50 Cent och jag i ett rum på bordellen

Vad har vi gemensamt jag och amerikanska hiphopmegastjärnan 50 cent? Jo, vi har suttit i samma rum, på europas största bordell, och pratat med Angelina, en 18-årig rumänska som jobbar där. Jag intervjuade henne om sitt liv på bordellen. 50 cent, vad han gjorde där inne i rummet mer än att prata med henne, ja det vet vi inte. Men vi vet att han är en enorm förebild för miljoner män i världen. Och att vad han säger och gör, det påverkar folk.

Tankar om von Triers kvinnohat och Antichrist

Angående Katarina Wennstam och Maria Svelands kritik av Lars von Triers ”Antichrist” i DN och Maaret Koskinens replik i samma tidning.

Lars von Triers ”Antichrist” var vidrig. Men jag gick från biografen med en känsla av underlig lycka. Filmen blottlade något som sällan lyckas fångas: hur våra könsroller ger oss vitt skilda sätt att hantera kriser.

Jag ser den inte alls som ett uttryck för kvinnohat. Jag ser en film om en man som agerar utifrån det vi lärt oss som män: med avstängda känslor använder han all sin kraft för att rationellt hjälpa sin livskamrat ur en kris. Jag ser en kvinna som går in i sin sorg med hela sin själ, hennes könsroll ger henne utrymme att göra det. Men någonstans på vägen tappar hon kontrollen över sig själv – vilket på sätt och vis är helt normalt med tanke på den situation hon befinner sig i.

Krissituationer är intressanta då de visar oss människor blottade utan det där lagret av medvetande vi alltid skyddar oss med i vanliga fall. Här börjar von Triers film, och jag kan inte se att han visar kvinnan på ett icke fördelaktigt sätt. Hon sörjer sitt barn. Hon gör det med hela sitt väsen.

Mannen å andra sidan, saknar verktyg att hantera situationen. Han lever genom sin partners sorg. Han ser en möjlighet att fly sina egna känslor, och han tar sin uppgift på allvar, jag tolkar det som att han gör det på grund av sin kärlek. Gör han det på ett bra sätt? Nja, att ta med en kvinna i chock till ett ångestfyllt ruckel i djupaste mörkerskogen för att hjälpa henne göra upp med sina demoner kan väl knappast kallas smart.

Men frågan är om von Trier menar att kvinnan är djävulen – antikrist? Jag kan inte se det i filmen. Han visar en kvinna som bejakar sin sexualitet. Som är feminist och undersöker kvinnoförtrycket genom tiderna. Är det kvinnohat att göra så? Det tycker jag inte.

Jag ser en kvinna som går in i en psykos – hennes sorg ger henne vanföreställningar om sin egen skuld för hennes barns död. Det tror jag är normalt. Hon använder sex för att fly och bearbeta sin sorg, det tror jag också är normalt. Han försöker värja sig men kan inte. Även det tror jag är normalt.

Till slut kommer hon fram till att det var deras sexlust som orsakade sonens död. På ett något okvinnligt sätt försöker hon ursinnig kastrera sin man. För att gottgöra sin egen skuld klipper hon av sig sin klitoris. Det är vidriga scener, men jag tycker inte dom sticker ut.

Däremot finns det några saker jag inte förstår i filmen. von Trier antyder att kvinnan kanske medvetet skadade sin son. Är detta bevis för hennes ondska? Vill Lars få oss att fundera över om hon är djävulen för att hon satte fel sko på fel fot, kanske? Det finns också en scen – oklart om det är en av kvinnans vanföreställningar – där det insinueras att kvinnan kanske medvetet valde sin sexuella njutning före att rädda sin son från döden. Jag vet inte vad jag ska göra av informationen i dessa två sekvenser.

I Antichrist ser jag en film om en känslomässigt dysfunktionell man och en kvinna, utsatt för kvinnoförtryck som alla andra kvinnor i världen, som i sin enorma sorg gör fruktansvärda saker. Men kvinnan gör det med avstamp från sin forskning om historiens samlade kvinnohat. Jag kan återigen inte se hur man kan kalla von Trier antifeministisk.

Mannen däremot dödar, återigen med avstängda känslor, sin livskamrat på slutet. Och bränner henne på bål. Han överlever men filmens sista scen visar tusentals ansiktslösa kvinnor som dödats av män genom tiderna, de kommer från dödsriket och marscherar förbi honom, utan att kunna skada honom där han sitter som ett barn och mumsar bär. Han överlever, men filmen säger mig: se alla kvinnor som dödats, se mannen som just dödat den han älskade, se vår gemensamma tragedi. Patriarkatets tragedi.

Svante Tidholm – dokumentärfilmare

Låt oss ta bort problemen!

