Bloggrecept

En blogg ska vara personlig. Annars har den inget existensberättigande. Men den ska inte vara för utlämnande, då blir den för kletig. Den ska gärna vara lite poetisk, men inte för abstrakt. Den ska inte vara för högtravande, men samtidigt sväva lite över marken, annars blir den för vardaglig. Man får gärna vara fräck, det är sånt man ska bjuda på, men man får inte vara vulgär, eller banal, då blir det liksom för plumpt och opersonligt. Den får inte heller vara för intern, då känns det inte inbjudande.

Man ska ju helst av allt ha ett spännande liv. Men inte för spektakulärt, då blir det svårt att berätta om utan att det blir för internt eller skrytigt.

Det här får bli en artikel utan slut. Jag ska fortsätta fylla i här så att jag vet exakt hur jag ska skriva så att det blir en Perfekt Blogg. (I arslet heller.)

EDIT: Jag ser mönster. Ett bra grepp verkar vara att ta avstamp i vardagen, en händelse alla kan relatera till. Man melankoliserar den lite, öppnar upp associationsbanorna med hjälp av en eller två referenser till film eller musik – det får mig att tänka på… Sedan kan man komma till det Unika, för som sagt måsta man ha något eget att komma med, that’s the reason we are all here.

Priviligiernas dödsdans

Att leva i Sthlm är att leva bland privilegier. Eller så är det för mig iallafall. För de allra flesta är det såklart hårt arbete. Men inte för mig. Jag glassar vidare i livet. No remorse. Jag orkar inte ens nudda vid diskussionen om vem som har rätt till vad här i världen, men vi kan väl åtminstone enas om att orättvisor är fel. Och att den som glassar vidare i livet utan att vara medveten om sina privilegier är dum. Varför? För att det är mycket bättre att leva i harmoni med sin omgivning. Man kan inte förändra allt. Men man kan försöka se verkligheten. Man kan försöka förstå den. Det tycker jag är varje människas plikt.

Och en existens som rör sig i harmoni med sin omgivning är en lycklig människa. Det ökar chanserna till samhörighet och lycka. HalleluJA. End of Preaching EOP.

Varje morgon och eftermiddag cyklar jag igenom Skogskyrkogården. Det är något av det bästa jag har i mitt liv. Det är så mycket som händer i mig när jag susar igenom där.

All död. Alla döda. De finns verkligen, eller det gör dom ju inte såklart, men de är där, stenarna berättar om deras liv. Vår Älskade Maria. Saknade Stig. Vår mor, Min far. Relationer som brutits för gott, privilegier som ändats.

Och så jag, som susar fram på min enpetare, det fortaste jag kan, inte alls död. I allra högsta grad levande. No remorse, döingar. Det är så fruktansvärt vackert, på alla sätt och vis.

En gång på hemväg sent en kväll ett par år sen svängde jag som vanligt in genom stora porten framför fältet med det gigantiska korset. Det var helt mörkt, det var på hösten. Jag tänkte att det måste finnas belysning i kyrkogården, men det gjorde det inte. Det var kanske för sent eller nåt. Jag har ingen belysning på min racerhoj såklart, men fortsatte cykla i mörkret, jag kan vägarna. Det var helt svart. Det kändes som jag inte andades på de fem minutrarna det tog att ta sig igenom parken. När jag äntligen kom ut på andra sidan kändes det som jag hade klarat mig undan döden. En sån lättnad.

Jämställdhet är ingen lek

Mitt största problem med hur ”folk” pratar om jämställdhet är samma problem jag har med borgarnas sätt att förhålla sig till ämnet – som om det vore helt okomplicerat, något man bara gör. ”Så där ja, nu är vi jämställda. Vill du ha lite kaffe, älskling?”

Det är så naivt. Jämställdhet är ingen lek, det är ett hårt jävla arbete för både män och kvinnor. Det handlar om att erövra ny mark, våga sig ut i terränger där inget stöd eller tröst finns att tillgå. Det handlar om en fysisk erfarenhet, en ny värld. Men när vissa människor omkring mig pratar om det, eller när kristusdemokraterna pratar om det, låter det ungefär som att köpa rostbiff istället fläskkotletter till middag (ja jag är vegetarian, assholes).

