Cykelfinnen

Cykelfinnen. Han har jobbat med cyklar i 27 år. Men nu är han tjock och sitter mest vid datorn. Han har en est som som jobbar för honom som gör jobbet medan han själv skriker förmaningar och dåliga tips. ”Nej, byt den inre klingan först, ta den där tången”. Men han är snäll. På en hylla står en liten byst av Lenin. Överallt hänger grejer av hans eget märke i svart kolfiber. Det är en egen värld. Och jag är med, byter ett däck och jag ser efteråt att han pratar med esten på finska (?) om att jag gjorde fel. Men det funkar ändå, och jag tar en provtur med min uppfixade hoj, dubbade däck, ny klinga där fram, så jävla snygg cykel. Om jag kunde skulle jag ha den i sovrummet därhemma men då skulle väl barnen bli helt skitiga och såriga som jag.

Ett nytt sår

Eller det är inget sår egentligen. Men det känns så. Min fingertopp har gnidits så mycket mot trackpadden (eller vad heter det, jävla ord) på min bärbara dator så att det värker. Jag visste inte ens att man kan ha ont i en fingertopp.

Den enorma vikten av inkonsekvens

Jag har väldigt svårt för konsekventa människor. Det är något så outsägligt naivt och tråkigt med att eftersträva ett konsekvent handlande i den här världen. Jag säger detta med allvarlig ton. Och jag är ändå en man av många ideal de flesta skrattar åt. Jag brukar bända och vrida lite på lagar och regler. En del av dem har fina avsikter, om alla följde dem. En del av dem är just naiva, i min värld endast giltiga om alla följde dem. Många försöker sätta dit mig för min inkonsekvens i frågor som gäller lag och ordning. Jag har inget bra försvar.

Det är här inkonsekvensen kommer in. Jag gör inga ideal av mina avvikelser. Och jag tycker det vore väl grymt att avkräva mig det. Låt mig få ha ett roligt liv. Det är ett sätt att leva, inte ett handlingsmönster. Jag kan inte vara mer specifik än så utan att göra bort mig. Jag kommer inte ställa någon annan mot väggen för inkonsekvent handlande. Däremot, en avsaknad av ambitioner och goda avsikter, då jävlar.

Lyx

Jag var på kurs, en slags kurs, från igår morse och över natten till idag. Det var så skönt att lämna stan utan barnen. Bara jag. Ju längre bort från stan och familjen jag kom desto friare blev jag.

Så i morse vaknade jag ensam i en hotellsäng. Jag kan såklart inte sova längre än till halv sju när B vaknar numer, men det var ändå obeskrivligt lyxigt att ligga ensam i en säng och kolla på teve. Sen gick jag till hotellanläggningens bad och simmade, bastade och låg i bubbelpoolen ett tag. Ensam. Ingen annan var vaken så tidigt. Jag kände mig som en hemlig agent på äventyr.

När jag kom tillbaka till min förort ikväll kändes det som att jag varit borta en vecka på en annan kontinent. Så lång var den mentala resan hem till familjen igen.

Nu snusar B i soffan bredvid mig och jag ska snart bära L till toaletten för den pre-nattliga kissningen – hellre ett ryggskott på mig än en kisspöl i sängen på natten. Imorgon är min dag hemma. Familjelivet.

Andarna

Jag hade en kväll på stan och cyklade hela vägen hem ikväll, det snabbaste jag kunde, 25 minuter från city, mina ben värker och det tog en timma för svetten att sluta rinna. Men kroppen är slutkörd och jag kommer somna som en sten (och vakna som en hög med grus när L vaknar vid tre och hostar sig genom natten och ber mig hämta vatten, piller och gu vet).

Jag skrev ju tidigare om Skogskyrkogården och en kväll när jag råkade cykla in i och genom mörkret. Det där låg och hängde över mig hela vägen från stan, och när jag närmade mig var det som om hela kroppen ville vara med och bestämma. Det kändes enormt lockande, att få försvinna i in i skräcken och det mjuka svarta.

Vid avtagsvägen in genom den stora muren, där man ser jättekorset långt borta på fältet, stannade jag till och stirrade in. Alla gatlyktor var släckta. Jag gav till ett skrik av rädsla och tog gatan fram istället där lamporna lyser och bilarna åker, men tog höger och cyklade längs med muren. På andra sidan ligger vägen jag brukar ta, nu helt dold i mörkret. Det kom kall fuktig luft från skogen och gravarna. Plötsligt kände jag att andarna grep efter mig, jag var tvungen att cykla ännu snabbare. Jag skrämde livet på en stackars kvinna som cyklade i lugn och ro när jag kom som en ond ande med rasslande kedjor och munnen på vid gavel, flämtande efter syre och hopp.

Att hata naturen

I Göteborg är det någon som har sågat runt stammen på upp till 1000 granar så att de kanske kommer dö. Det är något speciellt med människor som hatar naturen. Det är ju så uppenbart fel. Men samtidigt finns det något starkt i det, att någon faktiskt tar sig tid.

