Det är för ironiskt. Man vill leva med nån som har samma drömmar och ideal som en själv, fast ändå tvärtom. Jag känner så många kvinnor som bara blir kära i män som är väldigt manliga och tuffa – typiska bad guys. Han som är läckraste snubben med hårdaste raggarbilen, typ. Kanske till och med han som ser farligast ut. En man som tar för sig, ingen mes.
Men de här kvinnorna är samtidigt superfeminister, och vill absolut inte dela vardag med en karl som inte kan städa, laga mat och lyssna. Om man kan vara både tuffa snubben och mesen, ja, då tror jag man är populär. And Allah knows I’ve tried… eller trying faktiskt.
Jag tog upp dessa orimliga krav på oss män med en kvinna nära mig. Hon erkände skuldmedvetet att jag hade rätt men menade då att kraven är minst lika orimliga på kvinnor – de ska vara självständiga, tuffa och inga offer, ständigt upptagna med ett häftigt projekt, alltid beredda att spöa en snubbe som tafsar typ. Men samtidigt husliga och omhändertagande och bra mammor. Och ha en fri och aktiv sexualitet…
Dessa tankegångar leder onekligen till en och samma punkt: att kraven är för hårda, både på män och kvinnor. Eller rättare sagt, det är nästan omöjligt att inte känna sig dålig.
Författaren Aase Berg skrev en artikel i Bang om heterofamilje-livet som jag tyckte om. Det var i det där numret med Angelina Jolie på omslaget, årets vårnummer tror jag (”Det Möjliga” hette numret). Hon menade, lite i Nina Björks anda, att man måste ge upp konsumtion och trendhysteri, våga vara misslyckad. Kanske det jag tyckte om mest var hennes poäng kring livet med barn – det behöver inte vara så jävla roligt hela tiden. Hon menade också såklart att det är framförallt männen som måste låta det vara tråkigt istället för att köpa saker och stimulans hela tiden.
Egentligen är det inga nyheter för mig – det var den övertygelsen jag försökte formulera i en bok jag gav ut för många år sedan: om man ger upp allt så har man allt att vinna.
Nu vet vi ju alla att det inte är så enkelt. Men man kan ju försöka.