Tittmyra fittmyra

Det är svårt med namn. Dom biter sig fast. Som dagiset Tittmyran i Gävle, som jag läst om så mycket för att de tidigt började med en tydlig genomtänkt genuspedagogik. Som tydligen har lönat sig bra om man ska tro på intervjun med de två ungdomar som publiceras i dagens SvD. De säger sig båda ha goda erfarenheter av förskolan. Gud vad jag skulle önska att min dotters dagis tillämpade åtminstone en tiondel av de pedagogiska metoder Tittmyran (och Björntomten, en annan avdelning på samma dagis i Gävle) provat fram.

Men åter till namnet. Tittmyran, vad är det? En kombination av två ord som båda är suspekta, vad tror dom man får för associationer? Och allt detta snack om genus, jag måste säga det, jag har så svårt för det ordet. GENUS, det låter som penis eller nåt. Alla ord som slutar på -us är lite äckliga. Jag tror jag har sett minst två filmer där skurken heter JANUS. Därför använder jag hellre det fräsiga ordet ”könsroller”. Sug på det.

För er som verkligen vill veta mer om hur illa det är ställt på landets förskolor har jag läst en superbra statlig utredning (eller delbetänkande om man ska vara petig), kolla in den här: Den könade förskolan, från 2004.

enough2.tiff

Dags att ge upp halva jordens befolkning, tjejen

Jag vill varna känsliga läsare. Nedanstående text kan innehålla extrema värderingar som kan verka stötande för vissa.

Fyra år. Hon hann inte bli mer än fyra år förrän hon gav upp hoppet om att vara nära en pojke. Hon slutade förvänta sig att de skulle lyssna på henne, vända sig till henne med lekförslag och ideér.

Eller ska man vända på det? Pojkarna hann inte bli mer än fyra innan de förtryckte min dotter så mycket att hon inte längre kunde vara nära dom.

Det enda sätt L nu kan vara nära pojkar på är genom heteronormativa kärleksrelationer. Och det enda sätt pojkarna kan vara nära varandra på är genom våldsamma lekar. När hon föreslår något lyssnar dom inte. Men när de talar så lyssnar hon. När de leker två springer de ifrån henne och kastar sand. När hon leker med en annan flicka bjuder dom in och arrangerar lekar där pojkarna får vara i centrum.

Det är dags att sörja att inte heller våra barn, barn till feminister och medvetna, kunde komma nära varandra över könsgränserna. Det är dags att ge upp en smula. Att leva i förnekelse, eller någon slags dröm om att våra barn inte blev som vi, att de skulle vara jämställda, tjänar ingen på. Allra minst våra barn, ironiskt nog.

Jag tycker så synd om min dotter som inte ens vågar säga ifrån. Jag vill säga åt henne att hon måste skrika åt dom och slå tillbaka. Jag vill säga att var inte så jävla mesig. Men det är ju inte hennes fel.

Och jag tycker så synd om pojkarna, som redan är härdade. De har de så jävla hårt, annars skulle de inte heller utsätta andra för skiten.

Jag menar inte att min dotter är befriad från stereotypa kvinnorollsmönster. Hon är full av dom. Det gör ont att se. Men att se små pojkar förtrycka henne, det känns värre. Kanske för att det är någon utifrån som gör det mot henne. Kanske för att man kan inbilla sig att det går att göra något åt. Eller kanske för att jag blir så påmind om vem jag är, hur jag var när jag var liten. Att det var jag, som stod där och slog och slog, alldeles ensam.

EDIT: Sen finns det såklart undantag… enstaka normbrytare. Kanske just Din son…

Älskade jävla barn

Det är så svårt att se barnen växa upp. Man vill så gärna att de ska slippa bli som oss. Jag blir vansinnig av att se min dotter så förstörd, blyg, förtryckt som jag är och var. Men hur skulle det kunna vara annorlunda? Hur skulle hon kunna vara besparad från det som jag själv agerar ut dagligen?

Värst av allt är att se barnen tillsammans, hur de spelar upp våra förtryck mot varandra. Okontaktbara pojkar som slår med pinnar och kastar stenar utan att veta varför. Jag har sett det så många gånger nu.

Varje gång blir jag vansinnig och vill spöa dom små pojkjävlarna. När jag egentligen vill slå den där pojken i mig själv.

Det här vill jag skriva mycket om här. To be continued alltså…