Mitt litterära kvinnoförtryck – en bekännelse

Längst upp på bokhyllorna i mitt pk-medelklass hem står dom. Jag brukar snegla på dom ibland, och snabbt titta bort. Det är min flickväns böcker. Som jag inte läst.

Jag har läst Vilhelm Moberg, Harry Martinsson, Ivar Lo, Eyvind Johnson. Och såklart Kropotkin, Bakunin, Bookchin och Berkman. Jag har i och för sig läst allt av Emma Goldman och Alexandra Kollontaj, och så Sara Lidman förstås. Hon är mitt stora undantag. Men dom andra kvinnorna. Vad är det som gör att jag tittar bort? Marianne Fredriksson. Moa Martinsson. Sigrid Undset och Inger Alfven. Jag har läst tusen usla deckare (av män). Hundra reportageböcker och minst två diktsamlingar. Plus en kartbok. Av män, rubbet.

Men. Jag är ju faktiskt över trettio, nu är det väl ändå dags att göra upp med mitt inneboende litterära kvinnoförtryck!? ja, det är dags att stanna kvar med blicken däruppe, lyfta ner en av dom där klossarna och ta sats.

Moa Martinsson

Moa: ”Ja, vafan väntar du på, Svante?”

Manlighetens totala mörker

Läste precis ut Arkadij Babtjenkos bok ”Krigets färger” om Rysslands krig mot Tjetjenien som jag hittade på bibblan. Vilken bok. Jag misstänkte att det var rå-ångest att vara liten ryss och skickas till Tjetjenien, men jag trodde inte det var så illa. Jag minns en film av den underbara finländska dokumentärregissörskan Pirjo Honkasalo, ”Melancholia 3 rum”, en studie i pojkars ansikten, ett universum av brustna förväntningar. Se den om ni någonsin får tillfälle, den är makalös.

Jag hatar Putin. Han är verkligen bland de vidrigaste män jag vet. När jag läser Arkadijs vittnesmål från kriget i Tjetjenien känner jag det ännu mer, hatet. Och det är sorgligt egentligen, att det är så jag reagerar, med hat, för det är ett väldigt typiskt manligt sätt att hantera detta enorma manliga trauma som utspelar sig så nära i vårt kära grannland. Tusentals män har blivit totalt förstörda av detta meningslösa krig. De lever miserabla liv tillbaka från kriget och är livsfarliga för sig själva och hela sin omgivning. Den behandling de utsatts för måste ut, och det blir ofta kvinnor och barn som blir offer. Det enda sättet att försvara detta är såklart med ännu mera pennalism, och som Putin gör, med anspelningar på att de som inte fixar kriget är bögar eller mesar.

När jag för några år sedan besökte St Petersburg träffade jag på ryska kravallpolisen Omon, där de flesta tjänstgjort i Tjetjenien. Jag kände mig rädd, och upplevde att den där känslan av att manligheten hela tiden utgjorde ett hot var så stark i det ryska samhället. Sen är det väl en hel del införlivad rasism också, ryska män får ju i internationell kultur alltid vara brutala och hänsynslösa, se senast ”Eastern Promises” där Viggo Mortensson spelar ryss och oberört styckar folk med cigg i mungipan.

Arkadijs bok målar upp en totalt vidrig bild av den ryska armen (som jag inte hade några gulliga fördomar om). Alla misshandlar alla, total pennalism, inte bara psykisk misshandel!

Det här är huvudanledningen till varför jag är total motståndare till alla former av institutionaliserat våld – dessa platser och miljöer är centrum för skapandet av manlighet: klarar du att behandla andra så här illa eller är du en… [fyll i ditt skällsord]?? I Sverige finns en myt om att den moderna militären är jämställd och befriad från den här ”fula” sidan av krig. Men det är självklart en del av varje våldsutövande organisation. Nu har vi fått en proffsarme även i Sverige och jag lovar: det påverkar den svenska manligheten, det blir något vi alla måste förhålla oss till, även om det är totalt otänkbart för oss att delta i den sortens krig.

