Det oändliga USA-hatet vi alla borde känna

Jag vet det är klyschigt att hata USA. Men frågan är ändå: Hur lyckas USA komma undan hatet, genomleva det, få det att stanna vid en känsla? Jo, genom att plantera egoismen i våra hjärtan. Genom att få oss sålda på våra egon. Genom att lura i oss en dröm om att vi kan få allt vi vill ha, aldrig begränsade, alltid i tillväxtfas…

Jag tittar på The War on Democracy av John Pilger, en riktigt bra film om USAs kampanjer i Sydamerika. Det här är en must-see. Jag tänker på borgarnas kampanj för att informera om kommunismens konsekvenser som just nu startar med utställningar på bibliotek, föreläsningar och böcker. Historieskrivande är liksom nyheter högst politiska skapelser, Den här filmen är ett försök att balansera den sjukt USA-vänliga världshistoria vi fått. Inte ett filmiskt mästerverk kanske men innehållet slår formen i det här fallet.

Det här är Naomi Kleins Chockdoktrinen filmatiserad ( som jag fortfarande inte orkat läsa ut, för den är så jävla deprimerande). Det blir lite lättare att se en film, även om den också får mig att gråta flera gånger.

Så hur lyckas USA vara sådana totala grisar, hur lyckas de genomföra sin globala hatkampanj, om och om igen? Det tar ju aldrig slut!? Hur lyckas dom driva sina krig och samtidigt få oss totalt sålda på sin kultur?

Naturligtvis går det hand i hand? Det är kulturen vi vill ha, därför låter vi dom komma undan med grejer som vi aldrig skulle acceptera annars. Och såklart genom att de sått sitt frö av egoism i våra hjärtan. Vi kommer aldrig låta oss begränsas, även om vår livsstil kostar tusentals människoliv genom inhumana arbetsvillkor, fattigdom, förstörd miljö osv osv.

Jag kan inte ens försöka förklara. Men vi är harmlösa redan, sålda, köpta, flytande valuta på den globala marknaden. Vilken härlig dag.

vlcsnap-8937616.png

Här finns engelska undertexter, mycket är på spanska så det behövs.

Inåt det vilda

Jag vet inte varför alla omkring mig älskar den här boken, Into the Wild, av Jon Krakauer. Jag börjar misstänka det har nåt med klass att göra. Det brukar vara så när nästan alla omkring mig tycker samma.

Till exempel kanske ”Into The Wild” bekräftar min medelklassomgivnings bekväma val: att längta ut i naturen, romantisera det ”naturliga” men samtidigt leva tryggt i civilisationen med egenuppfödda fårskinn på dyr-soffan. ”Vad vackert”, säger dom om scenen när den naiva dör.

Sean Penn har tydligen gjort en skitbra film av boken i allafall, och nu går den äntligen att ladda hem i en schysst version. Jag seedar nu och ska kolla på den ikväll hoppas jag. Nu är det bubbelbad.

 

Land of the Seat Covers

Det är totalt uppenbart för alla över tio dagars ålder att USA är världens största misstag. Men jag ska här bevisa att även motsatsen är sant. För i Sverige eller rentutav norra Europa finns det ingen vettig bilklädsel att hitta någonstans. Nu kanske ni fnyser och tycker jag är löjlig. Men jag tycker faktiskt bilklädsel är något av det viktigaste som finns. En bra chans att som man säger, sätta färg på den tråkiga svenska bilkulturen. Så låt mig presentera dagens beställning på Internet. Maila om ni vill ha skjuts nånstans…

leopard.jpg

Putin årets person i världen

Putin, vilket jävla arsle. Fyfan vad jag hatar honom. Hans jävla uppsyn. Hans diktatur. Att han får så sjukt mycket respekt av alla andra jävla karlar. Han är manssamhällets konung. Nu också krönt av Time Magazine.

