report 4 – fuck flying

resan hem blir ett helvete. första planet blir tio minuter försenat på grund av en trasig gångbrygga, och jag kutar till gaten till nästa plan som ska ta mig till newark och sen sthlm, men kommer precis när dörrarna till planet stängs. paniken sprider sig, tårarna kommer. jag är i denver, colorado, det enda jag kan tänka på är jon voight i midnight cowboy, jag vet inte riktigt varför för jag är ganska säker på att filmen inte utspelar sig i denver. jo nu vet jag, det är ju john denver som skrivit det fantastiska titelspåret ”everybodys talkin'”. nånstans i bakhuvet ser jag mig själv stå i ett gathörn i denver och gråta som jon voight, hemlös, ensam.

dom tjugo minutrarna i kön fram till uniteds servicedisk är dom längsta jag varit med om på länge. kön är fylld av människor som längtar hem och fram till andra människor. en del gråter, en del står tysta, vi är dom förlorade resenärerna, dom desperata. parian som ingen vill tillhöra eller låtsas om existerar. hela tiden fylls kön på, då och då kommer det folk som precis missat sina plan och inte kan tro att vi alla är i samma sits, dom går före kön och blir snabbt tillbakarättade av personalen.

när det väl blir min tur har jag räknat ner förväningarna. worst case: jag blir kvar här i ett dygn. men samtidigt, jag är i USA, bara jag kan ta mig till Chicago eller Newark borde jag kunna hit nåt plan över till Europa. Aldrig har jag längtat efter Europa så desperat.  bara jag kan ta mig till… dubrovnik, prag, zurich, var som helst i europa, så kan jag ta mig hem, tänker jag.

jag anstränger mig för att vara supertrevlig mot den medelålders denver-kvinnan, intalar mig att det inte tjänar nåt till att bli arg. försöker att inte heller visa mig för desperat, men kan till slut inte hålla mig, gråter stilla i händerna och tänker ja, va fan, det skadar inte att hon får se mig gråta. jag snyftar fram ett ”I just want to be with my family”, hoppas damen har lite svenniga ideal, så borde hon väl kunna ta hand om mig. till min förvåning tittar hon bara bort, låtsas inte om mina tårar, antagligen får hon väl nog av sånt skit i sitt yrke, stackarn. jag klandrar henne inte, värre jobb kan jag inte tänka mig.

det tar henne en halvtimma av överläggningar med folk som vet bättre än henne på nåt utrikeskontor, men till slut har hon hittat en möjlig resväg via chicago och frankfurt där jag skulle komma fram till arlanda bara nio timmar senare än planerat. det är inte så illa pinkat tänker jag. men det är en hake, för att det ska funka ska jag komma på ett fullt plan till chicago. jag blir ställd i standby, på hög prio lovar hon.

återigen börjar oron stiga inom mig. jag står vid gaten och ser mitt namn halka ner från fjärde till tolfte plats på kölistan som visas på monitorer. det känns som en tv-show, eller sporttävling, med live-rapportering, kan man inte få slå vad också, gör man det vid disken där borta? vad styr dessa listor, försöker jag tänka. antalet lediga platser på planet går lite upp och ner, ibland ska jag få plats på planet, ibland inte. jag börjar stänga av dom mentala systemen inom mig, visualiserar en stor rymdbas där hela sektioner slocknar och försätts i vila. det är ingen idé att jag faktiskt upplever detta drama, bättre då att jag försätter mig någon slags koma och vaknar upp när jag är framme.

konstigt nog fungerar det. förutom ångestvågen som sköljer över mig när jag väl sitter på det jävla planet till chicago hör flygpersonalen säga att ena motorn är trasig. en halvtimma går. en timma går. då börjar jag tappa kontrollen. några tvingar besättningen att öppna dörrarna till planet och går av för att försöka hitta andra resvägar. jag sitter med min resplan framför mig och försöker räkna när vi senast behöver komma fram men hjärnan har slutat funka, det går inte. men till slut, efter en timma och förtiofem minuter, kan planet börja röra på sig. när det lyfter från marken tar jag återigen fram bilden av rymdbasen inom mig och stänger av hela skiten. let’s go grönsak.

