Förbannade införlivade

Det införlivade. Det ordet. Införlivade. Vad säger man på engelska, jag kollar… incorporated.

Nja det är inte riktigt samma sak, jag hade hoppats att det fanns ett engelskt ord som mer känslomässigt fångade innebörden i ordet. Men ingen sådan hjälp. Tillbaka till svenskan – IN-FÖR-LIVADE. Något man lever in, för in i sitt liv, och inlever, genom för, inför-livet-levelser?

Ofta får jag starka hopplöshetskänslor inför dessa införlivade …ting. Eller rättare sagt, där i dessa införlivade känslor och beteenden bor hela min hopplöshet. Som ett litet bo inom mig, där det ligger små nystan… Om jag bara kunde hitta det, skaka ut, röka ut det.

Allt det med mig själv jag inte rår på – det är det införlivade. Det giftiga, som förråder mig, säljer ut mig, avslöjar vem jag är.

I somras råkade jag fotografera den här raggarbilen i en håla i södra Norrland. Den stod snett över hela parkeringen utanför ICA och lät som en traktor, barnen vågade knappt gå förbi. Inuti satt en karl i jeansjacka och rökte och sneglade på mig.

Den här bilen hade en sticker på bakrutan som jag tycker är väldigt intressant. Det går nog inte att läsa på den lågupplösta bilden nedan så jag skriver ut det: ”OM JAG GÖR SOM MIN FRU SÄGER SÅ FÅR JAG BESTÄMMA.” När jag såg den blev jag mest förvirrad, det var så komplicerat.

Läs det ett par gånger och tänk igenom innebörden. Jag försöker här bryta ner det hela för min egen skull. 1. Klistermärket erkänner innebörden av patriarkatet. 2. Klistermärket ironiserar över det faktum att många män har svårt att ta initiativ och tänka på andra än sig själva. 3. Klistermärket gör det klart att bilägaren har en fru, att han är man. 4. Klistermärket avslöjar att mannen har sådan total makt över sin fru att hon säger det han vill, att hon är utan egen vilja.

”OM JAG GÖR SOM MIN FRU SÄGER SÅ FÅR JAG BESTÄMMA.” Det är så grovt, så intellektualiserat på nåt vis. Det är lite som koncentrationslägren – själva arbetet, planerandet, genomförandet av avrättningsplatserna, det skrämmer lika mycket som vetskapen om hatet som ligger bakom det hela. Så känner jag inför den här stickern. Vem har gjort den, varför?

Hopplöshet.

20070809245

Jag tänker på Bergman

– Jag var besatt av en sexualitet som tvingade mig till ständiga trolösheter och tvångshandlingar, ständigt plågad av begär, rädsla, ångest och dåligt samvete.

Jag undrar om han vägrade använda kondom. Jag kan tänka mig att han tyckte det var banalt och äckligt. Jag kan tänka mig att han tyckte det var mest romantiskt att knulla utan preventivmedel. Att han trivdes med den spänningen, makten. Att han kunde skapa liv.
Jag kan tänka mig att det gjorde honom jävligt kåt att ligga där och knulla, gubben, utan nånting annat att tänka på mer än sig själv och att han skapar liv kanske. Jag ser ett släktskap med Woody Allen där, hur dom möts i sin Gränslösa Kärlek.
Jag har respekt för hans hantverk men jag vet väldigt lite om det. Men jag vet Han Var En Gubbe. Och alla gullade med honom för han var en speciell Gubbe. Men. Jag ska sätta dit honom. Det spelar ingen roll att han är död. Hans dåliga karma ska upp och vädras.

bergman 2.jpg

Åtta barn skapade han, åtta liv. (Varav ett, dottern Maria, fick vänta tills hon var 22 innan pappa i förbifarten erkände sitt faderskap. )

Ändå valde han att sitta och stirra ut över havet och sura. När han kunde ha varit med sina barn och barnbarn. Så, låt oss stava det tillsammans – högt så att han hör i sin eka där han sitter och ror i dödens flod: G.U.B.B.E.

Cut your hair

Äntligen! Om en timma ska jag få klippa mig till slut, det tog fan två veckor att få tid på salongen jag brukar besöka. Jag känner mig så löjlig som går på salong och klipper mig, alla mina tuffa kompisar klipper sig själva eller varandra, men jag orkar inte fråga L eller J den här gången, betalar hellre massa pengar. Det känns så lyxigt också, jag är värd det, goddamit.Under dagens cykelfärd till jobbet försökte jag hitta en bra låt på min iPod. Ibland känns det så uselt att ha 9000 låtar att välja på, jag kör på shuffle men får liksom bara skippa alla underliga punklåtar eller trista jazz-dängor. Orimligt att välja bland så många!! Men nånstans vid Globen hittade den lilla svarta rätt, en av Pavements bästa låtar.

