Nu börjar 364 mansdagar, låt oss göra något av dom

Det sägs ju att alla dagar utom kvinnodagen är mäns dagar. Det håller jag inte med om. De övriga 364 dagarna är inte mina dagar i alla fall, trots att jag är man. Det kanske är någon annan mans dag? Kanske de tråkiga jävla männens dagar, dom där som varenda dag i sina liv inte vill prata ett skit om vad manlighet är eller vad vi män gör här i världen överhuvudtaget.

Vi män skulle verkligen behöva en dag vi med när vi reflekterade över manlighetens problem och möjligheter. En dag späckad med debatter, seminarier och möten där manligheten i Sverige och världen stod i fokus. Kvinnor är helt enkelt så jävla mycket bättre än oss män på att formulera strategier för att utveckla sin gemenskap och position i samhället. Feminismen har ju åstadkommit underverk för kvinnor de senaste säg, tvåhundra åren medan vi män i värsta fall kämpat emot eller i bästa fall stått bredvid och slagit ner blicken med nån slags förvirrad skam i bakhuvet. Ja det finns mycket att säga om det samspelet. Men det tänker jag inte gå in på nu.

Nej, det positiva med det här skitläget är att vi män kan titta noga på vad kvinnor gör och ta efter, eller varför inte bara planka rakt av! Så kände jag när jag läste journalisten Christina Lindströms fantastiska kravlista för att förbättra mammors situation (som bara finns på Facebook just nu, hoppas det publiceras någonstans så att jag kan länka till det här). Därför presenterar jag här en lista över några krav för att göra pappors liv lättare och bättre. Fyll gärna på i kommentarerna nedan. Tack Christina och alla andra coola kvinnor för all inspiration!

– 10 graviddagar för pappan
Alla blivande pappor ska ha möjligheten att vara lediga 10 dagar under graviditetens sista månad, antingen för att bättre kunna förbereda sig för förlossningen (ensam eller tillsammans med den gravida kvinnan) eller för att ytterligare kunna avlasta den gravida kvinnan.

– Tidigt barnbidrag
Barnbidraget borde börja betalas ut tre månader före beräknat förlossningsdatum, då många stora utgifter dyker upp. (Plankad rakt av)

– Garanterad plats på sjukhus för pappor
Många nyblivna mammor och pappor skickas hem inom ett dygn. Alla mammor och pappor – oavsett om det uppstått komplikationer – bör ges möjlighet att stanna på sjukhuset 72 timmar. Som det är nu finns det sällan plats för pappor att stanna på sjukhuset. Det borde vara självklart att den nyblivna pappan ska kunna stanna om han och kvinnan vill det.

– Satsa på mansgrupper
Blivande pappor bör i större utsträckning erbjudas mansgrupper för att tillsammans förbereda sig på föräldraskapet och papparollen. Män behöver få stöd och hjälp i att bryta sina isoleringsmönster. Dessa stödgrupper bör fortsätta erbjudas även efter barnets födelse.

– 40 obligatoriska pappadagar
Nyblivna pappor bör och ska stanna hemma med sina nyfödda barn och nyblivna mammor de första månaderna. De behövs hemma.

– Höjt golv för föräldrapengen
Miniminivån för föräldrapeng måste ligga över socialbidragsnormen. Nyblivna pappor ska inte tvingas arbeta långa arbetsdagar för att försörja sig och familj under den tid när de behövs hemma allra mest.

– 6 timmars arbetsdag
Med 6 timmars arbetsdag skulle pappor kunna vara med sina barn och partners mer och slippa gå ner i lön under småbarnsåren. Dessutom skulle båda föräldrarna ha tid att hämta och lämna på dagis. Det skulle dessutom öka möjligheterna för jämlikare arbetsfördelning mellan mamman och pappan.

– Obligatorisk delad föräldraledighet
Pappor ska tvingas ta ut sin föräldraledighet (utan att mammors antal dagar minskar). Det är det allra bästa sättet att skapa jämlikhet i relationen mellan mamman och pappan genom att män får ökad förståelse för kvinnors situation och hemarbete. Det ökar chanserna för män att skapa bättre relationer till sina barn. Det tvingar arbetsgivare och andra män att öka sin förståelse för föräldrarollen vilket också leder till insikter om kvinnors situation på arbetsmarknaden och i hemarbetet.