resten av resan tillbringar jag i en tidlös grå soppa. jag minns en fiskburgare från macdonalds i chicago och en cigarett i frankfurt som fick mig att knäa till på gatan utanför terminalen. jag minns att jag smakade på de tunna köttskivorna som serverades på sas-planet till sthlm och att jag var tvungen att lämna ifrån mig innandömet till min miami beach zippo till nåt tyskt snutsvin. jag minns att jag tog en sömntablett på den långa flygningen över atlanten, att jag inte kunde vakna, jag somnade om och om, huvudet var en tung säck som rullade på mina axlar, yuck.

det är först när jag står i arlandas ankomsthall och spanar efter min väska som jag slår på min mentala närvaro igen. jag förvånas över att det gick, känner mig rätt kaxig när jag ser mig i spegeln.

väskan har tyvärr tagit min ursprungliga rutt och befinner sig i newark så jag reser lätt hemåt, känns lika bra så. när jag är på tunnelbanan hem kommer känslorna tillbaka. det som funnits i mig och växt när systemet var avstängt, det där hatet mot flygbolagen, mot affärsresenärerna (och mot mig själv som är på planet och låter det lyfta, låter skiten finnas). jag förstår nu mina känslor, tankarna är tydliga inom mig trots 27 timmars resa och jetlag.

att resa, är ju att blotta sig, att frigöra sig från sammanhang. det är att befinna sig på okänd mark, att utlämna sig till flygbolag och teknik, maskiner och ogripbara regler. man är en liten liten människa på en flygplats där tusentals plan lyfter varje dag, en myra i en stack.

allas vår ensamhet syns så väl när vi reser. just detta exploaterar kapitalismen till fullo, och affärsresenärerna är dom första att köpa betet. flygplanet, en metafor för samhället, på den omöjliga platsen: i luften, på himlen.

det här miraklet borde vara en plats för jämlikhet, en plats för mänsklighet. men så är inte fallet. det är ett fullständigt klassamhälle, separata sektioner, med totalt olika förutsättningar, enbart styrt av resurser. på chicago-frankfurt planet kunde dom i allra första klass ligga ner fullt utsträckta, serveras champagne och exklusiva maträtter på tjocka stora porslinstallrikar från en kvinna som klätt ut sig till kock… medan vi där bak sitter trångt och får små lådor med äcklig konstig mat.

affärsresenärerna med sitt hotellrunkande, helt uppslutna i sin jakt efter exklusivitet och unika erfarenheter, kickar… jävla as. jag ska döda er allihopa. omänskliga svin.

nu när jag berättat om den här hemresan kan jag ta några steg tillbaka. jag ska skriva en till rapport om mina sista två dagar i austin, den kommer handla om dom här sakerna ungefär, om anarkismens universella löfte, om vintage och om svensk hiphop.

report 3

report 3  – thousands of bats and a good screening

solen försvann väl över natten, antar jag, men den ska komma fram under dagen. men nu, i diset, har temperaturen hoppat ner till 13-14 grader. jag sitter på ett Jo’s Coffee, ett kafe på South Congress, södra sidan floden och äter frukost. Huvudvärk och ont i kroppen, för jag kunde inte sova mer än fem timmar i natt, gick och la mig för sent, kunde inte sova längre på morgonen. nån slags jetlag-grej antar jag, för mygod vad jag är trött.

låt mig beskriva platsen. south congress är en av huvudgatorna i Austin, så den är bred, det är väl i och för sig alla gator i austin om man jämför med stockholm, men här är det tre filer i varje riktning. men här uppe är det inte så mycket trafik. gatan är kantad av affärer och hus, ett eller två våningar. i just det här området, som många säger är det trevligaste i austin, är det mycket träd och små parker, tvärgatorna är lummiga små villaområden med gamla trähus, väldigt vackert och speciellt. precis här i backen ligger också två gamla hotell, som tyvärr var fullbokade över sxsw festivalen, där jag väldigt gärna hade bott istället för det tråkiga businesshotellet jag har rum i nere i downtown. visst, det är fantastisk utsikt över sjätte gatan där alla klubbarna ligger, och närheten till allt är lite bra, men ändå, det här området har så mycket mer känsla.

