En bön för medelklassens död

Medelklassen saknar, liksom kapitalismen, överlevnadsförmåga. Den vill ha allt, även om den går under på köpet. Men där kapitalismen vill ha mycket, vill medelklassen också ha kvalité. Medelklassens äldre vill inte bara bli vårdade, de vill ha bra vård. Medelklassen vill ha god mat. Medelklassen vill ha fin konst. Och så vidare.

Medelklassen är mån om sina gränser, och bygger murar mot andra med klassmarkörer, koder och språk. Medelklassen är av sin natur konkurrerande och exkluderande. Medelklassen lever på att växa, men växer genom att utvecklas, ömsa skinn samtidigt som den bevakar sin kärna, vårdar sina traditioner. Där överklassen har råd att stagnera på grund av sitt innehav av makt och resurser, kan medelklassen långsiktigt bara hävda sin status med kultur och kunskap.

En medelklassmänniska är alltid ensam. Isolering, som överklassen använder för att skydda sina egendomar från andra, är för medelklassen bara en fråga om inbördes konkurrens.

Det en medelklassmänniska säljer är sitt unikum, sin oersättlighet. Denna egenskap måste odlas, förädlas och framhävas. Därför är medelklassmänniskan alltid ensam, annars skulle den inte vara medelklassmänniska.

Så när medelklassen samlas är det inte för att vara tillsammans. Det är för att vara ensamma tillsammans. Med en artist. Eller en film. Aldrig för att se varandra. Därför har medelklassen alltid svårt för när flera gör samma sak. Då måste medelklassen framhäva varför just han eller hon gör det han eller hon gör.

Medelklassen har så svårt för när deras barn är som alla andras barn. Medelklassen vill alltid ha speciella barn. De lär sina barn att inte lita på andra genom att snacka skit om andra inför sina barn. Medelklassen lär sina barn att bara genom att bli bra på saker är de värda något.

Medelklassen är den rådande klassen, den normala klassen. Den som alla vill vara. Medelklassen har tolkningsföreträde om vad samhället är, men utgör inte samhällets majoritet. Medelklassen skapar inte rikedomarna. Medelklassen utför inte de tunga arbetena i samhället. Medelklassen lever på att utnyttja andras tid, energi och liv, och skryter dessutom med det.

En medelklassmänniska klarar inte av att höra att de har skuld. Medelklassmänniskan tycker alltid att hon eller han har rätt att göra som hon eller han gör. Just därför att hon eller han kan förklara och försvara varför, varför just den här specifika medelklassmänniskan gör som han eller hon gör.

Jag, som skriver detta, är medelklass, och jag kommer alltid vara medelklass. Jag är stolt över den jag är. Men jag är inte stolt över det min klass gör, eller det jag gör när utnyttjar mina fördelar, vilket händer alltför ofta. Tyvärr är det svårt att vakta på sig själv. Nu skriver jag detta för att göra medelklassens och mina brister synliga, och jag svär härmed att bekämpa de utsugande, exkluderande och egoistiska drag vi bär på, förhindra spridandet av dem (till mina barn till exempel) och kämpa för alla människors rätt att leva ett drägligt liv. Mitt mål är såklart: det klasslösa samhället.

Amen.

Itchy life

Jag har så mycket att göra att det kryper i benen. Så när jag ska ligga still med min dotter och få henne att känna lugnet så gäller det att fokusera som en jävel på att sända ut harmoni ur kroppens ylande porer.

Jag har alltid varit rastlös. Alltid lite, eller faktiskt ganska mycket, för mycket att göra. Några projekt för mycket. Inte som vissa av mina vänner som totalt överskattar sig själva och liksom inte ens kommer i närheten av det de föresatt sig. Men lite för mycket i huvet, svårt att få tiden att räcka till. Hur gör man för att nöja sig med mindre? Att ge upp? Jag är dålig på det. Jag har lärt mig att sänka ambitionsnivån. Att sova ÄR viktigt. Att ha tid att känna efter är också viktigt. Annars är det ju inte roligt att finnas.

Jag ser mina barn bli som jag. De studsar omkring med ögona på skaft, uppmärksamma på allt. Jag mår dåligt när jag förstår att det är mitt fel. Jag vill inte att de ska växa upp och känna att livet är för kort, att de aldrig någonsin känner att de gjort tillräckligt. Men å andra sidan, som vår värld ser ut, kan man någonsin verkligen känna sig nöjd?

Bilvrak är sååå shabby chic

Ja är det verkligen så? Jag bestämde för mig att testa. I mer än tre veckor har jag bott bredvid ett bilvrak av en sur ful gammal suzuki jeep utanför min port.

Resultatet? Ja, du kan kalla mig borgerlig, smygmoderat eller bara gammaldags konventionell, men jag gillar INTE bilvrak på min gata. Det hade kanske varit annorlunda om jag hade ställt dit vraket själv. Eller om det var en snygg gammal amazon eller amerikanare. Men en ful halvmodern sönderslagen jeep? Nej tack!

