Black Petrograd 1999

Reportage från St Petersburg 1999, publicerad i Arbetaren

Hösten 1917 utspelade sig en av världshistoriens mest betydelsefulla revolutioner i Ryssland, och det var på gatorna och torgen i Petrograd det hände. 87 år senare åker jag till St Petersburg och anarkistfestivalen Svart Petrograd. Aktivister och anarkister från hela Ryssland ska samlas, tillsammans med utländska inbjudna anarkister, för att i tre dagar utföra aktioner och demonstrationer, diskutera erfarenheter och framtiden och framför allt knyta kontakter.

Anarkismen var förbjuden och i stort sett utrotad under sovjettiden. Men 1989, när perestrojkan började mjuka upp det annars benhårda systemet, samlades för första gången sedan Kropotkins begravning 1921 anarkister till formandet av KAS, anarko-syndikalistiska federationen. De svarta fanorna fick återigen synas på gatorna. Arbetaren var närvarande under just det mötet för 14 år sedan och skrev att det var trevande men förväntansfyllda diskussioner om framtiden. 

Anarkistfestivalen arrangerades av PLA, Petersburg Anarchist League och Punk Revival, två grupper från St Petersburg tillsammans med Autonomous Actions Moskvagrupp. PLA är som många andra anarkistorganisationer en salig blandning av anarkister, aktivister, antifascister, punkare och diverse korsningar av alla de fyra. Autonomous Action är ett senare inslag i ryska a-rörelsen, men nätverket har redan spridits till mer än tjugo städer och gruppen i Moskva har under de senaste året utfört ett tiotal aktioner. Förutom sin tidning Avtonom arbetar de just nu med projekt riktade till papperslösa arbetare och en website med listor över riktigt fula arbetsgivare och sätt man kan hämnas på dem. Ofta samarbetar AA med andra grupper, som till exempel ekoaktivisterna Rainbow Keepers.

Det är Aleksei, en av AAs medlemmar från Moskva, som på grund av sitt internationella arbete och goda engelska blir min guide under festivalen. ”How is Hannele and Mattias Fuchs nowadays, and do you happen to have a new issue of Brand with you?”, frågar han när han möter mig vid flygplatsen och avslöjar raskt sina kontakter med svenska a-rörelsen. Aleksei skriver regelbundet för engelskspråkiga Abolishing the Border from Below, en Berlinbaserad tidning för nyheter om östeuropeisk aktivism och anarkism, en strålande källa till information och inspiration om östeuropa.

Till minnet av revolutionen

Den 7 november är en grå dag, som många andra under denna årstid i St Petersburg. St Petersburg Anarchist League har av kommunistpartiet, som är den största vänsterorganisationen i Ryssland, fått tillstånd att delta i det allmänna demonstrationståget för firandet av revolutionen. För bara tio år sedan demonstrerade miljoner ryssar denna dag som fortfarande är helgdag, men idag uppskattar jag antalet till ca två tusen. De flesta av dem tillhör KPRF, Ryska federationens kommunistparti. Ett sextiotal av demonstranterna kommer från det ytterst obehagliga NBP, nationalbolsjevikerna. Dom kallas också nazbols, ett ord där den ogenerat öppna fascistiska sidan av deras partiprogram kommer fram bättre. Deras fanor och armbindlar som bara en nyfödd kan låta bli att associera till nazismen. 

De svarta och rödsvarta fanorna visar vägen genom folkmassan till anarkisterna. Vi är ca 100 stycken, och när vi sjasas upp på trottoaren bredvid nationalbolsjevikerna är stämningen spänd, vid tidigare möten har det blivit slagsmål grupperna emellan. En man går omkring och skriver ner vad som står på anarkististbanderollerna där den största säger: ”DÖD åt stat och kapital”. Plötsligt formar ryska specialstyrkorna Omon en tät cirkel kring anarkisterna. Samma procedur över hela världen, tänker jag trött medan en stor polis i pälshatt petar mig i mellangärdet med batongen. Historierna om vad som kan hända om man blir tagen till polisstationen rusar genom min hjärna, men också Alekseis tankar om att ”ryska poliser i alla fall beter sig som människor, till skillnad från de svenska robotsnutarna”.

