Ännu en medial roll


2011-2013 åren har jag bland annat (parallellt med andra jobb, t.ex. som projektledare för filmsektionen på Way Out West) jobbat som producent och programledare för tv-programmet Mediatiden på UR. Målet: att göra ett mediakritiskt program för unga. Ett program som försöker skildra mediafenomen genom berättelser om människor som drabbats eller befunnit sig i ett medialt skeende. Det har varit en fantastisk möjlighet att göra detta. Inte bara för att det funnits hyfsade resurser i form av redaktion, medarbetare och allt det som krävs för att göra TV. Utan också för att vi kunnat skapa ett program från scratch, bygga och skapa utifrån våra egna ideér. Idag, när programmen är färdiga, är det lätt att glömma alla steg som togs: valet av ämnen, karaktärer, kameror, objektiv, fotografer, vinjettmakare, musik, bilder… orden som sägs i speakers osv in oblivion.

Med Mediatiden ville jag gå på lust och berättelser snarare än fakta. Att hitta det som berör istället för att vara korrekta. Siktet har varit inställt på hjärtat snarare än hjärnan, med målet att rensa ut för att fokusera på det mänskliga. Jag tror att det lyckats ganska bra; och om det funkar tror jag programmen kan vara engagerande och liksom lite banalt raka. Hoppas så klart att unga människor som ser dom får upp ögonen för hur viktigt det är att reflektera, och att det är något dom liksom ändå gör, att dom ska ta sina funderingar kring media på allvar och fortsätta ifrågasätta och lita på sig själva.

Från början var jag bara producent (eller i filmsammanhang regissör) till att under arbetets gång också bli programledare. Det har varit sjukt lyxigt att kunna göra intervjuer utan att bry sig om att man inte får synas eller inte behöva formulera sina frågor så att svaren är helt bärande. Om jag kunde formulera hur mycket jag älskar att ha detta alibi, att få grotta ner sig i andra människors öden och historier, ställa idiotiska frågor, resa runt och drivas av nyfikenhet och dessutom få förmedla den.

En ynnest med att göra just ett mediekritiskt program är de underbara möjligheterna det innebär rent berättartekniskt: all världens media är tillgänglig att använda i en slags meta-sammanhang, det går att gå ut och in, röra sig fritt i allt det som är allas vårt mediala minnesbank. Att använda TV-arkiv och YouTube-klipp helt ogenerat…

Det blev fem program till slut, och jag tycker dom alla säger något om den värld vi lever i, den mediavärld vi lever i. Kolla in dom på URPlay här.

Det är underligt att befinna sig i den position jag är i. Det känns som jag snart rört mig i alla dimensioner av media: intervjuad och skildrad i media som IT-guru, författare, dokumentärfilmare och festival-projektledare men också på andra sidan kameran/pennan som journalist, intervjuare – och nu reporter och programledare. Lite schizofrent, men också så modernt?

Lite länkar om Mediatiden:
Pressmeddelande med lite info om alla programmen
– Inslag i Kulturnyheterna
– Artikel i Journalisten
URs sida för programmet
– Om första programmet i Expressen

Vad jag gör nuförtiden

Sedan jag började med internet för typ 18 år sen (jo, jag är så gammal faktiskt) har jag trummat in i folk: tänker du inte uppdatera, använd inte en plattform som är gjord för uppdateringar. Som en blogg. Som den här. Som jag inte uppdaterar. Typ någonsin.

Nu beror det på att jag jobbar med ett tv-program på Utbildningsradion. Som programledare och producent. Det handlar om mediekritik för ungdomar, och programmen ska sändas någon gång våren 2013.

Det känns som det blir väldigt bra TV-program… Det var inte meningen att jag skulle vara programledare, men så blev det.  Kom tillbaka hit nån gång innan årsskiftet 2013 så kan jag nog berätta exakt när dom sänds.

Den bångstyriga gatukonsten

Idag skriver jag på Aftonbladets kultursida om Klara Lidén, gatukonst och konst. Här är en längre text om samma ämne.

I förra veckan började den första stora auktionen i Norden någonsin av gatukonst. ”And Chaos Came” kallas auktionen i annonser och på en nattklubb i Slakthusområdet kan man se ett urval av verken hängda. Det är den danska auktionsfirman Lauritz som ligger bakom. Nu råkar alla verk (utom ett) vara konst – och inte gatukonst. Däremot har många av de representerade konstnärerna rötterna i gatukonst/graffiti-världen.

