Den könsblinda döden

Det är det här med alla dödade i Gaza. Att det är så många barn som dör. Och kvinnor. Det finns någon slags idé om att det skulle vara roligare att dö för att man är man. Jag tror inte på det. Jag tror att offret, det mänskliga, är lika stort. Att i dödsögonblicket, är vi alla lika.

Den här idén om att det inte gör nåt om män dör understödjer allt skitsnack om att män ska klara sig själva, att män inte kan skapa relationer. Jag tror den har sitt ursprung i någon gammal antik tanke om att kvinnorna och barnen representerar framtiden medan männen är utbytbara kroppar, spermadonatorer. En man är en människa, en levande varelse som vill leva, som vill älska. Inte döda. Eller dö.

Hur ska vi kunna kämpa för en ny manlighet när vi tillåter oss att dödas utan att någon bryr sig utan bara ser de döda kvinnorna och barnen?

Beundrarbrev

Den här bilden kom i ett brev till mig. Jag vet inte varför. Kommentarer, någon? Jag ser att bilden är tagen i en antikaffär, man ser några typiska retrolampor i bakgrunden, glasögonen har fortfarande prislappen kvar. Antagligen tagen i Sthlm. Men vem är han. Och vad vill hans tunga? Kanske svepa av solglasögonen?

L1030448.jpg

En vän jag inte vet var jag har

Min vän C. Jag älskar honom, så mycket att jag nästan hatar honom. Jag vet inte ens om han bryr sig om mig. Jag har alltid känt mig underlägsen honom, sett upp till honom. Faktum är att jag aldrig fått mina känslor riktigt besvarade, när jag öppnar mig för honom är det lite som att ta ett steg ut i luften. Oftast känns det rätt, kanske är det lite av vår relations karaktär, det vågade, det storslagna, att vi utmanar varandra, eller är det bara jag som utmanar honom, och han som trött bekräftar mig? Jag använder honom så, som en symbol, någon jag kan hänga upp och hänga efter. Ja vi ses ju knappt en gång om året, förr var det mer, det var ett par år när vi var väldigt nära, levde tillsammans.

Jag undrar ofta om han tänker på mig lika ofta som jag tänker på honom. Vad han gör, vad han läser, vad han skriver. Jag tänker ofta, om jag vore kvinna, eller bara inte så hetero som jag är nu, skulle han vara en av de två jag skulle ge mig fan på att få som min. Men han är, som man säger, not the marrying kind. Men å andra sidan är inte jag heller det. Jag kanske skulle vara, om jag var bög. Eller, nu blev det här helt hypotetiskt.

Jag önskar i alla fall att jag fick veta om jag var viktig för honom. Så, C, om du läser detta, klia dig i skägget, ge mig ett tecken, du vet hur man gör.

Ledsna barn väljer hellre ingen än sin egen pappa

Jag läser i Aftonbladet om en undersökning KamratPosten gjort bland sina läsare. 6000 flickor och barn i åldrarna 8-14 år har svarat. Frågan till barnen var: ”Vem pratar du med när du är ledsen?”. Svaret är så deppigt att man vill gräva en grop åt sig själv och hoppa ner. De allra flesta svarade mamma, och sen kom ”nån annan”, efter det ”ingen alls”. Och sist av allt – papporna. Fler barn pratar hellre med ingen än med sina pappor.

Barn är världens framtid. Vi ger dom inte mycket till hopp om manligheten.

Jag tycker det är svårt att närma mig min dotter. Hon är så arg. Jag försöker lyssna, men oftast vill hon mest spöa mig. Det kanske inte är så dumt i och för sig. Jag vet att det handlar om hur mycket tid och uppmärksamhet jag ger henne. Ju mer jag ger, desto mer får jag tillbaka. I perioder kan vi vara riktigt nära. Ibland känns det som jag inte känner henne alls, när jag mår dåligt själv eller försvinner in i jobb eller nåt.

Jag vet att det är ett hårt jobb att vara närvarande förälder. Det är bara att jobba på. Det finns inte mycket annat att göra.

Ett råd till alla män därute: Bit ihop.

Jag tror det är en önskedröm bland intellektuella och genusteoretiker att män blir ”bättre” på att prata om känslor. Jag tror att det ligger naturligt i det manliga psyket att man känner sig starkare om man tiger bort svaghetskänslor, och fokuserar på annat istället. Åtminståne har jag alltid mått bättre av att göra så… de få gånger jag ”pratar av mej” så mår jag bara sämre av det efteråt. /hälsning från ”en annan åskikt”

Ja, så kärnfullt uttrycker sig en kommentator till en artikel i AB om att Dan Josefsson och Bob Hansson med flera skrivit böcker om känslor, riktade (delvis) till män.