Kommunisterna och nationalbolsjevikerna tågar iväg och lämnar oss kvar, uppenbarligen, eller kanske tack och lov, finns det ingen större solidaritet mellan grupperna. Ögonblickligen dyker en armé av fyrtiotalet rengöringsmaskiner upp och formerade som ett V sopar de gatan efter folkmassorna som av gammal vana. Jag ser framför mig hur det kan ha sett ut för tio år sedan med miljoner människor på denna plats; då fyllde maskinerna en funktion, men nu ser det mest löjligt ut. 

Efter ett tag bestämmer sig Omon för att vi inte får demonstrera överhuvudtaget i år, varför vet ingen riktigt, kanske var det slagorden mot fascismen. Någon säger att de kommer börja stoppa in oss i bussar, men efter ett tag släpper dom ut oss med villkoret att vi går raka vägen hem. 

Nationalistbolsjevik – ej nice

Istället fattas ett beslut om att vi ska ta oss till målet för demonstrationen vi just missat, det stora torget utanför Vinterpalatset. Så börjar en rask promenad längs St Petersburgs gator, ibland med en polisbuss rullandes bredvid. Folk stannar upp och tittar när de ser de svart-röda fanorna och banderollerna. I närheten av torget dyker polislinjerna upp framför oss, och jag och de andra utlänningarna blir ivägskickade från demonstrationen tillsammans med pengar, megafoner och annat av värde. ”Det är lätt att bli av med saker när man blir tagen till stationen”, säger Aleksei. På håll ser vi hur den lilla gruppen anarkister återigen omringas. Det gigantiska torget, där själva revolutionen en gång utspelade sig, är inringat av stängsel, och därinne står nu kommunisterna ensamma. Något hände på vägen som gjorde att nationalbolsjevikerna inte blev insläppta av polisen. 

Varför vill anarkisterna dit, till fascisterna, de gamla gubbarna och tanterna som vill ha kommunismen tillbaka? Senare på dagen frågar jag några av de som demonstrerat. ”Det är en fråga om att bli accepterade, att vi får ta plats. Och att hylla minnet av revolutionen”. Men många säger att de hellre vill ordna en egen, helt fristående demonstration nästa år. 

Till slut blir anarkisterna bortkörda från platsen utanför Vinterpalatset. Det blev ingen demonstration i år. Aleksei är glad att allt gick bra, att inte polisen började slå folk, men besviken över hur lätt de böjde sig för polisens vilja. ”Många som kom har inte demonstrerat förut, de är rädda och vet inte hur man beter sig. Kanske kommer de planera sina aktioner annorlunda efter det här”, säger han och fortsätter. ”Det här är anledningen till att Autonomous Action inte tror på lagliga demonstrationer”.

Utsikter och insikter

En av kvällarna under festivalen sitter jag med Aleksei, Vlad och Utka på en restaurang och pratar. Vlad och Utka har lång historia inom ryska a-rörelsen, och Vlad skiner upp när jag visar klippen från Arbetaren 1989. ”Där är jag, med det stora skägget”, säger han och pekar. Sedan dess, då Vlad var en av de drivande inom Obschina, en av de första anarkiströrelserna i Ryssland, har mycket hänt. Vlad pekar på bilderna och berättar. ”Han längst fram blev nationalbolsjevik, och han där blev politiker och sitter i Duman nu, och dom där vet jag inte var dom tog vägen”. Av alla som var med gissar Vlad att två finns kvar inom rörelsen.