Man hör ju på namnet att konsten ska ha nåt med gatan att göra för att kallas gatukonst, eller hur? Undantaget ärvar eftersom auktionen nu är stoppad – ett verk som tillskrevs superkonstnären Banksy, en spraymålad råtta kallad ”Rat with headphones”, ursprungligen målad på en gatuskylt i Berlin, som någon alltså stulit och försöker sälja.


Interaction av AKAY

Det viktiga när det gäller gatukonst är alltså sammanhanget. Miljön. Omgivningarna och hur verket förhåller sig till dem. Gatukonst har en förmåga att berätta en historia om en plats och om konstnärerna, och den berättelsen är riktad till alla oss som ser verket, och eftersom gatukonst sker i offentlig miljö är det alltså alla vi som ser, försöker förstå, tolkar.

Jag minns de enorma målningarna på Stockholms tak som någon gjorde kring 2001, det fantastiska med dom var platserna. Hur kom dom dit? Vad använde dom för material? Tankarna börjar vandra. Det storslagna i utförandet öppnar upp för tankar man inte annars skulle ha. En annan fantastisk Stockholmsbaserad gatukonstnär är KlisterPeter, ingen kan ha missat hans rådjur uppklistrade i tusental på gatuskyltar i hela Stockholm. De sattes upp för mer än tio år sen nu, fortfarande sitter dom flesta kvar. Här finns en del av verket i omfattningen; energin som ligger bakom arbetet med att trycka, skära ut och klistra upp sådana enorma mängder klistermärken. En signifikant detalj med gatukonsten är också såklart att de är levande; de åldras, slits och märks av gatan och dess innevånare. Med rådjuren blev detta extra tydligt, på många av dem har någon sprayat på solglasögon, en vidareutveckling och förlängning av den ursprungliga idén.


KlisterPeters rådjur.

För mig är det viktiga med gatukonsten att någon gjort den i en miljö där verket inte går att kontrollera. Det är att ge något, skänka uppmärksamhet till en plats som ingen tidigare uppmärksammat på samma sätt. Det skapar nya perspektiv på platser man aldrig skulle ha sett, uppmuntrar till handling. Eftersom gatukonsten också sker utan tillstånd, är den i sig en uppmaning till brott; på så sätt är den i mina ögon anarkistisk i ordets rätta innebörd. Det är att ta makten i egna händer, visa kärlek utan att ta hänsyn till regler. Det är anarkism eftersom det också lämnar öppet för vidare handling, den som inte tycker om gatukonsten kan ta bort den, vilket också ofta sker. Eller göra sin egen gatukonst. Det är för det mesta inte destruktivitet, även om konst ibland kräver lite förstörelse. Men oftast handlar det om motsatsen; någon ser en glömd plats, en detalj som går att bygga vidare på, en förändring, rörelse framåt. Det finns också en kvalitativ parameter; ett gatukonstverk som är tillräckligt bra genomfört VILL ingen ta bort, det skiner av sin egen kraft, ingen sanerare i världen vill förstöra det.


Oakoak, bilden lånad från Streetart Utopia
Jag känner starkt emot att flytta gatukonsten från gatan in i privata gallerier och hem. Det strider mot gatukonstens själ och natur. Utan sammanhang och dynamisk relation till de normer, lagar och regler som styr omgivningarna är konsten död, meningslös. Den är nedvärderad till en persons smak och tycke, och förhåller sig bara till andra verk i en artificiell konstvärld där konstens underliga statusregler gäller.

Historien om Banksys förvandling från politisk gatukonstnär till konstvärldens guldgosse är som en saga. Hans verk säljs för miljoner på auktioner världen över. Den trekantiga gatuskylt någon stulit från en gata i Tyskland värderas som sagt till 120 000 kr, trots att den inte med säkerhet är gjord av Banksy. Som med många andra gatukonstnärer har hans stil plagierats och vidareutvecklats, helt i den anda som råder bland gatukonstnärer och graffitikonstnärer. Råttmotivet finns att ladda hem från nätet, färdig att printa och malla. Banksy själv skriver på sin hemsida att han tycker det är helt okej, så länge man inte försöker tjäna pengar på det. Det ironiska är med just Lauritz s k Banksy-verk är att motivet på skylten är hans alter ego, den skitiga råttan med penseln i hand, skadedjuret redo att infektera. Istället blev råttan ett konstverk, redo att profiteras på. För att motverka just denna exploatering av sin gatukonst inrättade Banksy för några år sedan ett Pest Control Office, en tjänst dit folk kan vända sig för att få äkthetsintyg på Banksy-verk. Men gatukonsten vägrar han verifiera som gjord av honom själv, i ett uttalande citerat av en engelsk tidning 2008 säger han ”For the sake of keeping all street art where it belongs I’d encourage people not to buy anything by anybody unless it was created for sale in the first place.”

