det är Dieter som är hela behållningen. Han var nog lite galen innan han blev tillfångatagen, men nu, efter tiden hos Viet Cong är han i mina ögon helt kokobello. Fast helt öppen med det. Som ett barn. Kanske är det därför han och Herzog verkar komma så bra överens. Återigen är det en besatthet de delar, Dieter av att flyga. Herzog av att göra filmer?

Herzog lyckas övertala Dieter att upprepa sin fruktansvärda erfarenhet. De hyr in thailändare som får binda Dieter och släpa honom genom djungeln. Det är otroligt att han lyckas få Dieter att ställa upp, återigen tror jag det är Herzogs naivitet som gör det möjligt. Varför inte spela upp alting igen, tänker han, det borde vara det bästa sättet att berätta historien? Ja verkligen.

Känslan av att befinna sig i Dieters skadade uppfattningsvärld, det är den som griper tag. Många filmare hittar spännande karaktärer, men de flesta förmår inte kommunicera mer än sin egen förtjusning. Nio av tio tevedokumentärer faller på detta. Många misslyckas också för att de inte använder tillräckligt bra teknik, för dåligt foto eller ljud, taskig musik, ljudläggning eller postproduktion. Känslan av kvalité är tyvärr inte att underskatta, det är därför myten om att ”alla kan göra film nu när tekniken finns” är så grym. Det är mycket svårare att få in närvaro och nerv i lågbudgetfilmer än i miljonbudgetproduktioner. Tyvärr!

Men det går såklart utan pengar också. Många små faktorer gör att närhet blir närvaro. Ett försök att skildra en karaktär som misslyckas leder till minskad närvaro, det vill säga att man som tittare känner distans. Om historien drivs av karaktärer snarare än historier är man förlorad som filmskapare om man misslyckas. Det är ett högriskspel att göra film! Såklart. Varje misslyckande är ett steg bakåt, man står aldrig stilla. Det är så lätt att etablera fel känsla, sen är allt kört.

Det är alla dessa faktorer tillsammans som skiljer en bra film från en dålig. Och Herzog lyckas nästan alltid göra bra filmer. Han har gjort ett 40-50 tal, jag har bara sett några få, så det är väl iochförsig rimligt att anta att han gjorde några dåliga i början.

Nu har han en säkerhet som gör hans filmer underbara, man lotsas av hans säkra brutna stämma in i en värld man vill stanna kvar i, tillsammans med honom är man trygg. Trots att han är galen. Eller kanske just därför.

Förra året gjorde Herzog en spelfilm av Dieters historia i ”Rescue Dawn” med Christian Bale i rollen som Dieter. Jag återkommer när jag sett den, det är ett extremt intressant läge när en filmare gör spelfilm av en dokumentär!

vlcsnap-1961055.png

Dieter Dengler, ur ”Little Dieter Needs to Fly”, 1997.
Wikipedia-sidan om filmen finns här.
Ladda ner filmen här.

Oh, the fog a höger-gubbe kan pysa ur sig

Den här har jag velat se länge men inte haft tid. Nåt vettigt ska man väl göra med sjukdomen. Så. Errol Morris ”The Fog of War: Eleven Lessons from the Life of Robert S McNamara”, Oscarsvinnare 2004 för bästa dokumentär.

Först en liten introduktion. Errol Morris är en dokumentärfilms-legend, känd mest av allt för sin film ”Thin Blue Line” som handlar om en oskyldigt dömd polismördare.

Han har egentligen inte gjort speciellt många filmer, och de har inte heller behandlat så revolutionerande ämnen, utan det som är Morris grej, som alla hyllar honom för, är hans stil, hans sätt att berätta. Han bygger sina filmer på få intervjuer, och låter dom lägga ut hela historien, i ett långsamt tempo. Antagligen skriver han ett textmanus för sina filmer först, och bildsätter dem efteråt, vilket är i dokumentärfilmskretsar ett ganska kontroversiellt sätt att arbeta.

