Mannen och Skulden

Okej, det här får bli första delen av många i det här ämnet skulle jag misstänka. För det här är så svårt att beröra och hantera. Det handlar om männen och skulden. Vi män bär ju på en kollektiv skuld som är så tung att det nästan är omöjligt att nudda vid den. Och alla av oss är ju mer eller mindre fortfarande del av kvinnoförtrycket, genom att vara födda och uppväxta i ett patriarkat, genom att leva i det. De fördelar det manliga könet ger oss är inget vi ens kan välja att avstå från.

Om jag var lite bättre skulle jag kunna skriva nån smart idehistorisk essä om det här med referenser till filosofer och sånt, men det kan jag inte. Så det här kommer bli mina tankar rakt av.

Jag vet att den här skulden kan bli nästan omöjlig att bära på. Den skapar män som går med huvudena böjda av skam. Inte många, men dom finns. Ni som umgås med feminist-män vet. Den skapar ett införlivat manshat, inte bara hos kvinnor utan också hos oss män. Nu är det här inget nytt, det är i själva verket en av grundstenarna för patriarkatet. För om män tyckte om män, skulle inte män låta andra män göra det dom gör – mot andra män och kvinnor. Nu finns det istället en misstänksamhet och rädsla bland alla män – för andra män. Det finns mängder av undersökningar som visar att män har stora problem med att odla och behålla vänner (till exempel den här som omskrivs i SvD 2 maj 2005) och det är väl ett av symptomen på detta problem.

Men åter till skulden, det var den jag skrev om. Skulden som är för svår att ens titta på, bättre att titta bort. För det var ändå inte jag som gjorde det, det är inte jag som är den där mannen som slår och tjänar mer och som barnen inte vill vara med. Fast det är det kanske. Lite. Om man tänker efter. Och vågar ställa frågorna till sig själv och sin omgivning.

Man måste våga titta. Och se skulden, sin egen och andras. Men skuld är inget bra ställe att börja kämpa på. Det är ingen positiv energi som kommer från skuld, tror jag. Jag tror skulden är ett steg på vägen, och jag tror man måste påminna sig om sin skuld och var man befinner sig i den hierarkin av tid och rum och människor. Som man – på topp. På många sätt. Men också på botten.

Skulden är steg ett. Nu låter jag lite religiös. Men prova att säga efter mig: Jag ser männens skuld. Jag ser hur manligheten är byggd på kvinnoförtryck. Men jag ser också att jag aldrig valde att förtrycka. Jag föddes som oskyldig pojke och jag tänker bekämpa kvinnoförtryck och den manlighet som leder till avstängda känslor hos män.

Hur lät det? Det känns läskigt att säga det, att ens tänka det, att vara oskyldig i denna värld. Men såklart är det så, ingen pojke har valt att födas in i en förtryckarroll, lika lite som man väljer att födas med andra förmågor.

För mig är det en viktig insikt: jag är oskyldig, men jag ser den kollektiva skulden jag är del av. På detta vis behöver jag inte gå ner mig i självhat eller insinuera att jag redan är så nersmutsad att det är försent. För det är många som gör det, ger upp och tror att det är en lösning. Men hur kan man ge upp när man varje dag erbjuds möjligheten att kämpa emot?

Locktång – inget för karlar

Den trendiga frisörtjejen sa att jag kunde använda en locktång för att få lite volym på håret – ”Om din tjej har en sån kan du ju låna den, om du bara tar lite grann så syns det inte att du använt locktång”.

Ja tänk vad skulle kunna hända då.

Förbannade införlivade

Det införlivade. Det ordet. Införlivade. Vad säger man på engelska, jag kollar… incorporated.

Nja det är inte riktigt samma sak, jag hade hoppats att det fanns ett engelskt ord som mer känslomässigt fångade innebörden i ordet. Men ingen sådan hjälp. Tillbaka till svenskan – IN-FÖR-LIVADE. Något man lever in, för in i sitt liv, och inlever, genom för, inför-livet-levelser?