Vlad visar en av de många tidningar han gör, Volja, vilket på ryska betyder både frihet och vilja. Det är rysslands äldsta anarkisttidning som hittills utkommit i 21 nummer. Vlad och Utka var inbjudna som ryska delegater till  European Social Forum i London men tycker forumet var uselt, ”överallt fanns Workers Partys representanter och propaganda”. Det alternativa mötet var desto bättre tycker dom bägge och menar att de stora sociala forumen måste bli mindre hierarkiska och mer radikala om de ska fungera. ”Nu är det mest snack”, säger Utka.  Dessutom behandlades östeuropiska teman väldigt underligt, berättar hon. ”Seminariet om Rysslands krig mot Tjetjenien slogs plötsligt ihop med Afghanistanseminariet, som om den geografiska närheten skulle betyda att situationerna har likheter”. 

Utka och Vlad är några av de som startat och driver Indymedia i Ryssland. Filmen med klipp från aktioner i Ryssland som visades på anarkistfestivalens filmkväll är deras andra film, och den tredje, som handlar om HIV-smittade som förvägras mediciner i strid med lagen, spelas in just nu i St Petersburg. 

Det finns mycket att göra för anarkisterna i Ryssland, och redan i vår ordnas en ny anarkistfestival, denna gång i Moskva.

Svante Tidholm

”Konfiskera privata bostäder”

En vanlig morgon på tunnelbanan, alla sitter gamnackade över skärmar. Jag hajar till över en nyhet: ”Medelslutpriset på villor i Bagarmossen har ökat från 3,1 miljoner kr till 6,8 miljoner kr”.

Jag ser ut över villaområdet som susar förbi mellan Bagis och Kärrtorp och börjar räkna. Den som köpte ett hus här för 8 år sen för 3,1 miljoner har varje år tjänat ca 38 000 kr/månad.

Det är den nya Stockholmsrättvisan rakt i nyllet, gott folk. Åt var och en efter hur rik du är. Till de som har, mer. Jag visste om att klassamhället fanns, blir nästan glad att jag fortfarande kan frammana lite känslor kring skiten.

Varför är jag så ironisk tänker ni? Missunnsam och bitter, nog är det avundsjuka? Nej. Så är det inte. Under samma tid har bostadskön havererat. 15 års kö minst för en hyresrätt. Hundratusentals är hänvisade till en sjuk andrahandsmarknad, eller om de har enorm tur svindyra nyproduktioner.

De som under samma åtta år betalade hyra varje månad, hur mycket tror ni de tjänat? Noll pesetas. Ja, jag väljer en utdöd valuta med flit. Och nu har vi inte ens berört det här med ränteavdraget som är ett riktat bidrag till de som lånat för att köpa bostad.

Stockholm är en magnet som suger åt sig allt som har med cash att göra. De som äger sina bostäder mumsar sig obehindrat fram, knuffar alla andra framför sig.

Men många lever i en låtsasvärld: skuldkvoten (skulderna i relation till disponibel inkomst per år, efter skatt) steg 2015 till hela 528% och det mesta kapital som investeras i nya bostäder är lånat. Ett stort antal villaägare har nog sömnproblem, eller borde ha det.

Bostadssituationen är ett samhällsproblem vi bara börjar se konsekvenserna av. För vad händer när barnen inte längre kan flytta hemifrån, ingen kan flytta hit, alla vaktar sina bostäders värde, jagar stålars natt och dag? Det blir inget liv, det blir slaveri. Det blir rädda människor, farliga människor.

Lösningen? Tvångsförstatligande förstås. Statlig konfiskering av alla privatägda bostäder.

Nej, skojade bara. Massiva nybyggen av billiga hyresrätter och rejält mycket modigare politiker såklart. Hur svårt ska det vara!?

Krönika ursprungligen publicerad i Tidningen Hammarby Skarpnäck 13 feb 2017

”Män som struntar i sina barn är körda”

Förr trodde jag att det var jag som bestämde. Över mitt liv. Över vem jag var. Alla kompisar var som jag, tyckte som jag, vi visste allt.

