Göteborg made us

Det är en vacker sommarmorgon, tidigt. Den svala nattluften ångar bort över gatorna, värmen väller in, och jag står framför raderna av containrar, hjärnan kan inte ta in vad som händer. Tre meter höga väggar av tjock plåt tornar upp sig framför mig. Dom har byggt murar i staden, en mur runt skolan.

Ett fängelse formar sig, gränsen dras. Om det innan känts som att vi var vi, och ni ni, så kan jag nu se det, det blir aldrig tydligare än så här. Det här är fängelset vi väntat på, känslan av maktlöshet inför politiken materialiserad. Här bygger polisen gränsen. På ena sidan, alla utom oss. På andra sidan, raseri, besvikelse, maktlöshet. Härifrån kan det bara gå utför.

Tiotusentals människor ville säga något. Ville vara med. Ni byggde murar. Ni poliser reste dit från hela Sverige och jobbade övertid, slet som djur för att försvara era gränser, er makt och ordning. Ni fick rosor, vi fick hot, slag och fängelsestraff.

Jag minns hemresan, vi satt tysta i bilen och tittade på Sverige genom fönstret. Något hade hänt, budskapet var levererat, alltid hade det varit tydligare: backa! Vi brukade skoja om det, hur poliserna alltid vrålar det i ens ansikte. Och vi skriker: bilda kedja! Dom skriker: backa! Sen står man där och väntar på att nått ska hända. Men nu var det inte roligt längre. Det fanns ingenstans att backa. Vi var upptryckta mot väggen, och hade ingen lust att försöka längre, varken bilda kedja eller säga emot.

Barrikader av brinnande bajamajor, poliser som kastar sten. Poliserna som kommer på rad genom parkerna, slår och sparkar. Och sen skotten som sätter punkt för allting.

Tio år har gått. Mycket har sagts. Men det enda jag tänker på är containrarna. Hur kunde ni.

Världens sämsta logga…

…för världens sämsta myndighet.

Det här är logotypen för EU’s gränsövervakningsmyndighet Frontex. Ja just det, den myndighet som vaktar EU’s gränser så att inga ska kunna komma in. Namnet är fantasieggande bara det… Det låter ju som taget ur en dålig sci-fi rulle med Arnold i huvudrollen. Men tyvärr är det verklighet just nu, Frontex bygger läger och samarbetar med Libyen för att hålla flyktingar borta.

Men. Det här inlägget ska inte handla om det. Utan om Frontex fantastiska logotyp. Jag satt i timmar och stirrade på den, förbluffad över vad den egentligen betyder. Sen kasta jag ut frågan online och fick dessa svar:

  • Kan det vara en bil som håller på och tippa ner i ett hav?
  • Nån slags gräs som stödjer sig på en blå rockring och så nåt blurrigt i bakgrunden
  • Eller ett argt öga?
  • Väldigt diffust och når inte mitten av eu… tydligare än så blir det väl inte?
  • En boll som försöker komma in i mitten av ringen!?!?
  • Ett bröst ritat av Puntus Lundqvist?
  • Kanske en jättetunn kuk med en pungkula
  • Poliser som skjuter med gummikulor på flyktingar som försöker ta sig över gränsen
  • Det e ett fyllo som krockar (stjärnor) med en lyktstolpe(blå ring) för att slutligen stupa.
  • Ett skjutsikte på en båt som tar sig in mot Italiens kust
  • Det är kurvan för antalet flyktingar som stupar brant neråt.
  • Det liknar en kisstråle och en boll.
  • Jag tror att det är en stiliserad sparris i mad max-rullstol.
  • Det är nån slags gräns. Det är en boll. Är bollen innanför eller utanför. Det känns helt slumpmässigt att EU’s stjärnor är där bakom, trots att bollen ringar in en av stjärnorna…
  • Jag tror att det är en börskurva som är påväg neråt och på vägen rullar över nån sort boll, kan vara jordklotet. Stjärnorna i bakgrunden är mest till för att förvirra, typ tänk på nåt annat, inte taggtråd och deportation.

Vad tror du? Gissa själv innan du läser facit här nedan. Eller du kan faktiskt läsa facit och gissa ändå, för det är lika svårtolkat som logotypen.

