Interview with… me

Here’s an interview about my latest documentary film ”Like a Pascha” I think turned out really good, made in english by Anna Holz for Emma, a german feminist magazine. You can read it in german here. I think it covers a lot of issues regarding feminism, men and sex I wanted to communicate with the film but not really succeeded with…

As you can imagine, the bare fact that a man, and moreover, a Swedish man, makes a critical documentary about a German brothel is interesting for us as a German feminist medium in many ways, raising questions about our country´s approach to prostitution, about male gender roles, the Swedish system, which functions as a role model for European feminists in general etc….

I am very interested in what got you to Pascha, which individual reasons you had, to go there, how you, as a male subject, could or can cope with your co-males in places like these…so, if you want to, feel free to add more personal stories, opinions or experiences. I, however, didn’t want to ask you anything too personal and therefore have put those kinds of questions in brackets. I hope that´s ok with you.

That´s enough introduction for now, here are my questions:

Not only accessing, but also filming the people and business at Pascha, Europe’s biggest brothel, is a difficult and tricky thing to do. You obviously managed to win their trust. Do you think a female director could have approached them in the same open way, without difficulties? Could you have made this documentary if you were a woman?

No, never. To start with, women are not allowed at Pascha unless they are either selling sex or doing other work there. And men, well, men can do as they want, but all women at the brothel of course saw me a as a potential customer. Often they would be pissed off at me when they realized I didn’t want to spend any money. But, as a man I could move and interact freely with both women working at Pascha and men going there to buy sex. A woman would not have been able to walk around the brothel freely. Also, I tried to use myself as a confused man at the brothel, I didn’t go there as a stone cold journalist looking for truth. I was looking for something deeper, harder to get to, where I needed to be honest about myself.

In an interview with Jason Whyte you said, when you first got to pasha you were “in chock”. There is a scene in the documentary where you have trouble going back into the rooms, watching what is going on in there. How did you cope with it, did you develop a strategy eventually, to bear being there? Or did it never stop being a struggle for you?

It was quite a chock to come there the first time, to realize the magnitude of the place. You have to understand that prostitution is illegal in Sweden, a very rare phenomena to actually witness if you are not a cop or something. So here I come, a Swedish feminist man, to this eleven-story building, walking hallways of hundreds of women, it was overwhelming.

But after spending some time at the brothel (I was there to and from for more than three years, always staying at the brothel), the things that first was chocking more and more became normal. This place is a like a world on it’s own, a total universe in many ways separated from the rest of the world. It’s because of what happens there – it’s not normal at all outside of the house, so there is a special bond between the people in this world who share this experience, sometimes even between the buyers and the women selling.

And of course the atmosphere in the house because of the odd mix of women from all over the world doing this extremely demanding intense work really got to me and the other in the film team. I think it resembles what happens in prisons and other isolated places where people organize around a very special cultural and ethic value system. Hanging out in the staff casino at night listening to the women’s stories was surreal.

So in a way it was not so hard being at Pascha, except for the gang bang situations, the hard part was leaving the place, realizing that what you’ve experienced and been in. I have one memory of going in a taxi to the airport in Cologne after spending some days at the brothel without going leaving the house one single time, and I was convinced all of the women at the airport were prostitutes. And calling home to my partner from the brothel was always something I tried to avoid; the perspective was just too much.

But regarding the gang bang parties, this was the only time I was allowed to film actual sex. And the men coming to these “parties” where often nervous and on their toes, while the women try so hard to get them to relax, the whole situation is super strange for me as a bystander. Also, having a camera in these moments make people act weird, some try to hide, others want to perform. And me, I try to act normal, but afterwards I can see I’m not normal…

(It seemed to me as if you were looking for something at Pascha, something that maybe wasn’t even to be found. The documentation left me wondering why you were trying so hard to find the deeper reason, the better motivation to buy sex – I got the impression that the men´s simple shallowness and brutality was hard for you to bear, being a man yourself – so that you simply HAD to know there was more to it.)

I will try to answer this below!

