Måndag. Och en lista

Jag tror på:

– kärlek
– kaos

Jag vill tro på:

– människans inneboende godhet
– naturens förmåga att överleva
– skapande genom destruktivitet
– mig själv

Jag vill inte tro på:

– karma
– skadeglädje

Jag tror inte på:

– gud
– drift
– horoskop
– det som står i tidningarna överhuvudtaget om inte jag skrivit det själv

Den onda cirkelns slut finns inte

En cirkel saknar slut. För att bygga relationer krävs en insikt i denna enkla tanke. Tyvärr är den kronologiska linjära tankeformen för begränsad för att omfamna detta. Därför misslyckas vi med det mesta.

Exempel: Jag hatar henne för att hon var så sur för att jag var så trött och kanske dum men det var jag för att jag tyckte hon inte förstod att jag hade det svårt och jag kände mig ensam dagen innan för det, men hon kände sig ignorerad av mig vilket var sant men det var för att jag var så inne i det där som jag behövde för att kompensera för att hon bara tänkte på sig själv när jag hade varit dum, då när jag inte kunde stötta henne den där gången när hon kände sig utsatt.

Som ni ser är det omöjligt att reda ut denna infekterade kedja av oförrätter. Det är så svårt att hinna med, att orka med. Lager läggs på lager, trasslas in i varandra, sträcks i tid och rum. En plats väcker ett minne, en människa en annan, tillsammans skapar de två en persons ursinne. Som i sin tur ger mig ont i huvudet.

Denna makalösa spindelväv av liv, vad ska vi göra med den, hur ska vi någonsin kunna bemästra den? Det är tydligt att de som försöker och lyckas mår bättre än andra. Men de som misslyckas, mår de bättre än de som glatt ovetandes hoppar mellan tuvorna i den stinkande myren?

Det enda vi kan göra är att invänta slutet, när vi äntligen kan pusta ut: det var ett tungt race, men nu är det över, tack för mig. Eller också fortsätter vi försöka, med blicken stadigt fäst på något i fjärran, varannan dag därborta, dit där allt är frihet, varannan dag här, med händerna djupt ner i leran, grävandes efter lyckan.

Linan runt magen

Det är linan runt min mage som spänner till, den är stram som den tunnaste strängen på en elgitarr. Jag tappar andan, blir tvungen att sätta mig ner och bara andas, se mig omkring. Vad var det som hände? Jag var på väg någonstans, men gick vilse. Jag gick för snabbt fram, eller såg mig inte för. Men jag hade en livlina, den har alltid varit där. Den tog vid, där mina andra sinnen tappade fokus. Livet, hur man tror man kan dansa fram. Så kommer det stunder när allt blir på allvar igen, när det inte finns någonting som svänger så lätt. När allt är tyst omkring en, och man sitter där och undrar vad det var man levde för. Om man nu ens kan formulera den frågan. Det kan ta tid att komma dit! Allt omkring en förefaller främmande. Alla människor man tog för givna, ser underliga ut, vad gör ni här, så här nära mig? Vad gör jag här, vad det verkligen det här livet jag la så mycket energi på att skapa, varför det i sådana fall. Linan runt magen har lämnat ett rött spår i huden, det bränner, jag sitter fortfarande ner och försöker andas, in ut, in ut, in, ut. Det är verkligheten som kommit ikapp, tryckt en på plats: livet är ingen jävla lek, tro inte det, då…

Beundrarbrev

Den här bilden kom i ett brev till mig. Jag vet inte varför. Kommentarer, någon? Jag ser att bilden är tagen i en antikaffär, man ser några typiska retrolampor i bakgrunden, glasögonen har fortfarande prislappen kvar. Antagligen tagen i Sthlm. Men vem är han. Och vad vill hans tunga? Kanske svepa av solglasögonen?

L1030448.jpg

Dagens bokpaket

image517539691.jpgEtt fantastiskt paket. Om ordet Punk-kanon fanns skulle två av böckerna finnas däri: Iggy Scams nya bok ”On the lower frequencies”, samt Aaron cometbus samlingen!

