report 4 – fuck flying

resan hem blir ett helvete. första planet blir tio minuter försenat på grund av en trasig gångbrygga, och jag kutar till gaten till nästa plan som ska ta mig till newark och sen sthlm, men kommer precis när dörrarna till planet stängs. paniken sprider sig, tårarna kommer. jag är i denver, colorado, det enda jag kan tänka på är jon voight i midnight cowboy, jag vet inte riktigt varför för jag är ganska säker på att filmen inte utspelar sig i denver. jo nu vet jag, det är ju john denver som skrivit det fantastiska titelspåret ”everybodys talkin'”. nånstans i bakhuvet ser jag mig själv stå i ett gathörn i denver och gråta som jon voight, hemlös, ensam.

dom tjugo minutrarna i kön fram till uniteds servicedisk är dom längsta jag varit med om på länge. kön är fylld av människor som längtar hem och fram till andra människor. en del gråter, en del står tysta, vi är dom förlorade resenärerna, dom desperata. parian som ingen vill tillhöra eller låtsas om existerar. hela tiden fylls kön på, då och då kommer det folk som precis missat sina plan och inte kan tro att vi alla är i samma sits, dom går före kön och blir snabbt tillbakarättade av personalen.

när det väl blir min tur har jag räknat ner förväningarna. worst case: jag blir kvar här i ett dygn. men samtidigt, jag är i USA, bara jag kan ta mig till Chicago eller Newark borde jag kunna hit nåt plan över till Europa. Aldrig har jag längtat efter Europa så desperat.  bara jag kan ta mig till… dubrovnik, prag, zurich, var som helst i europa, så kan jag ta mig hem, tänker jag.

jag anstränger mig för att vara supertrevlig mot den medelålders denver-kvinnan, intalar mig att det inte tjänar nåt till att bli arg. försöker att inte heller visa mig för desperat, men kan till slut inte hålla mig, gråter stilla i händerna och tänker ja, va fan, det skadar inte att hon får se mig gråta. jag snyftar fram ett ”I just want to be with my family”, hoppas damen har lite svenniga ideal, så borde hon väl kunna ta hand om mig. till min förvåning tittar hon bara bort, låtsas inte om mina tårar, antagligen får hon väl nog av sånt skit i sitt yrke, stackarn. jag klandrar henne inte, värre jobb kan jag inte tänka mig.

det tar henne en halvtimma av överläggningar med folk som vet bättre än henne på nåt utrikeskontor, men till slut har hon hittat en möjlig resväg via chicago och frankfurt där jag skulle komma fram till arlanda bara nio timmar senare än planerat. det är inte så illa pinkat tänker jag. men det är en hake, för att det ska funka ska jag komma på ett fullt plan till chicago. jag blir ställd i standby, på hög prio lovar hon.

återigen börjar oron stiga inom mig. jag står vid gaten och ser mitt namn halka ner från fjärde till tolfte plats på kölistan som visas på monitorer. det känns som en tv-show, eller sporttävling, med live-rapportering, kan man inte få slå vad också, gör man det vid disken där borta? vad styr dessa listor, försöker jag tänka. antalet lediga platser på planet går lite upp och ner, ibland ska jag få plats på planet, ibland inte. jag börjar stänga av dom mentala systemen inom mig, visualiserar en stor rymdbas där hela sektioner slocknar och försätts i vila. det är ingen idé att jag faktiskt upplever detta drama, bättre då att jag försätter mig någon slags koma och vaknar upp när jag är framme.

konstigt nog fungerar det. förutom ångestvågen som sköljer över mig när jag väl sitter på det jävla planet till chicago hör flygpersonalen säga att ena motorn är trasig. en halvtimma går. en timma går. då börjar jag tappa kontrollen. några tvingar besättningen att öppna dörrarna till planet och går av för att försöka hitta andra resvägar. jag sitter med min resplan framför mig och försöker räkna när vi senast behöver komma fram men hjärnan har slutat funka, det går inte. men till slut, efter en timma och förtiofem minuter, kan planet börja röra på sig. när det lyfter från marken tar jag återigen fram bilden av rymdbasen inom mig och stänger av hela skiten. let’s go grönsak.