In an interview with Dirk Sonniksen you said: “I would say that going to this place for me was challenging some of my worst nightmares of manhood (…) I wanted to go there and challenge my own sort of hopelessness, for this subject.”  –  What did you mean here, could you elaborate this?

I feel really hopeless when I think about men and what we do to women, each other and the world! Manhood is dark subject because we men are doing so much bad. And a brothel is such a flagship for, on one hand, the privileges and possibilities men have and on the other hand the exposed and so totally unfair situation the women are in. So I was thinking, if I find something good in these men, well, maybe then things are maybe not so hopeless.

I was trying to get answers to these questions: how come men can treat other people so bad? What’s driving them? Asking these questions was for me, a way not to buy into the myth about men, that we are uncontrollable, dangerous animals, bombs waiting to go off, but instead sensitive humans, products of culture and society.

I mean, men are born good, as all humans. We want to be loved and love. Then things happen. One of the things that stand out when I think about men’s problems is sex. It seem to be so utterly important for many men to get sex. And since most of us live in a patriarchy men are often really bad at not getting what we want.

I don’t believe men are so obsessed by sex is because men have a different sex lust than women. I don’t believe we are born with some special need for sex, nor do I believe we have a stronger urge to reproduce. I don’t deny the fact that our different physical characteristics give us different experiences during our lives. But for me, there seem to be a connection between men’s emotional abilities and sex. Because we often use sex as drug to give us a feeling of well-being when we maybe need to do some emotional work on a situation or relation in our lives. Sex is a reward when things are going well, a comfort when things are bad, excitement when life is boring, an escape when you can’t handle reality.

Many women at Pascha told me that their customers actually didn’t want to have sex, just talk, relax and sometimes even cry! This came as a surprise to me since the conversations in the hallways often were formal and technical, the women stating their program, what kind of services they do and don’t do…

So, this made me think, what if the whole sex thing is part of play, pretty much how young men are supposed to treat women, like sex toys… What if what happens in the room is actually that men are buying attention? They are buying energy and time, a woman’s time, when she is supposed to listen, smile, be tender and caring – besides her sexual skills that is. Sounds pretty much like some kind of love to me, don’t you think, very much alike the relations between men and women we normally see in perfectly normal relationships also here in Sweden.

Robert Jensen, American journalist, professor and recent co-founder of an antiporn blog created by men for men (http://www.antipornmen.org/) alleged in one of his articles[1]:

Let’s stop trying to be men. Let’s struggle to be human beings.”

Is that a statement that you can relate to as well?

 

Yes, very much, this is a strategy where we men should treat much of what we see as manly as constructions we don’t really need. I can relate to that idea. But I do think we need to be realistic – I am a man, and I will be one for the rest of my life, and more men (as we see men) will come, so let’s try to create a manhood to be proud of. And if this in the end means that the whole idea of a man is unnecessary, I’m open for that.

 

(Apart from being male yourself, did you have other personal reasons, maybe based on your own experiences and biography, to be interested in the male gender role and the power dynamics between the genders?)

See my other answers.

How did the pasha-experience affect your opinion about the sex business?

I don’t like what’s going on at Pascha and in Germany in whole regarding the sex business. I don’t think any woman should need to give emotional or physical attention to a man for money, it’s just below our dignity. And I don’t think any man should pay to be close to someone, it’s not worthy us. I’m not against sex, sex is great, but I think we should all strive for equal sexual relations where everybody involved are there because they want to, and there is no asymmetrical power relations between the parties involved.

I can’t say this view on sex business changed after staying at Pascha. What became clearer to me was the fact that the people in this industry are not bad people – they are just part of a bad system. I think I knew it even before going to Pascha, but it was sometimes hard to realize that I actually liked some of the men I met there, I expected them to be less sympathetic. It was a good reminder things are seldom as easy as we would like them to be…

I got the impression that the manager of Pascha was offended when you asked him if he could imagine selling his body for money, or being forced to do so.  Do men apply double standards when it comes to the sex business? – Why?

