Äntligen kväll

En lång dag med massor av människor är nästan över. Det har varit ett sådant underligt väder, nästan disigt i luften. På gården har romerna i min förort nåt slags möte, femton kvinnor i nästan identiska stora svarta kjolar sitter för sig själv vid lekplatsen. Männen sitter för sig en bit bort och röker i sina midjekorta jackor, beiga dom flesta – men då glassar en äldre man in med en jacka i skinn, vit uppe över axlarna och svart nertill. Jag vågar inte gå fram och fråga varför han vågar sticka ut eller varför dom träffats ikväll.

New times – old ways

För ungefär elva år sen startade jag min första blogg. Det var på den tiden när alla surfade på modem – bredband fanns inte. Och ordet blogg, det hade inte suttit lika bra i munnen som nuförtiden.Jag fick snabbt en ganska stor publik för mina rapporter som jag la ut på min hemsida. På den tiden hade jag inga gränser – jag skrev om allt och censurerade ingenting. Det var ett slags flöde jag var ute efter, en lite naiv idé om att det inte var nån mening med att skriva medvetet.Ja det var då. Det var kul. Men man kan nog säga att jag snabbt brände mig själv. Det ÄR läskigt att visa sig, även om man gör det via en webbsida. Det skapar bilder. Jag blev tvungen att leva upp till den jag var i mina texter. Till slut gjorde jag saker för att kunna skriva om dom. Det var då jag slutade skriva på nätet.

En som gjorde ungefär likadant, men i mycket större omfattning, var Justin Hall. Han var en av dom allra första att skriva personligt på nätet, jag tror han började redan 1994. För ett år sen bröt han ihop online – tog ner hela sin mångtusensidiga hemsida med texter om allt i hans liv – och publicerade istället en video där han sitter ensam på natten och gråter, frågar sig själv vem han är egentligen. Världsberömd, tusentals personer läste om hans mest privata tankar varje dag, ändå kände han sig så ensam att han tänkte ta livet av sig. Det blev det sista han la ut om sig själv på nätet. Idag skriver han mest tråkiga texter om online-spel.

Synd för mig och alla oss som gottade sig i hans liv, bra för honom verkar det som.

Sensmoralen är väl att man måste hitta en balans mellan den man framställer sig som och den man är. Och att relationer på Internet ALDRIG kan ersätta verkliga. Trust me, jag har provat.

Men när jobbar dom jävlarna egentligen?

Kl 11.30 Sacre Coeur, Nytorget.

Jag hatar Nytorget. Den här platsen är en klyscha. Jag kan inte ta platsen och människorna här på allvar. Det känns inte trevligt, fast det ser trevligt ut. Det är alla snorkiga skådisar, regissörer och andra kulturarbetare som sabbar stämningen tror jag. Dom ser nästan jämt sura ut fast dom sitter här hela morgnarna, antingen på det här stället eller på det där fiket bredvid Posten. Samma människor. Jag vet för jag går/cyklar förbi här varje dag på väg till jobbet uppför backen.Idag sitter jag här själv, med en dator, en latte och en bebis på bordet. Hon har sovit länge, och jag har kunnat läsa tidningen, sitta och stirra och till slut tagit fram datorn. Jag är en klyscha. Jag tycker inte om mig själv.

Nattpasset

Jag drar mig för att lägga mig i mörkret i sängen, hur jag än gör brukar dom jävlarna krypa upp, nära, ibland vaknar jag liggandes snett på sidan med nacken och ryggen sprängande av värk, för trött för att flytta tillbaka dom, men tillräckligt vaken för att försöka komma undan.

Dags att börja jobba på att flytta L till sitt egna rum, med andra ord.

Det är så svårt att gå och lägga sig när barnen har somnat. Huvet kokar av allt jag vill göra, skriva, läsa, titta på, laga, fixa… Jag sitter ofta vaken för länge, helst av allt i soffan med teven på låg volym och datorn i knät. Allt det goda. L har börjat göra likadant… när hon kollar på teve, hämtar hon också papper och pennor. Ritar ett tag, tittar lite samtidigt. En slags lyxkänsla, att kunna göra TVÅ roliga saker samtidigt. Man får aldrig nog av det goda.

Älskade jävla barn

Det är så svårt att se barnen växa upp. Man vill så gärna att de ska slippa bli som oss. Jag blir vansinnig av att se min dotter så förstörd, blyg, förtryckt som jag är och var. Men hur skulle det kunna vara annorlunda? Hur skulle hon kunna vara besparad från det som jag själv agerar ut dagligen?

Värst av allt är att se barnen tillsammans, hur de spelar upp våra förtryck mot varandra. Okontaktbara pojkar som slår med pinnar och kastar stenar utan att veta varför. Jag har sett det så många gånger nu.

Varje gång blir jag vansinnig och vill spöa dom små pojkjävlarna. När jag egentligen vill slå den där pojken i mig själv.

Det här vill jag skriva mycket om här. To be continued alltså…