Ofta får jag starka hopplöshetskänslor inför dessa införlivade …ting. Eller rättare sagt, där i dessa införlivade känslor och beteenden bor hela min hopplöshet. Som ett litet bo inom mig, där det ligger små nystan… Om jag bara kunde hitta det, skaka ut, röka ut det.

Allt det med mig själv jag inte rår på – det är det införlivade. Det giftiga, som förråder mig, säljer ut mig, avslöjar vem jag är.

I somras råkade jag fotografera den här raggarbilen i en håla i södra Norrland. Den stod snett över hela parkeringen utanför ICA och lät som en traktor, barnen vågade knappt gå förbi. Inuti satt en karl i jeansjacka och rökte och sneglade på mig.

Den här bilen hade en sticker på bakrutan som jag tycker är väldigt intressant. Det går nog inte att läsa på den lågupplösta bilden nedan så jag skriver ut det: ”OM JAG GÖR SOM MIN FRU SÄGER SÅ FÅR JAG BESTÄMMA.” När jag såg den blev jag mest förvirrad, det var så komplicerat.

Läs det ett par gånger och tänk igenom innebörden. Jag försöker här bryta ner det hela för min egen skull. 1. Klistermärket erkänner innebörden av patriarkatet. 2. Klistermärket ironiserar över det faktum att många män har svårt att ta initiativ och tänka på andra än sig själva. 3. Klistermärket gör det klart att bilägaren har en fru, att han är man. 4. Klistermärket avslöjar att mannen har sådan total makt över sin fru att hon säger det han vill, att hon är utan egen vilja.

”OM JAG GÖR SOM MIN FRU SÄGER SÅ FÅR JAG BESTÄMMA.” Det är så grovt, så intellektualiserat på nåt vis. Det är lite som koncentrationslägren – själva arbetet, planerandet, genomförandet av avrättningsplatserna, det skrämmer lika mycket som vetskapen om hatet som ligger bakom det hela. Så känner jag inför den här stickern. Vem har gjort den, varför?

Hopplöshet.

20070809245

Priviligiernas dödsdans

Att leva i Sthlm är att leva bland privilegier. Eller så är det för mig iallafall. För de allra flesta är det såklart hårt arbete. Men inte för mig. Jag glassar vidare i livet. No remorse. Jag orkar inte ens nudda vid diskussionen om vem som har rätt till vad här i världen, men vi kan väl åtminstone enas om att orättvisor är fel. Och att den som glassar vidare i livet utan att vara medveten om sina privilegier är dum. Varför? För att det är mycket bättre att leva i harmoni med sin omgivning. Man kan inte förändra allt. Men man kan försöka se verkligheten. Man kan försöka förstå den. Det tycker jag är varje människas plikt.

Och en existens som rör sig i harmoni med sin omgivning är en lycklig människa. Det ökar chanserna till samhörighet och lycka. HalleluJA. End of Preaching EOP.

Varje morgon och eftermiddag cyklar jag igenom Skogskyrkogården. Det är något av det bästa jag har i mitt liv. Det är så mycket som händer i mig när jag susar igenom där.

All död. Alla döda. De finns verkligen, eller det gör dom ju inte såklart, men de är där, stenarna berättar om deras liv. Vår Älskade Maria. Saknade Stig. Vår mor, Min far. Relationer som brutits för gott, privilegier som ändats.

Och så jag, som susar fram på min enpetare, det fortaste jag kan, inte alls död. I allra högsta grad levande. No remorse, döingar. Det är så fruktansvärt vackert, på alla sätt och vis.