img_0867

Jo’s Coffee

dom stora svarta vackra fåglarna som kallas blackbirds sjunger på det där osannolikt höga lite bubbliga skrikande sättet. det sitter minst fem sex stycken i trädet ovanför mig. när jag först kom hit trodde jag att det var nåt ljud taxibilarna gjorde för att visa sin närvaro, men det är fåglar, väldigt högljudda sådana. på bordet framför mig står resterna av min frukost, jag åt nåt som är vanligt här och kallas migas, en frukosttaco med omellet, grönsaker och ost. Och en kaffe och en juice. Jag vet att det här är lite tjatigt, men det här med amerikanskt kaffe, det är så konstigt, det är ju inte kaffe som vi känner det, men ändå så gott! jag dricker liksom två stora muggar varje gång.

img_0869

Blackbird.

tack vare ip-telefoni kan jag ringa till svensk lokaltaxa från USA, det är fantastiskt. så jag ringde hem till familjen, och blev helt överrumplad av att bella tre år svarade. hon sa att hon ville komma till mig, kanske imorgon? nej, jag är så långt borta, man måste åka flygplan i en hel dag för att komma hit. men jag kan åka flygplan också, sa hon. sen ville hon inte prata mer, hon blev för ledsen. jag med, började gråta, den kärlek jag känner till henne, så stark. men ändå, att kunna ringa och prata utan att det är nån stor grej gör liksom resandet så mycket enklare, avdramatiserat.

igår var en bra dag. på morgonen gav jag en intervju till två filmnördar som bara ääääälskade min film, ”definetely the best film in the festival”. det är alltid lite overkligt när någon har tänkt så mycket på något man gjort. men det jag vet och kan om män och manlighet verkar onekligen vara ganska nytt för många amerikaner. dom sitter med stora ögon och hummar och nickar, lyssnar noga. på eftermiddagen träffade jag marknadschefen för bolaget som ska distribuera min film i USA, ett bolag som jobbar mest mot digitala plattformar, det vill säga iTunes, Netflix och andra websiter som säljer och hyr ut film online. Dom har också video-on-demand kanaler som når många miljoner amerikaner, och tror stenhårt på min film. enligt dom funkar inte allt via dessa kanaler, det måste finnas något som får filmen att sticka ut, och med min film är det såklart sex. det är såklart därför det här bolaget är så peppade på att sälja filmen i USA. borde jag vara irriterad över det, den lättåtkomligt kommersiella aspekten av min film? nja, kanske. men jag gjorde inte filmen för att den skulle vara spektakulär, om det blir en bieffekt så, okej med mig. jag är ganska säker på att min kritik av manligheten och framförallt prostitution kommer fram, även till amerikaner. det är det jag hört från dom som sett den. dom som kommer ladda hem den i tron att de ska få se snaskiga sexscener kommer antagligen bli rätt besvikna.

en timma innan visningen av min film hoppade jag upp på min trotjänare ”cykel” och trampade på cykelvägen längs floden ut mot biografen. solen höll precis på att gå ner, det var varmt och fint. under en motorvägsbro stod massor med folk och tittade mot himlen. vad kollar ni efter?, frågade jag några snubbar. jo, precis när solen går ner flyger en massa fladdermöss ut från sina hålor i brokonstruktionen ut för att fånga insekter under natten, sa dom. well, bäst att jag stannar, tänkte jag. några minuter senare började fladdermössen pipa och sen kom dom, tusen och åter tusentals, myllrande ur sprickor och hyllor. dom formade stora moln på himlen som steg och försvann söderut mot träskmarker där det finns gott om mat. det var en fantastisk syn.