Om gatuskylten i Lauritz auktion säger Pest Control Office i ett email till mig att ”The work in the images provided is not by the artist known as Banksy. Stencils such as these are commonly available on sites such as eBay

.“ Det tog Lauritz tre dagar att utreda detta innan de till slut avbröt just denna auktion.


En Banksy eller inte en Banksy? Antagligen inte. Men kanske.

Enligt Lauritz skulle Banksys spraymålade råtta, om den hade fått äkthetsintyget, vara värd det femdubbla. Över en halv miljon svenska kronor alltså. Istället försökte de sälja en skylt som vem som helst kan ha målat; det högsta budet var 64 000 kr. Pengarna skulle ha gått till den som stulit skylten från gatan. Istället blev det inga pengar alls, och ägaren lär få stora svårigheter att få det sålt i framtiden. Jag kan inte låta bli att känna mig skadeglad över att det gick att stoppa denna exploatering. Förhoppningsvis saktar det ner just den sortens fula försök till kommersiell förflyttning av gatans konstverk. Kvar i den storslagna gatukonst-satsningen återstår nu inte ett enda verk från gatan. Vad ska man dra för slutsatser av det? Att gatukonsten inte är mogen för finrummen? Eller ännu bättre: att gatukonsten helt enkelt

inte passar in i finrummen? Jag vill gärna hoppas på det sistnämnda.

Banksy har själv ägnat mycken möda åt att diskutera detta på det mest fantastiska sätt i sin film ”Exit through the gift shop”, filmen där gatukonstens lekfulla energi skildras, men också dess död, där den från början så oskuldsfulle action-entusiasten Thierry Guetta blir den supersamplande storsäljaren, gatukonstätarmonstret Mr. Brainwash. Allt iscensatt av Banksy själv för att belysa problemet med konstens fåfänga idioti och självupptagenhet. Jag tror han vill säga, på sitt sätt, att gatukonsten riskerar att döda den energi den kommer ifrån.

För att återvända till Stockholms gator och de tusentals rådjur klisterPeter klistrade upp för många år sedan. Vad är en gatuskylt med det motivet värt? Antagligen inte mycket, det stora antalet devalverar värdet på varje enskilt exemplar. Det faktum att Peter klistrade upp så många rådjur på baksidan av gatuskyltar, uppmärksammade så många platser, gör alltså hans konst paradoxalt nog värdelös i konstvärlden. Helheten blir ogripbar för de kommersiella krafterna, staden blir ett konstverk.

Auktionsfirman Lauritz gjorde i sin marknadsföring stort nummer av att just KlisterPeter skulle ha verk med i auktionen. I slutändan visade det sig vara en miss; deras konstexpert trodde att signaturen Kid Pele, som gjort en box med screentryck tillsammans med AKAY, var KlisterPeter. Men Kid Pele är en helt annan person, om det nu är viktigt vem som är vem. Jag tror man kan säga så här: det är viktigt vem som är vem när någon försöker tjäna pengar på namnet. Och speciellt viktigt när man tillskriver någon verk som inte är hennes/hans. På gatan är det inte lika viktigt, där är konsten tvungen att stå för sig själv. Dessutom är upphovsman/kvinna inte något som går att säkerställa.

En underlig konsekvens av upphöjningen från konst till Konst är att exklusivitet blir väldigt viktigt. Gatukonsten är både icke-exklusiv och exklusiv i den mening att den inte går att reproducera, den är ofta platsbyggd, fastgjuten. Detta faktum utnyttjar också Banksy i sina målningar på Israels vidriga folkrättsvidriga mur kring delar av Palestinska Västbanken, där han gjort ett flertal mycket politiska verk, alla omöjliga att sälja eller ens på grund av sitt värde ta bort.