I think that without the double standards men wouldn’t be able to cope with how buying sex affects the prostitutes. It’s part of the male myth to just shut down our empathic ability and act – something most of us men are well trained at. So, for the boss of Pascha to think about how it would be for him to sell sex, it was too much, it was a moment where the double standards we hold up collapsed.

 

The punters in your movie didn’t seem to show empathy or reflection on what they were doing – from your experiences, would you agree that the German law, by legalizing prostitution, encourages men to feel entitled to buy sex?

Yes. I got the feeling that buying sex was not a big thing for the men coming to Pascha. Everybody knows what it is, where it is, knows the brand and what it means. It is all very normalized in Cologne, and I think this brings a lot of customers there.

Contrariwise: did the Swedish model of illegalizing the purchase of sex raise moral awareness and empathy for sex workers and improve their situation?

Yes, I think so. The law has gotten some criticize because it’s somewhat ideological – it sends a signal about what we think is right and wrong, but most people seem to appreciate this, because it makes it easy to talk about a complicated phenomena: parents can tell their kids that this is something bad, something we don’t do etc. In Sweden the sex workers are really marginalized and not very visible at all in media and society. There is a sex workers organization, but I get the feeling they are often used as an alibi by extreme liberals who want to tear down the laws on buying sex because it threatens individual rights.

Your documentary has been shown to the members of the Swedish government.[2] How did they respond? What was the discussion afterwards like?

Sex is hard to talk about, like, how to start, from what perspective. The film give people a lot of ways in to this djungle of . A lot of people get stiff and say all the politically correct stuff. Some people are brave and see how this is a more complex issue, especially if we really want to reach the buyers – which also in Sweden are all kinds of men from all of society.

I have read recent articles, saying that more and more people in Sweden nowadays disagree with the Illegalization of buying sex, saying it didn´t improve the situation of prostitutes – is that your impression of the atmosphere in Sweden nowadays, too? (I suspect the German newspapers to be a little partisan on that matter.)

This is not true. There is a strong consensus in Sweden supporting the illegalization of buying sex, especially from authorities, NGOs, feminists and politicians. And as I said before, the few voices that say otherwise are often hijacked by extreme liberals. From what I can see, women’s organizations in Sweden in general don’t focus very much on sex workers. If this is because the problem is so small or because they prefer the subject to be small I can’t say.

What are your upcoming projects?[3] Will you continue being involved with issues of gender? Or do you need a rest for now?

I work a lot with “Like a Pascha”, travelling around Sweden doing screenings and debates on manhood and sex. It’s fantastic, I love meeting the viewers, the film is a great start for discussions. Also, the film will be released in the US this winter, very exciting.

I’ve also started doing research and interviews for a new film, which in some ways have a lot in common with “Like a Pascha”; it’s about a non functioning physical appearance of a social phenomena we’ve all agreed is the only solution to a problem. And men play the main role.

Are you still in touch with Sonia? Do you know what happened to her?

Yes, I still have contact with her. She moved to Spain, started studying as a dentist nurse, but carried on selling sex as a way to finance her studies.

Did she and the others ever get to see the movie? Did you hear anything from “pasha” ever since?

Sonia saw the film before it was finalized, it was important to get her approval. As for the men, I wasn’t as nice… I have a dream organizing a screening at Pascha for the women and staff, but I don’t think I’m brave enough to make it happen.

 

 

Additional thoughts, that I would kindly ask you to comment:

What I liked very much about your documentary was the very forceful illustration of what Luhmann calls “Kontingenz”:  the brothel tried to create an atmosphere of normality, pretending that there simply was no alternative to the existence of the sex business – or the alternative maybe being men, raping women in the streets.

But this coherency was broken.

We saw a man who was not at all convinced, and probably not accidentally a Swedish one. Thus the viewer experiences a world that is, what it is, but not necessarily. It could be different. Your being an outsider at this place was the link to a possibility of an “outside”. That is an almost utopian thought and I don’t know whether you had that idea in mind – ? – The ending, however, where Sonia sits on the roof of Pascha, urging a little bug to fly off, hints to a way of escape.