(Ordet pappa kan bytas ut mot partner, dvs den i en barnskapande relation som inte är gravid. Ja sånt här generaliserande har ju en tendens att förstärka könsroller, jag är medveten om det. Men jag tror ändå det är bättre att börja i den ändan och sen göra det mer komplext, än att vara akademiskt korrekt på en gång).

Världens sämsta logga…

…för världens sämsta myndighet.

Det här är logotypen för EU’s gränsövervakningsmyndighet Frontex. Ja just det, den myndighet som vaktar EU’s gränser så att inga ska kunna komma in. Namnet är fantasieggande bara det… Det låter ju som taget ur en dålig sci-fi rulle med Arnold i huvudrollen. Men tyvärr är det verklighet just nu, Frontex bygger läger och samarbetar med Libyen för att hålla flyktingar borta.

Men. Det här inlägget ska inte handla om det. Utan om Frontex fantastiska logotyp. Jag satt i timmar och stirrade på den, förbluffad över vad den egentligen betyder. Sen kasta jag ut frågan online och fick dessa svar:

  • Kan det vara en bil som håller på och tippa ner i ett hav?
  • Nån slags gräs som stödjer sig på en blå rockring och så nåt blurrigt i bakgrunden
  • Eller ett argt öga?
  • Väldigt diffust och når inte mitten av eu… tydligare än så blir det väl inte?
  • En boll som försöker komma in i mitten av ringen!?!?
  • Ett bröst ritat av Puntus Lundqvist?
  • Kanske en jättetunn kuk med en pungkula
  • Poliser som skjuter med gummikulor på flyktingar som försöker ta sig över gränsen
  • Det e ett fyllo som krockar (stjärnor) med en lyktstolpe(blå ring) för att slutligen stupa.
  • Ett skjutsikte på en båt som tar sig in mot Italiens kust
  • Det är kurvan för antalet flyktingar som stupar brant neråt.
  • Det liknar en kisstråle och en boll.
  • Jag tror att det är en stiliserad sparris i mad max-rullstol.
  • Det är nån slags gräns. Det är en boll. Är bollen innanför eller utanför. Det känns helt slumpmässigt att EU’s stjärnor är där bakom, trots att bollen ringar in en av stjärnorna…
  • Jag tror att det är en börskurva som är påväg neråt och på vägen rullar över nån sort boll, kan vara jordklotet. Stjärnorna i bakgrunden är mest till för att förvirra, typ tänk på nåt annat, inte taggtråd och deportation.

Vad tror du? Gissa själv innan du läser facit här nedan. Eller du kan faktiskt läsa facit och gissa ändå, för det är lika svårtolkat som logotypen.

What is the meaning of Frontex logo?
The logo represents land border (green line), sea border (blue circle) and air border (background) linked by EU stars.

Intressant läsning om Frontex:
Ekot

Tankar och råd om outhärdliga barnskrik

Det finns inget som gör folk så stressade och oroliga som barnskrik. Ju yngre unge, desto större reaktion från vuxna. Gör nåt! Vad som helst! Stoppa in en napp, ett bröst, ett finger, skaka, vagga, vyscha, buffa, sjung, gå omkring med underliga steg som John Cleese gjorde i den där Monty Python sketchen – metoderna för att hindra skriken är oändliga. Så. Barnskrik är ett problem att ta på allvar. Socialstyrelsen har till och med gjort en folder om det, med ett enda tydligt syfte: att stoppa skakningarna som ibland leder till allvarliga skador på hjärnan, eller till med ännu värre.

Alla som haft en bebis vet hur skriken äter sig in till det allra innersta. Det skaver inuti en av skrikandet. Det är inte underligt om man blir desperat. Men samtidigt vet vi ju att ett litet barn inte har något annat sätt att uttrycka sig på. För barnmorskorna är det första skriket en välsignelse, en uppvisning i livskraft och faktiskt kommer skriket före det allra första andetaget.

Jag har en bebis som är en månad gammal. Nästan varje kväll vill hon skrika, ofta en eller två timmar, ibland mer. Hon kan inte prata, hon kan knappt göra några språkliknande ljud förutom ett underligt hoande ibland som en liten uggla. När hon är på bra humör och någon aktivt lyssnar formar hon munnen som om hon skulle säga något, men det kommer ingenting. Jag antar att hon tränar sig på att prata. Men skriken däremot, är starka, enormt starka, och tydliga.