Detta är hyckleri på den djupaste nivå. Att vara man eller kvinna är något vi fostrats till genom många hårda år av bestraffning och morötter. Det är en komplex struktur inbyggd i våra identiteter och personligheter. Jag är Man. Jag är en man. Med allt vad det innebär. Bland annat ger det mig sämre förutsättningar att komma närmre andra män och människor. Det ger mig ökade förutsättningar att använda våld, utsättas för våld. Det gör det rejält mycket svårare för mig att vara en närvarande och omhändertagande pappa och partner. Jag är man, det är omöjligt att förneka.

Men det var inte jag som bestämde att jag skulle vara man. Jag byggde inte patriarkatet. Jag försöker så gott jag kan navigera i detta fientliga vatten, som gynnar mig på grund av min kuk, utan att skada och förtrycka kvinnor och andra omkring mig. Det är inte lätt. Den som säger att det är lätt borde få på käften.

När nu borgarna presenterar sin jämställdhetsbonus fylls luften av förvirring. Jag tycker inte den borgerliga regeringen ens borde få använda ordet jämställdhet. I samband med bonusen lanseras vårdnadsbidraget som bara är en logisk fortsättning på deras vidriga taktik att göra alla till kunder eller företagare, inte människor, absolut inte män eller kvinnor. Familjen AB: Outsourca barnpassningen, ta middagen på catering, köp städservice och leasa miljöbilen. Använd istället tiden till att spekulera i PPM-fonder och folkaktier.

Jag kommer att tänka på första raden i en Black Flag-låt som heter REVENGE: ”It’s not my imagination I’ve got a gun on my back!”

Just så känns det. Det här är på liv eller död. Vi som vägrar begränsa oss, vi som inte tänker ge upp…

We’re gonna get revenge

You won’t know what hit you

We’re tired of being screwed. Revenge! Revenge!”

Kolla in videon här på YouTube den är asgrym.


[Den som gör allt detta mest förståeligt: Vårdnadsbidraget – en felande pusselbit (Josefin Brink)]

BloggHatet Växer 2


“Jag fortsätter att blogga i samma anda som tidigare. Det blir vardag och lyx, inspiration och familjeliv, vackra ting och ugnspannkaka i ljuv förening. Känn Er varmt välkomna hit!”

“Har grym ångest över å behöva städa min LGH å diska(vilket berg)……min syrra extraknäcker ju iofs just nu som städerska, kanske ska ringa henne :D”

“Det är så olidligt jävla kallt i lägenheten just nu! Har gått i termobrallor, tjock tröja och vantar (!) i en hel vecka. Gå upp på natten och kissa är en plåga.”

“Hade skrivit världens bästa inlägg så bara försvinner skiten! Satans skitdag! Jag hatar mitt liv! Jag hatar det här! Jag orkar ta mig fan inte mer…. ;(“

Ovanstående är fyra citat ur slumpmässigt valda bloggar från en så kallad bloggportal. Där listas nya inlägg på svenska bloggar. Ja som ni ser är det skrämmande läsning. Att blogga – vår tids näspetning? Att läsa dessa bloggar – vår tids snorkråkeätning?
Och jag då, som gör mig rolig över denna misär? Varför jobbar jag inte istället, jag vet precis vad jag ska göra egentligen. Här är ytterligare en uppmaning till mig själv: skriv inget ointressant. Gör det bara inte. Bli inte en… bloggare.

Du vill ha mig men inte mig

Det är för ironiskt. Man vill leva med nån som har samma drömmar och ideal som en själv, fast ändå tvärtom. Jag känner så många kvinnor som bara blir kära i män som är väldigt manliga och tuffa – typiska bad guys. Han som är läckraste snubben med hårdaste raggarbilen, typ. Kanske till och med han som ser farligast ut. En man som tar för sig, ingen mes.