What is the meaning of Frontex logo?
The logo represents land border (green line), sea border (blue circle) and air border (background) linked by EU stars.

Intressant läsning om Frontex:
Ekot

Låt oss ta bort problemen!

Här står en man som inte längre har någonstans att sitta. Parkförvaltningen skruvade loss bänkarna från Bryggargläntan på Södermalm sedan ett gäng alkisar festat runt lite väl högljutt. Nu får han sitta på en filt på marken istället.

IMG_0488

Fyra hål i mitt huvud

Det är dagen efter vårt nederlag i Salem. Alla poliser har lämnat vår förort, där dom stod och tryckte i buskarna utanför vår port, med snäckor i öronen. Piketerna som demonstrativt stod med strålkastarna på riktade mot oss, är borta.

Min sexåriga dotter L, som såg allt detta, sitter vid frukostbordet och berättar om sin natt. ”Jag drömde att du hade fyra hål i huvudet pappa”.

Det var gyllene tider

A spelar Gyllene Tider och dansar med ett stort leende i vardagsrummet. Hon säger att det får henne att tänka på när hon var liten, hennes storebror som lyssnade på Gyllene Tider och hur hon hörde texterna och liksom insåg vad som skulle komma, hur stort livet var framför henne. Det är starka känslor.

Jag kommer också ihåg hur det var när jag var liten. Jag minns hur jag satt på min bästa vän H:s storebrors säng, på det pälsiga svarta överkastet. Jag andas allt det som är så annorlunda än hemma hos mig. Doften av rakvatten, doften av heltäckningsmatta. Jag och H brukade sitta däruppe och titta på hans storebrors saker. Han hade en discolampa som han hade beställt från Hobbex. På väggen satt en affisch med en häst som stegrade sig framför en mörk himmel fylld av blixtar. Dom bodde i en liten villa på en liten gata nere på byn, i ett helt vanligt villaområde.

Men H:s storebror hatade min storebror. För min storebror lyssnade inte på Gyllene Tider, han lyssnade på synthmusik. Han hade ridbyxor och kråsskjorta, inte jeans och jeansjacka. Och istället för hockeyfrissa som H:s storebror hade han en jättestor blekt lugg, med massa sockervatten i. H:s storebror försökte köra på min storebror med sin Volvo EPA-traktor. Tror jag.

Jag hatade dom som hatade min storebror. Dom var dumma mot mig också, skrek saker efter mig.

Men jag tror jag hatade min storebror mer, för han påminde mig om allt som var annorlunda med mig, med mina föräldrar, med oss. Allt det som gjorde att det aldrig nånsin var någon av mina eller min storebrors kompisar som ville hälsa på hemma hos oss.

Jag hatade min bror för att han var så hatad, och för att jag inte var det. För att jag kom undan, genom att anpassa mig. Genom åren kom jag allt mer att bli som honom, och jag såg hur han hatade mig tillbaka, för att jag svek honom, för att jag satt där hemma hos H och fingrade på överkastet i hans storebrors rum på övervåningen i den lilla villan.

Det är fortfarande ett glapp mellan mig och min bror, och jag tror det beror på Gyllene Tider, på hur hatad min bror var för att han inte var som alla andra, medan jag lärde mig gå en väg där jag kunde bli omtyckt av nästan alla. Och jag och H, vi är inte längre vänner. Faktum är att jag är rädd för att träffa honom. Vi var så nära under så många år, jag minns fortfarande hans kropp och hans röst, den ekar i mig. Han blev en riktig man, brukar jag tänka, stor och stark, medan jag blev smal och svag, med krum data-rygg. Kanske är det inte sant. Antagligen har vi mer gemensamt än jag tror.

Nu står A där och sträcker ut armarna mot mig, kom och dansa, säger hon, medan Per Gessle sjunger om Billy. ”Lyssna på texten”, säger hon. Jag försöker. Men jag tänker på något annat. På livet som kom, efter att jag hörde Gyllene Tider första gången, hemma hos H.

200811151707.jpg

En ny våg

Det pågår en ny våg av husockupationer i Sverige. Det är ytterst hoppfullt.