”PÅ BEKOSTNAD AV principer och idéer som fria nationer högaktar har han utfört en extraordinär ledarinsats genom att införa stabilitet i ett land som sällan upplevt det och åter placerat Ryssland bland världsmakterna. ”

putin.jpg

[From Putin årets person i världen]

Till alla som säger att klass inte spelar roll

Kolla in dom här svinen. Deras lockar. Målmedvetna ögon och mjuka hud. Och så leendena! Det är män i kostymer, män som har rena kläder. Det är klass och stil. Det är överklassen, det är dom som tjänade mellan 30-50 miljoner förra året. Det är Fienden. Hur ska vi rädda dom från sig själva, deras omättliga begär?

svin.jpeg

Bland blommor och svin

Borde jag skaffa stänkskärmar? Kanske. Igår kom jag inrullandes på Mariatorget helt nerstänkt. Jag klädde av mig regnkläderna utanför det lyxiga kafet och klev in med dom under armen. I spegeln såg jag att jag hade lerstänk i ansiktet också. T-shirten satt limmad mot ryggen, svetten rann ner i kallingarna. Varje morgon likadant.Vid bordet bredvid, ett ungt överklasspar med två stackars barn. En auktoritär man som väser hot om isolering medan kvinnan hyschar och förklarar varför far är arg.

Samtidigt i en annan del av världen. Kongo. Ett land utplånat av rasism. Den där jävla sjuka kungen Leopold. Kyrkan. FN. USA/CIA. Multinationella exploateringsbolag. Rikedomarna flödar rakt ut, medan kvinnorna våldtas på löpande band. Jag tror aldrig jag sett rasismen tydligare än så. Även Sverige har varit där, hundratals svenska män har dödat svarta där. Jag kände en av dom, han var tystlåten om vad han varit med om.

kongosvensk.jpg

Ni vet hur man ibland råkar knuffas in i kunskapen. Så var det med Kongo. Pusselbitar faller på plats, böcker råkar hamna i ens väg. Sen ett radioprogram, och ett till radioprogram. Och till slut bildar all information en vägg som får en liten tidningsartikel att väcka allting till liv. Mina tårar vid frukostbordet. Alla människor som dör. Och så jag, med mitt jävla liv, mina friska barn och en latte.

När pöbeln får sätta betyg

etta.tiffSkickat till: nyhetstips@dn.se

Hej DN, jag vill tipsa om ett mycket grovt brott mot tryckfriheten. Någon måste ha brutit sig in på er server igår och tagit bort ett flertal artiklar jag såg där igår.

Det rör sig om en omfattande omröstning där alla besökare på er hemsida fick sätta betyg på borgerliga ministrar. Jag var själv inne och satte betyg, och det gick enkelt och bra, inget verkade fel då.

Nästan alla hade satt ettor, det var bara ett fåtal som satt något annat än ettor faktiskt. Därför var jag spänd på att se resultatet idag – vad tycker egentligen DN.se’s besökare om alliansen? Det är ju annars en väldigt urban och borgerlig läseskara, det har jag kunnat se på tidigare omröstningsresultat.

Men hur jag än letar hittar jag inte dessa sidor. Jag är därför rädd att det har skett ett i mina ögon grovt brott. Jag hoppas verkligen ni hittar de terrorister och yttrandefrihetshatare som försöker tysta den borgerliga pressens moderskepp.

MVH

Sven B

UPDATE: Efter att ha letat länge länge (och efter att mitt mail ovan skickades till DN) lyckades jag hitta en liten notis där resultatet presenteras. Skönt att det inte var några terrorister på gång, jag misstänkte annars Al Qaida.

Priviligiernas dödsdans

Att leva i Sthlm är att leva bland privilegier. Eller så är det för mig iallafall. För de allra flesta är det såklart hårt arbete. Men inte för mig. Jag glassar vidare i livet. No remorse. Jag orkar inte ens nudda vid diskussionen om vem som har rätt till vad här i världen, men vi kan väl åtminstone enas om att orättvisor är fel. Och att den som glassar vidare i livet utan att vara medveten om sina privilegier är dum. Varför? För att det är mycket bättre att leva i harmoni med sin omgivning. Man kan inte förändra allt. Men man kan försöka se verkligheten. Man kan försöka förstå den. Det tycker jag är varje människas plikt.

Och en existens som rör sig i harmoni med sin omgivning är en lycklig människa. Det ökar chanserna till samhörighet och lycka. HalleluJA. End of Preaching EOP.