Morris gör också sina intervjuer via en maskin han kallar ”Interrotron”, en slags teleprompter som gör att intervjuoffret tittar på en projektion av Morris/intervjuaren men samtidigt rakt in i kameran. Känslan man får är så klart att den intervjuade talar till en, det blir intimt. Den här tekniken har Morris använt i många många år, och jag vet inte om han är först, men numer är det många som använder liknande maskiner.

En annan väldigt viktig komponent i hans filmer är musiken, han har nästan uteslutande arbetat med filmmusikern Philip Glass som gjort musik till otaliga filmer. När jag nu såg Fog of War trodde jag först det var SAMMA musik som till Thin Blue Line, gjord för 20 år sen… Men det var lite annorlunda, men i stort sett samma. Och på sätt och vis är det förståeligt, Philip Glass musik väcker både förväntan och eftertanke.

”Fog of War” bygger på material från över tjugo timmars studiointervju med Robert McNamara, som var försvarsminister under Vietnamkriget och senare också president för Världsbanken fram till 1981. En spännande människa med en fascinerande historia. Speciellt om man är amerikan kan jag tänka mig, eftersom McNamara var en av de drivande bakom USAs inblandning i Vietnam.

Det är tydligt att McNamara är van talare. Vid 85 års ålder kan han kosta på sig lite eftertänksamhet. Filmen har sålts som McNamara’s bekännelse; en av nyheterna som avslöjas är att USA inte alls hade fog för att anfalla Vietnam, det var inga torpedattacker i Tonkin bukten. Han talar också djupsinnigt om USAs massiva bombning av Japan under slutet av första världskriget (då McNamara var säkerhetsanalytiker som effektiviserade bombräderna).

Det är alltid komplicerat att låta nån med så många gigantiska synder få sitta och lägga ut texten. Är det rätt att låta honom få så mycket plats? Argumenten för är väl att det är bra att lära känna de krafter som skapar krig. Nu hävdar McNamara själv att han tvärtom alltid var ute efter att motverka krig. Hans logik är som följer: om man gör krigen så effektiva som möjligt kommer vi vinna och då kommer kriget ta slut. Uppenbarligen stämde det inte. I fallet Japan var det enligt McNamara en hemsk militär som saknade empati och därför bombade oproportionerligt. I Vietnam… ja där förlorade USA och kunde inte dra sig ur… Men innan dess hann McNamara vara försvarsminister under dödandet av tiotusentals civila vietnameser.

Vad ska man göra när man gör en film om ett svin? För McNamara var, oavsett om han var fredsälskare, ett svin. Det som inte tas upp i filmen överhuvudtaget är hans inblandning i Världsbanken, som vi numer vet spelat en betydande roll i tvångsspridandet av privatiseringar och ja, den omänskliga kapitalismen. Självklart hänger detta samman med hans agerande som försvarsminister. Morris undviker helt politiska och/eller ideologiska frågeställningar i sin film, han får det istället att handla om moral… Och jag måste säga att jag har svårt att uppskatta det greppet. Det gynnar McNamara nåt enormt, den låter honom få vara en vis gubbe som ser tillbaka på sitt långa liv. De silkesvantarna är han såklart inte värd. Han är en extrem nyliberal krigsförbrytare, tycker jag det verkar som. Dessutom är han dum nog att inte fatta det (eller smart nog att inte avslöja att han fattar det), istället verkar han själv tro att han är Dalai Llamas hemliga brorsa som sprider visdomar.

Men återigen, hur gör man en intervju med någon man inte tycker ska få tala? Morris kanske inte hade något val, McNamara kanske helt enkelt inte ville vara med om han skulle prata om något annat än det han gör. Kanske gjorde Morris rätt, när han lät mig som tittare få känna de saker jag känner, istället för att han ska bokstavera sensmoralen för mig?

Men risken är nog ändå stor att inte alla fattar vem de har att göra med. Jag har inga jätteförväntningar på amerikaner, många är ju uppenbart indoktrinerade och fördummade, jag kan tänka mig att de ser McNamara som just en vis gubbe, och inte som en jävla galning. McNamara är så slipad så att han på nåt snyggt sätt slår allt ifrån sig med Nurnberg försvaret – han följde bara presidentens order, och visst var han duktig!?, tycks han vilja säga.