resten av resan tillbringar jag i en tidlös grå soppa. jag minns en fiskburgare från macdonalds i chicago och en cigarett i frankfurt som fick mig att knäa till på gatan utanför terminalen. jag minns att jag smakade på de tunna köttskivorna som serverades på sas-planet till sthlm och att jag var tvungen att lämna ifrån mig innandömet till min miami beach zippo till nåt tyskt snutsvin. jag minns att jag tog en sömntablett på den långa flygningen över atlanten, att jag inte kunde vakna, jag somnade om och om, huvudet var en tung säck som rullade på mina axlar, yuck.

det är först när jag står i arlandas ankomsthall och spanar efter min väska som jag slår på min mentala närvaro igen. jag förvånas över att det gick, känner mig rätt kaxig när jag ser mig i spegeln.

väskan har tyvärr tagit min ursprungliga rutt och befinner sig i newark så jag reser lätt hemåt, känns lika bra så. när jag är på tunnelbanan hem kommer känslorna tillbaka. det som funnits i mig och växt när systemet var avstängt, det där hatet mot flygbolagen, mot affärsresenärerna (och mot mig själv som är på planet och låter det lyfta, låter skiten finnas). jag förstår nu mina känslor, tankarna är tydliga inom mig trots 27 timmars resa och jetlag.

att resa, är ju att blotta sig, att frigöra sig från sammanhang. det är att befinna sig på okänd mark, att utlämna sig till flygbolag och teknik, maskiner och ogripbara regler. man är en liten liten människa på en flygplats där tusentals plan lyfter varje dag, en myra i en stack.

allas vår ensamhet syns så väl när vi reser. just detta exploaterar kapitalismen till fullo, och affärsresenärerna är dom första att köpa betet. flygplanet, en metafor för samhället, på den omöjliga platsen: i luften, på himlen.

det här miraklet borde vara en plats för jämlikhet, en plats för mänsklighet. men så är inte fallet. det är ett fullständigt klassamhälle, separata sektioner, med totalt olika förutsättningar, enbart styrt av resurser. på chicago-frankfurt planet kunde dom i allra första klass ligga ner fullt utsträckta, serveras champagne och exklusiva maträtter på tjocka stora porslinstallrikar från en kvinna som klätt ut sig till kock… medan vi där bak sitter trångt och får små lådor med äcklig konstig mat.

affärsresenärerna med sitt hotellrunkande, helt uppslutna i sin jakt efter exklusivitet och unika erfarenheter, kickar… jävla as. jag ska döda er allihopa. omänskliga svin.

nu när jag berättat om den här hemresan kan jag ta några steg tillbaka. jag ska skriva en till rapport om mina sista två dagar i austin, den kommer handla om dom här sakerna ungefär, om anarkismens universella löfte, om vintage och om svensk hiphop.

report 2

report 2 – boca burgers and pc gurus

img_0790

Rio Rita Café och Bar, soft ställe.

img_0791

East side Pedal Pushers, punk-bike-lovers-ställe där jag hyrde en grym treväxlad cykel med det exotiska märket ”cykel”.

img_0796

FUCK ART – MAKE WAR. Vad mer behöver man säga?

img_0796

Family Thrift Store, gigantiskt ställe. Mest junk, men fruktansvärt billigt.

img_0801

I kön.

img_0806

PC GURU… så jävla roligt…

img_0796

En av alla grymma gatuvintage-loppisar, I’m ruined!!

img_0809

Fetma är ett av USA’s största folkhälsoproblem.

img_0808
img_0811

Cykel. Och ännu en fantastisk gatuloppis. Beyond Retro – ät hundbajs.

img_0812

Fran’s hamburgers på South Congress. Very nice.

img_0816

En veggie boca burger med jalapenos och ost, sourdough bread. Hundra procent gott.