Här står en man som inte längre har någonstans att sitta. Parkförvaltningen skruvade loss bänkarna från Bryggargläntan på Södermalm sedan ett gäng alkisar festat runt lite väl högljutt. Nu får han sitta på en filt på marken istället.

IMG_0488

Måndag. Och en lista

Jag tror på:

– kärlek
– kaos

Jag vill tro på:

– människans inneboende godhet
– naturens förmåga att överleva
– skapande genom destruktivitet
– mig själv

Jag vill inte tro på:

– karma
– skadeglädje

Jag tror inte på:

– gud
– drift
– horoskop
– det som står i tidningarna överhuvudtaget om inte jag skrivit det själv

Män: sätt er ner och njut

Det står två tysta män bakom mig på stranden, och de har stått där i mer än en timma. De gör ingenting. De pratar inte med varandra. Själv ligger jag på en handduk och försöker läsa en bok. Men deras närvaro gör mig så obekväm, jag kan inte slappna av.

Våra barn går på samma simskola. Det är juni i Sverige, vi är vid en liten camping vid en kall älv. En timma varje dag i en vecka. Det har uppenbarligen fallit på dessa fäders lott att åka till stranden med ungarna. Undrar vad mammorna gör, jobbar? Städar? Vilar?

Papporna verkar synnerligen ovana vid denna föräldrasituation. Det ser ut som de lider där de står och kisar mot solen i kortärmade skjortor, färgglada shorts med bleka ben och rejäla sandaler. Det är arbetarkroppar, kantiga och lite inbundna. Inte som min stockholmsbaserade medelklasslekamen, med tatueringar skrikandes saker rakt ut.

Jag känner ingen här. Men jag ligger och läser och försöker göra det bästa av situationen. Min dotter är också färsking på den här stranden, så hon trakasserar mig hela tiden istället för att lyssna på fjortisarna som i sina små push up bikinisar tappert försöker leda simskolan. Men de där karlarna, stressar mig något enormt. Dom får mig att vilja resa mig också.

Jag ligger och tänker på vad det är att vara man. Att inte kunna släppa efter ens så mycket att man kan sätta sig och njuta av solen den där timman varje dag. Att stå och stirra en timma i sträck, som ett jävla offer, värdelös för alla inklusive en själv. Men också att lära sig att ta ansvar för sina barn, att följa dem till simskolan, hur obekvämt det än är.

Manligheten lär oss att vi män har rätt, att vi har makt. Men den lär oss också att vi inte är värda något. Dessa två män förkroppsligade denna konflikt där de stod på stranden medans deras barn lekte i vattnet: de stod, för att behålla kontrollen, för att visa sin makt. Men de stod också för att de kände sig obekväma i situationen, och för att de inte upplevde att de förtjänade att sitta ner.

Vibrationerna i denna konlikt fick även min kropp att darra av obehag där jag låg. Manligheten är nämligen något alla vi män ovillkorligen hör inom oss, och vi skapar som kollektiv tillsammans den manlighet vi vill leva i.

Det tog mig mer än ett halvår att förstå allt som pågick den där förmiddagen vid stranden.

Idag är det kvinnodagen, och vi kan alla glädjas med de kvinnor som just nu tar gator och nätter tillbaka. Deras kamp har gynnat oss män så mycket.

Vi män skulle kunna börja vår kamp med några enkla saker: att lära oss släppa på makten och kontrollen över oss själva och vår omgivning. Och att börja njuta av livet, av att leva.

Tillsammans kan vi öppna manligheten, mot varandra och våra nära, även när vi är i en obekväm situation. Vi kan sätta oss ner i solen. Vi är värda det. Även på kvinnornas dag.

Därför hatar män kvinnor

Äntligen är det någon som gör något! Nu har de inkännande aktivisterna på feministsiten Newsmill bestämt sig för att söka svaret på en av de svåraste frågorna en modern människa ställt sig: Varför hatar män kvinnor? Egentligen?

Nej, allvarligt talat. Jag ska försöka svara. Faktiskt.

En del tror det handlar om kontroll – att män slår neråt för att känna sig starka. Men jag är ingen maktmänniska. De förklaringsmodellerna är alldeles för cyniska för mig.

Jag tror män hatar kvinnor för att män hatar sig själva. Jag tror det självhat vi män känner, på grund av vår oförmåga att ta hand om vår omgivning, våra vänner, våra barn, vår natur, ja hela vår planet – det självhatet riktar vi mot kvinnorna. Det är ju kvinnorna som kan avslöja våra brister. Det är dom som finns där för oss – som vi släpper så nära att det är på riktigt. Ja, för inte är det männen.

Det är till och med så att vi inte klarar oss utan kvinnor. Se bara hur mansseparatistiska miljöer som till exempel fängelser fungerar.