I Stockholm genomförde Barsky Brothers det vansinniga projektet Traffic Island – en ursvensk miniatyrvärld mitt i en av Sveriges mest trafikerade motorvägar (ett projekt som föregick trenden med rondellhundar som inte alltid haft lika bra

verkshöjd tror jag man kallar det). Traffic Island var så väl genomfört att ingen rörde det på flera år, till och med stadens tjänstemän skrev kärleksbrev om det fina lilla huset. I slutändan valde konstnärerna själva att slå sönder det verk de lagt hundratals timmar på att skapa.

Och samtidigt som jag skriver detta, slipar någon en bultsax, en annan skissar på nattens målning eller skruvar på nån konstig grej som ska hängas upp, förhoppningsvis på en vägg eller gata nära dig. Gatukonsten är inte bara intressant, den uppmanar också till handling – om den handlingen må så vara att ta bort gatukonsten! – och eftersom verket är levande, flyktigt, omöjligt att låsa in, ta för eget bruk eller sälja, tycker jag ett citat av en av stans äldsta gatukonstnärer, AKAY, avslutar denna text bäst: ”The beauty is the act”. Skönheten är handlingen, inte verket.

För att hålla koll på vad som händer, rekommenderar jag Street Art Utopia och Gatukonst.se.

 

Kulturpedagog from mudlevel on Vimeo.

Dagens disclaimer: jag missunnar inga konstnärer, oavsett om de är gatukonstnärer eller ej, att sälja sin konst och försöka leva på sitt arbete. Jag älskar bara den konst som får folk att känna sig inspirerade och maktfulla, och tyvärr är konstvärlden ofta ett hinder för just de känslorna.

 

 

Den manliga befrielsen är inte här ännu

Idag skriver jag om boken ”Dingo Dingo – den manliga befrielsen är här” i Feministiskt Perspektiv. Om du är prenumerant läser du recensionen här.

Ett litet utdrag:

Jag ser framför mig hur de tre författarna Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson fått idén: att lösningen på mäns problem är att de utan kvinnors inblandning möts och tränar upp sin känslomässiga förmåga.

Genom kramen män emellan, vilket egentligen är det boken handlar om, ska den bur de flesta män lever i brytas ner. Den homofoba, intränade emotionella rustning som gör att vi män inte kan bygga varaktiga nära relationer till andra än de kvinnor vi valt att leva med i heterosexuella partnerskap.

Relationer där könsstereotyperna är förutsättningen, men också grogrunden för osunda instängda könsroller. Mannen och kvinnan utlämnade till varandras dramatiseringar av rollen Mannen och Kvinnan i Paret.

Grundidén är bra, utan tvekan. Jag tror på den. Men den räcker inte som strategi för att förändra mansrollen. Och den räcker definitivt inte för att bygga en roman på. Boken är också plumpt och slarvigt skriven, en ironisk underton gör att vi inte förstår om det hela är skämt eller ej.

Feministiskt perspektiv totalt nödvändigt

Jag är åsikten att det behövs ett nytt manligt perspektiv på det mesta. I väntan på ett bra ord för det här manliga perspektivet tycker jag begreppet feministiskt perspektiv är så nära man kan komma. Jag är dessutom inblandad i den nya veckotidningen på nätet som har just det namnet! I det allra första Försmaks-numret har jag skrivit en krönika. Läs den här!

Ikväll: besviken journalist talar ut

Jag behöver inte ens ironisera över eftermiddagen och kvällens antiklimax i medieföljetongen kring Sverige-Israel matchen i Davis Cup. Ole berättar själv hur otroligt besvikna poliser och media blev efter att de inte fick basha lite araber och vänsterfolk i Malmö.

Men låt oss ta några steg tillbaka. Vad har hänt.

Polis varnar för tio tusen våldsamma antifascister. Media hakar på och förmedlar okritiskt nyheten att det som kommer ske är inget mindre än ett terrorangrepp, från de ”väpnade grenarna” av vänstern som SvD:s ledare uttryckte det. Hundratals journalister checkar in på hotell i Malmö, fixar livvakter så att de inte ska bli slagna (är det månne judiska journalister rädda för sin säkerhet?). Och. Så händer det otänkbara. Bara ett hundratal personer demonstrerar.