img_0817

Äppelknycharjazz, I like…

50 Cent och jag i ett rum på bordellen

Vad har vi gemensamt jag och amerikanska hiphopmegastjärnan 50 cent? Jo, vi har suttit i samma rum, på europas största bordell, och pratat med Angelina, en 18-årig rumänska som jobbar där. Jag intervjuade henne om sitt liv på bordellen. 50 cent, vad han gjorde där inne i rummet mer än att prata med henne, ja det vet vi inte. Men vi vet att han är en enorm förebild för miljoner män i världen. Och att vad han säger och gör, det påverkar folk.

Sveriges innerligaste inland?

Vet ni var Sveriges innerligaste inland ligger? Nej, tänkte väl det. Inte jag heller men en korkad journalist på SvD verkar tycka att det är Bollnäs. Konstigt, precis den platsen jag skulle utpeka som MINST innerlig. Hon har inte fattat – det är just bristen av innerlighet i städer som Bollnäs som skapar den innerliga känslan i Per Perssons låtar.

Alltså apropå det jag skrivit tidigare om Perssons Pack.

3975038163.gif

[From Recension: Perssons Pack – Öster om Heden (Country) | Musik | SvD]

Det var gyllene tider

A spelar Gyllene Tider och dansar med ett stort leende i vardagsrummet. Hon säger att det får henne att tänka på när hon var liten, hennes storebror som lyssnade på Gyllene Tider och hur hon hörde texterna och liksom insåg vad som skulle komma, hur stort livet var framför henne. Det är starka känslor.

Jag kommer också ihåg hur det var när jag var liten. Jag minns hur jag satt på min bästa vän H:s storebrors säng, på det pälsiga svarta överkastet. Jag andas allt det som är så annorlunda än hemma hos mig. Doften av rakvatten, doften av heltäckningsmatta. Jag och H brukade sitta däruppe och titta på hans storebrors saker. Han hade en discolampa som han hade beställt från Hobbex. På väggen satt en affisch med en häst som stegrade sig framför en mörk himmel fylld av blixtar. Dom bodde i en liten villa på en liten gata nere på byn, i ett helt vanligt villaområde.

Men H:s storebror hatade min storebror. För min storebror lyssnade inte på Gyllene Tider, han lyssnade på synthmusik. Han hade ridbyxor och kråsskjorta, inte jeans och jeansjacka. Och istället för hockeyfrissa som H:s storebror hade han en jättestor blekt lugg, med massa sockervatten i. H:s storebror försökte köra på min storebror med sin Volvo EPA-traktor. Tror jag.

Jag hatade dom som hatade min storebror. Dom var dumma mot mig också, skrek saker efter mig.

Men jag tror jag hatade min storebror mer, för han påminde mig om allt som var annorlunda med mig, med mina föräldrar, med oss. Allt det som gjorde att det aldrig nånsin var någon av mina eller min storebrors kompisar som ville hälsa på hemma hos oss.

Jag hatade min bror för att han var så hatad, och för att jag inte var det. För att jag kom undan, genom att anpassa mig. Genom åren kom jag allt mer att bli som honom, och jag såg hur han hatade mig tillbaka, för att jag svek honom, för att jag satt där hemma hos H och fingrade på överkastet i hans storebrors rum på övervåningen i den lilla villan.

Det är fortfarande ett glapp mellan mig och min bror, och jag tror det beror på Gyllene Tider, på hur hatad min bror var för att han inte var som alla andra, medan jag lärde mig gå en väg där jag kunde bli omtyckt av nästan alla. Och jag och H, vi är inte längre vänner. Faktum är att jag är rädd för att träffa honom. Vi var så nära under så många år, jag minns fortfarande hans kropp och hans röst, den ekar i mig. Han blev en riktig man, brukar jag tänka, stor och stark, medan jag blev smal och svag, med krum data-rygg. Kanske är det inte sant. Antagligen har vi mer gemensamt än jag tror.