Jag tycker det är en underbar punchline från ”åskikt”: De få gånger jag pratar av mig mår jag bara sämre efteråt.

Ja vad ska man säga. Det är naturligt i det manliga psyket att tiga och snickra lite. Fan vad jag önskar att han hade rätt denne manliga tyckare. Men samtidigt läser jag att bara fem procent av alla barn vänder sig till sina pappor när de är ledsna. Ser du kopplingen ditt jävla hjon? En tigande fokuserad man, låter det som nån man vänder sig till för att få tröst, hjälp? Knappast…..

Mer tjat om pojkar och män: en slags filmrecension

Ännu en film i feberdimmorna.Jag vet inte varför jag inte kollat in Paranoid Park tidigare, men kanske var det en känsla av att jag inte var redo.

Det är en ovanligt vacker film. Merparten är filmad i slowmotion, till och med läppsynken offras för estetiken, och det är väldigt snyggt allting. Tempot är så långsamt försiktigt men ändå tydligt, inte trevande. Jag såg ”Before the Devil Knows you’re dead” för några dar sen, den var bra tyckte jag då – men när jag jämför med Paranoid Park förstår jag att den var skitdålig. Trots Ethan Hawk och Philip Seymour Hoffman!

Jag läser några recensioner, de hänger upp sig på att filmen handlar om ungdomen. Men jag håller inte med. Jag tycker den handlar om pojkar och män. Jag tycker det är läskigt hur få kritiker som vågar ha ett genusperspektiv på sin kritik (trots att dom är kvinnor). Kanske är dom rädda för att bli stämplade som tjatiga. För det blir man ju om man har ett genusperspektiv på världen: tjatig. Och vem vill läsa tjat? (Du tydligen.)

Huvudpersonen Alex är ett mirakel av underspel. Det är inte ofta man ser en huvudroll spelas ner så. Det är väl lite av van Sants signum iofs: att låta karaktärerna komma till liv genom deras avsaknad av känslouttryck, smärtsamt långa närbilder på vackra ansikten. Men här tycker jag det blir frustrerande. Jag kan inte bestämma mig för om jag blir arg på filmen, på van Sant, eller på verkligheten. För det är ju så, att många pojkar är känslomässigt avstängda, precis som vuxna män. Att de har svårt att formulera sin vilja. Alex har en relation med cheer leader bruden som vill ha sex med honom. Han ligger som en döing och låter sig bli påsatt. Sen gör han slut men säger ingenting, han bara står där med samma ansiktsuttryck han har HELA filmen, ett lakoniskt face som skulle få vilket pokerproffs som helst att dregla av avund.

Det är så sorgligt. Jag tror jag blir förbannad för jag tycker nog att van Sant glorifierar denna manliga skada, detta meningslösa leende. Han exploaterar den manliga känsloproblematiken, och alla ropar hurra vad fint!

Men som sagt, det kanske inte alls är så van Sant menade, han kanske tvärtom ville få oss att känna som jag också känner: fan vad fucked up det är, en pojke som bara har ett uttryck, han vågar inte annat.

vlcsnap-16637066-2.png

Even punks go to Iraq?

Kollar in en ny film av Brian de Palma som heter Redacted, en dramadokumentär som berättar en sann vidrig historia om hur en grupp amerikanska soldater våldtar och mördar en hel familj i Yusufiyah. Soldaterna sätter också eld på våldtagna 14 åriga flickans underliv efter att ha mördat henne. Jag minns att jag läst att en svensk killa gjort något liknande i en av Katarina Wennerstams superbra böcker om sexförbrytare. Den förvirrade desperata globala sexismen skördar ännu ett offer.

Döm av min förvirring när en av karaktärerna (såklart den smarta politiskt medvetna som inte deltar i skiten ovan…) visar sig ha en Minor Threat poster bredvid sin säng. Ett av mina absoluta favoritfanzines Cometbus syns också i bild.

Cometbus! Jag har så svårt att tro att någon som lyssnar på Minor Threat och läser Aaron Cometbus punk-romantiserande underbara reportage och historier om livet skulle joina armen.

vlcsnap-15877307.png

Det införlivade, ett manligt exempel

Ett av de mest effektiva sätten att bli av med manliga vänner är att kräva något av dem. Det finns en outtalad manlig gemenskap, den bygger på något så diffust som ödet.

Det är speciellt en kamrat jag tänker på. Jag skulle verkligen vilja fråga honom varför han vill vara min vän. Men jag vet, att om jag skulle göra det, skulle det innebära slutet för vår vänskap. Eller åtminstone ett rejält bakslag. Visst, det finns olika sorters män, men jag tror det här är rätt vanligt.