Hon ammar, sen vilar hon, sen skriker hon ett tag, sen vilar hon sig innan hon vill skrika igen. Så brukar det hålla på nästan varenda kväll.

Vi vuxna skriker ju nästan aldrig förutom när vi gjort illa oss eller ser en bra match typ. För oss är det förknippat med stor smärta att skrika. Det är ett rop på hjälp – ge mig uppmärksamhet! Vi undrar vad som är fel, går igenom listorna i huvet: har hon ätit, har hon ont? Om jag vet att hon ätit sig mätt, försöker jag låta henne skrika. Det är mitt jobb som man, och det passar mig bra eftersom jag inte kan erbjuda någon mjölk. Jag finns där för henne och ger henne min uppmärksamhet i den mån jag orkar. För det är krävande att lyssna på skrik, även om jag vet att de inte betyder att något är fel. Det är väl hennes sätt att bearbeta att hon växer några centimeter och ökar sin kroppsvikt mer än fem procent varje vecka. Snacka om växtvärk! Eller också är det omställningen från livet i livmodern som hon vill klaga på. Det kan också vara så enkelt att det är det enda sätt hon har att kommunicera på. Hon är totalt utlämnad till mig, har ingen kontroll över något, inte ens sin egen kropp. Som att hon säger: ”Hjälp, vad gör jag här?”. En ganska berättigad fråga för en bebis skulle jag vilja påstå.

Alla bebisar verkar göra så här (men inte alla föräldrar pratar om det!), men trots det verkar det finnas väldigt lite förståelse för skriken. Det vanligaste sättet att bemöta skriken är just att försöka dämpa dom. Oftast är det mammorna som får sitta kvällarna igenom med brösten redo, trots att bebisen spottar ut och kräks. Inget kan vara ett tydligare tecken på mättnad än en spya. Ett vanligt sätt att förklara skriken på är att kalla det kolik. Vårdguiden slår fast: ”Kolik är när ett spädbarn, som i övrigt är friskt, skriker i minst tre timmar mer än tre dagar i veckan utan synbar förklaring.” I nästa stycke säger man att ”hos de allra flesta barn med symtom på kolik hittar man ingen synlig orsak.” Ingen orsak!? Vårdguiden som faktagranskas av flera läkare säger alltså rakt ut att de inte kan förklara vad kolik är – på sin infosida om kolik…

”Är hon snäll”, brukar folk fråga när man fått en bebis. Det betyder alltså ”är hon jobbig?”. Ja hon är snäll. Hon verkar inte medvetet vara ute efter att skada mig. Så jag antar att hon är snäll. Men hon verkar vilja skrika, och det är jobbigt, det verkar till och med Vårdguiden hålla med om: ”för många familjer är den här tiden mycket ansträngande och man kan behöva hjälp av föräldrar, syskon och vänner.” Det är fint att dom skriver så. Men jag tycker ändå det finns en förvirring kring barnskriken – de ska tystas. Såsom depressioner ska medicineras bort. Ja det verkar kanske som en konstig koppling, men jag tycker det finns sådana tendenser i samhället av att allt ska va så jävla bra hela tiden. Om man mår dåligt ska man ta nya tag, om man är nere ska man upp och hoppa, om man skriker ska man suga på nåt. Men tänk om bebisarna behöver skrika, tänk om det är det som är normalt.

Mina tre barn har fått skrika så mycket jag orkat lyssna på dem, ofta ett par eller fler timmar varje kväll, och de har inte varit sjuka eller haft smärtor. Tvärtom är det ofta så att de när de fått skrika så mycket de vill, verkar lättade, glada och söker kontakt, pratar och tittar väldigt uppmärksamt på saker. Ett par timmar skrik brukar också vara väldigt bra för den efterkommande nattsömnen. Jag märker stor skillnad på de nätter när jag inte orkar låta henne skrika, då vaknar hon oftare och kanske vill skrika mitt i natten – hemska öde.

