När jag var inne på zenbuddhism för många år sedan läste jag att munkarna i Asien brukade gå upp fyra fem tiden och meditera för att då var världen som renast. Jag minns en morgon jag satt i Vita Bergsparken och försökte meditera. Det var trevligt. Känns som en helt annan tid nu.
Bebisar vaknar också ofta väldigt tidigt. I morse vaknade hela familjen vid femtiden, sedan lilla B inte alls ville ligga i sängen och såsa bort den härliga morgonen. ”Hallå är det nån vaken” försöker hon säga. ”Vakna nu, jag vill ha uppmärksamhet!”.
Men A försökte amma till sömns och jag låg vaken och lyssnade, kanske låter helt sjukt, men jag har väldigt svårt att somna om trots öronproppar och kuddar. Och när jag ligger i sängen utan att kunna somna om behöver jag röra på mig lite, det gör ont i min lilla kropp. Och tydligen råkade jag röra på mig precis när B var på väg att somna för plötsligt sa A att nu hade jag vänt på mig och andats tungt en gång för mycket för nu kunde inte B somna om alls, så nu fick jag ta hand om den här röran SJÄLV. Sa hon. Och gick och la sig i ett annat rum. Men. Sa jag. Men. Jag vände inte på mig med flit. Men.
Jag vet att det är svårt att få bebisar att somna om. Och det är svårt att få mig att somna om. För att inte tala om femåriga L, att lämna sängen utan att få henne hängandes i kalsongerna är nästan omöjligt. ”Var ska du” säger hon och sätter sig blixtsnabbt upp i sängen hur mycket jag än försöker smyga upp med B i famnen.
Så klockan är 05.45 och jag och mina barn sitter i soffan och blinkar mot två stearinljus. Det är gryning och dimman ligger tjock ute på gatan. Den lilla gapskrattar, hon njuter av den klara rena världen omkring henne, inte ännu försmutsad av dåliga tankar och handlingar. Jag tittar på henne och förstår vad jag var ute efter den där morgonen i Vita Bergsparken.