Man lägger inte energi på en manlig relation. Det är suspekt. Ni hör hur det låter. Tänk om jag sa det till honom: ”Jag vill att du lägger mer energi på vår relation”. Jag tror han skulle resa sig upp och gå.

Jag har förstått att många män gör likadant med relationer till kvinnor. ”Vi får se vad som händer.” Men vi vet alla att det inte funkar så. Vi vet nu att en bra relation kräver arbete, oavsett könskonstellation eller sexualitet. Det finns inga genvägar! Och här tycker jag mig se att män ligger ett sekel efter kvinnor.

Det verkar vara så att män tycker det är omanligt att bry sig om något mycket. Förutom kanske sina barn, eller sitt land. Eller för att ta en stereotyp: sitt fotbollslag. Låt oss leka med tanken bara för att det blir så tydligt då. En man till en annan. ”Du, ska vi ses på torsdag och prata om vår relation, hur vi vill att den ska vara, vad den ska vara bra för. Jag är lite orolig att vi glider ifrån varandra.” Gud jag skulle börja gråta om någon ville vara min vän på ett så ansvarsfullt sätt.

killarkan2.jpg

Liveblogging tv-tittandet av Bröder som blöder

22.12 Jag försöker skriva ett synopsis, kolla på senaste Lost och samtidigt studera ett program på SVT som heter Genusmaskineriet. Bröder som Blöder heter programmet och handlar om en man som åker på manskurs i Halland. Det börjar med att dom dunkar på trummor och skriker till sina pappor. Deltagarna presenteras av mannen som gör programmet som ”hyggliga män som lyckats skapa familjer och betalar skatt”, men ”som också känner sig ensamma”… Verkar vara övervägande vita medelklassmän från södra Sverige (no pun) om jag generaliserar utifrån kläder och utseende.

22.14 Nu målar dom träd och pratar om sina träd.

Nu dansar dom och står i en ring. Dom är VÄLDIGT modiga, rör sig i stora rörelser. TAR UT SVÄNGARNA.

Åke är kursledare, han använder gamla myter och legender för att berätta om män.

(Nej nu tittar jag lite på Lost, ett par minuter bara.)

Åke ställer alla i en ring och ber alla männen röra sig som RIDDARE.

En man slår sig på bröstet. Alla andra gör likadant. Är det en tanke med det här, ska manligheten avdramatiseras?

Nu målar dom sig själva. Och analyserar målningarna. ”Mycket ögon, känner du dig bevakad?” ”Våga visa vem du är”. Ja, tema är helt klart att dessa män är lite missförstådda, att denna kurs är en slags hitta dig själv kurs, hitta styrkan i dig själv.

22.21 JUST IN: Nu började en man NÄSTAN gråta,

22.22 NEJ han svalde det.

22.23 Speaker: ”Vi är vilsna småpojkar. Det verkar hänga på våra farsor. Var var våra pappor?”

22.24 ”Pappa borde ha guidat mig till god manlighet. Det kunde han inte. Vad gör en pappa som inte har en god man som förebild? Vi som sökte oss till Åke (kursledaren) vill inte göra om våra pappors misstag.”

22.25 Mera analys av målningar. MÄNNEN MÅLAR SINA LIV helt enkelt

22.26 Nu SÅGAR DOM TRÄD TILLSAMMANS KARLARNA. Höj höj, fram med sågen – HURRA DÄR FALLER TRÄNA. ”Vad är väl en grabbhelg utan svett och dåliga sexskämt?” Mycket kukmetaforer nu.

Kursledaren har skrivit en bok som heter ”Det vilda i Mannen”.

22.28 Nu är det massagestund! Utmanande. Spontan urladdning. Mycket maskulin massage – bögskämt för att avdramatisera närheten.

22.29 Vad är manlighet och manligt? Runda, alla pratar. Vad är det att vara man? Att vara fader är att avstå från närhet till mamman säger en karl i röd skjorta… (vilket skit, tänk på den närhet man får till barn::?!?!?!?)

”Man längtar tillbaka till ansvarslösheten när man var pojke” säger många.

22.31 Mera riddargestaltning – de turas om att stå i mitten och göra rörelser.

22.33 En man visar sin målning där han är en fisk i en skål de andra är i sjön, han är ensam, utanför, isolerad. ”Känslohavet?” En annan man säger han har ”längtat efter manliga förebilder hela sitt liv”. Nu: idyllbilder, sol.

22.36 Nu pratar kursledaren om riddarlegenden: att riddaren ska hitta den heliga graalen. Riddaren längtar efter sin fru! När de träffas älskar de i ”många dygn”.

Sen målar männen utifrån sina känslor kring detta och var de står i sina liv…

En man har målat ett träd med hjärtan som blöder. BRÖDER SOM BLÖDER.