img_0839

jag fortsatte bort mot cykelbron över floden, och mitt därute på bron hade några lokala punks ordnat en spelning. en snubbe öste på ett leksaksinstrument med egna samplingar medan en annan sjöng. tjugo tretti punkare stod och drack öl och dansade med. jag såg sista låten som slutade med att publiken slet sönder sångarens kläder, i love punks.

img_0850

där bron tog slut hade hundratals blackbirds samlats i träden. ljudet var öronbedövande, massivt. dom är så fina fåglar, liknar nästan exakt den stora svartkråkan jag har tatuerad på min högra överarm och axel. jag stod där länge och bara lyssnade, lycklig över att vara där, lycklig över att ha hyrt den där cykeln som fört mig dit, det optimala sättet att närma sig världen på.

img_0860
Alamo Drafthouse

visningen av min film var på biografen som jag kollade in i förrgår, alamo drafthouse, en fantastisk entuasiastdriven biograf med fem salonger. grejen med den här biografen är att dom serverar mat i salongen. framför varje stolsrad finns en bänk. när man satt sig i salongen kommer en råsnäll servitör/servitris och tar beställningar. dom serverar typ 40 olika sorters öl, sallader, pizza, burgare, mex-käk och mackor, vällagat och gott. personalen har liksom hittat nåt sätt att röra sig på i salongen så att dom inte stör visningen, så svaret på den uppenbara frågan om huruvida det inte blir en sämre bioupplevelse på grund av matserveringen är: nej. tvärtom, så jävla soft att sitta och äta och dricka öl och kolla på film. det löser också ett av de stora problemen med att gå på bio jag alltid har i sverige – ska man äta före eller efter? före är det för tidigt, efter är det för sent. ofta slutar det med att jag skiter i bio helt. det var kul att se min film i den miljön, publiken skrattade mycket och verkade hänga med i filmen.

efteråt var det frågestund, i stort sett samma frågor som alla har, hur det funkar på bordellen, hur lagstiftningen ser ut, hur kvinnorna mår, vad männen är ute efter och så vidare. det är alltid lika skönt att kunna lägga ut texten, filmen funkar så bra som frågeställare, det blir så lätt och roligt att diskutera efteråt. tyvärr så kunde vi inte prata så länge för nån annan film skulle visas i samma salong, men ute i foajen fortsatte jag prata med folk i nästan en timme. massor med folk kom fram och ville skaka hand och tacka för en fin film. ett gäng med tjejer ville prata länge om hur relationerna mellan män och kvinnor på bordellen kan kopplas till män och kvinnor har det i vardagen. alltså i stort sett samma frågor och diskussioner som uppstått i sverige efter visningar. vilket förvånade mig lite, möjligen var publiken mer förvånad och överrumplad av mina tankar här än i sverige där många har mer färdiga resonemang.

en äldre man kom fram och frågade om jag kände till att den nordkoreanska diktatorn Kim Il Jong på åttiotalet var så peppad på blondiner att han importerade sexarbetare från sverige. ”du måste hitta dom kvinnorna och göra en film om hela grejen”, tyckte han. ”det är ett scoop”. well, har nån hört talas om det här? kontakta mig. låter som en intressant historia att berätta.

efter visningen kände jag mig så glad, det var så skönt att det var över och hade gått bra. jag cyklade långsamt tillbaka in till downtown och alla klubbarna och stack till ett ställe som heter mohawks patio där några bra band skulle spela under kvällen. med mitt platinum badge kunde jag gå förbi den tvåhundra meter långa kön. jag ville också dit för att träffa en svensk tv-personlighet som råkar vara här i austin för att göra intervjuer med musiker och band för hans musikblogg. jag hade inte träffat honom tidigare men visste att han skulle vara här så jag tog kontakt med honom för några veckor sen för att se om vi kunde ses. när jag kom stod han böjd över en laptop, mitt inne i en text. jag satte mig i soffan med en öl och slappnade utav som man brukar säga. efter ett tag var hans blogginlägg postat och vi började prata. det kändes skönt att träffa en svensk, och vi fick genast bra kontakt.