Som 30 kronors-bonus slank boken om ulrike meinhof jag inte läst med.

Nu måste jag bara ändra mitt liv så att jag får tid att läsa skiten.

En vän jag inte vet var jag har

Min vän C. Jag älskar honom, så mycket att jag nästan hatar honom. Jag vet inte ens om han bryr sig om mig. Jag har alltid känt mig underlägsen honom, sett upp till honom. Faktum är att jag aldrig fått mina känslor riktigt besvarade, när jag öppnar mig för honom är det lite som att ta ett steg ut i luften. Oftast känns det rätt, kanske är det lite av vår relations karaktär, det vågade, det storslagna, att vi utmanar varandra, eller är det bara jag som utmanar honom, och han som trött bekräftar mig? Jag använder honom så, som en symbol, någon jag kan hänga upp och hänga efter. Ja vi ses ju knappt en gång om året, förr var det mer, det var ett par år när vi var väldigt nära, levde tillsammans.

Jag undrar ofta om han tänker på mig lika ofta som jag tänker på honom. Vad han gör, vad han läser, vad han skriver. Jag tänker ofta, om jag vore kvinna, eller bara inte så hetero som jag är nu, skulle han vara en av de två jag skulle ge mig fan på att få som min. Men han är, som man säger, not the marrying kind. Men å andra sidan är inte jag heller det. Jag kanske skulle vara, om jag var bög. Eller, nu blev det här helt hypotetiskt.

Jag önskar i alla fall att jag fick veta om jag var viktig för honom. Så, C, om du läser detta, klia dig i skägget, ge mig ett tecken, du vet hur man gör.

En kamp i natten

Alternativ titel: En historia om hur jag mitt i natten försöker kämpa mot mitt minne och förlorar.

Jag kan inte sova. Tankarna rusar runt i huvet. Jag kan nästa se dom spinna runt däruppe. Bilförsäkringar, borttappade saker, utlånade saker, barnkläder, inställda möten, skruvar som fattas. Hur kan allt det där få plats i min hjärna? Samtidigt. Jag ligger vaken i flera timmar och låter allting rulla runt. Alldeles innan det tar slut ser jag hur det går till. Jag förnimmer minnen, många år gamla, som liksom bleknar framför mig. Jag försöker fånga dem, men de nya tankarna liksom pressar färgen ur de gamla bilderna. Jag försöker minnas ett fjällhotell, en full författarinna skrattar i en korridor, hon ska sova med någon, men vem? Jag är bara ett barn. Desperat försöker jag hålla kvar tanken. Men då tar allt en ny vändning, jag börjar tänka ut hur jag ska skriva ner det här istället, hur fingrarna känns mot tangentbordet när jag skriver detta, varför jag gör det, istället för det jag borde göra, vad var det nu jag borde göra, och de gamla minnena är hopplöst försvunna. För gott? Jag vet inte. Kanske finns de kvar, någonstans där under malströmmen av saker att minnas, saker att göra.

Vid sex tiden blir jag återigen medveten om att min hjärna fortfarande bollar med sig själv. Sist jag såg på klockan var den tre. Men jag har inte sovit. Men jag var inte heller vaken. Efter att ha tänkt efter lite kommer jag fram till att min kropp helt enkelt lät min hjärnverksamhet fortsätta utan kontakt med mitt medvetande. Konstigt nog är jag nästan utvilad. Kanske är jag en ny revolutionerande metod för att tänka samtidigt som jag ”sover” på spåren.

Nej, nu måste jag göra lite nytta. Vad var det nu jag planerade minituöst igår innan jag domnade bort. Jo… Jag ska kasta gamla äpplen ut genom fönstret på en bil därnere. Det blir kul.

Unikum

Så, två dagar efter jag för första gången använt det där obehagliga ordet – unikum – säger en redaktör för ett av sveriges radios mest lyssnade program till mig i telefon: ”du är ett unikum”. På riktigt. Vad ska man säga? Jag har misslyckats med mina föresatser.

Men. Jag svarade dock precis som man ska: Tack!