Darlin dont you go and cut your hair

Do you think its gonna make him change?

Im just a boy with a new haircut

And thats a pretty nice haircut

Charge it like a puzzle, hit me wearin muzzles

Hesitate to die, look around, around, the second drummers drowned

His telephone is found

Vilket blaj, och det försökte man sjunga med i lite snyggt. Förnedring.

Nu sitter jag här och försöker lista ut en bra frisyr. Jag tänkte jag skulle be henne klippa mig som en bully, nån slags kort lite skruvad mobbar-frisyr. Jag tror det skulle passa mig, jag behöver nåt som balanserar upp mina trötta ögon och mesiga bebis-pappa-stil.

Jag hittade en frisyr jag gillar, kolla bilden nedan. Men tror inte mitt hår har den rätta kvaliten, som man brukar säga.

klipp.jpg

Inget att säga

Jag har inget att säga. Kroppen värker av sömnlöshet och två ungjävlar som försöker lägga sig ovanpå mig hela nätterna. Lyckligtvis omger jag mig nuförtiden med människor som har vett att bry sig om en stackars bebispappa, det känns bra att bli bemött med någon slags respekt istället för usla förslag. Jaja, jag får iallafall slippa barnen om dagarna fyra dagar i veckan, det känns lyxigt.

Jag önskar jag var någon annanstans, t ex här:

DSC_0089.JPG

Dags att ge upp halva jordens befolkning, tjejen

Jag vill varna känsliga läsare. Nedanstående text kan innehålla extrema värderingar som kan verka stötande för vissa.

Fyra år. Hon hann inte bli mer än fyra år förrän hon gav upp hoppet om att vara nära en pojke. Hon slutade förvänta sig att de skulle lyssna på henne, vända sig till henne med lekförslag och ideér.

Eller ska man vända på det? Pojkarna hann inte bli mer än fyra innan de förtryckte min dotter så mycket att hon inte längre kunde vara nära dom.

Det enda sätt L nu kan vara nära pojkar på är genom heteronormativa kärleksrelationer. Och det enda sätt pojkarna kan vara nära varandra på är genom våldsamma lekar. När hon föreslår något lyssnar dom inte. Men när de talar så lyssnar hon. När de leker två springer de ifrån henne och kastar sand. När hon leker med en annan flicka bjuder dom in och arrangerar lekar där pojkarna får vara i centrum.

Det är dags att sörja att inte heller våra barn, barn till feminister och medvetna, kunde komma nära varandra över könsgränserna. Det är dags att ge upp en smula. Att leva i förnekelse, eller någon slags dröm om att våra barn inte blev som vi, att de skulle vara jämställda, tjänar ingen på. Allra minst våra barn, ironiskt nog.

Jag tycker så synd om min dotter som inte ens vågar säga ifrån. Jag vill säga åt henne att hon måste skrika åt dom och slå tillbaka. Jag vill säga att var inte så jävla mesig. Men det är ju inte hennes fel.

Och jag tycker så synd om pojkarna, som redan är härdade. De har de så jävla hårt, annars skulle de inte heller utsätta andra för skiten.

Jag menar inte att min dotter är befriad från stereotypa kvinnorollsmönster. Hon är full av dom. Det gör ont att se. Men att se små pojkar förtrycka henne, det känns värre. Kanske för att det är någon utifrån som gör det mot henne. Kanske för att man kan inbilla sig att det går att göra något åt. Eller kanske för att jag blir så påmind om vem jag är, hur jag var när jag var liten. Att det var jag, som stod där och slog och slog, alldeles ensam.

EDIT: Sen finns det såklart undantag… enstaka normbrytare. Kanske just Din son…

Bloggrecept

En blogg ska vara personlig. Annars har den inget existensberättigande. Men den ska inte vara för utlämnande, då blir den för kletig. Den ska gärna vara lite poetisk, men inte för abstrakt. Den ska inte vara för högtravande, men samtidigt sväva lite över marken, annars blir den för vardaglig. Man får gärna vara fräck, det är sånt man ska bjuda på, men man får inte vara vulgär, eller banal, då blir det liksom för plumpt och opersonligt. Den får inte heller vara för intern, då känns det inte inbjudande.

Man ska ju helst av allt ha ett spännande liv. Men inte för spektakulärt, då blir det svårt att berätta om utan att det blir för internt eller skrytigt.