En gång på hemväg sent en kväll ett par år sen svängde jag som vanligt in genom stora porten framför fältet med det gigantiska korset. Det var helt mörkt, det var på hösten. Jag tänkte att det måste finnas belysning i kyrkogården, men det gjorde det inte. Det var kanske för sent eller nåt. Jag har ingen belysning på min racerhoj såklart, men fortsatte cykla i mörkret, jag kan vägarna. Det var helt svart. Det kändes som jag inte andades på de fem minutrarna det tog att ta sig igenom parken. När jag äntligen kom ut på andra sidan kändes det som jag hade klarat mig undan döden. En sån lättnad.

Jämställdhet är ingen lek

Mitt största problem med hur ”folk” pratar om jämställdhet är samma problem jag har med borgarnas sätt att förhålla sig till ämnet – som om det vore helt okomplicerat, något man bara gör. ”Så där ja, nu är vi jämställda. Vill du ha lite kaffe, älskling?”

Det är så naivt. Jämställdhet är ingen lek, det är ett hårt jävla arbete för både män och kvinnor. Det handlar om att erövra ny mark, våga sig ut i terränger där inget stöd eller tröst finns att tillgå. Det handlar om en fysisk erfarenhet, en ny värld. Men när vissa människor omkring mig pratar om det, eller när kristusdemokraterna pratar om det, låter det ungefär som att köpa rostbiff istället fläskkotletter till middag (ja jag är vegetarian, assholes).

Detta är hyckleri på den djupaste nivå. Att vara man eller kvinna är något vi fostrats till genom många hårda år av bestraffning och morötter. Det är en komplex struktur inbyggd i våra identiteter och personligheter. Jag är Man. Jag är en man. Med allt vad det innebär. Bland annat ger det mig sämre förutsättningar att komma närmre andra män och människor. Det ger mig ökade förutsättningar att använda våld, utsättas för våld. Det gör det rejält mycket svårare för mig att vara en närvarande och omhändertagande pappa och partner. Jag är man, det är omöjligt att förneka.

Men det var inte jag som bestämde att jag skulle vara man. Jag byggde inte patriarkatet. Jag försöker så gott jag kan navigera i detta fientliga vatten, som gynnar mig på grund av min kuk, utan att skada och förtrycka kvinnor och andra omkring mig. Det är inte lätt. Den som säger att det är lätt borde få på käften.

När nu borgarna presenterar sin jämställdhetsbonus fylls luften av förvirring. Jag tycker inte den borgerliga regeringen ens borde få använda ordet jämställdhet. I samband med bonusen lanseras vårdnadsbidraget som bara är en logisk fortsättning på deras vidriga taktik att göra alla till kunder eller företagare, inte människor, absolut inte män eller kvinnor. Familjen AB: Outsourca barnpassningen, ta middagen på catering, köp städservice och leasa miljöbilen. Använd istället tiden till att spekulera i PPM-fonder och folkaktier.

Jag kommer att tänka på första raden i en Black Flag-låt som heter REVENGE: ”It’s not my imagination I’ve got a gun on my back!”

Just så känns det. Det här är på liv eller död. Vi som vägrar begränsa oss, vi som inte tänker ge upp…

We’re gonna get revenge

You won’t know what hit you

We’re tired of being screwed. Revenge! Revenge!”

Kolla in videon här på YouTube den är asgrym.


[Den som gör allt detta mest förståeligt: Vårdnadsbidraget – en felande pusselbit (Josefin Brink)]

Älskade jävla barn

Det är så svårt att se barnen växa upp. Man vill så gärna att de ska slippa bli som oss. Jag blir vansinnig av att se min dotter så förstörd, blyg, förtryckt som jag är och var. Men hur skulle det kunna vara annorlunda? Hur skulle hon kunna vara besparad från det som jag själv agerar ut dagligen?

Värst av allt är att se barnen tillsammans, hur de spelar upp våra förtryck mot varandra. Okontaktbara pojkar som slår med pinnar och kastar stenar utan att veta varför. Jag har sett det så många gånger nu.

Varje gång blir jag vansinnig och vill spöa dom små pojkjävlarna. När jag egentligen vill slå den där pojken i mig själv.

Det här vill jag skriva mycket om här. To be continued alltså…