Den maktlösa patriarken – eller mannens offerteknik in action

Rebeckas räknande av män i DN en vanlig dag är skrämmande. Men det finns tidningar där männen verkligen är i minoritet: Barn och föräldra-tidningarna såklart. Det är alltid lika roligt att läsa de inkvoterade pappornas löjliga krönikor. Nästan alla brukar ha sensmoralen: jag älskar mina barn! Jaha, säger jag, det vore väldigt underligt annars, idiot, du stoppade ju in den. Är det verkligen det enda 99 % av alla pappakrönikor vill säga oss?

Så när jag läser en krönika i moderaternas partitidning Mama av en ung herre som inte är pappa och dessutom säger sig ogilla barn tänker jag: det här kan bli spännande. Kanske äntligen nån som problematiserar faderskapet, nåt slags uppfriskande utifrånperspektiv?

Nej, så kul ska vi inte ha det. För Anders Rydell lanserar istället Bebismen, som han kallar det, som en diktatur i samma magnitud som Stalinismen. En allenarådande makt som underlägger sig alla i sin väg. Hans före detta manliga vänner vill nu bara prata om sina barn. Själv säger sig Anders tillhöra en liten minoritet som står emot Bebismen. Men, så kommer det, i slutklämmen: ”Jag kommer besegras – totalt. Jag kommer indoktrineras. En liten diktator kommer flytta in hos mig också och jag kommer älska den där foten som står i mitt ansikte på morgonen.”

Snark. Förutom att det där retoriska proffs-krönikör-sättet att skriva på är motbjudande avslöjar Anders krönika något djupt tragiskt om mäns förmåga att medvetliggöra det ansvar varje man har för sina handlingar.

För det verkar vara så att många män har svårt att ta fullt ansvar för sitt faderskap. Jag kan inte tolka uttaget av föräldraledighetsdagar på något annat sätt. Och Anders Rydells krönika påminner om den maktlösa patriarkala humor som brukar kalla flickvännen ”regeringen”. Det är en avancerad vidrig logik som bygger på resonemanget att om man inte var med på beslutet behöver man inte heller ta ansvar för konsekvenserna av det. På detta vis kommer män undan ansvar i stort sett alla sammanhang som inkluderar sociala och/eller känslomässiga relationer. Barn, flickvänner, vänner, släkt.

Så Anders borde tänka om. Det är ingen ”bebism” hans vänner har drabbats av utan manlighetens sätt att upprätthålla illusionen av makt. För om män tog ansvar för den värld de skapat – ja då skulle den inte se ut så här.

BloggHatet Växer

Jag har testat att ha den här bloggen ett tag nu. Jag har inte sagt det till någon, inte registrerat mig någonstans. Ingen läser det här nu när jag skriver det. Antal besökare: 0.

Nu tror jag att det är dags att go public. Men hur gör man? Och vad kommer hända? Har jag egentligen tänkt igenom det här? Ska jag öppna upp för kommentarer, det verkar både roligt och lite läskigt?

Jag är ingen ”bloggare”. Jag tror jag hatar ordet. Jag hatar Alex Schylman och hans morsa och hela hans jävla überklass-stall av internet-svin. Ta dom ur min väg. Och jag hatar alla ledarskribenter som skriver sina bloggar i samma stil, samma meningsrytm, den där lite lakoniska stilen man bara kan ägna sig åt om man har så jävla bra självförtroende och lön. FUCK YOU PM Nilsson, Karin Rebus och alla andra borgerliga stjärtgossar som bara skriver och skriver hela dagarna. Det bubblar inom mig när jag tänker på Virtanens usla svenska i hans blogg.

Om någon någonsin kommer på mig med att blogga istället för att skriva, snälla krocka med mig när jag cyklar till jobbet.

Den Största Besvikelsen

Jag surfar på Moore, Cafe och Slitz. De säljer drömmen om det lätta lyckade livet för alla män. Kvinnor förväntas le och visa brösten. Men verkligheten är inte sådan.

Varför gör tidningarna oss så besvikna? Varför vill dom oss så illa. Jag skulle så gärna vilja att det fanns någon att ställa till svars.

Jag tror många av oss män förväxlar den här myten om den sexuellt lyckade mannen med hoppet om den älskade och uppskattade mannen. Men det är inte samma sak. Vi bombas av löften om sex, men inuti oss tolkar vi det som att vi ska få kärlek. I slutändan får vi – ingetdera.


PS. I Bingos raggskola står det:

6 § Undvik att käka stark mat som chili eller vitlök.

Count me out, Bingo…

Men när jobbar dom jävlarna egentligen?

Kl 11.30 Sacre Coeur, Nytorget.

Jag hatar Nytorget. Den här platsen är en klyscha. Jag kan inte ta platsen och människorna här på allvar. Det känns inte trevligt, fast det ser trevligt ut. Det är alla snorkiga skådisar, regissörer och andra kulturarbetare som sabbar stämningen tror jag. Dom ser nästan jämt sura ut fast dom sitter här hela morgnarna, antingen på det här stället eller på det där fiket bredvid Posten. Samma människor. Jag vet för jag går/cyklar förbi här varje dag på väg till jobbet uppför backen.Idag sitter jag här själv, med en dator, en latte och en bebis på bordet. Hon har sovit länge, och jag har kunnat läsa tidningen, sitta och stirra och till slut tagit fram datorn. Jag är en klyscha. Jag tycker inte om mig själv.

Eller också är det gamla demoner (eller dämoner som Bergman kallade det, varför, vill han va speciell eller vad??) som spökar: “Nytorget har används såsom bestraffnings– och avrättningsplats. Bl.a. var det ett av de tre torg där Gustav III:smördareJohan Jacob Anckarströmhudflängdes, dvs säga piskades, i tre dagar.” Snacka om dåliga vibbar…