Sen vaknade jag. Det sammanföll med att jag fick barn. Vilken naiv tanke, att jag stod utanför allt omkring mig!

När första barnet kom var det som om osynliga trådar vaknade till liv. Förskolan, föräldrar, andra barn, deras föräldrar. Sandlådehäng, barnkalas, karneval i förorten. Banala saker, som ändå blir allt i vår gemensamma värld.

Tack vare barnen har jag på riktigt förstått vikten av ett fungerande välfärdssystem, fått massor av nya vänner, stora och små. Några kommer från andra delar av världen, hur mycket vi lärt oss! En vän i en lekpark blir ett byte av telefonnummer, blir en middag, blir en helg på landet, kanske en resa utomlands?

En skola är en förening, vi ses för styrelsemöten sena kvällar, bråkar men blir sams, något år senare en ny fantastisk fröken som blir viktigast av alla för någon liten. Bästisar som sover över och blir del av familjen. Så där håller det på, livet med barn.

Vi följer med, dras in. Plötsligt känns den där umgängeskretsen när man var 20 och alla hade samma t-shirts som ett skämt. 

Barnen är socialt kitt som håller oss samman. Inte bara utåt, också inåt. Ni vet hur många relationer som kraschar när de kommer? Massvis. Vi trodde vi var något när vi blev kära, unika och spännande, men när barnen rasar in kommer andra saker fram.

När vi är trötta, sura och det är föräldramöte är vi inte så tuffa. Mannens dåliga sidor bubblar upp. Jämställdheten är borta: poff, man är en tönt. Det är en tuff tid, landningsbanan är kort, vi är alla dåligt rustade. Det kan ta hårt.

De räddaste männen klarar inte av att landa alls, de nuddar marken, flyger vidare, utan barn. Det är deras förlust, de är körda i min bok. De missade chansen.

För mig med tre ungar, jag har glömt vem jag ens var förr. Jag kämpar för att få barnvakt och sitter sedan på krogen och stirrar trött. Levde jag för det här förr i tiden. Numera behöver jag ett större sammanhang.

Krönika ursprungligen publicerad i Tidningen Hammarby Skarpnäck 2 mars 2017

”Skotten i Bagis för det för lätt att hata polisen”

Förorten Bagarmossen i Stockholm, juni 2016. På öppen gata skjuts en ung obeväpnad man. Skytten avlossar fyra skott, varav ett träffar rakt i huvudet. Christophers liv är över vid 28 års ålder. Han lämnar efter sig en sörjande familj, flickvän och en son. Och många vänner i Bagis.

Det är en enorm tragedi.

Skytten är polis och för att försvara dödandet går polisen i över en månad ut med lögner. Dels att mannen varit beväpnad, dels att polisen blivit utsatt för beskjutning. Polisen hävdar även efter att lögnerna korrigerats att mannen är misstänkt för mordförsök, vilket senare avskrivs helt. En förundersökning mot polisen som avlossat skotten pågår fortfarande, men som statistiken ser ut är det en bråkdel av anmälda poliser som ens når rättssalarna.

”Kalla Fakta” rullade i tisdags upp den här tragiska historien i TV4. I Sverige har 22 personer skjutits till döds av polis sedan 2000. Det är en alldeles för hög siffra. Dödstalen i Sverige är skyhöga jämfört med Norge och Storbritannien där en helt annan policy kring polisens användande av skjutvapen finns.

Det är ingen underdrift att säga att polisen har stora problem. I en undersökning Aftonbladet gjorde i mars 2016 uppger 42 procent att deras förtroende för polisen har minskat de senaste tre åren. Förtroendet är minst framför allt bland unga män under 29 år.

Det finns ett slentrianmässigt polisförakt hos många unga. I vissa subkulturer, speciellt de som gäller i våra orter, gränsar det mot hat.

