Nattpasset

Jag drar mig för att lägga mig i mörkret i sängen, hur jag än gör brukar dom jävlarna krypa upp, nära, ibland vaknar jag liggandes snett på sidan med nacken och ryggen sprängande av värk, för trött för att flytta tillbaka dom, men tillräckligt vaken för att försöka komma undan.

Dags att börja jobba på att flytta L till sitt egna rum, med andra ord.

Det är så svårt att gå och lägga sig när barnen har somnat. Huvet kokar av allt jag vill göra, skriva, läsa, titta på, laga, fixa… Jag sitter ofta vaken för länge, helst av allt i soffan med teven på låg volym och datorn i knät. Allt det goda. L har börjat göra likadant… när hon kollar på teve, hämtar hon också papper och pennor. Ritar ett tag, tittar lite samtidigt. En slags lyxkänsla, att kunna göra TVÅ roliga saker samtidigt. Man får aldrig nog av det goda.

Älskade jävla barn

Det är så svårt att se barnen växa upp. Man vill så gärna att de ska slippa bli som oss. Jag blir vansinnig av att se min dotter så förstörd, blyg, förtryckt som jag är och var. Men hur skulle det kunna vara annorlunda? Hur skulle hon kunna vara besparad från det som jag själv agerar ut dagligen?

Värst av allt är att se barnen tillsammans, hur de spelar upp våra förtryck mot varandra. Okontaktbara pojkar som slår med pinnar och kastar stenar utan att veta varför. Jag har sett det så många gånger nu.

Varje gång blir jag vansinnig och vill spöa dom små pojkjävlarna. När jag egentligen vill slå den där pojken i mig själv.

Det här vill jag skriva mycket om här. To be continued alltså…