In my opinion, your documentary – I can´t possibly know whether this was intended – thus makes a strong argument in the whole gender debate: proposing that the cultural and social environment is crucial to why prostitution exists – and how it can possibly be diminished.

 

Anna Holz, for Emma

In german here.

Min kropp vill ha dig, själv vågar jag inte
säga vad jag vill

”Min kropp vill ha dig, tjejen.” Tusentals pojkar sjunger denna strof just nu på förskolor och skolor. Han är ju så gullig Eric Saade. Tack och lov är texten på engelska, så de små barnen förstår ingenting. För i denna lilla mening ruvar en av manlighetens djupaste problem. Det är nämligen inte JAG som vill ha dig, det är min kropp. Det är något inom mig, som inte är den du pratar med nu, den du har en relation med. Det är min kropp som skriker ut denna vilja. Själv vill jag ingenting.

Jag har ett förslag. Som kanske kan hjälpa män (och kvinnor) lite. Det är ett trist förslag, för det kommer kanske få allt att stanna upp lite. Det handlar om att ta ansvar för sin vilja. Det finns nämligen inget mer tabu för män när det kommer till relationer än att vilja något och ta ansvar för det.

Därför föreslår jag just det: hädanefter ska män formulera sin vilja så här:
Jag vill… xxx … därför att jag behöver… yyy.

Byt ut xxx mot det du vill och yyy mot varför. Istället för att säga: Min kropp vill ha dig, till vilket man bara kan svara ”jaha, men min kropp vill inte ha dig”, eller kanske ”låt mig få kontakt med min kropp, så ska vi se vad den säger”, får vi ett samtal:
– Jag vill ha sex med dig därför att jag behöver vara nära dig.
– Varför?

Och vidare:
– För att jag tycker vi är så långt ifrån varandra.
– Jaha. Varför är vi långt ifrån varandra?

Eller:
– För att jag är rädd att du inte älskar mig och då känner jag mig ensam och rädd.
– För att jag är rädd att du tycker jag är tjock och gammal och då blir jag rädd att du aldrig mer kommer älska min kropp.
– För att jag är så trött på att vi bara umgås med barnen och städar och bygger och fixar och saknar det där som vi hade som inte är vardag.

Där kan samtalet börja – mellan två likvärdiga parter som uttrycker sina behov, berättar om sina liv och problem. Vilka nya möjligheter för relationen!! Det kräver såklart att man har lite kontakt med sina känslor. Men det är väl ett relevant krav på någon man ska ha en nära relation till.

Den frånvarande ansvarstagande viljan är alltid förödande för relationer. Jag tror det gäller framförallt män, för många män har på grund av detta stora problem att bygga varaktiga nära relationer. Ju äldre män blir, desto färre nära vänner. Istället är det fruar och partners som får ta hand om och vårda det sociala behovet, ofta är det till och med så att kvinnorna för männens talan utåt gentemot vänner, familj och släkt. Som om inte det vore illa nog har många män har en väldigt ful ovana att ta ut bitterheten över detta sociala misslyckande på kvinnorna de är beroende av.

Jag tror mäns rädsla för att aktivt vilja något bottnar i en rädsla för att framstå som svag. För det är ju det värsta en man kan vara. Och man blottar sig aldrig så mycket som när man vill ha något från en annan människa. När hörde du senast en man säga till en annan man:

”Jag vill att vi ska vara nära vänner. Jag tycker om att ha dig omkring mig. Jag tycker du är så rolig och spännande. Jag behöver ha dig i mitt liv, för annars känner jag mig ensam och det är det värsta jag vet.”

Män förlitar sig istället på slumpen, upphöjer den till magi; relationer som dör gör det för att de inte var starka nog, typ. Men så funkar det ju inte i verkligheten. Man måste lägga energi och tid på en relation om den ska bli stark.