Jag tror det är väldigt viktigt att inge barnet en känsla av trygghet när man låter de skrika. Det brukar jag göra genom att hela tiden försöka få och behålla ögonkontakt och påminna om att allt är väl genom säga ”ja” och helt enkelt visa lugn. Om man inte klarar av att ge barnet den känslan av trygghet ska man inte ens försöka, för den osäkerheten känner barn väldigt starkt, och det gör dom osäkra och i förlängningen kan det bli väldigt fel. Det måste kommuniceras tydligt även till en två veckors bebis att de gör allt rätt och att man är på deras sida. Ju äldre dom blir desto mer tar dom åt sig av sådana signaler. Om dom vill sparka med benen och kämpa med hela kroppen kan man ligga nära i en säng bredvid varandra, då kan man hålla en stadig hand på magen och när barnet har skrikpauser prata lugnande och uppmuntrande.

Om man tycker det är jobbigt att lyssna har jag ett par råd. Man kan ställa en klocka på fem eller tio minuter, och efter det ta en paus, gå en sväng med barnet i famnen eller byta av med någon annan vuxen. Man kan om själva ljudvolymen är ett problem använda öronproppar. Det kanske låter som ett cyniskt råd, men det gör det hela lättare om det handlar om timmar av lyssnande.

För oss pappor är det här ett väldigt bra och effektivt sätt att skapa starka band med våra barn även om dom ammar och har det fysiska bandet till sina mammor. Det påminner oss om vår oumbärlighet och förmåga till medkänsla. Tyvärr kan man inte förvänta sig nån större tacksamhet från någon för sitt jobb, men sånt är livet för ammande mammor (och andra småbarnsföräldar) också. Försök hitta nån förstående vän som varit i samma sits som kan lyssna på dig när du beklagar dig, för det är inte alltid självklart att relationen till mamman håller för den sortens krav i hårda bebistider.

Det var det jag ville säga om barnskrik.

Som ett slags test på er känsla för barnskrik får ni här lyssna på min unge när hon är igång.

(Sen finns det såklart de fall när barnen faktiskt har smärtor av magknip eller sår i rumpan eller nåt annat, men sånt märker man efter ett tag om man är observant, dessutom har ju barnen ännu större anledning att skrika i sådana fall!).

Feministiskt perspektiv totalt nödvändigt

Jag är åsikten att det behövs ett nytt manligt perspektiv på det mesta. I väntan på ett bra ord för det här manliga perspektivet tycker jag begreppet feministiskt perspektiv är så nära man kan komma. Jag är dessutom inblandad i den nya veckotidningen på nätet som har just det namnet! I det allra första Försmaks-numret har jag skrivit en krönika. Läs den här!

The second coming

Min första hemsida hade jag 1996. På domänen www.svante.se som jag fick i 18-års present av min dåvarande arbetsgivare. Det var tider det. Att ha sitt förnamn som domän, det var rätt stekigt ska ni veta.

Den domänen släppte jag nån gång i början av 2000-talet när jag var inne i en lite anti-narcissistisk period. Jag äcklades nästan av att jag själv tog så mycket plats.

Nu, sådär 14 år senare, är det dags att öppna upp butiken igen, tycker jag. Dels har jag nåt att säga, dels har jag ingen annanstans att säga det. Och när jag är ute och visar min film ”Som en Pascha” och pratar får jag ofta frågan: ”kan man läsa nåt du skrivit någonstans?”. Det känns onödigt att säga nej, när jag faktiskt skrivit rätt mycket. Inte så mycket av relevans, men ändå lite. Så låt mig presentera min alldeles egna hemsida, use it or waste it.

report 4 – fuck flying

resan hem blir ett helvete. första planet blir tio minuter försenat på grund av en trasig gångbrygga, och jag kutar till gaten till nästa plan som ska ta mig till newark och sen sthlm, men kommer precis när dörrarna till planet stängs. paniken sprider sig, tårarna kommer. jag är i denver, colorado, det enda jag kan tänka på är jon voight i midnight cowboy, jag vet inte riktigt varför för jag är ganska säker på att filmen inte utspelar sig i denver. jo nu vet jag, det är ju john denver som skrivit det fantastiska titelspåret ”everybodys talkin'”. nånstans i bakhuvet ser jag mig själv stå i ett gathörn i denver och gråta som jon voight, hemlös, ensam.

dom tjugo minutrarna i kön fram till uniteds servicedisk är dom längsta jag varit med om på länge. kön är fylld av människor som längtar hem och fram till andra människor. en del gråter, en del står tysta, vi är dom förlorade resenärerna, dom desperata. parian som ingen vill tillhöra eller låtsas om existerar. hela tiden fylls kön på, då och då kommer det folk som precis missat sina plan och inte kan tro att vi alla är i samma sits, dom går före kön och blir snabbt tillbakarättade av personalen.