Tänk – för ett ögonblick – den otänkbara tanken. Att media och polis faktiskt skapar förutsättningarna för hur vår värld ser ut. Det går liksom emot allt de själva verkar tro. Borgerlig press och polismakten verkar tycka att de liksom är offer för yttre krafter, därför kan de säga vad som helst utan att verkligheten ändrar sig. Som ett Lost-avsnitt, typ.

Tänk om det var tvärtom. Vänsten kallar till presskonferens: ”Vi har beslutat att beväpna oss med hjälmar, sköldar, batonger och pepparsprej för vi misstänker att polisen kommer attackera oss. Vi har också bett våra skyddsombud ta upp frågan med Malmö Stad att polisen har satt upp taggtråd som vi kan göra illa oss på. Vi vill också varna för att vi har fått information som tyder på att media kommer svartmåla och demonisera vårt demonstrationståg genom att kalla det för en täckmantel för terroristorganisationer som inte skyr några medel. Därför har vi beslutat oss för att spränga alla tidningsredaktioner utom Dala-Demokraten i luften snarast möjligt.”

Därför hatar män kvinnor

Äntligen är det någon som gör något! Nu har de inkännande aktivisterna på feministsiten Newsmill bestämt sig för att söka svaret på en av de svåraste frågorna en modern människa ställt sig: Varför hatar män kvinnor? Egentligen?

Nej, allvarligt talat. Jag ska försöka svara. Faktiskt.

En del tror det handlar om kontroll – att män slår neråt för att känna sig starka. Men jag är ingen maktmänniska. De förklaringsmodellerna är alldeles för cyniska för mig.

Jag tror män hatar kvinnor för att män hatar sig själva. Jag tror det självhat vi män känner, på grund av vår oförmåga att ta hand om vår omgivning, våra vänner, våra barn, vår natur, ja hela vår planet – det självhatet riktar vi mot kvinnorna. Det är ju kvinnorna som kan avslöja våra brister. Det är dom som finns där för oss – som vi släpper så nära att det är på riktigt. Ja, för inte är det männen.

Det är till och med så att vi inte klarar oss utan kvinnor. Se bara hur mansseparatistiska miljöer som till exempel fängelser fungerar.

Det är tydligt att våldtäkter och andra former av sexualiserat våld ofta har med självförakt att göra. Det ligger inte för oss män att slå oss själva. Gärna andra däremot.

Vi män älskar våra liv, såklart, men som världen formar oss är det inte underligt att vi känner hat. Det är inte heller speciellt populärt att undergräva det manliga kollektivet (även om det på senare tid blivit lite inne). Kvinnoförtryck däremot, det är en folksport, något vi tränas in i från barnsben. Att ta steget över gränsen, till att att börja hata, är kort. Många av oss män gör det någon gång under våra liv. En del av oss tar till fysiskt våld.

Så varför hatar vi män kvinnor? För att vi inte klarar av att älska oss själva i den här världen. För att de som kommer nära skrämmer. För att det mänskliga som kvinnor mer ofta tillåts visa påminner oss om det som saknas oss.

NUG for sale

Det pågår en diskussion om hur musiker och konstnärer ska kunna försörja sig på sitt arbete om deras verk sprids på internet via illegala distributionskanaler, som tex Pirate Bay.

Jag har inte mycket att säga om den, mer än att det verkar finnas stor vilja att betala för underhållning om man känner att den är värd det. Det här ska inte handla om det.

Det här ska istället handla om RIKTIG KONST. Sån där som är DYR och FIN.

Jag ville se Pål Hollenders ”Buy Bye Beauty” , hans omdebatterade film där han har sex med prostituerade i Lettland för att visa hur svenska affärsintressen exploaterar lettländska kvinnor.

På hans website finns filmen som del av en DVD box för försäljning för 1950 kr. För privatpersoner, då får man inte visa den offentligt. För museér, skolor osv kostar boxen 4.400 kr.

De senaste dagarna har det stått mycket i tidningen om graffittikonstnären NUG’s examensverk från Konstfack, en video där han klottrar och trashar i tunnelbanan. Territorial Pissing heter den. Han och skolan har polisanmälts och fördömts. Det var väntade reaktioner.

