50 Cent och jag i ett rum på bordellen

Vad har vi gemensamt jag och amerikanska hiphopmegastjärnan 50 cent? Jo, vi har suttit i samma rum, på europas största bordell, och pratat med Angelina, en 18-årig rumänska som jobbar där. Jag intervjuade henne om sitt liv på bordellen. 50 cent, vad han gjorde där inne i rummet mer än att prata med henne, ja det vet vi inte. Men vi vet att han är en enorm förebild för miljoner män i världen. Och att vad han säger och gör, det påverkar folk.

Tankar om von Triers kvinnohat och Antichrist

Angående Katarina Wennstam och Maria Svelands kritik av Lars von Triers ”Antichrist” i DN och Maaret Koskinens replik i samma tidning.

Lars von Triers ”Antichrist” var vidrig. Men jag gick från biografen med en känsla av underlig lycka. Filmen blottlade något som sällan lyckas fångas: hur våra könsroller ger oss vitt skilda sätt att hantera kriser.

Jag ser den inte alls som ett uttryck för kvinnohat. Jag ser en film om en man som agerar utifrån det vi lärt oss som män: med avstängda känslor använder han all sin kraft för att rationellt hjälpa sin livskamrat ur en kris. Jag ser en kvinna som går in i sin sorg med hela sin själ, hennes könsroll ger henne utrymme att göra det. Men någonstans på vägen tappar hon kontrollen över sig själv – vilket på sätt och vis är helt normalt med tanke på den situation hon befinner sig i.

Krissituationer är intressanta då de visar oss människor blottade utan det där lagret av medvetande vi alltid skyddar oss med i vanliga fall. Här börjar von Triers film, och jag kan inte se att han visar kvinnan på ett icke fördelaktigt sätt. Hon sörjer sitt barn. Hon gör det med hela sitt väsen.

Mannen å andra sidan, saknar verktyg att hantera situationen. Han lever genom sin partners sorg. Han ser en möjlighet att fly sina egna känslor, och han tar sin uppgift på allvar, jag tolkar det som att han gör det på grund av sin kärlek. Gör han det på ett bra sätt? Nja, att ta med en kvinna i chock till ett ångestfyllt ruckel i djupaste mörkerskogen för att hjälpa henne göra upp med sina demoner kan väl knappast kallas smart.

Men frågan är om von Trier menar att kvinnan är djävulen – antikrist? Jag kan inte se det i filmen. Han visar en kvinna som bejakar sin sexualitet. Som är feminist och undersöker kvinnoförtrycket genom tiderna. Är det kvinnohat att göra så? Det tycker jag inte.

Jag ser en kvinna som går in i en psykos – hennes sorg ger henne vanföreställningar om sin egen skuld för hennes barns död. Det tror jag är normalt. Hon använder sex för att fly och bearbeta sin sorg, det tror jag också är normalt. Han försöker värja sig men kan inte. Även det tror jag är normalt.

Till slut kommer hon fram till att det var deras sexlust som orsakade sonens död. På ett något okvinnligt sätt försöker hon ursinnig kastrera sin man. För att gottgöra sin egen skuld klipper hon av sig sin klitoris. Det är vidriga scener, men jag tycker inte dom sticker ut.

Däremot finns det några saker jag inte förstår i filmen. von Trier antyder att kvinnan kanske medvetet skadade sin son. Är detta bevis för hennes ondska? Vill Lars få oss att fundera över om hon är djävulen för att hon satte fel sko på fel fot, kanske? Det finns också en scen – oklart om det är en av kvinnans vanföreställningar – där det insinueras att kvinnan kanske medvetet valde sin sexuella njutning före att rädda sin son från döden. Jag vet inte vad jag ska göra av informationen i dessa två sekvenser.

I Antichrist ser jag en film om en känslomässigt dysfunktionell man och en kvinna, utsatt för kvinnoförtryck som alla andra kvinnor i världen, som i sin enorma sorg gör fruktansvärda saker. Men kvinnan gör det med avstamp från sin forskning om historiens samlade kvinnohat. Jag kan återigen inte se hur man kan kalla von Trier antifeministisk.

Mannen däremot dödar, återigen med avstängda känslor, sin livskamrat på slutet. Och bränner henne på bål. Han överlever men filmens sista scen visar tusentals ansiktslösa kvinnor som dödats av män genom tiderna, de kommer från dödsriket och marscherar förbi honom, utan att kunna skada honom där han sitter som ett barn och mumsar bär. Han överlever, men filmen säger mig: se alla kvinnor som dödats, se mannen som just dödat den han älskade, se vår gemensamma tragedi. Patriarkatets tragedi.

