Du vill ha mig men inte mig

Det är för ironiskt. Man vill leva med nån som har samma drömmar och ideal som en själv, fast ändå tvärtom. Jag känner så många kvinnor som bara blir kära i män som är väldigt manliga och tuffa – typiska bad guys. Han som är läckraste snubben med hårdaste raggarbilen, typ. Kanske till och med han som ser farligast ut. En man som tar för sig, ingen mes.

Men de här kvinnorna är samtidigt superfeminister, och vill absolut inte dela vardag med en karl som inte kan städa, laga mat och lyssna. Om man kan vara både tuffa snubben och mesen, ja, då tror jag man är populär. And Allah knows I’ve tried… eller trying faktiskt.

Jag tog upp dessa orimliga krav på oss män med en kvinna nära mig. Hon erkände skuldmedvetet att jag hade rätt men menade då att kraven är minst lika orimliga på kvinnor – de ska vara självständiga, tuffa och inga offer, ständigt upptagna med ett häftigt projekt, alltid beredda att spöa en snubbe som tafsar typ. Men samtidigt husliga och omhändertagande och bra mammor. Och ha en fri och aktiv sexualitet…

Dessa tankegångar leder onekligen till en och samma punkt: att kraven är för hårda, både på män och kvinnor. Eller rättare sagt, det är nästan omöjligt att inte känna sig dålig.

Författaren Aase Berg skrev en artikel i Bang om heterofamilje-livet som jag tyckte om. Det var i det där numret med Angelina Jolie på omslaget, årets vårnummer tror jag (”Det Möjliga” hette numret). Hon menade, lite i Nina Björks anda, att man måste ge upp konsumtion och trendhysteri, våga vara misslyckad. Kanske det jag tyckte om mest var hennes poäng kring livet med barn – det behöver inte vara så jävla roligt hela tiden. Hon menade också såklart att det är framförallt männen som måste låta det vara tråkigt istället för att köpa saker och stimulans hela tiden.

Egentligen är det inga nyheter för mig – det var den övertygelsen jag försökte formulera i en bok jag gav ut för många år sedan: om man ger upp allt så har man allt att vinna.

Nu vet vi ju alla att det inte är så enkelt. Men man kan ju försöka.

D.I.Y. or die

Det finns vissa förkortningar som är hårdare än andra. En av de allra fetaste är D.I.Y. Vet du inte vad det står för bör du absolut läsa vidare och om du redan bör du också läsa vidare för det här är kul. Men först vill jag nämna den tuffaste förkortningen: ACAB – All Cops Are Bastards. Den är inte till för er laglydiga suckers därute. Om du ser den på en tröja så tittar du antingen på en 1) hardcore-raggare, 2) anarkist eller 3) nazist. Om du ser den tatuerad på knogarna så ska du kanske ta ett steg tillbaka. Jag känner iofs en supersnäll queer-akademiker som har det på ena näven, han är verkligen inte farlig, han bara hatar poliser.

Men åter till ämnet: GörDetSjälv. Jag råkade hitta en site för folk som älskar att pula och bygga och fixa. Det är en slags hållning till materiella ting och kunskap som jag älskar: att göra det enkelt och förståeligt.

Siten heter Instructables.com och varje dag publicerar folk sina egna Gör-Det-Själv-guider till hur man gör… nästan allt. Maträtter, batterier, vapen, teknikgrejer, kläder, kattdörrar… Dagens favorit är guiden till hur man får sugkoppar att fästa på ojämna underlag. Allting presenteras med steg-för-steg illustrationer. Bilden nedan kommer från en instructable där man får veta hur man gör en elektrisk stol. Ja, jag tycker den här siten är tusen gånger intressantare än de flesta bloggar där ute. Go DIY – or die!


BloggHatet Växer

Jag har testat att ha den här bloggen ett tag nu. Jag har inte sagt det till någon, inte registrerat mig någonstans. Ingen läser det här nu när jag skriver det. Antal besökare: 0.

Nu tror jag att det är dags att go public. Men hur gör man? Och vad kommer hända? Har jag egentligen tänkt igenom det här? Ska jag öppna upp för kommentarer, det verkar både roligt och lite läskigt?

Jag är ingen ”bloggare”. Jag tror jag hatar ordet. Jag hatar Alex Schylman och hans morsa och hela hans jävla überklass-stall av internet-svin. Ta dom ur min väg. Och jag hatar alla ledarskribenter som skriver sina bloggar i samma stil, samma meningsrytm, den där lite lakoniska stilen man bara kan ägna sig åt om man har så jävla bra självförtroende och lön. FUCK YOU PM Nilsson, Karin Rebus och alla andra borgerliga stjärtgossar som bara skriver och skriver hela dagarna. Det bubblar inom mig när jag tänker på Virtanens usla svenska i hans blogg.