Jag vet hur människor funkar. Jag vet hur mina vänner och ovänner i förorten tänker. ”Jaså får man ställa sina gamla sönderkörda kraschade bilar här mitt på gatan? Bäst jag ringer några polare och berättar…” Så jag bestämde mig för att bilen ska bort!

Det har funnits dagar när jag tagit makten i egna händer. Jag har utfört skadegörelse på olika sorters fordon. Oftast välplacerade spottloskor. Smeta in handtagen med bajs? Done that. Jag har också slitit av vindrutetorkare ett par gånger på bilar jag tycker står felparkerade. Alltså när de stått och blockerat samma gångväg tio gånger, som jag behöver gå förbi.

Men det finns dagar när fantomen går på gatan bland de vanliga. Och det finns dagar när jag, er bloggare, med ”egenmäktigt förfarande” intatuerat i ögonlocken, lyfter luren, ringer Trafikkontoret och ber om att få tala med dom som ser till att gatorna hålls rena. Ja ni hör själva hur det låter. Som ett nederlag va? Men det är det inte. Det är lathet. Jag orkar helt enkelt inte bogsera bort skiten själv.

PS. Jag vet också att shabby chic betyder vitt, rosa, ryss-pysch och sånt, men det skiter jag i för det är så roligt uttryck. DS.

En 5-årig shopaholic talar ut

Vi har alla olika sätt att hantera motgångar och utmaningar. En del gömmer sig för dom helt, låser in sig. Andra kastar sig över dom, in i dom, med varierande grad av framgång. Men de flesta av oss gör väl vårt bästa för att balansera risktagandet med trygghetstörst. När man är barn kommer flera situationer där man inte riktigt har ett val.

Min äldsta dotter började skolan. Hon behövde verkligen utmaningen, och har växt av den. Men det är klart att det kostar på att göra någonting så stort och nytt. När jag själv behöver trösta mig använder jag olika sorters bedövningsmedel och trygghetsskapande knep. Min dator, kaffe, godis, en ny tröja eller kanske lite teknik-pundande. Ibland riktar jag känslorna utåt och är jobbig att vara med, eller också börjar jag hata saker. Inga konstigheter, jag är ganska simpel, inte speciellt destruktiv ens. Jag har sett människor med betydligt farligare sätt att hantera sina känslor.

Vi satt i bilen, och min dotter hade haft en lång dag i skolan. Hon behövde gråta, och behövde en ursäkt, så hon började mucka. ”Jag vill köpa nånting”, sa hon. Jag sa ”Nej, vi ska inte köpa nånting idag”. ”Snälla”, sa hon. ”Nej”, sa jag. Då kom tårarna. ”Jag hinner aldrig köpa något längre, jag måste bara gå i skolan hela dagarna, varje dag!!!!” skrek hon. ”Ja”, sa jag, så är det, ”du hinner inte köpa nånting”.

Det är inte hennes fel. Att hennes föräldrar tycker om att köpa saker. Att alla omkring henne pratar om saker dom köpt, visar upp dom, smeker dom. Att leksaksföretagen smugglar ner kataloger i brevlådan som man inte hinner slänga innan hon har satt sig och ritat ringar runt det hon vill ha. En femåring har exponerat sin shopaholism i full dager. Kanske är det hoppfullt, att hon visar det utan att skämmas. Det är mer än vad man kan säga om mig.

Hem ljuva hem

Hemma igen efter ännu en resa till den där platsen som jag inte kan säga namnet på. Den där platsen där det går att dela upp människor i två väldigt tydliga grupper: de som har pengar och betalar och de som inte har pengar och måste vara beredda att göra nästan vad som helst. Det råkar dessutom vara så att samtliga medlemmar av den första gruppen är… män, och samtliga medlemmar av den andra gruppen är… jepp kvinnor.

Jag är utmattad, trött och känner hur jag börjar landa även mentalt. Hemma igen släpper blockeringarna jag satt upp för att klara av skiten, leda min grupp genom tre dygn av utmaningar. It’s a dirty job, and I want to do it.

På planet hem drabbas jag några sekunder av hybris. Jag ska rädda dom. Jag ska förändra världen. Denna ekvation där förlorarna alltid fortsätter förlora – ALLT – den måste gå att vända, bryta sönder. Jag ser ut över molnen där nere och försöker hitta den variabel som måste påverkas. Det känns som den ligger där och svävar, bland det luddiga, och för att nå den måste jag bli lika stor som himlen. Jag tror det går! Jag tänker aldrig ge upp.

Vid bagagebandet blir jag tvungen att starta bråk med A och M för att komma ut ur mina megalomana tankar. ”Era jävla svin, var det nån av er som sa nåt taskigt om mig nu när jag tittade bort?” Nej nej. A’s onaturligt starka pekfinger i mellangärdet får mig att vakna till och vi skojar ett långt för att påminna varandra om allt går bra.

800px-Clouds_from_aircraft.jpg

Fika

så här ser det ut när er favvo-bloggare tar en fika i Farsta Centrum. ”Krama dig i form” i veckorevyn var en hit!