när det väl blir min tur har jag räknat ner förväningarna. worst case: jag blir kvar här i ett dygn. men samtidigt, jag är i USA, bara jag kan ta mig till Chicago eller Newark borde jag kunna hit nåt plan över till Europa. Aldrig har jag längtat efter Europa så desperat.  bara jag kan ta mig till… dubrovnik, prag, zurich, var som helst i europa, så kan jag ta mig hem, tänker jag.

jag anstränger mig för att vara supertrevlig mot den medelålders denver-kvinnan, intalar mig att det inte tjänar nåt till att bli arg. försöker att inte heller visa mig för desperat, men kan till slut inte hålla mig, gråter stilla i händerna och tänker ja, va fan, det skadar inte att hon får se mig gråta. jag snyftar fram ett ”I just want to be with my family”, hoppas damen har lite svenniga ideal, så borde hon väl kunna ta hand om mig. till min förvåning tittar hon bara bort, låtsas inte om mina tårar, antagligen får hon väl nog av sånt skit i sitt yrke, stackarn. jag klandrar henne inte, värre jobb kan jag inte tänka mig.

det tar henne en halvtimma av överläggningar med folk som vet bättre än henne på nåt utrikeskontor, men till slut har hon hittat en möjlig resväg via chicago och frankfurt där jag skulle komma fram till arlanda bara nio timmar senare än planerat. det är inte så illa pinkat tänker jag. men det är en hake, för att det ska funka ska jag komma på ett fullt plan till chicago. jag blir ställd i standby, på hög prio lovar hon.

återigen börjar oron stiga inom mig. jag står vid gaten och ser mitt namn halka ner från fjärde till tolfte plats på kölistan som visas på monitorer. det känns som en tv-show, eller sporttävling, med live-rapportering, kan man inte få slå vad också, gör man det vid disken där borta? vad styr dessa listor, försöker jag tänka. antalet lediga platser på planet går lite upp och ner, ibland ska jag få plats på planet, ibland inte. jag börjar stänga av dom mentala systemen inom mig, visualiserar en stor rymdbas där hela sektioner slocknar och försätts i vila. det är ingen idé att jag faktiskt upplever detta drama, bättre då att jag försätter mig någon slags koma och vaknar upp när jag är framme.

konstigt nog fungerar det. förutom ångestvågen som sköljer över mig när jag väl sitter på det jävla planet till chicago hör flygpersonalen säga att ena motorn är trasig. en halvtimma går. en timma går. då börjar jag tappa kontrollen. några tvingar besättningen att öppna dörrarna till planet och går av för att försöka hitta andra resvägar. jag sitter med min resplan framför mig och försöker räkna när vi senast behöver komma fram men hjärnan har slutat funka, det går inte. men till slut, efter en timma och förtiofem minuter, kan planet börja röra på sig. när det lyfter från marken tar jag återigen fram bilden av rymdbasen inom mig och stänger av hela skiten. let’s go grönsak.

resten av resan tillbringar jag i en tidlös grå soppa. jag minns en fiskburgare från macdonalds i chicago och en cigarett i frankfurt som fick mig att knäa till på gatan utanför terminalen. jag minns att jag smakade på de tunna köttskivorna som serverades på sas-planet till sthlm och att jag var tvungen att lämna ifrån mig innandömet till min miami beach zippo till nåt tyskt snutsvin. jag minns att jag tog en sömntablett på den långa flygningen över atlanten, att jag inte kunde vakna, jag somnade om och om, huvudet var en tung säck som rullade på mina axlar, yuck.

det är först när jag står i arlandas ankomsthall och spanar efter min väska som jag slår på min mentala närvaro igen. jag förvånas över att det gick, känner mig rätt kaxig när jag ser mig i spegeln.

väskan har tyvärr tagit min ursprungliga rutt och befinner sig i newark så jag reser lätt hemåt, känns lika bra så. när jag är på tunnelbanan hem kommer känslorna tillbaka. det som funnits i mig och växt när systemet var avstängt, det där hatet mot flygbolagen, mot affärsresenärerna (och mot mig själv som är på planet och låter det lyfta, låter skiten finnas). jag förstår nu mina känslor, tankarna är tydliga inom mig trots 27 timmars resa och jetlag.