Om någon någonsin kommer på mig med att blogga istället för att skriva, snälla krocka med mig när jag cyklar till jobbet.

Ensamheten

Det här utspelar sig i bilen på väg hem från familjens vän A som bor ensam i en lägenhet i stan. Min dotter L, snart fem år, har varit där hela dan. Nu sitter hon trött i baksätet och tänker. Till slut säger hon: ”Jag tycker synd om A som ska va själv därhemma.”

Jag försöker yxa ihop nåt svar om att en del tycker det är skönt att vara ensamma men att A nog skulle vilja bo med nån egentligen. Det går inte att säga som det är, att A som de flesta andra omkring mig verkar leta efter någon att bilda familj med, men att det är svårt att hitta någon att dela sitt liv med.

L är tyst ganska länge, sen säger hon: ”När jag blir stor ska jag bo med A så att hon inte behöver vara ensam”.Det går ett rysning genom min kropp. Jag känner mig stolt över mitt barns förmåga att förstå och visa sin kärlek. Det känns så hoppfullt.

Sen säger hon att hon aldrig vill flytta hemifrån, att hon vill bo hemma FASTÄN hon blivit stor. Jag säger att hon får bo hemma så länge hon vill.

Another one bites the dust

Runt omkring oss faller heteroparen som julgranar i januari. Med eller utan barn, det känns som att vi är dom enda som är kvar. Resten är singlar, de flesta desperata efter nån att sova med. En del verkar helt sjukt desperata efter någon att skaffa barn med. Och andra verkar ha gett upp helt, de väntar ut sina liv och odlar andra drifter och begär istället.

Det känns som en ödesmättad tid. Inga vettiga alternativ finns tillgängliga. Hopplösheten ligger tung över mänskligheten.

Är det kanske så att heterosexualiteten, eller kanske alla former av kärleksrelationer oavsett kön, bara är en romantisk dröm nuförtiden, att könsrollerna har skruvats över sin förmåga på något vis? Jag menar inte att det är feminismens fel, eller männens, det är en oundviklig utveckling av den gemensamma ansvarsfördelningen… Här haltar manligheten rejält: kraven på männen har ökat rejält – men männens självkänsla har inte hängt med. Resultatet är män som efter bästa förmåga spelar jämställda men går tyngda av skam och skuld, samtidigt bittra, över att de försökt så hårt men inte lyckats. Och kvinnor som fortfarande i allra största utsträckning tar hand om barn, städning och känslor. Men inte längre döljer sin besvikelse över att männen inte kan ta huvudansvar.

Jag tror jag vet flera kvinnor som antingen blivit lesbiska eller helt enkelt gett upp kärleksrelationer helt på grund av ovanstående.

Hur länge kommer jag och A kunna hålla samman? Allt fler exempel på att livet kan fungera bra efter relationen finns omkring oss, även med flera gemensamma barn, och någonstans påverkar det tröskeln för vad man tycker är acceptabelt.

Hm… det här skulle kunna bli en graf:

Den Största Besvikelsen

Jag surfar på Moore, Cafe och Slitz. De säljer drömmen om det lätta lyckade livet för alla män. Kvinnor förväntas le och visa brösten. Men verkligheten är inte sådan.

Varför gör tidningarna oss så besvikna? Varför vill dom oss så illa. Jag skulle så gärna vilja att det fanns någon att ställa till svars.

Jag tror många av oss män förväxlar den här myten om den sexuellt lyckade mannen med hoppet om den älskade och uppskattade mannen. Men det är inte samma sak. Vi bombas av löften om sex, men inuti oss tolkar vi det som att vi ska få kärlek. I slutändan får vi – ingetdera.


PS. I Bingos raggskola står det:

6 § Undvik att käka stark mat som chili eller vitlök.

Count me out, Bingo…

Apropå rökning

Josefin Brink, som är så jävla smart och lovande vänsterpolitiker, är väldigt rolig också. Att inte borgerlig media ätit upp henne rå för sin bakgrund i Vagina Grande är ett mirakel. Men de kanske har svårt att hantera texter i stil med ”Jag tog honom i nacken å skalla han i backen. Han höll händerna för ballen och jag sparkade honom i skallen”.