Det här får bli en artikel utan slut. Jag ska fortsätta fylla i här så att jag vet exakt hur jag ska skriva så att det blir en Perfekt Blogg. (I arslet heller.)

EDIT: Jag ser mönster. Ett bra grepp verkar vara att ta avstamp i vardagen, en händelse alla kan relatera till. Man melankoliserar den lite, öppnar upp associationsbanorna med hjälp av en eller två referenser till film eller musik – det får mig att tänka på… Sedan kan man komma till det Unika, för som sagt måsta man ha något eget att komma med, that’s the reason we are all here.

Priviligiernas dödsdans

Att leva i Sthlm är att leva bland privilegier. Eller så är det för mig iallafall. För de allra flesta är det såklart hårt arbete. Men inte för mig. Jag glassar vidare i livet. No remorse. Jag orkar inte ens nudda vid diskussionen om vem som har rätt till vad här i världen, men vi kan väl åtminstone enas om att orättvisor är fel. Och att den som glassar vidare i livet utan att vara medveten om sina privilegier är dum. Varför? För att det är mycket bättre att leva i harmoni med sin omgivning. Man kan inte förändra allt. Men man kan försöka se verkligheten. Man kan försöka förstå den. Det tycker jag är varje människas plikt.

Och en existens som rör sig i harmoni med sin omgivning är en lycklig människa. Det ökar chanserna till samhörighet och lycka. HalleluJA. End of Preaching EOP.

Varje morgon och eftermiddag cyklar jag igenom Skogskyrkogården. Det är något av det bästa jag har i mitt liv. Det är så mycket som händer i mig när jag susar igenom där.

All död. Alla döda. De finns verkligen, eller det gör dom ju inte såklart, men de är där, stenarna berättar om deras liv. Vår Älskade Maria. Saknade Stig. Vår mor, Min far. Relationer som brutits för gott, privilegier som ändats.

Och så jag, som susar fram på min enpetare, det fortaste jag kan, inte alls död. I allra högsta grad levande. No remorse, döingar. Det är så fruktansvärt vackert, på alla sätt och vis.

En gång på hemväg sent en kväll ett par år sen svängde jag som vanligt in genom stora porten framför fältet med det gigantiska korset. Det var helt mörkt, det var på hösten. Jag tänkte att det måste finnas belysning i kyrkogården, men det gjorde det inte. Det var kanske för sent eller nåt. Jag har ingen belysning på min racerhoj såklart, men fortsatte cykla i mörkret, jag kan vägarna. Det var helt svart. Det kändes som jag inte andades på de fem minutrarna det tog att ta sig igenom parken. När jag äntligen kom ut på andra sidan kändes det som jag hade klarat mig undan döden. En sån lättnad.

Jämställdhet är ingen lek

Mitt största problem med hur ”folk” pratar om jämställdhet är samma problem jag har med borgarnas sätt att förhålla sig till ämnet – som om det vore helt okomplicerat, något man bara gör. ”Så där ja, nu är vi jämställda. Vill du ha lite kaffe, älskling?”

Det är så naivt. Jämställdhet är ingen lek, det är ett hårt jävla arbete för både män och kvinnor. Det handlar om att erövra ny mark, våga sig ut i terränger där inget stöd eller tröst finns att tillgå. Det handlar om en fysisk erfarenhet, en ny värld. Men när vissa människor omkring mig pratar om det, eller när kristusdemokraterna pratar om det, låter det ungefär som att köpa rostbiff istället fläskkotletter till middag (ja jag är vegetarian, assholes).

Detta är hyckleri på den djupaste nivå. Att vara man eller kvinna är något vi fostrats till genom många hårda år av bestraffning och morötter. Det är en komplex struktur inbyggd i våra identiteter och personligheter. Jag är Man. Jag är en man. Med allt vad det innebär. Bland annat ger det mig sämre förutsättningar att komma närmre andra män och människor. Det ger mig ökade förutsättningar att använda våld, utsättas för våld. Det gör det rejält mycket svårare för mig att vara en närvarande och omhändertagande pappa och partner. Jag är man, det är omöjligt att förneka.

Men det var inte jag som bestämde att jag skulle vara man. Jag byggde inte patriarkatet. Jag försöker så gott jag kan navigera i detta fientliga vatten, som gynnar mig på grund av min kuk, utan att skada och förtrycka kvinnor och andra omkring mig. Det är inte lätt. Den som säger att det är lätt borde få på käften.