att resa, är ju att blotta sig, att frigöra sig från sammanhang. det är att befinna sig på okänd mark, att utlämna sig till flygbolag och teknik, maskiner och ogripbara regler. man är en liten liten människa på en flygplats där tusentals plan lyfter varje dag, en myra i en stack.

allas vår ensamhet syns så väl när vi reser. just detta exploaterar kapitalismen till fullo, och affärsresenärerna är dom första att köpa betet. flygplanet, en metafor för samhället, på den omöjliga platsen: i luften, på himlen.

det här miraklet borde vara en plats för jämlikhet, en plats för mänsklighet. men så är inte fallet. det är ett fullständigt klassamhälle, separata sektioner, med totalt olika förutsättningar, enbart styrt av resurser. på chicago-frankfurt planet kunde dom i allra första klass ligga ner fullt utsträckta, serveras champagne och exklusiva maträtter på tjocka stora porslinstallrikar från en kvinna som klätt ut sig till kock… medan vi där bak sitter trångt och får små lådor med äcklig konstig mat.

affärsresenärerna med sitt hotellrunkande, helt uppslutna i sin jakt efter exklusivitet och unika erfarenheter, kickar… jävla as. jag ska döda er allihopa. omänskliga svin.

nu när jag berättat om den här hemresan kan jag ta några steg tillbaka. jag ska skriva en till rapport om mina sista två dagar i austin, den kommer handla om dom här sakerna ungefär, om anarkismens universella löfte, om vintage och om svensk hiphop.

report 3

report 3  – thousands of bats and a good screening

solen försvann väl över natten, antar jag, men den ska komma fram under dagen. men nu, i diset, har temperaturen hoppat ner till 13-14 grader. jag sitter på ett Jo’s Coffee, ett kafe på South Congress, södra sidan floden och äter frukost. Huvudvärk och ont i kroppen, för jag kunde inte sova mer än fem timmar i natt, gick och la mig för sent, kunde inte sova längre på morgonen. nån slags jetlag-grej antar jag, för mygod vad jag är trött.

låt mig beskriva platsen. south congress är en av huvudgatorna i Austin, så den är bred, det är väl i och för sig alla gator i austin om man jämför med stockholm, men här är det tre filer i varje riktning. men här uppe är det inte så mycket trafik. gatan är kantad av affärer och hus, ett eller två våningar. i just det här området, som många säger är det trevligaste i austin, är det mycket träd och små parker, tvärgatorna är lummiga små villaområden med gamla trähus, väldigt vackert och speciellt. precis här i backen ligger också två gamla hotell, som tyvärr var fullbokade över sxsw festivalen, där jag väldigt gärna hade bott istället för det tråkiga businesshotellet jag har rum i nere i downtown. visst, det är fantastisk utsikt över sjätte gatan där alla klubbarna ligger, och närheten till allt är lite bra, men ändå, det här området har så mycket mer känsla.

img_0867

Jo’s Coffee

dom stora svarta vackra fåglarna som kallas blackbirds sjunger på det där osannolikt höga lite bubbliga skrikande sättet. det sitter minst fem sex stycken i trädet ovanför mig. när jag först kom hit trodde jag att det var nåt ljud taxibilarna gjorde för att visa sin närvaro, men det är fåglar, väldigt högljudda sådana. på bordet framför mig står resterna av min frukost, jag åt nåt som är vanligt här och kallas migas, en frukosttaco med omellet, grönsaker och ost. Och en kaffe och en juice. Jag vet att det här är lite tjatigt, men det här med amerikanskt kaffe, det är så konstigt, det är ju inte kaffe som vi känner det, men ändå så gott! jag dricker liksom två stora muggar varje gång.

img_0869

Blackbird.

tack vare ip-telefoni kan jag ringa till svensk lokaltaxa från USA, det är fantastiskt. så jag ringde hem till familjen, och blev helt överrumplad av att bella tre år svarade. hon sa att hon ville komma till mig, kanske imorgon? nej, jag är så långt borta, man måste åka flygplan i en hel dag för att komma hit. men jag kan åka flygplan också, sa hon. sen ville hon inte prata mer, hon blev för ledsen. jag med, började gråta, den kärlek jag känner till henne, så stark. men ändå, att kunna ringa och prata utan att det är nån stor grej gör liksom resandet så mycket enklare, avdramatiserat.