Svante Tidholm – dokumentärfilmare

Macho have more lattjo

Det är sommartider, och jag har varit på rockabillyfestival i ödemarkerna. På sådana platser frodas en ogenerad manlighet, ibland väldigt tillåtande – fåfängan är enorm bland rockabillyfolket. Men man kan ju inte sticka under stol med att idealen som hyllas är samma som födde drömmen om den lyckliga hemmfrun, bomberna över Hiroshima och Nixon. För att bara nämna några sandkorn i den öken av förfall amerikansk manlighet nerbringat oss alla.

Men rockabilly är brett och sköj, och på landet tätt omslingrat med raggarkulturen, som om man ska vara helt ärlig gått några steg längre bort från den där härligt politiskt korrekta feminismen vi sysslar med på denna blogg, ya know.

Vad sägs om en t-shirt med det invecklade trycket: ”Vem vill ha kondomer med jordgubbsmak när alla vet att musen gillar ost?”. Eller bildekalen som helt utan tveksamheter säger det vi alla manliga feminister går och funderar över när vi biter oss i insidan av munnen: MACHO HAVE MORE LATTJO.

Nej, nu är det dags att ägna sig åt mer väsentliga sommarsysslor. Som att lyssna på Heliga Familjen som är tillbaka i P1, eller läsa den strålande boken Skriet från Kärnfamiljen som jag hittade på biblioteket. Och just ja, sen var det familjen som ville ha lite uppmärksamhet också. Puh.

Låt oss ta bort problemen!

Här står en man som inte längre har någonstans att sitta. Parkförvaltningen skruvade loss bänkarna från Bryggargläntan på Södermalm sedan ett gäng alkisar festat runt lite väl högljutt. Nu får han sitta på en filt på marken istället.

IMG_0488

Måndag. Och en lista

Jag tror på:

– kärlek
– kaos

Jag vill tro på:

– människans inneboende godhet
– naturens förmåga att överleva
– skapande genom destruktivitet
– mig själv

Jag vill inte tro på:

– karma
– skadeglädje

Jag tror inte på:

– gud
– drift
– horoskop
– det som står i tidningarna överhuvudtaget om inte jag skrivit det själv

Män: sätt er ner och njut

Det står två tysta män bakom mig på stranden, och de har stått där i mer än en timma. De gör ingenting. De pratar inte med varandra. Själv ligger jag på en handduk och försöker läsa en bok. Men deras närvaro gör mig så obekväm, jag kan inte slappna av.

Våra barn går på samma simskola. Det är juni i Sverige, vi är vid en liten camping vid en kall älv. En timma varje dag i en vecka. Det har uppenbarligen fallit på dessa fäders lott att åka till stranden med ungarna. Undrar vad mammorna gör, jobbar? Städar? Vilar?

Papporna verkar synnerligen ovana vid denna föräldrasituation. Det ser ut som de lider där de står och kisar mot solen i kortärmade skjortor, färgglada shorts med bleka ben och rejäla sandaler. Det är arbetarkroppar, kantiga och lite inbundna. Inte som min stockholmsbaserade medelklasslekamen, med tatueringar skrikandes saker rakt ut.

Jag känner ingen här. Men jag ligger och läser och försöker göra det bästa av situationen. Min dotter är också färsking på den här stranden, så hon trakasserar mig hela tiden istället för att lyssna på fjortisarna som i sina små push up bikinisar tappert försöker leda simskolan. Men de där karlarna, stressar mig något enormt. Dom får mig att vilja resa mig också.

Jag ligger och tänker på vad det är att vara man. Att inte kunna släppa efter ens så mycket att man kan sätta sig och njuta av solen den där timman varje dag. Att stå och stirra en timma i sträck, som ett jävla offer, värdelös för alla inklusive en själv. Men också att lära sig att ta ansvar för sina barn, att följa dem till simskolan, hur obekvämt det än är.

Manligheten lär oss att vi män har rätt, att vi har makt. Men den lär oss också att vi inte är värda något. Dessa två män förkroppsligade denna konflikt där de stod på stranden medans deras barn lekte i vattnet: de stod, för att behålla kontrollen, för att visa sin makt. Men de stod också för att de kände sig obekväma i situationen, och för att de inte upplevde att de förtjänade att sitta ner.

Vibrationerna i denna konlikt fick även min kropp att darra av obehag där jag låg. Manligheten är nämligen något alla vi män ovillkorligen hör inom oss, och vi skapar som kollektiv tillsammans den manlighet vi vill leva i.

Det tog mig mer än ett halvår att förstå allt som pågick den där förmiddagen vid stranden.

Idag är det kvinnodagen, och vi kan alla glädjas med de kvinnor som just nu tar gator och nätter tillbaka. Deras kamp har gynnat oss män så mycket.

Vi män skulle kunna börja vår kamp med några enkla saker: att lära oss släppa på makten och kontrollen över oss själva och vår omgivning. Och att börja njuta av livet, av att leva.