Jag tänker på Kamratpostens undersökning från 2008, där bara 5,4 % av de tillfrågade barnen sa att de går till sin pappa om de är ledsna. Beror det på att papporna inte visat att de vill lyssna på sina barn? ”Jag vill lyssna på dig, för jag behöver din kärlek. Jag vill att du litar på att jag kommer finnas här för dig när du är ledsen.”

Följdfrågorna leder såklart till djupare och viktigare frågor. Varför är det viktigt att finnas för sitt barn? Varför är det extra viktigt om man är pappa? (Facit: för att annars kommer ditt barn inte vilja vända sig till dig när hon/han är äldre, och du kommer känna dig utanför och dålig och inte tro att du är viktig. Det är också viktigt att ditt barn ser att män är kapabla att lyssna och finnas där på riktigt, för det kommer påverka deras syn på män och deras krav på sig själva och andra män… osv…)

(För att ingen ska anklaga mig för att vara en supertrist partydödare vill jag säga att det såklart är skönt och viktigt att hänge sig, släppa sitt medvetna jag och låta kroppar mötas. Men det finns ett problem i hur manlig och kvinnlig sexualitet romantiseras och upphöjs till något ”naturligt” som inte har med resten av relationen att göra. Men det är ämne för en eller ett gäng andra texter.)

Den manliga befrielsen är inte här ännu

Idag skriver jag om boken ”Dingo Dingo – den manliga befrielsen är här” i Feministiskt Perspektiv. Om du är prenumerant läser du recensionen här.

Ett litet utdrag:

Jag ser framför mig hur de tre författarna Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson fått idén: att lösningen på mäns problem är att de utan kvinnors inblandning möts och tränar upp sin känslomässiga förmåga.

Genom kramen män emellan, vilket egentligen är det boken handlar om, ska den bur de flesta män lever i brytas ner. Den homofoba, intränade emotionella rustning som gör att vi män inte kan bygga varaktiga nära relationer till andra än de kvinnor vi valt att leva med i heterosexuella partnerskap.

Relationer där könsstereotyperna är förutsättningen, men också grogrunden för osunda instängda könsroller. Mannen och kvinnan utlämnade till varandras dramatiseringar av rollen Mannen och Kvinnan i Paret.

Grundidén är bra, utan tvekan. Jag tror på den. Men den räcker inte som strategi för att förändra mansrollen. Och den räcker definitivt inte för att bygga en roman på. Boken är också plumpt och slarvigt skriven, en ironisk underton gör att vi inte förstår om det hela är skämt eller ej.

Nu börjar 364 mansdagar, låt oss göra något av dom

Det sägs ju att alla dagar utom kvinnodagen är mäns dagar. Det håller jag inte med om. De övriga 364 dagarna är inte mina dagar i alla fall, trots att jag är man. Det kanske är någon annan mans dag? Kanske de tråkiga jävla männens dagar, dom där som varenda dag i sina liv inte vill prata ett skit om vad manlighet är eller vad vi män gör här i världen överhuvudtaget.

Vi män skulle verkligen behöva en dag vi med när vi reflekterade över manlighetens problem och möjligheter. En dag späckad med debatter, seminarier och möten där manligheten i Sverige och världen stod i fokus. Kvinnor är helt enkelt så jävla mycket bättre än oss män på att formulera strategier för att utveckla sin gemenskap och position i samhället. Feminismen har ju åstadkommit underverk för kvinnor de senaste säg, tvåhundra åren medan vi män i värsta fall kämpat emot eller i bästa fall stått bredvid och slagit ner blicken med nån slags förvirrad skam i bakhuvet. Ja det finns mycket att säga om det samspelet. Men det tänker jag inte gå in på nu.

Nej, det positiva med det här skitläget är att vi män kan titta noga på vad kvinnor gör och ta efter, eller varför inte bara planka rakt av! Så kände jag när jag läste journalisten Christina Lindströms fantastiska kravlista för att förbättra mammors situation (som bara finns på Facebook just nu, hoppas det publiceras någonstans så att jag kan länka till det här). Därför presenterar jag här en lista över några krav för att göra pappors liv lättare och bättre. Fyll gärna på i kommentarerna nedan. Tack Christina och alla andra coola kvinnor för all inspiration!