En massa människor gör saker de inte får, och dom gör det på ett snyggt och smart sätt. I Umeå, Lund och nu senast Göteborg har ockupationer påbörjats, och i vissa fall avslutats. Mest lovande ser det nu ut i Göteborg. Om denna rörelse fortsätter i samma stil kommer opinionen vända, och snuten kommer inte längre kunna hiva ut folk hur som helst. Allt är en fråga om legitimitet, som en av de mest initierade i denna fråga så vist säger i en post på sin blogg Guldfiske.

Frågan är när Stockholm får se en ockupation igen. Det har gjorts försök de senaste åren, men det har inte varit speciellt framgångsrikt. Nu känns det sällan som om Stockholms aktivistscen är tillräckligt enad för att mobilisera fram det som krävs, och kanske är det framförallt så att en ockupation i Stockholm också skulle bemötas med stenhård repression på grund av dess symbolvärde. Ja sen gör ju bostadssituationen att det inte finns så jävla många hus att flytta in i heller ärligt talat… Men vi får se.

Officiellt uttalande om den s k krisen

Det har kommit mycket mail med oroliga frågor om den så kallade ekonomiska krisen hit till www.Tvivlaren.se. Jag kan försäkra er om att de blir lästa, allihopa. Tyvärr är det andra saker som oroar mig just nu. T ex finns det mjölk i kylen? När kommer jag få tid att duscha? Osv.

Jag har ett meddelande till ang. krisen. Politikerna och media har skapat en befolkning som hela tiden vill maximera sin egen vinst. Genom fonder, PPM, bostadsrätter, osv, har många människors vardagsliv kommit att handla om att tjäna pengar på andras olycka. För det är ju så, att trots att riksbanken trycker nya sedlar, så kommer en persons vinning ALLTID från en annan persons förlust.

Det är ett faktum vi ofta vill glömma, att det finns inget, som är gratis. Inte ens kärlek, en skogsdunges oskyldiga sus, havets envetna vågskvalp eller älgens blick innan den skjuts ner får vi utan en insats, huruvida vi betalar med tid, energi, uppmärksamhet eller helt enkelt vår känslomässiga närvaro i denna värld vi är på besök i.

Politisk dokumentärfilm

Ja all film är ju politisk förstås. Men sen finns det ju filmer som handlar om politiska skeenden. Till exempel den nya filmen om massakern av Ungdomshuset i Köpenhamn, den heter kort och gott 69 (eftersom huset låg på Jaktvei 69).

Och i USA har en spelfilm som handlar om kravallerna i Seattle -99 nyligen haft premiär, den innehåller också lite kravaller, inte i skuggan av lika spännande som de riktiga i den danska dokumentärfilmen, men ändå intressanta tror jag. Battle in Seattle finns att ladda ner på Pirate Bay. Den danska filmen finns nog inte online nånstans ännu, hoppas den dyker upp för den är väldigt sevärd. Inte bara för kravallromantiker som jag.

Karriäristidealister eller idealistkarriärister – samma kräk

Vet ni vad jag hatar mest det är proffspolitiker. Eller, vänta jag hatar ännu mer sådana där människor som gör karriär inom ideella organisationer. Sådana som exploaterar den usla situation denna värld befinner sig i för sin egen skull.

Jag tror jag har mer överseende med små handels-höger-brats än ung vänster-karriärister. Borgarungarna är åtminstone ärliga med sina avsikter: att maximera sin egen vinning. SSU-svinen däremot, de rider bara på sina egna egons uppblåsta framtidstro. Deras självförtroende får mig att må illa. Orden som rinner ur deras munnar, tomma ord i snygga paket. Händer som rör sig, de jävlarna har suttit därhemma och övat upp gesterna framför speglarna.

Alla studentorganisationer som bara fungerar som plantskolor för framtida politiker och chefer, platser där de får lära sig det rätta språket, de rätta vägarna uppåt. Det är baksidan av det välorganiserade Sverige, den proffspolitikerkultur som börjar frodas när de etablerade partierna tillsammans med media tagit död på möjligheterna för folk att engagera sig i världsförändring. Om man inte startar nåt jävla fackeltåg mot överklasspojkars våld. Eller avlyssning på internet… Det är framtiden, bloggproffsen, tyckarmentaliteten, SkitSnackarnas och Pengarnas värld.

Nej, ni hör ju själva vilken skitdag jag haft. Stoppa mig nu innan jag säger nåt riktigt elakt.