igår var en bra dag. på morgonen gav jag en intervju till två filmnördar som bara ääääälskade min film, ”definetely the best film in the festival”. det är alltid lite overkligt när någon har tänkt så mycket på något man gjort. men det jag vet och kan om män och manlighet verkar onekligen vara ganska nytt för många amerikaner. dom sitter med stora ögon och hummar och nickar, lyssnar noga. på eftermiddagen träffade jag marknadschefen för bolaget som ska distribuera min film i USA, ett bolag som jobbar mest mot digitala plattformar, det vill säga iTunes, Netflix och andra websiter som säljer och hyr ut film online. Dom har också video-on-demand kanaler som når många miljoner amerikaner, och tror stenhårt på min film. enligt dom funkar inte allt via dessa kanaler, det måste finnas något som får filmen att sticka ut, och med min film är det såklart sex. det är såklart därför det här bolaget är så peppade på att sälja filmen i USA. borde jag vara irriterad över det, den lättåtkomligt kommersiella aspekten av min film? nja, kanske. men jag gjorde inte filmen för att den skulle vara spektakulär, om det blir en bieffekt så, okej med mig. jag är ganska säker på att min kritik av manligheten och framförallt prostitution kommer fram, även till amerikaner. det är det jag hört från dom som sett den. dom som kommer ladda hem den i tron att de ska få se snaskiga sexscener kommer antagligen bli rätt besvikna.

en timma innan visningen av min film hoppade jag upp på min trotjänare ”cykel” och trampade på cykelvägen längs floden ut mot biografen. solen höll precis på att gå ner, det var varmt och fint. under en motorvägsbro stod massor med folk och tittade mot himlen. vad kollar ni efter?, frågade jag några snubbar. jo, precis när solen går ner flyger en massa fladdermöss ut från sina hålor i brokonstruktionen ut för att fånga insekter under natten, sa dom. well, bäst att jag stannar, tänkte jag. några minuter senare började fladdermössen pipa och sen kom dom, tusen och åter tusentals, myllrande ur sprickor och hyllor. dom formade stora moln på himlen som steg och försvann söderut mot träskmarker där det finns gott om mat. det var en fantastisk syn.

img_0839

jag fortsatte bort mot cykelbron över floden, och mitt därute på bron hade några lokala punks ordnat en spelning. en snubbe öste på ett leksaksinstrument med egna samplingar medan en annan sjöng. tjugo tretti punkare stod och drack öl och dansade med. jag såg sista låten som slutade med att publiken slet sönder sångarens kläder, i love punks.

img_0850

där bron tog slut hade hundratals blackbirds samlats i träden. ljudet var öronbedövande, massivt. dom är så fina fåglar, liknar nästan exakt den stora svartkråkan jag har tatuerad på min högra överarm och axel. jag stod där länge och bara lyssnade, lycklig över att vara där, lycklig över att ha hyrt den där cykeln som fört mig dit, det optimala sättet att närma sig världen på.

img_0860
Alamo Drafthouse

visningen av min film var på biografen som jag kollade in i förrgår, alamo drafthouse, en fantastisk entuasiastdriven biograf med fem salonger. grejen med den här biografen är att dom serverar mat i salongen. framför varje stolsrad finns en bänk. när man satt sig i salongen kommer en råsnäll servitör/servitris och tar beställningar. dom serverar typ 40 olika sorters öl, sallader, pizza, burgare, mex-käk och mackor, vällagat och gott. personalen har liksom hittat nåt sätt att röra sig på i salongen så att dom inte stör visningen, så svaret på den uppenbara frågan om huruvida det inte blir en sämre bioupplevelse på grund av matserveringen är: nej. tvärtom, så jävla soft att sitta och äta och dricka öl och kolla på film. det löser också ett av de stora problemen med att gå på bio jag alltid har i sverige – ska man äta före eller efter? före är det för tidigt, efter är det för sent. ofta slutar det med att jag skiter i bio helt. det var kul att se min film i den miljön, publiken skrattade mycket och verkade hänga med i filmen.