Som för att visa att Morris inte låter McNamara komma undan slutar filmen med att Morris försöker pressa McNamara om Vietnam. Men han vägrar tala om det. Han säger att han inte vill säga mer. ”För att det blir damn if you do och damn if you dont…?” säger Morris? ”Ja… och jag blir hellre damned if I don’t say anything”.

Om man har detta filmens stora problem i åtanke – den saknar politiska perspektiv!! – är detta en underbar dokumentär. Det är otroligt vad Morris kan skapa utifrån en sittande intervju som alla tevemänniskor men också många filmare nu skyr som pesten: istället ska alla springa omkring, intervjuerna ska helst ske under tiden som folk går, lagar mat, vad som helst, bara dom inte är stilla… Här blir istället det återkommande tempot avgörande, bilderna är mer underlag till radiodokumentär än bärande i sig. Resultatet blir lätt att förstå, tydligt och samtidigt spännande.

Men ändå. Vilken dimma en gubbe får släppa ur sig. En yngre idiot skulle definitivt inte behandlats med denna respekt.

Ladda hem filmen här.

Läs mer om filmen här

vlcsnap-730871.png

Robert McNamara, 85 år gammal.

Even punks go to Iraq?

Kollar in en ny film av Brian de Palma som heter Redacted, en dramadokumentär som berättar en sann vidrig historia om hur en grupp amerikanska soldater våldtar och mördar en hel familj i Yusufiyah. Soldaterna sätter också eld på våldtagna 14 åriga flickans underliv efter att ha mördat henne. Jag minns att jag läst att en svensk killa gjort något liknande i en av Katarina Wennerstams superbra böcker om sexförbrytare. Den förvirrade desperata globala sexismen skördar ännu ett offer.

Döm av min förvirring när en av karaktärerna (såklart den smarta politiskt medvetna som inte deltar i skiten ovan…) visar sig ha en Minor Threat poster bredvid sin säng. Ett av mina absoluta favoritfanzines Cometbus syns också i bild.

Cometbus! Jag har så svårt att tro att någon som lyssnar på Minor Threat och läser Aaron Cometbus punk-romantiserande underbara reportage och historier om livet skulle joina armen.

vlcsnap-15877307.png

Liveblogging tv-tittandet av Bröder som blöder

22.12 Jag försöker skriva ett synopsis, kolla på senaste Lost och samtidigt studera ett program på SVT som heter Genusmaskineriet. Bröder som Blöder heter programmet och handlar om en man som åker på manskurs i Halland. Det börjar med att dom dunkar på trummor och skriker till sina pappor. Deltagarna presenteras av mannen som gör programmet som ”hyggliga män som lyckats skapa familjer och betalar skatt”, men ”som också känner sig ensamma”… Verkar vara övervägande vita medelklassmän från södra Sverige (no pun) om jag generaliserar utifrån kläder och utseende.

22.14 Nu målar dom träd och pratar om sina träd.

Nu dansar dom och står i en ring. Dom är VÄLDIGT modiga, rör sig i stora rörelser. TAR UT SVÄNGARNA.

Åke är kursledare, han använder gamla myter och legender för att berätta om män.

(Nej nu tittar jag lite på Lost, ett par minuter bara.)

Åke ställer alla i en ring och ber alla männen röra sig som RIDDARE.

En man slår sig på bröstet. Alla andra gör likadant. Är det en tanke med det här, ska manligheten avdramatiseras?

Nu målar dom sig själva. Och analyserar målningarna. ”Mycket ögon, känner du dig bevakad?” ”Våga visa vem du är”. Ja, tema är helt klart att dessa män är lite missförstådda, att denna kurs är en slags hitta dig själv kurs, hitta styrkan i dig själv.

22.21 JUST IN: Nu började en man NÄSTAN gråta,

22.22 NEJ han svalde det.

22.23 Speaker: ”Vi är vilsna småpojkar. Det verkar hänga på våra farsor. Var var våra pappor?”

22.24 ”Pappa borde ha guidat mig till god manlighet. Det kunde han inte. Vad gör en pappa som inte har en god man som förebild? Vi som sökte oss till Åke (kursledaren) vill inte göra om våra pappors misstag.”