K-märkta Latin Kings sa det tydligast: ”Schyssta aina är också en jävla fitta”. Och hyllade artisten Erik Lundin har en rad på sin senaste EP där han säger att han ”måste varit fem när jag hälsade på aina sist”. Även inom punken finns massor av polishat i låtar som ”Spräckta snutskallar”, ”The Dicks hate the police” och ”Fukk the cops”, och bandnamn som Millions of Dead Cops.

Flera incidenter de senaste åren där svenska poliser agerat rasistiskt – för att inte tala om händelserna i USA där många svarta dödats av polisen – har inte hjälp till att öka populariteten. Jag tänker på felsteg som Romregistreringen, och de skånska konstaplar som bandades då de pratade om ”blattajävel”.

Det är ett otacksamt arbete att vara polis, visst. Men en händelse som den i Bagarmossen ger tyvärr många polisskeptiker rätt. Sådana här tragedier skapar en bild av en våldsam och lögnaktig poliskår som inte accepterar att ifrågasättas.

Frågan är hur polisen tänker handskas med sina egna problem, och försöka återvinna förtroendet bland unga. Eller om man ska ta till sin spets: är dom ens intresserade?

Krönika ursprungligen publicerad i Tidningen Hammarby Skarpnäck 7 dec 2016

”Bygg bort delar av skogen så bygger du broar”

Det finns en strimma skog mellan Bagarmossen och Skarpnäck som de senaste åren fått uppmärksamhet. Och nu talar jag inte om att folk står där och tittar på mossan. Den här uppmärksamheten handlar mer om att en del krampaktigt vill behålla skogen, och att andra maniskt vill bygga bort den.

Men i stadshuset är planerna klubbade och klara: mellanrummet ska bebyggas!

Så låt oss ta det därifrån, trots att det skulle gå att skriva spaltmeter om hur farsartad den ”demokratiska” processen kring Skarpmossen varit, hur vidrigt de höga bostadspriserna slår, eller politikernas och bostadsbolagens ovilja eller oförmåga att bygga billigare bostäder.

I stället ska vi stanna kvar vid den här skogsremsan. Den utgör också en ekonomisk gräns, för på ena sidan finns bostadspriser mycket högre än på den andra. Bagarmossen hann nämligen betydligt längre än Skarpnäck i ombildnings-racet som borgarna gjorde grönt ljus för. Den växande medelklassen i innerstaden var snabbt ute att expropriera 60-talslägenheter med parkettgolv som nu går för tre, fyra miljoner. I Skarpnäck var folk mer tveksamma, och med all rätt. 80-tals-fuskbyggen utan charmiga insprängda skogskullar och funkisdetaljer kändes inte lika relevanta att äga.

En annan anledning till att inte Skarpnäck ombildades i samma utsträckning var såklart de ekonomiska förutsättningarna. Skarpnäck är fattigare, om vi bortser från lokala skillnader. Det finns fattiga delar av Bagarmossen – Byälvsvägen – och rikare delar av Skarpnäck – Pungpinan och de nyare radhusområdena.

Så vad skulle hända om gränsen mellan de två förorterna mjukades upp, om några av träden strök med för att nya bostäder suddade ut kanterna mellan våra orter?

Kanske skulle den levnadsglada medelklassen i Bagarmossen ta en sväng till Skarpnäck och se hur givande det är med en icke homogen befolkning? Kanske skulle befolkningen i Skarpnäck bli mer benägen att umgås i sin ort, inspirerade av yoga-och-hipsters-kafé-etablissemangen i Bagarmossen?

I Bagarmossen finns människor som vill leva i sin förort, medan många av Skarpnäcksborna snabbt flyr ner i tunnelbanan för att söka fika, mat och underhållning på annat håll. Förutom de som gillar starköl då, de har ett fullgott utbud att välja på längs allén.