Men de här kvinnorna är samtidigt superfeminister, och vill absolut inte dela vardag med en karl som inte kan städa, laga mat och lyssna. Om man kan vara både tuffa snubben och mesen, ja, då tror jag man är populär. And Allah knows I’ve tried… eller trying faktiskt.

Jag tog upp dessa orimliga krav på oss män med en kvinna nära mig. Hon erkände skuldmedvetet att jag hade rätt men menade då att kraven är minst lika orimliga på kvinnor – de ska vara självständiga, tuffa och inga offer, ständigt upptagna med ett häftigt projekt, alltid beredda att spöa en snubbe som tafsar typ. Men samtidigt husliga och omhändertagande och bra mammor. Och ha en fri och aktiv sexualitet…

Dessa tankegångar leder onekligen till en och samma punkt: att kraven är för hårda, både på män och kvinnor. Eller rättare sagt, det är nästan omöjligt att inte känna sig dålig.

Författaren Aase Berg skrev en artikel i Bang om heterofamilje-livet som jag tyckte om. Det var i det där numret med Angelina Jolie på omslaget, årets vårnummer tror jag (”Det Möjliga” hette numret). Hon menade, lite i Nina Björks anda, att man måste ge upp konsumtion och trendhysteri, våga vara misslyckad. Kanske det jag tyckte om mest var hennes poäng kring livet med barn – det behöver inte vara så jävla roligt hela tiden. Hon menade också såklart att det är framförallt männen som måste låta det vara tråkigt istället för att köpa saker och stimulans hela tiden.

Egentligen är det inga nyheter för mig – det var den övertygelsen jag försökte formulera i en bok jag gav ut för många år sedan: om man ger upp allt så har man allt att vinna.

Nu vet vi ju alla att det inte är så enkelt. Men man kan ju försöka.

D.I.Y. or die

Det finns vissa förkortningar som är hårdare än andra. En av de allra fetaste är D.I.Y. Vet du inte vad det står för bör du absolut läsa vidare och om du redan bör du också läsa vidare för det här är kul. Men först vill jag nämna den tuffaste förkortningen: ACAB – All Cops Are Bastards. Den är inte till för er laglydiga suckers därute. Om du ser den på en tröja så tittar du antingen på en 1) hardcore-raggare, 2) anarkist eller 3) nazist. Om du ser den tatuerad på knogarna så ska du kanske ta ett steg tillbaka. Jag känner iofs en supersnäll queer-akademiker som har det på ena näven, han är verkligen inte farlig, han bara hatar poliser.

Men åter till ämnet: GörDetSjälv. Jag råkade hitta en site för folk som älskar att pula och bygga och fixa. Det är en slags hållning till materiella ting och kunskap som jag älskar: att göra det enkelt och förståeligt.

Siten heter Instructables.com och varje dag publicerar folk sina egna Gör-Det-Själv-guider till hur man gör… nästan allt. Maträtter, batterier, vapen, teknikgrejer, kläder, kattdörrar… Dagens favorit är guiden till hur man får sugkoppar att fästa på ojämna underlag. Allting presenteras med steg-för-steg illustrationer. Bilden nedan kommer från en instructable där man får veta hur man gör en elektrisk stol. Ja, jag tycker den här siten är tusen gånger intressantare än de flesta bloggar där ute. Go DIY – or die!


BloggHatet Växer

Jag har testat att ha den här bloggen ett tag nu. Jag har inte sagt det till någon, inte registrerat mig någonstans. Ingen läser det här nu när jag skriver det. Antal besökare: 0.

Nu tror jag att det är dags att go public. Men hur gör man? Och vad kommer hända? Har jag egentligen tänkt igenom det här? Ska jag öppna upp för kommentarer, det verkar både roligt och lite läskigt?

Jag är ingen ”bloggare”. Jag tror jag hatar ordet. Jag hatar Alex Schylman och hans morsa och hela hans jävla überklass-stall av internet-svin. Ta dom ur min väg. Och jag hatar alla ledarskribenter som skriver sina bloggar i samma stil, samma meningsrytm, den där lite lakoniska stilen man bara kan ägna sig åt om man har så jävla bra självförtroende och lön. FUCK YOU PM Nilsson, Karin Rebus och alla andra borgerliga stjärtgossar som bara skriver och skriver hela dagarna. Det bubblar inom mig när jag tänker på Virtanens usla svenska i hans blogg.