Tillsammans kan vi öppna manligheten, mot varandra och våra nära, även när vi är i en obekväm situation. Vi kan sätta oss ner i solen. Vi är värda det. Även på kvinnornas dag.

Ikväll: besviken journalist talar ut

Jag behöver inte ens ironisera över eftermiddagen och kvällens antiklimax i medieföljetongen kring Sverige-Israel matchen i Davis Cup. Ole berättar själv hur otroligt besvikna poliser och media blev efter att de inte fick basha lite araber och vänsterfolk i Malmö.

Men låt oss ta några steg tillbaka. Vad har hänt.

Polis varnar för tio tusen våldsamma antifascister. Media hakar på och förmedlar okritiskt nyheten att det som kommer ske är inget mindre än ett terrorangrepp, från de ”väpnade grenarna” av vänstern som SvD:s ledare uttryckte det. Hundratals journalister checkar in på hotell i Malmö, fixar livvakter så att de inte ska bli slagna (är det månne judiska journalister rädda för sin säkerhet?). Och. Så händer det otänkbara. Bara ett hundratal personer demonstrerar.

Tänk – för ett ögonblick – den otänkbara tanken. Att media och polis faktiskt skapar förutsättningarna för hur vår värld ser ut. Det går liksom emot allt de själva verkar tro. Borgerlig press och polismakten verkar tycka att de liksom är offer för yttre krafter, därför kan de säga vad som helst utan att verkligheten ändrar sig. Som ett Lost-avsnitt, typ.

Tänk om det var tvärtom. Vänsten kallar till presskonferens: ”Vi har beslutat att beväpna oss med hjälmar, sköldar, batonger och pepparsprej för vi misstänker att polisen kommer attackera oss. Vi har också bett våra skyddsombud ta upp frågan med Malmö Stad att polisen har satt upp taggtråd som vi kan göra illa oss på. Vi vill också varna för att vi har fått information som tyder på att media kommer svartmåla och demonisera vårt demonstrationståg genom att kalla det för en täckmantel för terroristorganisationer som inte skyr några medel. Därför har vi beslutat oss för att spränga alla tidningsredaktioner utom Dala-Demokraten i luften snarast möjligt.”

Därför hatar män kvinnor

Äntligen är det någon som gör något! Nu har de inkännande aktivisterna på feministsiten Newsmill bestämt sig för att söka svaret på en av de svåraste frågorna en modern människa ställt sig: Varför hatar män kvinnor? Egentligen?

Nej, allvarligt talat. Jag ska försöka svara. Faktiskt.

En del tror det handlar om kontroll – att män slår neråt för att känna sig starka. Men jag är ingen maktmänniska. De förklaringsmodellerna är alldeles för cyniska för mig.

Jag tror män hatar kvinnor för att män hatar sig själva. Jag tror det självhat vi män känner, på grund av vår oförmåga att ta hand om vår omgivning, våra vänner, våra barn, vår natur, ja hela vår planet – det självhatet riktar vi mot kvinnorna. Det är ju kvinnorna som kan avslöja våra brister. Det är dom som finns där för oss – som vi släpper så nära att det är på riktigt. Ja, för inte är det männen.

Det är till och med så att vi inte klarar oss utan kvinnor. Se bara hur mansseparatistiska miljöer som till exempel fängelser fungerar.

Det är tydligt att våldtäkter och andra former av sexualiserat våld ofta har med självförakt att göra. Det ligger inte för oss män att slå oss själva. Gärna andra däremot.

Vi män älskar våra liv, såklart, men som världen formar oss är det inte underligt att vi känner hat. Det är inte heller speciellt populärt att undergräva det manliga kollektivet (även om det på senare tid blivit lite inne). Kvinnoförtryck däremot, det är en folksport, något vi tränas in i från barnsben. Att ta steget över gränsen, till att att börja hata, är kort. Många av oss män gör det någon gång under våra liv. En del av oss tar till fysiskt våld.

Så varför hatar vi män kvinnor? För att vi inte klarar av att älska oss själva i den här världen. För att de som kommer nära skrämmer. För att det mänskliga som kvinnor mer ofta tillåts visa påminner oss om det som saknas oss.

Sveriges innerligaste inland?

Vet ni var Sveriges innerligaste inland ligger? Nej, tänkte väl det. Inte jag heller men en korkad journalist på SvD verkar tycka att det är Bollnäs. Konstigt, precis den platsen jag skulle utpeka som MINST innerlig. Hon har inte fattat – det är just bristen av innerlighet i städer som Bollnäs som skapar den innerliga känslan i Per Perssons låtar.

Alltså apropå det jag skrivit tidigare om Perssons Pack.

3975038163.gif

[From Recension: Perssons Pack – Öster om Heden (Country) | Musik | SvD]