En utjämning av de skillnaderna skulle vara önskvärd. Det kommer dröja många år innan vi har facit, men om jag fick drömma skulle jag lätt offra några av träden för en fortsatt blandad befolkning och större möjligheter att möta människor.

Men blir det bara förutsägbar medelklass kvar så hänger jag hellre med en myrstack.

Krönika ursprungligen publicerad i Tidningen Hammarby Skarpnäck 28 sept 2016

”Vi i Skarpnäck ger inte upp – kampen fortsätter”

Skarpnäck är speciellt på många sätt. Men viktigast av allt med vår förort är avsaknaden av mötesplatser. Vi har inget torg. Vi har inga ytor för spontana häng, festivaler eller megaloppisar. Det fanns två sådana platser inritade i stadsarkitektens planer men både Pilottorget och Skarpnäckstorget har båda blivit någon slags underliga parkeringsplatser/rondeller med åren.

Men vi har en fet allé kantad av träd. Det är mer än många andra förorter har. Det var här det var meningen att vi skulle flanera och mötas. Jag har hört historier om att tanken var att den skulle vara som en Medelhavsesplanad, lite som Las Ramblas i Barcelona. Men av den idén blev det kvar bara en vanlig gata med bilar och bussar som susar fram långt överhastighetsgränserna.

Som Skarpnäcksbo sedan 13 år har jag gått allén fram och tillbaka tusentals gånger. Det slår mig varje gång hur tom den är. Tom på butiker och kaféer, men mest av allt tom på folk. Det är ytterst sorgligt egentligen.

Tillsammans med ett gäng andra Skarpnäcksbor bildades därför nätverket Öppna Skarpnäck för ett tiotal år sen. Vi ordnade faktiskt några år i rad en parad på allén, där vi utklädda tågade gatan fram och tillbaka med musik och ballonger, allt för att uppmärksamma vårt mål: gör allén till den mötesplats den förtjänar att vara, den mötesplats vi i Skarpnäck förtjänar att ha!

Ett av våra medborgarförslag var anledningen till att staden beslutade att lägga 22 miljoner kronor på en renovering av gatan. Men av våra ursprungliga förslag att göra om platserna utanför t-banan och Kulturhuset till torg blev inte mycket kvar. Det blev istället ödsliga ytor där ingen förstår vem som har företräde mer än bilisterna. Att stanna till och spontansnacka där känns ungefär lika naturligt som att göra det i ett offentligt duschrum.

När de gjorde om allén menade de att ”parkgatan” automatiskt skulle tas över av de gående. Att ytorna som av magi skulle tas i anspråk av lekande barn och hundar.

”Har ni någonsin varit i Skarpnäck?”, kontrade vi. Det funkar inte så här. Det är felparkeringarnas mecka, trafikreglerna är lika relevanta här som på Sicilien.

”Kom och kolla, snälla!”, skrev vi, i mail efter mail till tjänstemännen (boende i villor i Täby?) som bemöttes med torra svar om att ”din åsikt är registrerad”. Det blev 22 miljoner bortkastade kronor. De kunde väl ha byggt en badhus för dom pengarna i stället?

Men kampen är inte över. Vi i Skarpnäck är inte dom som ger upp, bara för att vi inte har mysiga torg att mötas och konspirera på. Vi smider nya planer, vänta bara.

Krönika ursprungligen publicerad i Tidningen Hammarby Skarpnäck 15 sept 2016

”Vi i förorten är inte värda lika mycket som de i innerstan”

Vi lever i en kapitalism. Det betyder att vi är vandrande varor. Vi säljer vår tid för pengar, som genom vår konsumtion håller systemet under armarna, som ett ragglande fyllo. En passande liknelse för de som styr vår värld: stapplande mot undergången i form av klimatkris och världskrig.

Det här tänker jag på när jag står utanför tunnelbanan i Skarpnäck och tjuvröker en kall kväll.

