För ungefär elva år sen startade jag min första blogg. Det var på den tiden när alla surfade på modem – bredband fanns inte. Och ordet blogg, det hade inte suttit lika bra i munnen som nuförtiden.Jag fick snabbt en ganska stor publik för mina rapporter som jag la ut på min hemsida. På den tiden hade jag inga gränser – jag skrev om allt och censurerade ingenting. Det var ett slags flöde jag var ute efter, en lite naiv idé om att det inte var nån mening med att skriva medvetet.Ja det var då. Det var kul. Men man kan nog säga att jag snabbt brände mig själv. Det ÄR läskigt att visa sig, även om man gör det via en webbsida. Det skapar bilder. Jag blev tvungen att leva upp till den jag var i mina texter. Till slut gjorde jag saker för att kunna skriva om dom. Det var då jag slutade skriva på nätet.
En som gjorde ungefär likadant, men i mycket större omfattning, var Justin Hall. Han var en av dom allra första att skriva personligt på nätet, jag tror han började redan 1994. För ett år sen bröt han ihop online – tog ner hela sin mångtusensidiga hemsida med texter om allt i hans liv – och publicerade istället en video där han sitter ensam på natten och gråter, frågar sig själv vem han är egentligen. Världsberömd, tusentals personer läste om hans mest privata tankar varje dag, ändå kände han sig så ensam att han tänkte ta livet av sig. Det blev det sista han la ut om sig själv på nätet. Idag skriver han mest tråkiga texter om online-spel.
Synd för mig och alla oss som gottade sig i hans liv, bra för honom verkar det som.
Sensmoralen är väl att man måste hitta en balans mellan den man framställer sig som och den man är. Och att relationer på Internet ALDRIG kan ersätta verkliga. Trust me, jag har provat.