– 10 graviddagar för pappan
Alla blivande pappor ska ha möjligheten att vara lediga 10 dagar under graviditetens sista månad, antingen för att bättre kunna förbereda sig för förlossningen (ensam eller tillsammans med den gravida kvinnan) eller för att ytterligare kunna avlasta den gravida kvinnan.

– Tidigt barnbidrag
Barnbidraget borde börja betalas ut tre månader före beräknat förlossningsdatum, då många stora utgifter dyker upp. (Plankad rakt av)

– Garanterad plats på sjukhus för pappor
Många nyblivna mammor och pappor skickas hem inom ett dygn. Alla mammor och pappor – oavsett om det uppstått komplikationer – bör ges möjlighet att stanna på sjukhuset 72 timmar. Som det är nu finns det sällan plats för pappor att stanna på sjukhuset. Det borde vara självklart att den nyblivna pappan ska kunna stanna om han och kvinnan vill det.

– Satsa på mansgrupper
Blivande pappor bör i större utsträckning erbjudas mansgrupper för att tillsammans förbereda sig på föräldraskapet och papparollen. Män behöver få stöd och hjälp i att bryta sina isoleringsmönster. Dessa stödgrupper bör fortsätta erbjudas även efter barnets födelse.

– 40 obligatoriska pappadagar
Nyblivna pappor bör och ska stanna hemma med sina nyfödda barn och nyblivna mammor de första månaderna. De behövs hemma.

– Höjt golv för föräldrapengen
Miniminivån för föräldrapeng måste ligga över socialbidragsnormen. Nyblivna pappor ska inte tvingas arbeta långa arbetsdagar för att försörja sig och familj under den tid när de behövs hemma allra mest.

– 6 timmars arbetsdag
Med 6 timmars arbetsdag skulle pappor kunna vara med sina barn och partners mer och slippa gå ner i lön under småbarnsåren. Dessutom skulle båda föräldrarna ha tid att hämta och lämna på dagis. Det skulle dessutom öka möjligheterna för jämlikare arbetsfördelning mellan mamman och pappan.

– Obligatorisk delad föräldraledighet
Pappor ska tvingas ta ut sin föräldraledighet (utan att mammors antal dagar minskar). Det är det allra bästa sättet att skapa jämlikhet i relationen mellan mamman och pappan genom att män får ökad förståelse för kvinnors situation och hemarbete. Det ökar chanserna för män att skapa bättre relationer till sina barn. Det tvingar arbetsgivare och andra män att öka sin förståelse för föräldrarollen vilket också leder till insikter om kvinnors situation på arbetsmarknaden och i hemarbetet.

(Ordet pappa kan bytas ut mot partner, dvs den i en barnskapande relation som inte är gravid. Ja sånt här generaliserande har ju en tendens att förstärka könsroller, jag är medveten om det. Men jag tror ändå det är bättre att börja i den ändan och sen göra det mer komplext, än att vara akademiskt korrekt på en gång).

Tankar om von Triers kvinnohat och Antichrist

Angående Katarina Wennstam och Maria Svelands kritik av Lars von Triers ”Antichrist” i DN och Maaret Koskinens replik i samma tidning.

Lars von Triers ”Antichrist” var vidrig. Men jag gick från biografen med en känsla av underlig lycka. Filmen blottlade något som sällan lyckas fångas: hur våra könsroller ger oss vitt skilda sätt att hantera kriser.

Jag ser den inte alls som ett uttryck för kvinnohat. Jag ser en film om en man som agerar utifrån det vi lärt oss som män: med avstängda känslor använder han all sin kraft för att rationellt hjälpa sin livskamrat ur en kris. Jag ser en kvinna som går in i sin sorg med hela sin själ, hennes könsroll ger henne utrymme att göra det. Men någonstans på vägen tappar hon kontrollen över sig själv – vilket på sätt och vis är helt normalt med tanke på den situation hon befinner sig i.