Invånarna myllrar upp ur underjorden efter ännu en dag i ”fabrikerna”, snålblåsten tar fart längs allén som den gör varje höst. Jag tänker på likheterna mellan Skarpnäck och byn där jag växte upp i Hälsingland. Även där greps stadsarkitekten av hybris. Och i hålan Arbrå, precis som i Skarpnäck, mäts invånarnas värde utifrån köpkraft.

För precis som i norrländska hålor är vi inte bevärdigade marknads- eller samhällsservice i förorten: vi betyder ekonomiskt för lite.

Det är inte värt att ha reklam på perrongen förrän i Gullmarsplan. Varför? För att få köpstarka ögon ser den. Annonsören betalar per blick reklamen får, men blicken värderas olika i innerstad och förort. I förorten är plånböckerna tunnare. Våra liv vägs i marknadens vågskålar.

I förorten, precis som i hålorna runtom i Sverige gapar butikslokaler tomma. Banker och Systembolag har flyttat närmare platsen där plånböckerna öppnas: på nätet eller i stora shoppingcentrum. I många småstäder blir det bara en handelsplats per kommun, nuförtiden lämpligt belägen på en åker där kedjorna inte behöver bry sig om stadsplanering och p-problem. I Stockholm är det likadant.

Köpkraften som ansamlas i platser som Kungens Kurva och Bromma blocks gör det meningslöst att ha butiker i små förorter.

En av Skarpnäcks största attraktioner är paradoxalt nog second hand-butiken Möjligheternas hus, där konsumismen gått varvet runt. Klockan 12 varje torsdag är det lång kö inför öppningen. Det är något trösterikt med att vi värderar det redan använda så högt, men något annat har vi inte som lockar till slutstationen.

Men Stockholm växer. Skarpnäck och andra förorter ska vara vinnarna, de platser som kommer växa mest av allt när allt fler lämnar den döende glesbygden för drömmen om ett rikare liv i storstan. Varför märks det inte i form av fler butiker, vårdcentraler, kaféer och krogar?

Jag vet inte riktigt.

Kanske är det moment 22: för att det inte finns plats att leva fullt ut i förorten. Istället åker vi som duktiga medborgare till utlandet, handelsplatser och innerstan och köper oss lycka medan vindarna och tomheten brer ut sig.

Krönika ursprungligen publicerad i Tidningen Hammarby Skarpnäck 2 nov 2016

”Strunta i Södermalm, livet innanför tullarna är inte allt”

Hur kan vi bo så nära målet, men ändå inte känna oss lyckade? Det syns tydligt i mäklarnas annonser. Det ska vara trägolv, högt i tak, ljust, sparsmakat. Nära till krogar, kaféer, kultur. Men verkligheten är att de flesta av oss bor i halvfula lägenheter utan ”unik” charm med sunkkrogar i närheten. Hur många av oss skulle sälja ut förortslivet för innerstadsdrömmen om vi fick chansen?

Min storebror Po har gjort SVT-serien ”Resten av Sverige”. Han är Norrlands-expert och är grym på att formulera sig om stad kontra landsbygd. En sak han skrivit mycket om är innerstadens livsstil som målet vi alla eftersträvar: ”Det urbana går att förstå som en norm; ett kraftfullt värdesystem som sammanfattar vår tids gångbara värderingar” (DN 24/11 2016).

Ur mitt förortsperspektiv tänker jag på klass. Allt med den eftersträvansvärda urbana normen är medelklassens. Det är enbart de upplysta som släpps in. De andra ska jobba sig upp, och in. Den stolthet arbetarklassen en gång hade har berövats dem, den innebär inte längre möjligheter. Istället är medelklassens individualism och statusjakt piskan och moroten vi lyder under.

Stockholm är en darttavla där tullarna är gränsen mot ett ouppnåeligt bullseye vad det gäller geografi och livsstil. Vi utanför på de lägre poängerna är osynliga och förväntas kämpa på för att komma in i värmen. Vi tillåts vara lyckade utanför genom ett fåtal undantag: ”familjeradhuset”, ”villadrömmen” eller möjligtvis ”gammal lagerlokal renoverad till unik lägenhet”.