När nu borgarna presenterar sin jämställdhetsbonus fylls luften av förvirring. Jag tycker inte den borgerliga regeringen ens borde få använda ordet jämställdhet. I samband med bonusen lanseras vårdnadsbidraget som bara är en logisk fortsättning på deras vidriga taktik att göra alla till kunder eller företagare, inte människor, absolut inte män eller kvinnor. Familjen AB: Outsourca barnpassningen, ta middagen på catering, köp städservice och leasa miljöbilen. Använd istället tiden till att spekulera i PPM-fonder och folkaktier.

Jag kommer att tänka på första raden i en Black Flag-låt som heter REVENGE: ”It’s not my imagination I’ve got a gun on my back!”

Just så känns det. Det här är på liv eller död. Vi som vägrar begränsa oss, vi som inte tänker ge upp…

We’re gonna get revenge

You won’t know what hit you

We’re tired of being screwed. Revenge! Revenge!”

Kolla in videon här på YouTube den är asgrym.


[Den som gör allt detta mest förståeligt: Vårdnadsbidraget – en felande pusselbit (Josefin Brink)]

BloggHatet Växer 2


“Jag fortsätter att blogga i samma anda som tidigare. Det blir vardag och lyx, inspiration och familjeliv, vackra ting och ugnspannkaka i ljuv förening. Känn Er varmt välkomna hit!”

“Har grym ångest över å behöva städa min LGH å diska(vilket berg)……min syrra extraknäcker ju iofs just nu som städerska, kanske ska ringa henne :D”

“Det är så olidligt jävla kallt i lägenheten just nu! Har gått i termobrallor, tjock tröja och vantar (!) i en hel vecka. Gå upp på natten och kissa är en plåga.”

“Hade skrivit världens bästa inlägg så bara försvinner skiten! Satans skitdag! Jag hatar mitt liv! Jag hatar det här! Jag orkar ta mig fan inte mer…. ;(“

Ovanstående är fyra citat ur slumpmässigt valda bloggar från en så kallad bloggportal. Där listas nya inlägg på svenska bloggar. Ja som ni ser är det skrämmande läsning. Att blogga – vår tids näspetning? Att läsa dessa bloggar – vår tids snorkråkeätning?
Och jag då, som gör mig rolig över denna misär? Varför jobbar jag inte istället, jag vet precis vad jag ska göra egentligen. Här är ytterligare en uppmaning till mig själv: skriv inget ointressant. Gör det bara inte. Bli inte en… bloggare.

Du vill ha mig men inte mig

Det är för ironiskt. Man vill leva med nån som har samma drömmar och ideal som en själv, fast ändå tvärtom. Jag känner så många kvinnor som bara blir kära i män som är väldigt manliga och tuffa – typiska bad guys. Han som är läckraste snubben med hårdaste raggarbilen, typ. Kanske till och med han som ser farligast ut. En man som tar för sig, ingen mes.

Men de här kvinnorna är samtidigt superfeminister, och vill absolut inte dela vardag med en karl som inte kan städa, laga mat och lyssna. Om man kan vara både tuffa snubben och mesen, ja, då tror jag man är populär. And Allah knows I’ve tried… eller trying faktiskt.

Jag tog upp dessa orimliga krav på oss män med en kvinna nära mig. Hon erkände skuldmedvetet att jag hade rätt men menade då att kraven är minst lika orimliga på kvinnor – de ska vara självständiga, tuffa och inga offer, ständigt upptagna med ett häftigt projekt, alltid beredda att spöa en snubbe som tafsar typ. Men samtidigt husliga och omhändertagande och bra mammor. Och ha en fri och aktiv sexualitet…

Dessa tankegångar leder onekligen till en och samma punkt: att kraven är för hårda, både på män och kvinnor. Eller rättare sagt, det är nästan omöjligt att inte känna sig dålig.

Författaren Aase Berg skrev en artikel i Bang om heterofamilje-livet som jag tyckte om. Det var i det där numret med Angelina Jolie på omslaget, årets vårnummer tror jag (”Det Möjliga” hette numret). Hon menade, lite i Nina Björks anda, att man måste ge upp konsumtion och trendhysteri, våga vara misslyckad. Kanske det jag tyckte om mest var hennes poäng kring livet med barn – det behöver inte vara så jävla roligt hela tiden. Hon menade också såklart att det är framförallt männen som måste låta det vara tråkigt istället för att köpa saker och stimulans hela tiden.

Egentligen är det inga nyheter för mig – det var den övertygelsen jag försökte formulera i en bok jag gav ut för många år sedan: om man ger upp allt så har man allt att vinna.

Nu vet vi ju alla att det inte är så enkelt. Men man kan ju försöka.