Min kropp vill ha dig, själv vågar jag inte
säga vad jag vill

”Min kropp vill ha dig, tjejen.” Tusentals pojkar sjunger denna strof just nu på förskolor och skolor. Han är ju så gullig Eric Saade. Tack och lov är texten på engelska, så de små barnen förstår ingenting. För i denna lilla mening ruvar en av manlighetens djupaste problem. Det är nämligen inte JAG som vill ha dig, det är min kropp. Det är något inom mig, som inte är den du pratar med nu, den du har en relation med. Det är min kropp som skriker ut denna vilja. Själv vill jag ingenting.

Jag har ett förslag. Som kanske kan hjälpa män (och kvinnor) lite. Det är ett trist förslag, för det kommer kanske få allt att stanna upp lite. Det handlar om att ta ansvar för sin vilja. Det finns nämligen inget mer tabu för män när det kommer till relationer än att vilja något och ta ansvar för det.

Därför föreslår jag just det: hädanefter ska män formulera sin vilja så här:
Jag vill… xxx … därför att jag behöver… yyy.

Byt ut xxx mot det du vill och yyy mot varför. Istället för att säga: Min kropp vill ha dig, till vilket man bara kan svara ”jaha, men min kropp vill inte ha dig”, eller kanske ”låt mig få kontakt med min kropp, så ska vi se vad den säger”, får vi ett samtal:
– Jag vill ha sex med dig därför att jag behöver vara nära dig.
– Varför?

Och vidare:
– För att jag tycker vi är så långt ifrån varandra.
– Jaha. Varför är vi långt ifrån varandra?

Eller:
– För att jag är rädd att du inte älskar mig och då känner jag mig ensam och rädd.
– För att jag är rädd att du tycker jag är tjock och gammal och då blir jag rädd att du aldrig mer kommer älska min kropp.
– För att jag är så trött på att vi bara umgås med barnen och städar och bygger och fixar och saknar det där som vi hade som inte är vardag.

Där kan samtalet börja – mellan två likvärdiga parter som uttrycker sina behov, berättar om sina liv och problem. Vilka nya möjligheter för relationen!! Det kräver såklart att man har lite kontakt med sina känslor. Men det är väl ett relevant krav på någon man ska ha en nära relation till.

Den frånvarande ansvarstagande viljan är alltid förödande för relationer. Jag tror det gäller framförallt män, för många män har på grund av detta stora problem att bygga varaktiga nära relationer. Ju äldre män blir, desto färre nära vänner. Istället är det fruar och partners som får ta hand om och vårda det sociala behovet, ofta är det till och med så att kvinnorna för männens talan utåt gentemot vänner, familj och släkt. Som om inte det vore illa nog har många män har en väldigt ful ovana att ta ut bitterheten över detta sociala misslyckande på kvinnorna de är beroende av.

Jag tror mäns rädsla för att aktivt vilja något bottnar i en rädsla för att framstå som svag. För det är ju det värsta en man kan vara. Och man blottar sig aldrig så mycket som när man vill ha något från en annan människa. När hörde du senast en man säga till en annan man:

”Jag vill att vi ska vara nära vänner. Jag tycker om att ha dig omkring mig. Jag tycker du är så rolig och spännande. Jag behöver ha dig i mitt liv, för annars känner jag mig ensam och det är det värsta jag vet.”

Män förlitar sig istället på slumpen, upphöjer den till magi; relationer som dör gör det för att de inte var starka nog, typ. Men så funkar det ju inte i verkligheten. Man måste lägga energi och tid på en relation om den ska bli stark.

Jag tänker på Kamratpostens undersökning från 2008, där bara 5,4 % av de tillfrågade barnen sa att de går till sin pappa om de är ledsna. Beror det på att papporna inte visat att de vill lyssna på sina barn? ”Jag vill lyssna på dig, för jag behöver din kärlek. Jag vill att du litar på att jag kommer finnas här för dig när du är ledsen.”

Följdfrågorna leder såklart till djupare och viktigare frågor. Varför är det viktigt att finnas för sitt barn? Varför är det extra viktigt om man är pappa? (Facit: för att annars kommer ditt barn inte vilja vända sig till dig när hon/han är äldre, och du kommer känna dig utanför och dålig och inte tro att du är viktig. Det är också viktigt att ditt barn ser att män är kapabla att lyssna och finnas där på riktigt, för det kommer påverka deras syn på män och deras krav på sig själva och andra män… osv…)

(För att ingen ska anklaga mig för att vara en supertrist partydödare vill jag säga att det såklart är skönt och viktigt att hänge sig, släppa sitt medvetna jag och låta kroppar mötas. Men det finns ett problem i hur manlig och kvinnlig sexualitet romantiseras och upphöjs till något ”naturligt” som inte har med resten av relationen att göra. Men det är ämne för en eller ett gäng andra texter.)

Den manliga befrielsen är inte här ännu

Idag skriver jag om boken ”Dingo Dingo – den manliga befrielsen är här” i Feministiskt Perspektiv. Om du är prenumerant läser du recensionen här.

Ett litet utdrag:

Jag ser framför mig hur de tre författarna Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson fått idén: att lösningen på mäns problem är att de utan kvinnors inblandning möts och tränar upp sin känslomässiga förmåga.

Genom kramen män emellan, vilket egentligen är det boken handlar om, ska den bur de flesta män lever i brytas ner. Den homofoba, intränade emotionella rustning som gör att vi män inte kan bygga varaktiga nära relationer till andra än de kvinnor vi valt att leva med i heterosexuella partnerskap.

Relationer där könsstereotyperna är förutsättningen, men också grogrunden för osunda instängda könsroller. Mannen och kvinnan utlämnade till varandras dramatiseringar av rollen Mannen och Kvinnan i Paret.

Grundidén är bra, utan tvekan. Jag tror på den. Men den räcker inte som strategi för att förändra mansrollen. Och den räcker definitivt inte för att bygga en roman på. Boken är också plumpt och slarvigt skriven, en ironisk underton gör att vi inte förstår om det hela är skämt eller ej.

Älskade jävla barn

Det är så svårt att se barnen växa upp. Man vill så gärna att de ska slippa bli som oss. Jag blir vansinnig av att se min dotter så förstörd, blyg, förtryckt som jag är och var. Men hur skulle det kunna vara annorlunda? Hur skulle hon kunna vara besparad från det som jag själv agerar ut dagligen?

Värst av allt är att se barnen tillsammans, hur de spelar upp våra förtryck mot varandra. Okontaktbara pojkar som slår med pinnar och kastar stenar utan att veta varför. Jag har sett det så många gånger nu.

Varje gång blir jag vansinnig och vill spöa dom små pojkjävlarna. När jag egentligen vill slå den där pojken i mig själv.

Det här vill jag skriva mycket om här. To be continued alltså…