Till och med vi, en kvart fråninnerstan, är förlorare. I den mån vi får synas i media är det som problem eller frånvaron av dem: bilbränder, droger, våld. Och när vi drömmer om att våra förorter ska bli ”räddade” och leva upp tänker vi förvirrat att Södermalm är enda förebilden.

Min bror skriver om att landsbygdens befolkning ”behöver få känna sig delaktiga i det moderna projektet” och att ”den behöver bli speglad, få se sig själv, bli förstådd och förstå sig själv”. Det här gäller även oss i förorten. Vad är våra drömmar? Det är dags att ta makten och skapa egna visioner.

Krönika ursprungligen publicerad i Tidningen Hammarby Skarpnäck 17 jan 2017

”De som har stålar exploaterar dem som inte har det”

Inom affärsvärlden är såklart allt med Internet fortfarande hett. Alla drömmer om att komma på nya Spotify eller Ebay. En av de största trenderna är ”delningsekonomin”. Om man ska vara snäll handlar det om att utnyttja människor, saker och värden bättre. Hyr ut din lägenhet när den stor tom. Hyr ut din bil när den inte används. Sälj dina gamla grejer via en app. Om man ska vara elak handlar det om att avprofessionalisera och avförmänskliga utbytet av tjänster. Ta din cykel och börja som cykelbud, kör ut en svindyr middag till nån med cash. Hämta någons sopor och få betalt för det. Det handlar alltså om appar och platsbaserad ny teknik. Man kan säga att det här började med Gula Tidningen och hämtpizza.

Ibland är det smart. Men ibland är det en gammal dröm i ny kostym: de med stålars får möjligheten att exploatera andras tid utan att ”vanliga” anställningsavtal och regler gäller. Det finns problem med det här. Till exempel är de flesta som tar såna här ”fria jobb” för det mesta de som av olika skäl är utestängda från arbetsmarknadens tryggare arbetsformer.

Ett annat problem är att det säljs in med argument om gemenskap, rättvisa och nya möjligheter. Medelklassen ba: ”oh va mysigt, som en loppis typ, alla vinner!” medan de multinationella bolagen med flashiga namn utan ansvar mot någon part kan plocka stålars. Det är ju inte dom som virrar runt med fem pizzor på ryggen eller sitter i en bil och undrar om föraren som inte snackar ett ord svenska ens vet var Skarpnäck är.

För oss i förorten finns det andra problem. Vi ligger oftast utanför kartan för när det är lönsamt att använda sig av svettiga cyklister med lådor på ryggen. Det är helt enkelt för långt mellan krogarna och våra hem. Våra lägenheter är inte heta nog för att bytlånas med sommarhus på franska rivieran. Återigen är det de som har det fetast från början som har möjligheter att omsätta sina resurser ytterligare.

Men visst är det fantastiskt att dela på saker och resurser. Ett av de mest effektiva sätten att bemöta vår stundande miljökatastrof är att istället för att konsumera återanvända och istället för att alla gör sitt samarbeta. Jag råkar bo i ett av Stockholms få kollektivhus och det är fantastiskt att samarbeta kring vardagen. Det finns också andra initiativ underifrån som pekar på nya möjligheter, såsom Cykelköket i Bagarmossen som samlar in gamla hojar och erbjuder alla möjligheten att renovera ihop sin egen nya hoj. Varför är inte sådana här projekt och lösningar mycket vanligare och större? Jo tyvärr är det inte lika flashigt och app-anpassat som Uber, Foodora, Wolt och allt vad det heter. Och framförallt finns det inte kommersiella intressen som driver på.

Krönika ursprungligen publicerad i Tidningen Hammarby Skarpnäck 22 mars 2017