Göteborg made us

Det är en vacker sommarmorgon, tidigt. Den svala nattluften ångar bort över gatorna, värmen väller in, och jag står framför raderna av containrar, hjärnan kan inte ta in vad som händer. Tre meter höga väggar av tjock plåt tornar upp sig framför mig. Dom har byggt murar i staden, en mur runt skolan.

Ett fängelse formar sig, gränsen dras. Om det innan känts som att vi var vi, och ni ni, så kan jag nu se det, det blir aldrig tydligare än så här. Det här är fängelset vi väntat på, känslan av maktlöshet inför politiken materialiserad. Här bygger polisen gränsen. På ena sidan, alla utom oss. På andra sidan, raseri, besvikelse, maktlöshet. Härifrån kan det bara gå utför.

Tiotusentals människor ville säga något. Ville vara med. Ni byggde murar. Ni poliser reste dit från hela Sverige och jobbade övertid, slet som djur för att försvara era gränser, er makt och ordning. Ni fick rosor, vi fick hot, slag och fängelsestraff.

Jag minns hemresan, vi satt tysta i bilen och tittade på Sverige genom fönstret. Något hade hänt, budskapet var levererat, alltid hade det varit tydligare: backa! Vi brukade skoja om det, hur poliserna alltid vrålar det i ens ansikte. Och vi skriker: bilda kedja! Dom skriker: backa! Sen står man där och väntar på att nått ska hända. Men nu var det inte roligt längre. Det fanns ingenstans att backa. Vi var upptryckta mot väggen, och hade ingen lust att försöka längre, varken bilda kedja eller säga emot.

Barrikader av brinnande bajamajor, poliser som kastar sten. Poliserna som kommer på rad genom parkerna, slår och sparkar. Och sen skotten som sätter punkt för allting.

Tio år har gått. Mycket har sagts. Men det enda jag tänker på är containrarna. Hur kunde ni.

Den könsblinda döden

Det är det här med alla dödade i Gaza. Att det är så många barn som dör. Och kvinnor. Det finns någon slags idé om att det skulle vara roligare att dö för att man är man. Jag tror inte på det. Jag tror att offret, det mänskliga, är lika stort. Att i dödsögonblicket, är vi alla lika.

Den här idén om att det inte gör nåt om män dör understödjer allt skitsnack om att män ska klara sig själva, att män inte kan skapa relationer. Jag tror den har sitt ursprung i någon gammal antik tanke om att kvinnorna och barnen representerar framtiden medan männen är utbytbara kroppar, spermadonatorer. En man är en människa, en levande varelse som vill leva, som vill älska. Inte döda. Eller dö.

Hur ska vi kunna kämpa för en ny manlighet när vi tillåter oss att dödas utan att någon bryr sig utan bara ser de döda kvinnorna och barnen?