Krissituationer är intressanta då de visar oss människor blottade utan det där lagret av medvetande vi alltid skyddar oss med i vanliga fall. Här börjar von Triers film, och jag kan inte se att han visar kvinnan på ett icke fördelaktigt sätt. Hon sörjer sitt barn. Hon gör det med hela sitt väsen.

Mannen å andra sidan, saknar verktyg att hantera situationen. Han lever genom sin partners sorg. Han ser en möjlighet att fly sina egna känslor, och han tar sin uppgift på allvar, jag tolkar det som att han gör det på grund av sin kärlek. Gör han det på ett bra sätt? Nja, att ta med en kvinna i chock till ett ångestfyllt ruckel i djupaste mörkerskogen för att hjälpa henne göra upp med sina demoner kan väl knappast kallas smart.

Men frågan är om von Trier menar att kvinnan är djävulen – antikrist? Jag kan inte se det i filmen. Han visar en kvinna som bejakar sin sexualitet. Som är feminist och undersöker kvinnoförtrycket genom tiderna. Är det kvinnohat att göra så? Det tycker jag inte.

Jag ser en kvinna som går in i en psykos – hennes sorg ger henne vanföreställningar om sin egen skuld för hennes barns död. Det tror jag är normalt. Hon använder sex för att fly och bearbeta sin sorg, det tror jag också är normalt. Han försöker värja sig men kan inte. Även det tror jag är normalt.

Till slut kommer hon fram till att det var deras sexlust som orsakade sonens död. På ett något okvinnligt sätt försöker hon ursinnig kastrera sin man. För att gottgöra sin egen skuld klipper hon av sig sin klitoris. Det är vidriga scener, men jag tycker inte dom sticker ut.

Däremot finns det några saker jag inte förstår i filmen. von Trier antyder att kvinnan kanske medvetet skadade sin son. Är detta bevis för hennes ondska? Vill Lars få oss att fundera över om hon är djävulen för att hon satte fel sko på fel fot, kanske? Det finns också en scen – oklart om det är en av kvinnans vanföreställningar – där det insinueras att kvinnan kanske medvetet valde sin sexuella njutning före att rädda sin son från döden. Jag vet inte vad jag ska göra av informationen i dessa två sekvenser.

I Antichrist ser jag en film om en känslomässigt dysfunktionell man och en kvinna, utsatt för kvinnoförtryck som alla andra kvinnor i världen, som i sin enorma sorg gör fruktansvärda saker. Men kvinnan gör det med avstamp från sin forskning om historiens samlade kvinnohat. Jag kan återigen inte se hur man kan kalla von Trier antifeministisk.

Mannen däremot dödar, återigen med avstängda känslor, sin livskamrat på slutet. Och bränner henne på bål. Han överlever men filmens sista scen visar tusentals ansiktslösa kvinnor som dödats av män genom tiderna, de kommer från dödsriket och marscherar förbi honom, utan att kunna skada honom där han sitter som ett barn och mumsar bär. Han överlever, men filmen säger mig: se alla kvinnor som dödats, se mannen som just dödat den han älskade, se vår gemensamma tragedi. Patriarkatets tragedi.

Svante Tidholm – dokumentärfilmare

Jämställdhet är inget teparty

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om den där debattartikeln i DN i helgen. Där de konstaterade att jämställdhet kostar på, för alla inblandade. Men så postade Josefin Brink precis ett inlägg på sin super-bra blogg om precis samma artikel. Så jag skiter i att skriva nåt. Läs Josefins post istället.

Jämställdhet är ett djupt politiskt och kontroversiellt projekt som kräver omdaning av hela samhället från näringsliv till sängkammare. Feminismens analyser håller alltså. Och de är nödvändiga om inte slutsatsen av att vägen till jämställdhet är kantad av konflikter ska bli: ”då skiter vi i det”.

Feminister gör det jämlikt!