Om någon någonsin kommer på mig med att blogga istället för att skriva, snälla krocka med mig när jag cyklar till jobbet.

Ensamheten

Det här utspelar sig i bilen på väg hem från familjens vän A som bor ensam i en lägenhet i stan. Min dotter L, snart fem år, har varit där hela dan. Nu sitter hon trött i baksätet och tänker. Till slut säger hon: ”Jag tycker synd om A som ska va själv därhemma.”

Jag försöker yxa ihop nåt svar om att en del tycker det är skönt att vara ensamma men att A nog skulle vilja bo med nån egentligen. Det går inte att säga som det är, att A som de flesta andra omkring mig verkar leta efter någon att bilda familj med, men att det är svårt att hitta någon att dela sitt liv med.

L är tyst ganska länge, sen säger hon: ”När jag blir stor ska jag bo med A så att hon inte behöver vara ensam”.Det går ett rysning genom min kropp. Jag känner mig stolt över mitt barns förmåga att förstå och visa sin kärlek. Det känns så hoppfullt.

Sen säger hon att hon aldrig vill flytta hemifrån, att hon vill bo hemma FASTÄN hon blivit stor. Jag säger att hon får bo hemma så länge hon vill.

Another one bites the dust

Runt omkring oss faller heteroparen som julgranar i januari. Med eller utan barn, det känns som att vi är dom enda som är kvar. Resten är singlar, de flesta desperata efter nån att sova med. En del verkar helt sjukt desperata efter någon att skaffa barn med. Och andra verkar ha gett upp helt, de väntar ut sina liv och odlar andra drifter och begär istället.

Det känns som en ödesmättad tid. Inga vettiga alternativ finns tillgängliga. Hopplösheten ligger tung över mänskligheten.

Är det kanske så att heterosexualiteten, eller kanske alla former av kärleksrelationer oavsett kön, bara är en romantisk dröm nuförtiden, att könsrollerna har skruvats över sin förmåga på något vis? Jag menar inte att det är feminismens fel, eller männens, det är en oundviklig utveckling av den gemensamma ansvarsfördelningen… Här haltar manligheten rejält: kraven på männen har ökat rejält – men männens självkänsla har inte hängt med. Resultatet är män som efter bästa förmåga spelar jämställda men går tyngda av skam och skuld, samtidigt bittra, över att de försökt så hårt men inte lyckats. Och kvinnor som fortfarande i allra största utsträckning tar hand om barn, städning och känslor. Men inte längre döljer sin besvikelse över att männen inte kan ta huvudansvar.

Jag tror jag vet flera kvinnor som antingen blivit lesbiska eller helt enkelt gett upp kärleksrelationer helt på grund av ovanstående.

Hur länge kommer jag och A kunna hålla samman? Allt fler exempel på att livet kan fungera bra efter relationen finns omkring oss, även med flera gemensamma barn, och någonstans påverkar det tröskeln för vad man tycker är acceptabelt.

Hm… det här skulle kunna bli en graf:

Den Största Besvikelsen

Jag surfar på Moore, Cafe och Slitz. De säljer drömmen om det lätta lyckade livet för alla män. Kvinnor förväntas le och visa brösten. Men verkligheten är inte sådan.

Varför gör tidningarna oss så besvikna? Varför vill dom oss så illa. Jag skulle så gärna vilja att det fanns någon att ställa till svars.

Jag tror många av oss män förväxlar den här myten om den sexuellt lyckade mannen med hoppet om den älskade och uppskattade mannen. Men det är inte samma sak. Vi bombas av löften om sex, men inuti oss tolkar vi det som att vi ska få kärlek. I slutändan får vi – ingetdera.


PS. I Bingos raggskola står det:

6 § Undvik att käka stark mat som chili eller vitlök.

Count me out, Bingo…