Det är tydligt att våldtäkter och andra former av sexualiserat våld ofta har med självförakt att göra. Det ligger inte för oss män att slå oss själva. Gärna andra däremot.

Vi män älskar våra liv, såklart, men som världen formar oss är det inte underligt att vi känner hat. Det är inte heller speciellt populärt att undergräva det manliga kollektivet (även om det på senare tid blivit lite inne). Kvinnoförtryck däremot, det är en folksport, något vi tränas in i från barnsben. Att ta steget över gränsen, till att att börja hata, är kort. Många av oss män gör det någon gång under våra liv. En del av oss tar till fysiskt våld.

Så varför hatar vi män kvinnor? För att vi inte klarar av att älska oss själva i den här världen. För att de som kommer nära skrämmer. För att det mänskliga som kvinnor mer ofta tillåts visa påminner oss om det som saknas oss.

Sveriges innerligaste inland?

Vet ni var Sveriges innerligaste inland ligger? Nej, tänkte väl det. Inte jag heller men en korkad journalist på SvD verkar tycka att det är Bollnäs. Konstigt, precis den platsen jag skulle utpeka som MINST innerlig. Hon har inte fattat – det är just bristen av innerlighet i städer som Bollnäs som skapar den innerliga känslan i Per Perssons låtar.

Alltså apropå det jag skrivit tidigare om Perssons Pack.

3975038163.gif

[From Recension: Perssons Pack – Öster om Heden (Country) | Musik | SvD]

NUG for sale

Det pågår en diskussion om hur musiker och konstnärer ska kunna försörja sig på sitt arbete om deras verk sprids på internet via illegala distributionskanaler, som tex Pirate Bay.

Jag har inte mycket att säga om den, mer än att det verkar finnas stor vilja att betala för underhållning om man känner att den är värd det. Det här ska inte handla om det.

Det här ska istället handla om RIKTIG KONST. Sån där som är DYR och FIN.

Jag ville se Pål Hollenders ”Buy Bye Beauty” , hans omdebatterade film där han har sex med prostituerade i Lettland för att visa hur svenska affärsintressen exploaterar lettländska kvinnor.

På hans website finns filmen som del av en DVD box för försäljning för 1950 kr. För privatpersoner, då får man inte visa den offentligt. För museér, skolor osv kostar boxen 4.400 kr.

De senaste dagarna har det stått mycket i tidningen om graffittikonstnären NUG’s examensverk från Konstfack, en video där han klottrar och trashar i tunnelbanan. Territorial Pissing heter den. Han och skolan har polisanmälts och fördömts. Det var väntade reaktioner.

Jag har kollat efter filmen på nätet men inte hittat den. Däremot läste jag idag att två exemplar av videon sålts för 65 000 kr styck. THAT SUCKS. Jag föraktar alla som skapar konst som går att sprida lätt via nätet tex men inte gör det. Jag kan acceptera att man vill hålla på delar av sitt material, eller till exempel inte sprida högupplösta versioner av filmer osv för att kunna ta in lite cash. Men att sälja en film för 65 000 kr? Eller 1950 kr? Nej, tyvärr, det är inte OK.

nug

Den onda cirkelns slut finns inte

En cirkel saknar slut. För att bygga relationer krävs en insikt i denna enkla tanke. Tyvärr är den kronologiska linjära tankeformen för begränsad för att omfamna detta. Därför misslyckas vi med det mesta.

Exempel: Jag hatar henne för att hon var så sur för att jag var så trött och kanske dum men det var jag för att jag tyckte hon inte förstod att jag hade det svårt och jag kände mig ensam dagen innan för det, men hon kände sig ignorerad av mig vilket var sant men det var för att jag var så inne i det där som jag behövde för att kompensera för att hon bara tänkte på sig själv när jag hade varit dum, då när jag inte kunde stötta henne den där gången när hon kände sig utsatt.

Som ni ser är det omöjligt att reda ut denna infekterade kedja av oförrätter. Det är så svårt att hinna med, att orka med. Lager läggs på lager, trasslas in i varandra, sträcks i tid och rum. En plats väcker ett minne, en människa en annan, tillsammans skapar de två en persons ursinne. Som i sin tur ger mig ont i huvudet.

Denna makalösa spindelväv av liv, vad ska vi göra med den, hur ska vi någonsin kunna bemästra den? Det är tydligt att de som försöker och lyckas mår bättre än andra. Men de som misslyckas, mår de bättre än de som glatt ovetandes hoppar mellan tuvorna i den stinkande myren?

Det enda vi kan göra är att invänta slutet, när vi äntligen kan pusta ut: det var ett tungt race, men nu är det över, tack för mig. Eller också fortsätter vi försöka, med blicken stadigt fäst på något i fjärran, varannan dag därborta, dit där allt är frihet, varannan dag här, med händerna djupt ner i leran, grävandes efter lyckan.