Nu står A där och sträcker ut armarna mot mig, kom och dansa, säger hon, medan Per Gessle sjunger om Billy. ”Lyssna på texten”, säger hon. Jag försöker. Men jag tänker på något annat. På livet som kom, efter att jag hörde Gyllene Tider första gången, hemma hos H.

200811151707.jpg

Mr Bojangles

Jag var på konsert med Håkan Hellström och när konserten tog slut sa han till sin ljudtekniker: ”Spela den finaste låt jag vet”, och då spelade dom Mr Bojangles. Jag hade inte hört den versionen förut, det var en kvinna som sjöng. Jag hade bara lyssnat på Bob Dylans och Kristoffer Åströms versioner tidigare och verkligen älskat dom, Kristoffer kör ett sånt där litet piano med en slang man blåser i för riffet, det är superfint. Men den här versionen var ännu bättre. (Originalet av Jerry Jeff Walker är inget att hurra över.)

När jag kom hem letade jag lite på nätet och hittade efter ett tag Håkans finaste låt. Det var Nina Simone, en inspelning från 70-talet. Jag hittade också en version av Harry Nilsson, han som gjorde det otroliga soundtracket till Midnight Cowboy. Alla som sett filmen minns nog låten, Everybody’s Talkin’, och bilderna av Jon Voight när han gör sig snygg och lämnar hålan för att resa till New York…

Men skit i det, tillbaka till Mr Bojangles, denna skröna om en neralkad steppdansare i den amerikanska södern, down and out i en cell i New Orleans. En historia lätt att romantisera, om livsglädjen därnere på botten, klackarna i taket! Många har lockats av denna låt: Fireside-Kristoffer, Håkan Hellström, Bob Dylan, Harry Nilsson, countrystjärnan Jon Denver, Nina Simone… Och en underlig version av ingen mindre än Errol Morris favoritmusikant Philip Glass!

Dessutom hittade jag en version via Soulseek som påstås vara av Dean Martin, Frank Sinatra & Sammy Davis jr, men det låter inte riktigt så… Kanske nån som vet bättre kan rätta mig. Här är de alla samlade, jag har hoppat över en live version av Nina Simone och Robbie Williams. I en live video jag hittade på Youtube säger han att även han tycker det här är hans ”favourite song of all times!” Precis som Håkan alltså. Men Robbie’s version, snälla, vilket hån, vilket skämt. Usch.

 

I knew a man Bojangles and he’d dance for you in worn out shoes.
Silver hair, ragged shirt and baggy pants, that old soft shoe.
He’d jump so high, he’d jump so high, then he’d lightly touch down.

Mr. Bojangles,
Mr. Bojangles,
Dance.

I met him in a cell in New Orleans; I was down and out.
He looked to me to be the eyes of age as he spoke right out.
He talked of life, he talked of life, laughed and snapped his legs still.

Mr. Bojangles,
Mr. Bojangles,
Dance.

He said the name’s Bojangles and he danced a lick all across the cell.
He grabbed his pants for a better stance, oh he jumped so high and he
clicked up his heels.
He let go laugh, he let go laugh, shook back his clothes all around.

Mr. Bojangles,
Mr. Bojangles,
Dance. Yeah, Dance!

He danced for those at minstrel shows and county fairs throughout the South.
He spoke with tears of 15 years of how his dog and him just travelled all about.
His dog up and died, he up and died.
And after 20 years he still grieves.

Mr. Bojangles,
Mr. Bojangles,
Dance.

He said, ”I dance now at every chance at honky-tonks for drinks and tips.
But most the time I spend behind these county bars, ‘cause I drinks a bit.”
He shook his head and as he shook his head, I heard someone ask him, ”Please…

Mr. Bojangles,
Mr. Bojangles,
Dance. Dance.
Mr. Bojangles, dance.