22.25 Mera analys av målningar. MÄNNEN MÅLAR SINA LIV helt enkelt

22.26 Nu SÅGAR DOM TRÄD TILLSAMMANS KARLARNA. Höj höj, fram med sågen – HURRA DÄR FALLER TRÄNA. ”Vad är väl en grabbhelg utan svett och dåliga sexskämt?” Mycket kukmetaforer nu.

Kursledaren har skrivit en bok som heter ”Det vilda i Mannen”.

22.28 Nu är det massagestund! Utmanande. Spontan urladdning. Mycket maskulin massage – bögskämt för att avdramatisera närheten.

22.29 Vad är manlighet och manligt? Runda, alla pratar. Vad är det att vara man? Att vara fader är att avstå från närhet till mamman säger en karl i röd skjorta… (vilket skit, tänk på den närhet man får till barn::?!?!?!?)

”Man längtar tillbaka till ansvarslösheten när man var pojke” säger många.

22.31 Mera riddargestaltning – de turas om att stå i mitten och göra rörelser.

22.33 En man visar sin målning där han är en fisk i en skål de andra är i sjön, han är ensam, utanför, isolerad. ”Känslohavet?” En annan man säger han har ”längtat efter manliga förebilder hela sitt liv”. Nu: idyllbilder, sol.

22.36 Nu pratar kursledaren om riddarlegenden: att riddaren ska hitta den heliga graalen. Riddaren längtar efter sin fru! När de träffas älskar de i ”många dygn”.

Sen målar männen utifrån sina känslor kring detta och var de står i sina liv…

En man har målat ett träd med hjärtan som blöder. BRÖDER SOM BLÖDER.

Mycket torrt flygigt hår nu, alla dansar tillsammans och tjuter.

Klyschig avslutning.

Snabbanalys. Förutsägbart program, jag hade inte behövt titta, fina män men totalt ofarlig kurs där inga normer eller mönster hotades utan tvärtom fick alla bekräftelse på att de var fullkomliga.

Det här är helt enkelt Utbildningsradion när det är SOM SÄMST! Se hemsida här.

22.38 SLUT

In i min futtiga vildhet

Jag fick äntligen tid att se Into the Wild som jag skrev om tidigare (och laddade hem här). Jag vet inte om det var filmen, det faktum att jag är lite sjuk eller att min bebis skrek en timma utanför dörren, (inte ensam alltså) men den tog!

Filmen alltså, tog. Tag i mig. Jag tyckte nog i och för sig att det var lite väl mycket titta-jag-bara-lever-och-står-och-snurrar-med-armarna bilder, Mr Penn, det blev lite väl sådana poser som helt enkelt inte existerar i verkligheten. Eller vad säger ni, kära läsare, brukar ni stå och veva med armarna med huvet mot himlen och munnen öppen? Jag tror jag gjorde det sist 2000, stenad på en strand nånstans.

Nog om det. Det var en väldigt bra film. Inspirerande. Jag var tvungen att ta en tur med biogasbilen efteråt och tänka igenom allt. Funderade på att instifta en mobilfri månad i mitt liv, det kan vara ett första steg mot ett liv lite närmare naturen. Men jag känner mig själv bra nog, det är inte genom dramatiska åtgärder jag förändras, det är genom små vardagliga beslut. Det var också något lite beklämmande över Alexanders flykt: han klarade inte att stanna och kämpa, han var tvungen att bryta med allt. Systern som offrade sig, så enormt förstående, hur var det för henne därhemma i skiten medan han stod där på bergen och gapade mot molnen?

supertramp.jpg

Det är en superbra film. Se den, verkligen. Jag beundrar hans mod. Men ändå – man måste våga nyansera romantiseringen av män på rymmen, hur vackert de än kämpar och dör.

Feminism=rasism?