efteråt var det frågestund, i stort sett samma frågor som alla har, hur det funkar på bordellen, hur lagstiftningen ser ut, hur kvinnorna mår, vad männen är ute efter och så vidare. det är alltid lika skönt att kunna lägga ut texten, filmen funkar så bra som frågeställare, det blir så lätt och roligt att diskutera efteråt. tyvärr så kunde vi inte prata så länge för nån annan film skulle visas i samma salong, men ute i foajen fortsatte jag prata med folk i nästan en timme. massor med folk kom fram och ville skaka hand och tacka för en fin film. ett gäng med tjejer ville prata länge om hur relationerna mellan män och kvinnor på bordellen kan kopplas till män och kvinnor har det i vardagen. alltså i stort sett samma frågor och diskussioner som uppstått i sverige efter visningar. vilket förvånade mig lite, möjligen var publiken mer förvånad och överrumplad av mina tankar här än i sverige där många har mer färdiga resonemang.

en äldre man kom fram och frågade om jag kände till att den nordkoreanska diktatorn Kim Il Jong på åttiotalet var så peppad på blondiner att han importerade sexarbetare från sverige. ”du måste hitta dom kvinnorna och göra en film om hela grejen”, tyckte han. ”det är ett scoop”. well, har nån hört talas om det här? kontakta mig. låter som en intressant historia att berätta.

efter visningen kände jag mig så glad, det var så skönt att det var över och hade gått bra. jag cyklade långsamt tillbaka in till downtown och alla klubbarna och stack till ett ställe som heter mohawks patio där några bra band skulle spela under kvällen. med mitt platinum badge kunde jag gå förbi den tvåhundra meter långa kön. jag ville också dit för att träffa en svensk tv-personlighet som råkar vara här i austin för att göra intervjuer med musiker och band för hans musikblogg. jag hade inte träffat honom tidigare men visste att han skulle vara här så jag tog kontakt med honom för några veckor sen för att se om vi kunde ses. när jag kom stod han böjd över en laptop, mitt inne i en text. jag satte mig i soffan med en öl och slappnade utav som man brukar säga. efter ett tag var hans blogginlägg postat och vi började prata. det kändes skönt att träffa en svensk, och vi fick genast bra kontakt.

på scenen spelade först holy fuck! från canada, fyra snubbar som gör ösig psykedelisk indie, trummor, bas och två synthar, väldigt bra. jag trodde jag hade läst fel i programmet men sen klev NZA från Wu Tang Clan upp och gjorde det mest oengagerade framträdande jag nånsin sett på en scen. med ena handen i fickan stod han packad, uttråkad och/eller stenad och mumlade sina rhymes. vid ett tillfälle kom hans manager fram och bad honom ta undan mobilen – snubben stog och messade under sin spelning… på sedvanligt vidrigt maner drog han och hans två kompisar till slut upp en ung tjej på scen som dom juckade lite mot innan DJn mitt i en låt avslutade den sämsta spelning jag sett på länge. det sista jag såg var hur snubbarna och deras manager strollade iväg på gatan med tjejen mellan sig, vidrigt. ingen på den smockfulla gatan verkade bry sig om dom när dom gick, ett gäng föredettingar på väg till hotellet.

sist på scen vid ett-tiden var the xx, ett gift par på gitarr och bas och en elektro-trummis. dom spelade fin och sorglig pop med ett eget väldigt luftigt sound men jag var så trött att jag inte orkade lyssna ordentligt. istället sa jag hejdå till tv-mannen, tackade för en trevlig afton och rullade långsamt hem genom vattenfestival-myllret till hotellet.

i nästa rapport:
en vila under ett träd, svensk hiphop och lite mer.

img_0891

report 2

report 2 – boca burgers and pc gurus

img_0790

Rio Rita Café och Bar, soft ställe.

img_0791

East side Pedal Pushers, punk-bike-lovers-ställe där jag hyrde en grym treväxlad cykel med det exotiska märket ”cykel”.

img_0796

FUCK ART – MAKE WAR. Vad mer behöver man säga?

img_0796

Family Thrift Store, gigantiskt ställe. Mest junk, men fruktansvärt billigt.

img_0801

I kön.

img_0806

PC GURU… så jävla roligt…

img_0796

En av alla grymma gatuvintage-loppisar, I’m ruined!!

img_0809

Fetma är ett av USA’s största folkhälsoproblem.

img_0808
img_0811

Cykel. Och ännu en fantastisk gatuloppis. Beyond Retro – ät hundbajs.

img_0812

Fran’s hamburgers på South Congress. Very nice.

img_0816

En veggie boca burger med jalapenos och ost, sourdough bread. Hundra procent gott.

img_0817

Äppelknycharjazz, I like…