En bön för medelklassens död

Medelklassen saknar, liksom kapitalismen, överlevnadsförmåga. Den vill ha allt, även om den går under på köpet. Men där kapitalismen vill ha mycket, vill medelklassen också ha kvalité. Medelklassens äldre vill inte bara bli vårdade, de vill ha bra vård. Medelklassen vill ha god mat. Medelklassen vill ha fin konst. Och så vidare.

Medelklassen är mån om sina gränser, och bygger murar mot andra med klassmarkörer, koder och språk. Medelklassen är av sin natur konkurrerande och exkluderande. Medelklassen lever på att växa, men växer genom att utvecklas, ömsa skinn samtidigt som den bevakar sin kärna, vårdar sina traditioner. Där överklassen har råd att stagnera på grund av sitt innehav av makt och resurser, kan medelklassen långsiktigt bara hävda sin status med kultur och kunskap.

En medelklassmänniska är alltid ensam. Isolering, som överklassen använder för att skydda sina egendomar från andra, är för medelklassen bara en fråga om inbördes konkurrens.

Det en medelklassmänniska säljer är sitt unikum, sin oersättlighet. Denna egenskap måste odlas, förädlas och framhävas. Därför är medelklassmänniskan alltid ensam, annars skulle den inte vara medelklassmänniska.

Så när medelklassen samlas är det inte för att vara tillsammans. Det är för att vara ensamma tillsammans. Med en artist. Eller en film. Aldrig för att se varandra. Därför har medelklassen alltid svårt för när flera gör samma sak. Då måste medelklassen framhäva varför just han eller hon gör det han eller hon gör.

Medelklassen har så svårt för när deras barn är som alla andras barn. Medelklassen vill alltid ha speciella barn. De lär sina barn att inte lita på andra genom att snacka skit om andra inför sina barn. Medelklassen lär sina barn att bara genom att bli bra på saker är de värda något.

Medelklassen är den rådande klassen, den normala klassen. Den som alla vill vara. Medelklassen har tolkningsföreträde om vad samhället är, men utgör inte samhällets majoritet. Medelklassen skapar inte rikedomarna. Medelklassen utför inte de tunga arbetena i samhället. Medelklassen lever på att utnyttja andras tid, energi och liv, och skryter dessutom med det.

En medelklassmänniska klarar inte av att höra att de har skuld. Medelklassmänniskan tycker alltid att hon eller han har rätt att göra som hon eller han gör. Just därför att hon eller han kan förklara och försvara varför, varför just den här specifika medelklassmänniskan gör som han eller hon gör.

Jag, som skriver detta, är medelklass, och jag kommer alltid vara medelklass. Jag är stolt över den jag är. Men jag är inte stolt över det min klass gör, eller det jag gör när utnyttjar mina fördelar, vilket händer alltför ofta. Tyvärr är det svårt att vakta på sig själv. Nu skriver jag detta för att göra medelklassens och mina brister synliga, och jag svär härmed att bekämpa de utsugande, exkluderande och egoistiska drag vi bär på, förhindra spridandet av dem (till mina barn till exempel) och kämpa för alla människors rätt att leva ett drägligt liv. Mitt mål är såklart: det klasslösa samhället.

Amen.