Det här utspelar sig i bilen på väg hem från familjens vän A som bor ensam i en lägenhet i stan. Min dotter L, snart fem år, har varit där hela dan. Nu sitter hon trött i baksätet och tänker. Till slut säger hon: ”Jag tycker synd om A som ska va själv därhemma.”
Jag försöker yxa ihop nåt svar om att en del tycker det är skönt att vara ensamma men att A nog skulle vilja bo med nån egentligen. Det går inte att säga som det är, att A som de flesta andra omkring mig verkar leta efter någon att bilda familj med, men att det är svårt att hitta någon att dela sitt liv med.
L är tyst ganska länge, sen säger hon: ”När jag blir stor ska jag bo med A så att hon inte behöver vara ensam”.Det går ett rysning genom min kropp. Jag känner mig stolt över mitt barns förmåga att förstå och visa sin kärlek. Det känns så hoppfullt.
Sen säger hon att hon aldrig vill flytta hemifrån, att hon vill bo hemma FASTÄN hon blivit stor. Jag säger att hon får bo hemma så länge hon vill.