Göteborg made us

Det är en vacker sommarmorgon, tidigt. Den svala nattluften ångar bort över gatorna, värmen väller in, och jag står framför raderna av containrar, hjärnan kan inte ta in vad som händer. Tre meter höga väggar av tjock plåt tornar upp sig framför mig. Dom har byggt murar i staden, en mur runt skolan.

Ett fängelse formar sig, gränsen dras. Om det innan känts som att vi var vi, och ni ni, så kan jag nu se det, det blir aldrig tydligare än så här. Det här är fängelset vi väntat på, känslan av maktlöshet inför politiken materialiserad. Här bygger polisen gränsen. På ena sidan, alla utom oss. På andra sidan, raseri, besvikelse, maktlöshet. Härifrån kan det bara gå utför.

Tiotusentals människor ville säga något. Ville vara med. Ni byggde murar. Ni poliser reste dit från hela Sverige och jobbade övertid, slet som djur för att försvara era gränser, er makt och ordning. Ni fick rosor, vi fick hot, slag och fängelsestraff.

Jag minns hemresan, vi satt tysta i bilen och tittade på Sverige genom fönstret. Något hade hänt, budskapet var levererat, alltid hade det varit tydligare: backa! Vi brukade skoja om det, hur poliserna alltid vrålar det i ens ansikte. Och vi skriker: bilda kedja! Dom skriker: backa! Sen står man där och väntar på att nått ska hända. Men nu var det inte roligt längre. Det fanns ingenstans att backa. Vi var upptryckta mot väggen, och hade ingen lust att försöka längre, varken bilda kedja eller säga emot.

Barrikader av brinnande bajamajor, poliser som kastar sten. Poliserna som kommer på rad genom parkerna, slår och sparkar. Och sen skotten som sätter punkt för allting.

Tio år har gått. Mycket har sagts. Men det enda jag tänker på är containrarna. Hur kunde ni.