Varje morgon och eftermiddag cyklar jag igenom Skogskyrkogården. Det är något av det bästa jag har i mitt liv. Det är så mycket som händer i mig när jag susar igenom där.

All död. Alla döda. De finns verkligen, eller det gör dom ju inte såklart, men de är där, stenarna berättar om deras liv. Vår Älskade Maria. Saknade Stig. Vår mor, Min far. Relationer som brutits för gott, privilegier som ändats.

Och så jag, som susar fram på min enpetare, det fortaste jag kan, inte alls död. I allra högsta grad levande. No remorse, döingar. Det är så fruktansvärt vackert, på alla sätt och vis.

En gång på hemväg sent en kväll ett par år sen svängde jag som vanligt in genom stora porten framför fältet med det gigantiska korset. Det var helt mörkt, det var på hösten. Jag tänkte att det måste finnas belysning i kyrkogården, men det gjorde det inte. Det var kanske för sent eller nåt. Jag har ingen belysning på min racerhoj såklart, men fortsatte cykla i mörkret, jag kan vägarna. Det var helt svart. Det kändes som jag inte andades på de fem minutrarna det tog att ta sig igenom parken. När jag äntligen kom ut på andra sidan kändes det som jag hade klarat mig undan döden. En sån lättnad.

Jämställdhet är ingen lek

Mitt största problem med hur ”folk” pratar om jämställdhet är samma problem jag har med borgarnas sätt att förhålla sig till ämnet – som om det vore helt okomplicerat, något man bara gör. ”Så där ja, nu är vi jämställda. Vill du ha lite kaffe, älskling?”

Det är så naivt. Jämställdhet är ingen lek, det är ett hårt jävla arbete för både män och kvinnor. Det handlar om att erövra ny mark, våga sig ut i terränger där inget stöd eller tröst finns att tillgå. Det handlar om en fysisk erfarenhet, en ny värld. Men när vissa människor omkring mig pratar om det, eller när kristusdemokraterna pratar om det, låter det ungefär som att köpa rostbiff istället fläskkotletter till middag (ja jag är vegetarian, assholes).

Detta är hyckleri på den djupaste nivå. Att vara man eller kvinna är något vi fostrats till genom många hårda år av bestraffning och morötter. Det är en komplex struktur inbyggd i våra identiteter och personligheter. Jag är Man. Jag är en man. Med allt vad det innebär. Bland annat ger det mig sämre förutsättningar att komma närmre andra män och människor. Det ger mig ökade förutsättningar att använda våld, utsättas för våld. Det gör det rejält mycket svårare för mig att vara en närvarande och omhändertagande pappa och partner. Jag är man, det är omöjligt att förneka.

Men det var inte jag som bestämde att jag skulle vara man. Jag byggde inte patriarkatet. Jag försöker så gott jag kan navigera i detta fientliga vatten, som gynnar mig på grund av min kuk, utan att skada och förtrycka kvinnor och andra omkring mig. Det är inte lätt. Den som säger att det är lätt borde få på käften.

När nu borgarna presenterar sin jämställdhetsbonus fylls luften av förvirring. Jag tycker inte den borgerliga regeringen ens borde få använda ordet jämställdhet. I samband med bonusen lanseras vårdnadsbidraget som bara är en logisk fortsättning på deras vidriga taktik att göra alla till kunder eller företagare, inte människor, absolut inte män eller kvinnor. Familjen AB: Outsourca barnpassningen, ta middagen på catering, köp städservice och leasa miljöbilen. Använd istället tiden till att spekulera i PPM-fonder och folkaktier.

Jag kommer att tänka på första raden i en Black Flag-låt som heter REVENGE: ”It’s not my imagination I’ve got a gun on my back!”

Just så känns det. Det här är på liv eller död. Vi som vägrar begränsa oss, vi som inte tänker ge upp…

We’re gonna get revenge

You won’t know what hit you

We’re tired of being screwed. Revenge! Revenge!”

Kolla in videon här på YouTube den är asgrym.


[Den som gör allt detta mest förståeligt: Vårdnadsbidraget – en felande pusselbit (Josefin Brink)]