Att leva i Sthlm är att leva bland privilegier. Eller så är det för mig iallafall. För de allra flesta är det såklart hårt arbete. Men inte för mig. Jag glassar vidare i livet. No remorse. Jag orkar inte ens nudda vid diskussionen om vem som har rätt till vad här i världen, men vi kan väl åtminstone enas om att orättvisor är fel. Och att den som glassar vidare i livet utan att vara medveten om sina privilegier är dum. Varför? För att det är mycket bättre att leva i harmoni med sin omgivning. Man kan inte förändra allt. Men man kan försöka se verkligheten. Man kan försöka förstå den. Det tycker jag är varje människas plikt.
Och en existens som rör sig i harmoni med sin omgivning är en lycklig människa. Det ökar chanserna till samhörighet och lycka. HalleluJA. End of Preaching EOP.
Varje morgon och eftermiddag cyklar jag igenom Skogskyrkogården. Det är något av det bästa jag har i mitt liv. Det är så mycket som händer i mig när jag susar igenom där.
All död. Alla döda. De finns verkligen, eller det gör dom ju inte såklart, men de är där, stenarna berättar om deras liv. Vår Älskade Maria. Saknade Stig. Vår mor, Min far. Relationer som brutits för gott, privilegier som ändats.
Och så jag, som susar fram på min enpetare, det fortaste jag kan, inte alls död. I allra högsta grad levande. No remorse, döingar. Det är så fruktansvärt vackert, på alla sätt och vis.
En gång på hemväg sent en kväll ett par år sen svängde jag som vanligt in genom stora porten framför fältet med det gigantiska korset. Det var helt mörkt, det var på hösten. Jag tänkte att det måste finnas belysning i kyrkogården, men det gjorde det inte. Det var kanske för sent eller nåt. Jag har ingen belysning på min racerhoj såklart, men fortsatte cykla i mörkret, jag kan vägarna. Det var helt svart. Det kändes som jag inte andades på de fem minutrarna det tog att ta sig igenom parken. När jag äntligen kom ut på andra sidan kändes det som jag hade klarat mig undan döden. En sån lättnad.