på scenen spelade först holy fuck! från canada, fyra snubbar som gör ösig psykedelisk indie, trummor, bas och två synthar, väldigt bra. jag trodde jag hade läst fel i programmet men sen klev NZA från Wu Tang Clan upp och gjorde det mest oengagerade framträdande jag nånsin sett på en scen. med ena handen i fickan stod han packad, uttråkad och/eller stenad och mumlade sina rhymes. vid ett tillfälle kom hans manager fram och bad honom ta undan mobilen – snubben stog och messade under sin spelning… på sedvanligt vidrigt maner drog han och hans två kompisar till slut upp en ung tjej på scen som dom juckade lite mot innan DJn mitt i en låt avslutade den sämsta spelning jag sett på länge. det sista jag såg var hur snubbarna och deras manager strollade iväg på gatan med tjejen mellan sig, vidrigt. ingen på den smockfulla gatan verkade bry sig om dom när dom gick, ett gäng föredettingar på väg till hotellet.

sist på scen vid ett-tiden var the xx, ett gift par på gitarr och bas och en elektro-trummis. dom spelade fin och sorglig pop med ett eget väldigt luftigt sound men jag var så trött att jag inte orkade lyssna ordentligt. istället sa jag hejdå till tv-mannen, tackade för en trevlig afton och rullade långsamt hem genom vattenfestival-myllret till hotellet.

i nästa rapport:
en vila under ett träd, svensk hiphop och lite mer.

img_0891

report 2

report 2 – boca burgers and pc gurus

img_0790

Rio Rita Café och Bar, soft ställe.

img_0791

East side Pedal Pushers, punk-bike-lovers-ställe där jag hyrde en grym treväxlad cykel med det exotiska märket ”cykel”.

img_0796

FUCK ART – MAKE WAR. Vad mer behöver man säga?

img_0796

Family Thrift Store, gigantiskt ställe. Mest junk, men fruktansvärt billigt.

img_0801

I kön.

img_0806

PC GURU… så jävla roligt…

img_0796

En av alla grymma gatuvintage-loppisar, I’m ruined!!

img_0809

Fetma är ett av USA’s största folkhälsoproblem.

img_0808
img_0811

Cykel. Och ännu en fantastisk gatuloppis. Beyond Retro – ät hundbajs.

img_0812

Fran’s hamburgers på South Congress. Very nice.

img_0816

En veggie boca burger med jalapenos och ost, sourdough bread. Hundra procent gott.

img_0817

Äppelknycharjazz, I like…

Feber i Abu Ghraib

Jag försvinner ner i febern. Vaknar och kollar två filmer om Abu Ghraib, först oscarsbelönade ”Taxi to the Dark Side” av Alex Gibney (som också gjort en bra dokumentär om Enron-skandalen i USA) som försöker ta ett helthetsgrepp på USAs agerande post 9-11, vad det gäller tortyr, fängelser och förhörstekniker. Det blir lite rörigt ibland, är vi Bagram, Abu Ghraib eller Guantanamo Bay? En oskydlig taxichaffis som blivit mördad av amerikanska militärpoliser i Afghanistan får agera röd tråd. Filmens största förtjänst är nog beättelsen om hur integrerad rasismen är i den amerikanska förståelsen av omvärlden. Utan denna enorma rasism, som såklart går att härleda rakt ur George W Bush makabra uttalanden när han talar om i stil med ”Let’s put it like this, one by one, they are learning the meaning of american justice”. Med en sådan ledare är tortyr väntat. I dessa dagar är alla så lättade av att Bush’s dagar är över, men det han gjort med vår värld är ju såklart oförlåtligt. 83 000 personer har blivit bortförda till någon av USA’s rättsvidriga fängelser, hållda utan rättegångar. USA har skapat ett monster. Om och om igen kan man väl säga.