(Om man tar resonemanget ett steg längre, och plockar in lite av Naomi Kleins teorier från hennes senaste bok om den globala kapitalismens ”chockdoktrin” förstår man att kapitalismen inte skulle klara sig en sekund utan en manlighet som bygger på pennalism och våld/hot om våld.)

Så sluts den cirkel som skapar manligheten. Vad som sker i Tjetjenien stannar inte i Tjetjenien. Den värld som Putin, Bush och Bildt skapar är ett av de största hoten mot en ny manlighet där medkänsla och omvårdnad är självklara manliga egenskaper. Vi är alla i samma krig vare sig vi vill det eller ej. För manligheten. Det finns ingen annan framtid.

Jämställdhet är inget teparty

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om den där debattartikeln i DN i helgen. Där de konstaterade att jämställdhet kostar på, för alla inblandade. Men så postade Josefin Brink precis ett inlägg på sin super-bra blogg om precis samma artikel. Så jag skiter i att skriva nåt. Läs Josefins post istället.

Jämställdhet är ett djupt politiskt och kontroversiellt projekt som kräver omdaning av hela samhället från näringsliv till sängkammare. Feminismens analyser håller alltså. Och de är nödvändiga om inte slutsatsen av att vägen till jämställdhet är kantad av konflikter ska bli: ”då skiter vi i det”.

Män överallt

Julen firades så långt söderut man kan komma i Europa – Sicilien. Eller kanske ligger södra Spanien längre söderut? Skitsamma. Det tog iallafall inte mer än några timmar innan man kunde konstatera att man befann sig i manlighetens land. Kvinnorna var helt enkelt borta. Inga barn såg man heller. Kanske var dom inne och lekte. Det man såg var istället män. Män överallt. Det var som ett skämt. Ett dåligt skämt. Ett skämt som fick kvinnorna i mitt resesällskap att inte våga sig ut på kvällarna. Ett skämt som fick min dotter att undra varför det bara var gubbar överallt.

Det är svårt att säga sånt här utan att känna att man är lite rasistisk. Italien är ju ändå med i EU och allt. Men jag kan inte ljuga. Det kändes som att va i en tidsmaskin, tillbaka i Sverige på, ja vad ska vi dra till med, 20-talet? Jag har ingen aning om hur många kvinnor som stod och hängde på gatorna då i Stockholm, men jag kan gissa att de inte hade tid med det med tanke på hur lite män hemarbetade då.

Så det spelade ingen roll att solen sken ibland och att kaffet var gott. I en totalitär mansvärld mår man inte bra. Nästa år vill jag ha jämställdhet omkring mig, så då åker jag till… hm, kommer inte på nån sån plats…

Feminister gör det jämlikt!

Idag råkade jag cykla bakom en lastbil inne i stan. Jag fick en känsla just då, nåt som störde mig, men jag kom inte på det förrän ett par kvarter senare. Jag cyklade tillbaka och lyckligtvis hade långtradaren fastnat i en korsning, så det var lätt att ta bilden nedan.

20071022005.jpgDet är ju en klassiker i hantverkarkretsar, denna ordvits som börjar med ”Vi gör det med…” -fyll i nåt från ditt jobb. Om du är smed, kanske du gör det med… skitiga händer? Jag tror jag såg en dykarfirma som gjorde det ”under vatten!”. Men den här målerifirman, den tar väl ändå priset: jag menar ”VI SÄTTER PÅ ALLT – OCH SEN SPRUTAR VI OCKSÅ”, det är ju inte ens ett skämt!?!? Eller är jag för dum för att fatta poängen här?