Jag råkar läsa den utomordentligt sexistiska tidningen Moore på nätet (länk till tidningen uteblir av pk-skäl, alldeles för mycket nakna retuscherade kvinnor där, men jag tittade bort, lovar). Bingo Rimer startade tidningen, ni vet. Det som fört mig dit är en intervju med ett gammalt hatobjekt: Johan Stael von Holstein, IT-entreprenören. Mest känd för sitt totalmaxade sossehat. Han verkar också vara en Milton Friedmansk marknadsivrare, sådana som är ganska sällsynta i Sverige.

Johan och Runar

Hur politiskt aktiv är du?
– För mig är allt som inte rör min familj politik [sic!] och jag kommer alltid vara med i den politiska debatten. Men aldrig tillhöra något parti. Det finns en politisk slapphet och dekadens i Sverige, samma oengagemang som släpper fram personer som Hitler.

Ett framtida feministparti då?
– Borde absolut förbjudas. Ett rasistparti, alla kvinnor som tänker rösta på detta parti borde skämmas. Jag tycker att feminismen på många sätt har otroligt långt kvar att gå och på många sätt har den gått alldeles för långt.

Jag försöker förstå hur han tänker. Men kan nog inte lyckas. Man kanske inte ska dra för stora växlar på en kortintervju i tidningen Moore.

Men jag såg honom på omslaget till övremedelklass-kärnfamiljs-tidningen Family Living iförd en tröja med ett tryck där en man sätter på en kvinna bakifrån i siluett. På omslaget!! Han poserar glatt med sina barn och sin fru. Vad ska man säga?

Den maktlösa patriarken – eller mannens offerteknik in action

Rebeckas räknande av män i DN en vanlig dag är skrämmande. Men det finns tidningar där männen verkligen är i minoritet: Barn och föräldra-tidningarna såklart. Det är alltid lika roligt att läsa de inkvoterade pappornas löjliga krönikor. Nästan alla brukar ha sensmoralen: jag älskar mina barn! Jaha, säger jag, det vore väldigt underligt annars, idiot, du stoppade ju in den. Är det verkligen det enda 99 % av alla pappakrönikor vill säga oss?

Så när jag läser en krönika i moderaternas partitidning Mama av en ung herre som inte är pappa och dessutom säger sig ogilla barn tänker jag: det här kan bli spännande. Kanske äntligen nån som problematiserar faderskapet, nåt slags uppfriskande utifrånperspektiv?

Nej, så kul ska vi inte ha det. För Anders Rydell lanserar istället Bebismen, som han kallar det, som en diktatur i samma magnitud som Stalinismen. En allenarådande makt som underlägger sig alla i sin väg. Hans före detta manliga vänner vill nu bara prata om sina barn. Själv säger sig Anders tillhöra en liten minoritet som står emot Bebismen. Men, så kommer det, i slutklämmen: ”Jag kommer besegras – totalt. Jag kommer indoktrineras. En liten diktator kommer flytta in hos mig också och jag kommer älska den där foten som står i mitt ansikte på morgonen.”

Snark. Förutom att det där retoriska proffs-krönikör-sättet att skriva på är motbjudande avslöjar Anders krönika något djupt tragiskt om mäns förmåga att medvetliggöra det ansvar varje man har för sina handlingar.

För det verkar vara så att många män har svårt att ta fullt ansvar för sitt faderskap. Jag kan inte tolka uttaget av föräldraledighetsdagar på något annat sätt. Och Anders Rydells krönika påminner om den maktlösa patriarkala humor som brukar kalla flickvännen ”regeringen”. Det är en avancerad vidrig logik som bygger på resonemanget att om man inte var med på beslutet behöver man inte heller ta ansvar för konsekvenserna av det. På detta vis kommer män undan ansvar i stort sett alla sammanhang som inkluderar sociala och/eller känslomässiga relationer. Barn, flickvänner, vänner, släkt.

Så Anders borde tänka om. Det är ingen ”bebism” hans vänner har drabbats av utan manlighetens sätt att upprätthålla illusionen av makt. För om män tog ansvar för den värld de skapat – ja då skulle den inte se ut så här.