 

Håkan, oh Håkan

Kan du älska mig som luffaren älskar landsvägen

Kan du älska mig som rumlaren älskar nattlivet
Kan du älska mig som de unga älskar revolutionen
Kan du älska mig som den ängslige älskar gryningen
Kan du älska mig som studenten älskar att drömma
Kan du älska mig som måsarna älskar takåsarna

Jag vill att du älskar mig men jag vill att du lämnar mig med
Jag vill att du älskar mig, men jag vill att du lämnar mig med
Jag vill att du älskar mig, men jag vill att du lämnar mig
Ja skulle du älska mig, som ett slagskepp som älskar lasten?

Kan du älska mig som raketen älskar explosionen
Kan du älska mig som Huckleberry älskar floden
Kan du älska mig som trottoaren älskar förloraren
Och kunde du älska mig om jag föll i tusen bitar
Och kan du älska mig så tjackpundarn älskar sin barndom
Kan du älska mig som Teo Jensen älskar gitarren

Som en gammal vän
Ja, som en gammal vän.

Som jorden älskar månen
Som sjömannen älskar havet
Som tågen älskar rälsen
Och som fångar älskar flykten
Som barnen älskar julen
Som korten älskar turen
Och som Romeo älskar Julia
Och som jag älskar dig


hakan.jpg

Super Torsdag

Hur vet man att det är en super torsdag? Kanske för att jag lyssnar mig igenom Perssons Packs diskografi och betygsätter alla låtar!

Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag Per Perssons underbara texter. Han är så subtil, så ärlig, sån vacker posör. Jag undrar så mycket vad han gör idag, hur han lever sitt liv.

UPDATE: jag googlade på Perssons Pack och hittade en inofficiell hemsida, döm om min förvåning när jag ser att dom ska spela i Uppsala om en vecka! Jag hade ingen aning om att dom spelade igen. Och lyssna på det här: i mars ska dom spela in en EP, en av låtarna har titeln ”Stenad i Sundsvall”. Jag svimmar vad fina dom är.

Från forumet på hemsidan: ”Men säg mig, kära vänner, är det sant att Lind är tillbaka i bandet? I så fall: prisa gud!! Jag offrar min ena kula ifall det är sant… ”

En typisk Perssons Pack lyssnare har talat, ”jag offrar min ena kula”… jag menar vilken stämning på ett sånt uttryck…

Dogge vad hände?

Jag bor liksom inte i riktiga orten, bara i en lite halvfarlig förort. Eller det beror väl på vem man frågar. En kusin som bor vid Karlaplan sa om min ort att ”där våldtas ju folk hela tiden”. Ja kanske det. Men på Östermalm bor ju för fan överklassen. Jag blir hellre rejpad i skogen än nedögnad mitt på blanka dan… Ja det var hårt sagt och eftersom jag tillhör det o-täcka könet är jag inte riktigt i riskzonen men ändå… vilket jävla sludder det här blev, har jag druckit öl mitt på dan? Skärpning!!

Ok, jag råkade iallfall precis kolla på Dogges nya video till låten Rör på Götet. Det var därför jag började sluddra om orten. För jag fattar inte slangordet götet. För mig är det Göteborg. Men för Dogge är det tydligen inte alls den där hamnstaden där alla skämtar så jävla illa. Utan självaste ”röva”, som man kanske skulle säga nån annanstans i landet. Här där jag bor säger man RUMP-A.

Jag tycker om rumpor, det är inget att skämmas över, kollar gärna in även manliga sådana även om jag nu är en sån där hetero-human. Men Dogge, för fan, det här går inte. Det är Benny Hill. Det är pinsamt. Det är äckligt!!

Sju sorger och ett år senare

Nu är jag tillbaka, men vem fan bryr sig, ingen har hört av sig, ingen vill vara med mig. 2008, vem fan bryr sig. Skicka hit åren ett efter ett.

Jag håller på och laddar hem: Pharao Monchs nya. Talib Kwelis senaste två. Mos Defs senaste. Ni förstår vad det betyder. Imorgon blir det morgongympa.

PharoaheMonchDesire.jpg