DN: Fortsatt skadegörelse på granar

Hat

Jag har så svårt för hat. Speciellt mitt eget. Vad ska jag göra med det? Ytterst svårt att konvertera till positiv energi. Och ärligt talat, jag har inte tid att vara destruktiv, annars skulle jag gärna gå ut en mörk och tyst höstnatt och slå sönder nåt.

Förbannade införlivade

Det införlivade. Det ordet. Införlivade. Vad säger man på engelska, jag kollar… incorporated.

Nja det är inte riktigt samma sak, jag hade hoppats att det fanns ett engelskt ord som mer känslomässigt fångade innebörden i ordet. Men ingen sådan hjälp. Tillbaka till svenskan – IN-FÖR-LIVADE. Något man lever in, för in i sitt liv, och inlever, genom för, inför-livet-levelser?

Ofta får jag starka hopplöshetskänslor inför dessa införlivade …ting. Eller rättare sagt, där i dessa införlivade känslor och beteenden bor hela min hopplöshet. Som ett litet bo inom mig, där det ligger små nystan… Om jag bara kunde hitta det, skaka ut, röka ut det.

Allt det med mig själv jag inte rår på – det är det införlivade. Det giftiga, som förråder mig, säljer ut mig, avslöjar vem jag är.

I somras råkade jag fotografera den här raggarbilen i en håla i södra Norrland. Den stod snett över hela parkeringen utanför ICA och lät som en traktor, barnen vågade knappt gå förbi. Inuti satt en karl i jeansjacka och rökte och sneglade på mig.

Den här bilen hade en sticker på bakrutan som jag tycker är väldigt intressant. Det går nog inte att läsa på den lågupplösta bilden nedan så jag skriver ut det: ”OM JAG GÖR SOM MIN FRU SÄGER SÅ FÅR JAG BESTÄMMA.” När jag såg den blev jag mest förvirrad, det var så komplicerat.

Läs det ett par gånger och tänk igenom innebörden. Jag försöker här bryta ner det hela för min egen skull. 1. Klistermärket erkänner innebörden av patriarkatet. 2. Klistermärket ironiserar över det faktum att många män har svårt att ta initiativ och tänka på andra än sig själva. 3. Klistermärket gör det klart att bilägaren har en fru, att han är man. 4. Klistermärket avslöjar att mannen har sådan total makt över sin fru att hon säger det han vill, att hon är utan egen vilja.

”OM JAG GÖR SOM MIN FRU SÄGER SÅ FÅR JAG BESTÄMMA.” Det är så grovt, så intellektualiserat på nåt vis. Det är lite som koncentrationslägren – själva arbetet, planerandet, genomförandet av avrättningsplatserna, det skrämmer lika mycket som vetskapen om hatet som ligger bakom det hela. Så känner jag inför den här stickern. Vem har gjort den, varför?

Hopplöshet.

20070809245

Cut your hair

Äntligen! Om en timma ska jag få klippa mig till slut, det tog fan två veckor att få tid på salongen jag brukar besöka. Jag känner mig så löjlig som går på salong och klipper mig, alla mina tuffa kompisar klipper sig själva eller varandra, men jag orkar inte fråga L eller J den här gången, betalar hellre massa pengar. Det känns så lyxigt också, jag är värd det, goddamit.Under dagens cykelfärd till jobbet försökte jag hitta en bra låt på min iPod. Ibland känns det så uselt att ha 9000 låtar att välja på, jag kör på shuffle men får liksom bara skippa alla underliga punklåtar eller trista jazz-dängor. Orimligt att välja bland så många!! Men nånstans vid Globen hittade den lilla svarta rätt, en av Pavements bästa låtar.

Darlin dont you go and cut your hair

Do you think its gonna make him change?

Im just a boy with a new haircut

And thats a pretty nice haircut

Charge it like a puzzle, hit me wearin muzzles

Hesitate to die, look around, around, the second drummers drowned

His telephone is found

Vilket blaj, och det försökte man sjunga med i lite snyggt. Förnedring.

Nu sitter jag här och försöker lista ut en bra frisyr. Jag tänkte jag skulle be henne klippa mig som en bully, nån slags kort lite skruvad mobbar-frisyr. Jag tror det skulle passa mig, jag behöver nåt som balanserar upp mina trötta ögon och mesiga bebis-pappa-stil.

Jag hittade en frisyr jag gillar, kolla bilden nedan. Men tror inte mitt hår har den rätta kvaliten, som man brukar säga.

klipp.jpg

Äntligen kväll

En lång dag med massor av människor är nästan över. Det har varit ett sådant underligt väder, nästan disigt i luften. På gården har romerna i min förort nåt slags möte, femton kvinnor i nästan identiska stora svarta kjolar sitter för sig själv vid lekplatsen. Männen sitter för sig en bit bort och röker i sina midjekorta jackor, beiga dom flesta – men då glassar en äldre man in med en jacka i skinn, vit uppe över axlarna och svart nertill. Jag vågar inte gå fram och fråga varför han vågar sticka ut eller varför dom träffats ikväll.