Idag råkade jag cykla bakom en lastbil inne i stan. Jag fick en känsla just då, nåt som störde mig, men jag kom inte på det förrän ett par kvarter senare. Jag cyklade tillbaka och lyckligtvis hade långtradaren fastnat i en korsning, så det var lätt att ta bilden nedan.

20071022005.jpgDet är ju en klassiker i hantverkarkretsar, denna ordvits som börjar med ”Vi gör det med…” -fyll i nåt från ditt jobb. Om du är smed, kanske du gör det med… skitiga händer? Jag tror jag såg en dykarfirma som gjorde det ”under vatten!”. Men den här målerifirman, den tar väl ändå priset: jag menar ”VI SÄTTER PÅ ALLT – OCH SEN SPRUTAR VI OCKSÅ”, det är ju inte ens ett skämt!?!? Eller är jag för dum för att fatta poängen här?

Hur som helst tycker jag detta frånvarande skämt slår hårt mot män. Det är en del av den manliga känslo-försvars-arsenalen, samma som jag skrivit om tidigare här på XX-bloggen. Den är i korthet riktad mot mannens vilja att ta ansvar för sina handlingar, för ansvarsfrihet. En man som SÄTTER PÅ ALLT OCH SPRUTAR OCKSÅ är inte att avkräva något ansvar. Det låter som något taget ur en aktuell rättegång, eller hur?

Dessa ord, menade som ett skämt (återigen ett skämt jag inte ens förstår!!) bygger myten om den fria mannen, som inte kan, och inte vill, ta ansvar för vem han är och vilka konsekvenser hans handlande får för andra. Lyckligtvis tycker jag mig allt oftare se män som denna fastna i korsningar de alldeles uppenbart felbedömt.

Feminism=rasism?

Jag råkar läsa den utomordentligt sexistiska tidningen Moore på nätet (länk till tidningen uteblir av pk-skäl, alldeles för mycket nakna retuscherade kvinnor där, men jag tittade bort, lovar). Bingo Rimer startade tidningen, ni vet. Det som fört mig dit är en intervju med ett gammalt hatobjekt: Johan Stael von Holstein, IT-entreprenören. Mest känd för sitt totalmaxade sossehat. Han verkar också vara en Milton Friedmansk marknadsivrare, sådana som är ganska sällsynta i Sverige.

Johan och Runar

Hur politiskt aktiv är du?
– För mig är allt som inte rör min familj politik [sic!] och jag kommer alltid vara med i den politiska debatten. Men aldrig tillhöra något parti. Det finns en politisk slapphet och dekadens i Sverige, samma oengagemang som släpper fram personer som Hitler.

Ett framtida feministparti då?
– Borde absolut förbjudas. Ett rasistparti, alla kvinnor som tänker rösta på detta parti borde skämmas. Jag tycker att feminismen på många sätt har otroligt långt kvar att gå och på många sätt har den gått alldeles för långt.

Jag försöker förstå hur han tänker. Men kan nog inte lyckas. Man kanske inte ska dra för stora växlar på en kortintervju i tidningen Moore.

Men jag såg honom på omslaget till övremedelklass-kärnfamiljs-tidningen Family Living iförd en tröja med ett tryck där en man sätter på en kvinna bakifrån i siluett. På omslaget!! Han poserar glatt med sina barn och sin fru. Vad ska man säga?

Barnreklam – en kvinnoangelägenhet

Snacka om kränkning – jag öppnar delar av min flickväns post! Hur kan jag? Jo det ska jag berätta.

All reklam riktad till föräldrar adresseras till mammorna. Så när bebisen fyller sex månader rasar det in blöjor, barnmatsreklam och annat krafs – allt till mamman i familjen. Så förstärks könsrollerna i vardagen: papporna får veta att de inte är tillförlitliga konsumenter, och mammorna får veta att det är deras ansvar att se till att barnen är mätta och belåtna.

Så därför står jag i hallen och sliter upp min flickväns post. För att kasta den. (Utom blöjorna förstås dom använder jag.)