Det blir en underlig dag. Feber, och så en orgie i Abu Ghraib, var det verkligen så smart. För nästa film blir Errol Morris nya storfilm ”Standard Operating Procedure”. Morris har lyckats få flera av de som dömdes för tortyren att ställa upp på långa intervjuer, och det blir såklart superbra. Allt är gjort med Morris egen maskin The Interrotron, som gör att de intervjuade tittar rakt in i kameran. Det ger en sällsam effekt.

Ända sedan ”Thin Blue Line” har Morris finputsat sina metoder, och har han inte nått vägs ände, kan man fråga sig? För vid det här laget kan man det, musiken, de långa bilderna, långsamma åkningar i återskapade scener. Ja, det blir lite trist ibland. Men ändå väldigt bra, få kan bygga en stämning som Morris. Jag gillade speciellt Lyndee England, hennes berättelse om att alla var i Abu Ghraib på grund av kärlek är fantastisk.

Bägge filmerna finns i bra kvalité på Pirate Bay:

Standard Operating Procedure, DVDRip

Taxi to the Dark Side, DVDRip

Nu ser jag mycket fram mot Ahmed Rashids nya bok ”Descent Into Chaos” som borde nå mig per post imorgon! Hans tidigare bok ”Taliban: Militant Islam, Oil and Fundamentalism in Central Asia” var grym.

Det oändliga USA-hatet vi alla borde känna

Jag vet det är klyschigt att hata USA. Men frågan är ändå: Hur lyckas USA komma undan hatet, genomleva det, få det att stanna vid en känsla? Jo, genom att plantera egoismen i våra hjärtan. Genom att få oss sålda på våra egon. Genom att lura i oss en dröm om att vi kan få allt vi vill ha, aldrig begränsade, alltid i tillväxtfas…

Jag tittar på The War on Democracy av John Pilger, en riktigt bra film om USAs kampanjer i Sydamerika. Det här är en must-see. Jag tänker på borgarnas kampanj för att informera om kommunismens konsekvenser som just nu startar med utställningar på bibliotek, föreläsningar och böcker. Historieskrivande är liksom nyheter högst politiska skapelser, Den här filmen är ett försök att balansera den sjukt USA-vänliga världshistoria vi fått. Inte ett filmiskt mästerverk kanske men innehållet slår formen i det här fallet.

Det här är Naomi Kleins Chockdoktrinen filmatiserad ( som jag fortfarande inte orkat läsa ut, för den är så jävla deprimerande). Det blir lite lättare att se en film, även om den också får mig att gråta flera gånger.

Så hur lyckas USA vara sådana totala grisar, hur lyckas de genomföra sin globala hatkampanj, om och om igen? Det tar ju aldrig slut!? Hur lyckas dom driva sina krig och samtidigt få oss totalt sålda på sin kultur?

Naturligtvis går det hand i hand? Det är kulturen vi vill ha, därför låter vi dom komma undan med grejer som vi aldrig skulle acceptera annars. Och såklart genom att de sått sitt frö av egoism i våra hjärtan. Vi kommer aldrig låta oss begränsas, även om vår livsstil kostar tusentals människoliv genom inhumana arbetsvillkor, fattigdom, förstörd miljö osv osv.

Jag kan inte ens försöka förklara. Men vi är harmlösa redan, sålda, köpta, flytande valuta på den globala marknaden. Vilken härlig dag.

vlcsnap-8937616.png

Här finns engelska undertexter, mycket är på spanska så det behövs.

Land of the Seat Covers

Det är totalt uppenbart för alla över tio dagars ålder att USA är världens största misstag. Men jag ska här bevisa att även motsatsen är sant. För i Sverige eller rentutav norra Europa finns det ingen vettig bilklädsel att hitta någonstans. Nu kanske ni fnyser och tycker jag är löjlig. Men jag tycker faktiskt bilklädsel är något av det viktigaste som finns. En bra chans att som man säger, sätta färg på den tråkiga svenska bilkulturen. Så låt mig presentera dagens beställning på Internet. Maila om ni vill ha skjuts nånstans…

leopard.jpg