Hur som helst tycker jag detta frånvarande skämt slår hårt mot män. Det är en del av den manliga känslo-försvars-arsenalen, samma som jag skrivit om tidigare här på XX-bloggen. Den är i korthet riktad mot mannens vilja att ta ansvar för sina handlingar, för ansvarsfrihet. En man som SÄTTER PÅ ALLT OCH SPRUTAR OCKSÅ är inte att avkräva något ansvar. Det låter som något taget ur en aktuell rättegång, eller hur?

Dessa ord, menade som ett skämt (återigen ett skämt jag inte ens förstår!!) bygger myten om den fria mannen, som inte kan, och inte vill, ta ansvar för vem han är och vilka konsekvenser hans handlande får för andra. Lyckligtvis tycker jag mig allt oftare se män som denna fastna i korsningar de alldeles uppenbart felbedömt.

Den maktlösa patriarken – eller mannens offerteknik in action

Rebeckas räknande av män i DN en vanlig dag är skrämmande. Men det finns tidningar där männen verkligen är i minoritet: Barn och föräldra-tidningarna såklart. Det är alltid lika roligt att läsa de inkvoterade pappornas löjliga krönikor. Nästan alla brukar ha sensmoralen: jag älskar mina barn! Jaha, säger jag, det vore väldigt underligt annars, idiot, du stoppade ju in den. Är det verkligen det enda 99 % av alla pappakrönikor vill säga oss?

Så när jag läser en krönika i moderaternas partitidning Mama av en ung herre som inte är pappa och dessutom säger sig ogilla barn tänker jag: det här kan bli spännande. Kanske äntligen nån som problematiserar faderskapet, nåt slags uppfriskande utifrånperspektiv?

Nej, så kul ska vi inte ha det. För Anders Rydell lanserar istället Bebismen, som han kallar det, som en diktatur i samma magnitud som Stalinismen. En allenarådande makt som underlägger sig alla i sin väg. Hans före detta manliga vänner vill nu bara prata om sina barn. Själv säger sig Anders tillhöra en liten minoritet som står emot Bebismen. Men, så kommer det, i slutklämmen: ”Jag kommer besegras – totalt. Jag kommer indoktrineras. En liten diktator kommer flytta in hos mig också och jag kommer älska den där foten som står i mitt ansikte på morgonen.”

Snark. Förutom att det där retoriska proffs-krönikör-sättet att skriva på är motbjudande avslöjar Anders krönika något djupt tragiskt om mäns förmåga att medvetliggöra det ansvar varje man har för sina handlingar.

För det verkar vara så att många män har svårt att ta fullt ansvar för sitt faderskap. Jag kan inte tolka uttaget av föräldraledighetsdagar på något annat sätt. Och Anders Rydells krönika påminner om den maktlösa patriarkala humor som brukar kalla flickvännen ”regeringen”. Det är en avancerad vidrig logik som bygger på resonemanget att om man inte var med på beslutet behöver man inte heller ta ansvar för konsekvenserna av det. På detta vis kommer män undan ansvar i stort sett alla sammanhang som inkluderar sociala och/eller känslomässiga relationer. Barn, flickvänner, vänner, släkt.

Så Anders borde tänka om. Det är ingen ”bebism” hans vänner har drabbats av utan manlighetens sätt att upprätthålla illusionen av makt. För om män tog ansvar för den värld de skapat – ja då skulle den inte se ut så här.

Barnreklam – en kvinnoangelägenhet

Snacka om kränkning – jag öppnar delar av min flickväns post! Hur kan jag? Jo det ska jag berätta.

All reklam riktad till föräldrar adresseras till mammorna. Så när bebisen fyller sex månader rasar det in blöjor, barnmatsreklam och annat krafs – allt till mamman i familjen. Så förstärks könsrollerna i vardagen: papporna får veta att de inte är tillförlitliga konsumenter, och mammorna får veta att det är deras ansvar att se till att barnen är mätta och belåtna.

Så därför står jag i hallen och sliter upp min flickväns post. För att kasta den. (Utom blöjorna förstås dom använder jag.)