Jag har kollat efter filmen på nätet men inte hittat den. Däremot läste jag idag att två exemplar av videon sålts för 65 000 kr styck. THAT SUCKS. Jag föraktar alla som skapar konst som går att sprida lätt via nätet tex men inte gör det. Jag kan acceptera att man vill hålla på delar av sitt material, eller till exempel inte sprida högupplösta versioner av filmer osv för att kunna ta in lite cash. Men att sälja en film för 65 000 kr? Eller 1950 kr? Nej, tyvärr, det är inte OK.

nug

Liveblogging tv-tittandet av Bröder som blöder

22.12 Jag försöker skriva ett synopsis, kolla på senaste Lost och samtidigt studera ett program på SVT som heter Genusmaskineriet. Bröder som Blöder heter programmet och handlar om en man som åker på manskurs i Halland. Det börjar med att dom dunkar på trummor och skriker till sina pappor. Deltagarna presenteras av mannen som gör programmet som ”hyggliga män som lyckats skapa familjer och betalar skatt”, men ”som också känner sig ensamma”… Verkar vara övervägande vita medelklassmän från södra Sverige (no pun) om jag generaliserar utifrån kläder och utseende.

22.14 Nu målar dom träd och pratar om sina träd.

Nu dansar dom och står i en ring. Dom är VÄLDIGT modiga, rör sig i stora rörelser. TAR UT SVÄNGARNA.

Åke är kursledare, han använder gamla myter och legender för att berätta om män.

(Nej nu tittar jag lite på Lost, ett par minuter bara.)

Åke ställer alla i en ring och ber alla männen röra sig som RIDDARE.

En man slår sig på bröstet. Alla andra gör likadant. Är det en tanke med det här, ska manligheten avdramatiseras?

Nu målar dom sig själva. Och analyserar målningarna. ”Mycket ögon, känner du dig bevakad?” ”Våga visa vem du är”. Ja, tema är helt klart att dessa män är lite missförstådda, att denna kurs är en slags hitta dig själv kurs, hitta styrkan i dig själv.

22.21 JUST IN: Nu började en man NÄSTAN gråta,

22.22 NEJ han svalde det.

22.23 Speaker: ”Vi är vilsna småpojkar. Det verkar hänga på våra farsor. Var var våra pappor?”

22.24 ”Pappa borde ha guidat mig till god manlighet. Det kunde han inte. Vad gör en pappa som inte har en god man som förebild? Vi som sökte oss till Åke (kursledaren) vill inte göra om våra pappors misstag.”

22.25 Mera analys av målningar. MÄNNEN MÅLAR SINA LIV helt enkelt

22.26 Nu SÅGAR DOM TRÄD TILLSAMMANS KARLARNA. Höj höj, fram med sågen – HURRA DÄR FALLER TRÄNA. ”Vad är väl en grabbhelg utan svett och dåliga sexskämt?” Mycket kukmetaforer nu.

Kursledaren har skrivit en bok som heter ”Det vilda i Mannen”.

22.28 Nu är det massagestund! Utmanande. Spontan urladdning. Mycket maskulin massage – bögskämt för att avdramatisera närheten.

22.29 Vad är manlighet och manligt? Runda, alla pratar. Vad är det att vara man? Att vara fader är att avstå från närhet till mamman säger en karl i röd skjorta… (vilket skit, tänk på den närhet man får till barn::?!?!?!?)

”Man längtar tillbaka till ansvarslösheten när man var pojke” säger många.

22.31 Mera riddargestaltning – de turas om att stå i mitten och göra rörelser.

22.33 En man visar sin målning där han är en fisk i en skål de andra är i sjön, han är ensam, utanför, isolerad. ”Känslohavet?” En annan man säger han har ”längtat efter manliga förebilder hela sitt liv”. Nu: idyllbilder, sol.

22.36 Nu pratar kursledaren om riddarlegenden: att riddaren ska hitta den heliga graalen. Riddaren längtar efter sin fru! När de träffas älskar de i ”många dygn”.

Sen målar männen utifrån sina känslor kring detta och var de står i sina liv…

En man har målat ett träd med hjärtan som blöder. BRÖDER SOM BLÖDER.

Mycket torrt flygigt hår nu, alla dansar tillsammans och tjuter.

Klyschig avslutning.

Snabbanalys. Förutsägbart program, jag hade inte behövt titta, fina män men totalt ofarlig kurs där inga normer eller mönster hotades utan tvärtom fick alla bekräftelse på att de var fullkomliga.

Det här är helt enkelt Utbildningsradion när det är SOM SÄMST! Se hemsida här.

22.38 SLUT