Jag läser hennes blogg med stor behållning, hon har en förmåga att dissekera borgarnas politik med såväl pedagogisk som stenhård radikal elegans. Igår skrev hon om en advokat i Skåne som lyckats få en domstol att förbjuda sin grannes att röka i sin trädgård. Hon gör det till en fråga om klass och feminism, och jag tror henne. Men jag måste tyvärr inflika att rökning faktiskt är lätt kränkande. I mitt hus hör jag grannarna bråka och slåss ibland. Det är okej. Men min balkong är nästan oanvändbar på grund av en granne som sitter bakom en tunn plåtvägg och blossar som en galning hela dagarna. Röken ligger tät och smyger sig in genom balkongdörren. Det känns inte som att det är min balkong, som att det är ett rum jag är fri i, snarare som en vrå i hennes rökrum. Jag vet att hon sitter därbakom och suger i natten, och det gör det omöjligt för mig att slappna av därute. Jag tror jag ska börja prata med henne genom väggen istället, det skulle vara mer logiskt. Ja, jag borde fan bomma en cigg och slappna av istället för att sitta och sura.

Äntligen kväll

En lång dag med massor av människor är nästan över. Det har varit ett sådant underligt väder, nästan disigt i luften. På gården har romerna i min förort nåt slags möte, femton kvinnor i nästan identiska stora svarta kjolar sitter för sig själv vid lekplatsen. Männen sitter för sig en bit bort och röker i sina midjekorta jackor, beiga dom flesta – men då glassar en äldre man in med en jacka i skinn, vit uppe över axlarna och svart nertill. Jag vågar inte gå fram och fråga varför han vågar sticka ut eller varför dom träffats ikväll.

New times – old ways

För ungefär elva år sen startade jag min första blogg. Det var på den tiden när alla surfade på modem – bredband fanns inte. Och ordet blogg, det hade inte suttit lika bra i munnen som nuförtiden.Jag fick snabbt en ganska stor publik för mina rapporter som jag la ut på min hemsida. På den tiden hade jag inga gränser – jag skrev om allt och censurerade ingenting. Det var ett slags flöde jag var ute efter, en lite naiv idé om att det inte var nån mening med att skriva medvetet.Ja det var då. Det var kul. Men man kan nog säga att jag snabbt brände mig själv. Det ÄR läskigt att visa sig, även om man gör det via en webbsida. Det skapar bilder. Jag blev tvungen att leva upp till den jag var i mina texter. Till slut gjorde jag saker för att kunna skriva om dom. Det var då jag slutade skriva på nätet.

En som gjorde ungefär likadant, men i mycket större omfattning, var Justin Hall. Han var en av dom allra första att skriva personligt på nätet, jag tror han började redan 1994. För ett år sen bröt han ihop online – tog ner hela sin mångtusensidiga hemsida med texter om allt i hans liv – och publicerade istället en video där han sitter ensam på natten och gråter, frågar sig själv vem han är egentligen. Världsberömd, tusentals personer läste om hans mest privata tankar varje dag, ändå kände han sig så ensam att han tänkte ta livet av sig. Det blev det sista han la ut om sig själv på nätet. Idag skriver han mest tråkiga texter om online-spel.

Synd för mig och alla oss som gottade sig i hans liv, bra för honom verkar det som.

Sensmoralen är väl att man måste hitta en balans mellan den man framställer sig som och den man är. Och att relationer på Internet ALDRIG kan ersätta verkliga. Trust me, jag har provat.

Men när jobbar dom jävlarna egentligen?

Kl 11.30 Sacre Coeur, Nytorget.

Jag hatar Nytorget. Den här platsen är en klyscha. Jag kan inte ta platsen och människorna här på allvar. Det känns inte trevligt, fast det ser trevligt ut. Det är alla snorkiga skådisar, regissörer och andra kulturarbetare som sabbar stämningen tror jag. Dom ser nästan jämt sura ut fast dom sitter här hela morgnarna, antingen på det här stället eller på det där fiket bredvid Posten. Samma människor. Jag vet för jag går/cyklar förbi här varje dag på väg till jobbet uppför backen.Idag sitter jag här själv, med en dator, en latte och en bebis på bordet. Hon har sovit länge, och jag har kunnat läsa tidningen, sitta och stirra och till slut tagit fram datorn. Jag är en klyscha. Jag tycker inte om mig själv.

Eller också är det gamla demoner (eller dämoner som Bergman kallade det, varför, vill han va speciell eller vad??) som spökar: “Nytorget har används såsom bestraffnings– och avrättningsplats. Bl.a. var det ett av de tre torg där Gustav III:smördareJohan Jacob Anckarströmhudflängdes, dvs säga piskades, i tre dagar.” Snacka om dåliga vibbar…