Mycket torrt flygigt hår nu, alla dansar tillsammans och tjuter.

Klyschig avslutning.

Snabbanalys. Förutsägbart program, jag hade inte behövt titta, fina män men totalt ofarlig kurs där inga normer eller mönster hotades utan tvärtom fick alla bekräftelse på att de var fullkomliga.

Det här är helt enkelt Utbildningsradion när det är SOM SÄMST! Se hemsida här.

22.38 SLUT

Är män förtryckta?

Igår var det en helsidesintervju med en av Sveriges Just Nu Absolut mest tragiska män (den finns inte på nätet konstigt nog). Han är verkligen så jobbig att jag får ont i fingrarna av att ens försöka skriva det här. Jag vet inte var jag ska börja. Usch, jag vill inte. Låt mig slippa. Om jag har otur kommer nån jävel ringa och be mig debattera med honom, och ska jag då säga som det är, att, nja, debattera vill jag nog inte, men kan jag få möta honom i knivkastning, med honom fastsurrad mot en stor ek i en dimmig skogsdunge? Nej så får man väl inte ens säga, då blir man väl anklagad för att vara antidemokratisk.

Denna 40-50-åriga vita man boende i Danderyd, IT-konsult, föreläsare och författare, som jag liksom inte vill säga namnet på, inte ens det vill jag ge honom, har tyvärr gjort flera begrepp jag tyckte om totalt oanvändbara. Ta ordet mansförtryck. Jag har länge använt det för att beskriva den mansroll som män trär på sig själva, det förtryck som samhället lägger på oss män för att få oss att göra hemska saker mot varandra och andra.

Under en lunchpaus i dagens städande med min sambo uppstod en diskussion om den här antifeministen. Min sambo berättade för mig och en frekvent internetsnyltare som nu också blev lunchgäst att Den Tragiska Mannen egentligen inte har fel, han har bara en usel analys. Jag vädrade mina icke rumsrena känslor, något mer våldsamma än de jag beskriver ovan, och var väl mest hopplös. Men min sambo fortsätte: ”Han berättar om mäns upplevelse av verkligheten: att de tvingas arbeta och försörja familjen. Att de inte får vara med sina barn. Att de känner sig exkluderade från sin familjer. Att de vid en separation inte får leva med sina barn. Att kvinnor får hälften av tillgångarna i ett sånt läge.” Och så vidare. Jag började ana var hon var på väg, min supersambo. ”Han har inte fel i de upplevelserna. Men i hans hjärna blir det kvinnorna som får ta skulden för allt”.

Pang. Det är här jag börjar skaka och börjar drömma om olika tortyrmetoder. Att man kan göra en korrekt beskrivning av verkligheten – men inte SE hur det ligger till!! Att inte se hur föräldrar lär sina pojkar att stänga av sina känslor, att inte gråta. Att inte se hur pojkar biter ihop när de gör illa sig. Hur pojkar uppmuntras att använda sina kroppar, att inte känna efter var gränserna går. Hur pojkar isoleras fysiskt, hur de berövas möjligheten att få upplopp för sina medfött omvårdande och kärleksfulla instinkter. Hur detta bara växer och växer till en bur av regler, mönster och normer som håller alla män stenhårt fjättrade.

Nej istället är det kvinnornas fel.

Det är kvinnors fel att män tar på sig för mycket arbete. Det är kvinnors fel att män inte är med sina barn. Det är kvinnors fel att män super, misshandlar, knarkar, spelar bort pengar, ja rent allmänt liksom inte är där de ska vara, och framförallt att de inte är känslomässigt närvarande där de ska vara… Pär hävdar till och med att kvinnor förtrycker män! Att de använder härskartekniker mot män! Att när en kvinna gråter så är det för att få uppmärksamhet? Ja vad tror du Pär, testa att gråt själv, om du har tur kanske någon bryr sig om dig, oddsen är rätt höga för att det ska vara en kvinna till och med.

Så att. PÄR STRÖM – din nolla. Tack för att du vågar berätta om dina känslor, det är faktiskt rätt ”omanligt” av dig. Men där tar nog också ditt genderbending slut. See you in my dreams tonite, baby.

Jag avslutar detta med en bild av nyliberalen Pär (som också hävdar att orsaken till kvinnors lägre löner är att de är inlåsta i den offentliga sektorn, och att det följdaktligen vore en feministisk handling att skära ner på den offentliga sektorn…). Jag tycker, utan att vara en stor vän av lyteskomik, att den, precis som jag, talar sitt tydliga språk.

per_strom.jpg
(Alla sorters referenser till våld i detta inlägg ska ses som en slags konstart eller fantasier, inte direkta hot.)